Världen brinner på grund av oss

Jag har varit intresserad/engagerad i #klimat sedan jag var doktorand i meteorologi ca 1990, dvs innan jag började jobba heltid på SVT.

Det är sällan jag drabbas av ”klimatångest”/oro. Men jag gör det nu… när jag ser prognoserna för Portugal och Spanien till helgen. ->

— Par Holmgren (@ParHolmgren) July 31, 2018

På riktigt. Avboka era jävla charters, ta bort köttet, åk kollektivt så mycket ni kan och lägg av med överkonsumtionen. Prognosen för Portugal är femtio grader i helgen. Här hemma brinner skogarna upp. Människor och djur dör för våra lyxvanor. Vilken fruktansvärd ångest detta är.

Vi kan inte lita på att något av de politiska partier som har chans att få makt efter valet vågar gå emot den välbärgade köttmassan genom regleringar och skatter för privatpersoner. Och en ensam person kan inte göra allt själv. Men de flesta av oss kan göra något, och det är fan dags att göra det nu.

Detta är vad jag gör från och med idag:

– tar upp konsumtionsbegränsningen igen. Jag får bara ersätta det som går sönder eller tar slut.

– börjar matplanera igen. Efter närhetsprincip och säsong.

– matrester äts upp och flyttar inte längre in i kylen för att vi är sugna på något annat.

– skärper mig med sopsorteringen.

– djupandas i en påse och försöker att inte tänka på vad jag har gjort mot mina barn genom att föda dem in i den här världen.

Continue Reading

Om konsumtionens vara och icke-vara

Det är lite knäppt det här, att när jag inte hinner skriva på ett tag så känns det som om jag måste skriva något så oerhört genomtänkt för att ens få lov att existera i sociala medier. Vilket leder till att jag får prestationsångest och inte skriver alls, fast det enda sättet att mota bort känslan är att pladdra på. Jaja, jag tänkte hänga på Peppe skriva lite om konsumtion idag.

Under 2013 började jag leva ett konsumtionsbegränsat liv. Jag gjorde först misstaget att kalla mitt liv konsumtionsfritt, men folk var snälla nog att påpeka både en och två gånger att jag ju faktiskt köpte mat och andra varor som täcker familjens basbehov så nej. Helt fritt från konsumtion levde jag så klart inte. Däremot bestämde vi att vi hade allt vi behövde i form av prylar och kläder och skröfs just då och att vi enbart skulle köpa nytt om något gick sönder. Och gick något sönder kollade vi i första hand efter second hand-varor. Isaks hela garderob var vid den här tiden ärvda och loppade plagg. I princip är det så för båda barnen nu med, men eftersom att det är extremt tidskrävande att hitta specifika saker second hand många gånger köper jag mer nytt till dem nu.

När jag kom ut som konsumtionsbegränsad fick jag ungefär samma typ av reaktioner från folk som jag får när jag säger att jag är vegetarian. Några var tvungna att ifrågasätta precis allt jag gjorde. Till och med folk i min omgivning, som jag tänker vet bättre, kände ett behov att pika om jag till exempel köpte ett par nya byxor till Isak. Då fick jag snällt förklara att många av Isaks byxor var trasiga och vi inte hittat något second hand just då. Det var med andra ord som vanligt. Gör du minsta ansats att göra aktiva val, så måste du vara hundra procent konsekvent. Medan de som skiter i vilket kan leva på precis som vanligt, och dessutom ta sig rätten att pika andra för att de inte gör tillräckligt. GUD vad jag är trött på folk, känner jag nu.

Hur som helst. Några var tvungna att sucka åt vilket tomt liv jag levde utan konsumtion. ”Ingen anklever och champagne? Åh, vad fruktansvärt!”. En del kände sig påhoppade och som att jag ansåg dem vara sämre människor och tyckte att allt var så krystat och PK nuförtiden. Ska man inte ens få handla grejer nu längre? Och ytterligare några var tvungna att förlöjliga mig rätt ut. Här kan det vara på sin plats att säga att jag på inget sätt försökte predika min lära på andra. Jag är och har alltid varit relativt ointresserad att få folk att göra mina val.

Jaja. Jag bytte jobb under den här tiden, och detta är en av anledningarna till att jag älskar min arbetsplats. När vi pratade om konsumtionsbegränsning blev folk nyfikna. Eller så visade det sig att de levde efter samma deviser själv. Eller så sket de i vilket utan att komma med pikar.

Nu lever jag inte alls under samma kontroll av konsumtion som jag gjorde innan. Dels tar det, som sagt, mycket tid. Dels har jag lite gett upp. Vad spelar det för jävla roll vad vi gör ens? <— var så god för peppig tanke. Däremot har jag fått med mig en hel del av de här åren. Jag köper, i princip, bara begagnade kläder och prylar till familjen. Jag går aldrig på Ikeas eller Lindex eller annan valfri storkedjas konsumtionshetsande releaser av samarbeten och femtiotaliga designer längre. Jag ifrågasätter mycket mer innan jag köper något och jag ser till att skänka mycket, mycket mer av det vi inte behöver.

Det finns ju några frågor som uppstår kring konsumtionsbegränsning och som jag ofta funderar på. Den första är för mig vilken klassfråga det är. Det är lätt att slå sig för bröstet och ba ”mmmm gör det här för männnchooor och miljööö”, när man redan har shoppat sig blå i flera år innan och har för mycket av allt. Det är också lätt att prata om närproducerat, ej massproducerat, ekologiskt and what not när du har kapital att köpa det. Jag kan lätt undvika att köpa saker second hand för att jag upplever att jackan Isak behöver är för könad. Då går jag hellre till Lindex och köper nytt. Det är en lyx jag kan unna mig eftersom att vi har två heltidsinkomster. Vilket för mig vidare in i tankar om hur en könsneutral garderob till ett barn också ofta handlar om klass.

Även second hand-marknaden behöver sig en tankeställare av många olika anledningar. Den ska ju t.ex. inte finnas där bara för att vi ska kunna slänga in våra hetsköpta nya grejer och stilla våra samveten med att vi recyclar.

Hursomhelst. Jag tänker att med konsumtion är det ändå ungefär som med veganliv och allt annat. Vi får göra så gott vi kan, men det är värt att ibland ifrågasätta sina mönster och försöka hitta mer hållbara sätt att leva.

 

Continue Reading

Hej från Nordvärmland

Hänger i Branäs. Dagarna flyter på liksom. Vaknar, läser, stickar, går ut och rullar i snön med barnen. Kvartar på soffan efter lunch, tänder en brasa, mölar chips, åker en tur upp på berget. Fnissar åt Lilla Berlin (alltså hur är det ens möjligt att vara så rolig som Ellen Ekman är HELA tiden?). Isak är besatt av att köra omkring på sparken och Karl vill bara vare ute bland all ”nööö”. Ja ni fattar. Vi lever livet, så att säga.

Det hade gärna fått vara så här jämt, men det kommer det så klart inte vara. Istället är de här dagarna ett sista djupt andetag innan mars fortsätter med en utställning jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska ansvara för och en rapport jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska vara redaktör för. Försöker att inte sabba de här dagarna med att oroa mig för mycket, men det är svårt. Det är det ju. Någon sade till mig en gång att oro är en helt värdelös känsla som inte leder till något annat än att du mår dåligt. Det är inte helt sant. Oro leder mig ofta in på Tradera vilket i slutändan ofta leder mig till en massa nya, begagnade kläder. Ja jag vet, jag har ett problem. Men jag har även möjlighet att misslyckas med rapporter och utställningar i en grön blus med öppen rygg som jag knep för 37 spänn:

Continue Reading

Klimatavtalsångest och det jag själv gör

Få har väl missat att Trump gick ur klimatavtalet före sommaren. Eventuellt är det en gammal nyhet att dra upp nu, men det är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Dessutom råkade vi börja prata om det på jobbet idag.

När Trump vann valet blev jag uppgiven och sorgsen, men när USA gick ur Parisavtalet blev jag verkligen livrädd. Alla apokalypsfilmer jag sett om en miljöförstörd framtid passerade i revy, med mina barn som huvudkaraktärer (ja, jag vet – oerhört familjecentrerat av mig). Nu lugnade mina kolleger mig med att det är ett par års uppsägningstid på det där avtalet, så senast 2020 (tror jag det var) kan amerikanerna gå ur. Och flera delstater har ju angett att de tänker fortsätta följa avtalet ändå. Förhoppningsvis finns det en liten, liten strimma hopp här. Har vi tur sitter inte ens Trump kvar när det blir aktuellt, och är han borta kanske någon mindre korkad person stoppar utträdet.

Den här diskussionen om avtalet mynnade ut i en diskussion om den svåra balansen mellan eget ansvar och samhällets ansvar. Att å ena sidan är allt ett stort system där individen har väldigt lite att säga till om. Regler måste skärpas. Miljöhot elimineras. Det måste komma mer uppifrån. Å andra sidan sitter vi på en oerhört privilegierad plats i det där systemet och man kan inte bara bortse från det medan man lutar sig tillbaka och väntar på ”samhället”. Å tredje sidan – en person kan inte göra allt. Men å fjärde sidan: alla kan göra något.

Jag tycker att jag gör rätt mycket bra faktiskt, när det kommer till klimatsmarthet. Men som många andra kan jag givetvis bli bättre. När jag gör klimatkalkylatorn för att se hur många jordklot jag lever upp stannar det på 2.8. Genomsnittssvensken landar på 4.2, men jag har ingen anledning att slå mig själv för mycket för bröstet. Vi har bil. Den är svår att bortprioritera just nu, men lik förbannat står den där på parkeringen utanför. Och även om vi inte kör mer än tusen mil per år, blir det så klart en del latresor bara för att den finns. Andra saker jag kan bli bättre på är:

  • återvinning – alldeles för mycket åker ner i lådor i källaren, fast det borde lämnas in till närmaste Stadsmission
  • sopsortering – vill inte ens gå in på hur mycket bättre jag kan bli där
  • elförbrukning – förstår inte hur något som nöttes in i mig under alla år hemma, bara har kunnat sippra bort de tre senaste åren? Det vill säga: att alltid släcka lampan när jag lämnar rummet och att inte låta elapparater stå i stand by-läge.
  • vattenförbrukning – är bäst på att låta kranen bara stå och rinna när jag lagar mat. Och dessutom badar jag fortfarande badkar ibland. Dock oftast med barnen, så då kanske det inte är riktigt lika slösigt som lyxbad i ensamhet?
  • resthantering – så himla dålig på att ta tillvara på rester. Dels har vi inte så mycket plats i frysen och dels är jag… dålig på att ta tillvara på rester.

Samtidigt så:

  • köper jag i princip enbart second hand till mig och barnen. Enda nya plaggen jag köper är underkläder, med undantag för två reafynd på Lindex i somras och några panikinköp i samma butik när jag inte hittade sommarkläder till Karl samma vecka som värmen slog till. För att sedan försvinna – men det visste vi ju inte då.
  • äter jag veganskt minst två gånger om dagen och har fått bort 99% av min mjölkkonsumtion. Är dock sämst på att sluta med ost, gräddfil och ägg.
  • äter jag grönsaker efter säsong och massor av linser och bönor.
  • bor jag litet i en hyresrätt. Storleken är inte självvald i och för sig, men hyresrätt är. Även om jag kunnat hade jag inte velat bo i bostadsrätt och hade jag ändå hamnat där hade jag inte tvångsrenoverat.
  • har jag flugit två gånger på fem år. Om två veckor flyger jag en tredje gång. Till Cambridge. HURRA JAG SKA ÅKA TILL CAMBRIDGE!

Har ni något ni är bra respektive mindre bra på när det kommer till ett så kallat hållbart liv?

Continue Reading

Hur det går med konsumtionen?

Asbra! Är helt hooked på Tradera, Stadsmissionen i Liljeholmen och garage sales. Köper massor, men i princip bara secon hand. Hade en dipp i april/maj när jag hamnade på HM:s hemsida i jakt på strumpbyxor och råkade klicka hem tio plagg till eftersom att jag trodde att jag behövde dem, när jag såg dem. Men i övrigt så är jag jäkligt begagnad. Och Isak med! Nedan kan ni till exempel beskåda en Zara-topp som kostade 49 inkl frakt på Tradera. Ur bild: manchesterbyxor för 75% rabatt på Stadsmissionen. Dvs 20 spänn. Och så Isak då, som joggar omkring i sin PoP-pyjamas för 52 kronor inkl frakt. Älskar ta mig fan second hand. Bästa miljövalet, bästa priserna och som bonus har någon annan sugit i sig gifterna som alla kläder behandlas med innan försäljning. Win på alla plan!

   

 

Continue Reading

Hur det går med shoppingen?

Jo tack bra! Jag insåg att jag plötsligt har rensat ut på tok för mycket kläder. Bytt, skänkt, slängt. Sommaren närmar sig och jag har inte riktigt garderob för det och det tar ju ta mig fan sjukt mycket tid att leta upp en hållbar garderob från noll. Och när den nuvarande garderoben redan får en svettas känns det lite stressigt. Kollade runt på blocket och tradera, men orkade inte och hann inte lägga den tiden det krävdes där. Folk skäms inte för att sätta priser, på det sättet jag tycker att de bör göra. Försökte hitta någon butik som säljer ekologiskt, hållbart och snyggt på nätet. Till avbetalning, för ekonomin att betala allt en månad finns inte och det känns så jäkla onödigt fraktmässigt att småbeställa. Det blir ju dyrare och sämre för miljön och jabedijabedijabedi. Jag lyckades inte.

Så här slutade det. Jag beställda kläder från HM. Jamen så jag gjorde det. För tretusen, men det var i dubbla uppsättningar, för jag vet ju inte vilken storlek jag har och HM är ju inte till för vuxna, så hälften får väl sorteras bort bara på grund av olämplig kjollängd eller noll bröstutrymme.

Ja och sedan när jag hade gjort beställningen och allt var färdigt och signerat, så kom jag på att vi har förvaringslådor under sängen och vet ni vad? Jag hittade jättemycket kläder där! De kläderna som hade försvunnit så mystiskt under vintern. Som jag hade lagt dit när jag omorganiserade min garderob.

Jo men man är skärpt. Och pigg.

Förbereder mig för en retur till HM då.

Bild från i höstas när jag stod framför ett slott och var en, på så många sätt, mer hållbar person.
Bild från i höstas när jag stod framför ett slott och var en, på så många sätt, mer hållbar person.
Continue Reading

For me!

Hade tänkt skriva om människors reaktioner på förra årets beslut att dra ner på konsumtionen, men tji fick ni för det fanns visst ett nytt avsnitt av the Good wife ute. Och jag som trodde att det skulle dröja ända till den 11 mars? Lyckornas glädje, vilken fantastisk överraskning detta var! En annan lyckans glädje är att jag efter en lång, inre dialog till slut bestämde mig för att beställa det finaste halsband som gjorts sedan jag vet inte…. någon gjorde något åt någon väldigt kunglig person antar jag. De brukar ju få fina grejer. Hur som helst, jag beställde ÄNTLIGEN Ta plats-halsbandet av Karins konstgrepp:

Har velat ha det sedan det kom ut (säger man så om smycken), men har inte kunnat motivera det av någon jävligt märklig anledning. Jag menar titta på det då? Tänk om Karin hade hunnit sluta tillverka dem, innan jag fick ett? Ni hör ju orimligheten i det. Så. Nu har jag ett halsband jag kommer använda, nu behöver jag inga fler. Nu behöver jag bara sova. God natt!

Continue Reading

Summering konsumtionfria 2014 del 1: Varför.

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om hur det gick att vara konsumtionsbegränsad, men det blir så himla långt – så nu får ni flera inlägg istället. Jag ska försöka att inte skriva romaner eller låta nyreligiös och dömande mot alla som inte ”funnit ljuset”, men jag kan inte lova något. Anyhoodles: idag skriver jag om varför.

För Alex var beslutet inte så svårt, snarare tvunget. Han pluggar på övertid och får inte medel från CSN. Då går det inte att köpa hur mycket som helst.

Jag har inte fantastiskt mycket pengar, men jag har en stabil inkomst och jag har dessutom köpt mycket skit. Det har varit billigt, det har varit avbetalningar från Ellos, det har varit realisation, det har varit för pengar jag borde ha sparat till framtiden. Inte varje dag, men alldeles för ofta ändå. Jag kunde, och kan fortfarande, se röda prislappar på saker jag har kunnat leva utan ett helt liv och plötsligt tror jag att jag måste ”passa på”. Nu eller aldrig! Jag har varit lättköpt. Jag har trillat i de flesta fällor som sätts ut för att få folk att konsumera. En tillfällig kollektion med femtiotalsgehfül eller gotiskt svårmod? You bet att jag har varit där och tallat. Men jag har samtidigt blivit galen av alla saker. Av alla kläder som måste ligga framme, för att de inte får plats i garderoben. Av all skit som måste städas undan. Av allt som vi har fått ställa ner, huller om buller, i vårt förråd så att vi har GLÖMT att vi har det och köpt nytt. Av allt vi äger, men inte behöver – som andra behöver. Jag orkar inte ens tänka på det, för vi har så mycket kvar.

Hela sabla samhället är byggt på idén om tillväxt på bekostnad av vad som helst och jag hatar att vara ägd i den strukturen. Jag har inte en ekonomi som tillåter att varje köpval jag gör är ett bra val, när jag köper så mycket som jag gjorde innan. Och jag har inte tiden att leta upp det jag vill ha på second hand. Dessutom, är det ju väldigt mycket jag har velat ha för att det har marknadsförts rätt och inte för att jag har behövt det.

Det har blivit mycket massproducerad skit (det mesta som är tillgängligt, är ju det nu för tiden). Billigt är ofta billigt för att någon annan får betala för det. Miljön eller arbetaren eller båda. Någonstans brister det. På många plan brister det. Tänk bara på att så många företag har flyttat sin produktion till länder med sämre arbetsvillkor och billigare arbetskraft, att när något kostar vad det ”ska” kosta, känns det dyrt.”Närproducerat” har blivit en lyxvara somliga av oss kan unna sig ibland, när det borde vara det första valet jämt. Jag kräks (och köper närproducerat, försöker, i alla fall).

Jaja. Knutna nävar och så vidare: jag tröttnade. Jag är privilegierad nog att inte behöva konsumera. Jag behöver inte ha konsumtion som livsstil. Mitt värde ska inte mätas i vad jag äger. Konsumtion kostar. Pengar och tid och miljö. Så därför bestämde jag mig för att dra ner, som fan, och det var en sådan befrielse att jag måste återpublicera en bild för att beskriva det:

537825_574056085975879_1773634274_n

Men som med alla andra bättre val man försöker göra, kom så klart ganska många ruttna reaktioner från omvärlden. Och det tänker jag, att det skriver jag i ett helt eget inlägg.

Continue Reading

Tillfälligt stopp på konsumtionsstopp

Sak jag är jättedålig på: att inte köpa saker när jag är nere. Lite obehagligt faktiskt hur lätt jag övertalar mig själv till att jag behöver saker, bara för att jag i övrigt inte är på topp. I söndags var jag så övertygande att jag köpte ett deluxe-set med kolfiberstickor. Alltså jag skulle ändå ha köpt dem förr eller senare och det blev fånigt att vänta till i januari, bara för att konsumtionsgränsen går då. Men ja. Lite dålig känner jag mig ju ändå. På de här stickorna ska jag liksom sticka med garnet jag köpte, på grund av att det var garnrea i Midsommarkransen (garn, som jag absolut INTE skulle köpa i år, ehrm). Å andra sidan så skänkte jag bort tre kassar garn till hjälpprojekt i samband med att jag köpte reagarnet och precis innan jag köpte stickorna så hade vi skänkt en IKEA-kasse full med kläder till bättre behövande och jag känner på det hela taget att det kanske är lite mer så jag vill leva resten av året och livet? Inte helt på stopp, utan om något går in, måste något annat gå ut. Och när något annat går ut, så går det till bättre behövande. Och när något går in, så gör det i första hand det från småföretag, lokala producenter och andrahandsbutiker. Och så lever jag fortfarande efter devisen eff off HM, Ellos och alla andra köphetsande pissföretag.

Jaja, hur som helst så är det så här stickorna ser ut och det fattar ni ju själv, att det inte går att säga nej till något som blänker så fint när man har serotoninbrist? Nej just det.

nkp055-knit_pro_karbonz_

Continue Reading

Hepp!

Mina glasögon gick ett dystert och oåterkalleligt öde till mötes igår morse. Billigt är inte alltid ekonomiskt barn, kom ihåg det.
20140609-203128-73888772.jpg

Så idag fick jag gå till optikern och beställa ett helt nytt par. För första gången på tio år utan svarta, tjocka bågar. Helt utanför min comfort zone. Känner mig så sabla fräsig!

20140609-203051-73851877.jpg

Och ja. Eftersom att jag inte ser på mer än en linjals avstånd utan glasögon, så var detta ett helt tvunget köp. Konsumtionsbegränsning till trots.

Continue Reading