Förstagångsmamma vs andragångsmamma, del ett

Lillebror är i ett utvecklingssprång. Det första av resten av livet, så att säga. Allt är ju perioder liksom, men det är bara för barnets första år som appen Wonder Weeks finns.

När Isak var späd och den där appen visade det lilla molnet med blixtar, som dyker upp vid varje språng, tog jag emot det med skräckblandad förtjusning. Skräck, för att molnet är en tydlig illustration över barnets humör under språnget, och förtjusning för att det var så himla roligt att följa hans utveckling.

Nu tar jag bara emot det där språnget med förtvivlan över tidens gång. Jamenja, det är klart att jag vill att lillebrorsan ska utvecklas och det är ju roligt att följa honom också. Men min bebis! Mitt sista lilla spädbarn, med sin fjuniga lilla nacke och sin spralliga lilla kropp. Han är redan tre veckor. Det går för fort! Jag hinner inte med. Alltså magen på honom kan ju inte utvecklas fort nog, så att han slutar få ont – men resten. Resten kan få gå lite långsammare.

Jag har alltid stört mig på folk som moraliserar över småbarnsåren med att ”barnen är små en så kort tid och det går ju så fort och du kommer ångra dig sedan”, så fort man yppar minsta lilla om att det faktiskt kan vara lite jobbigt ibland. Men nu, eftersom att jag vet att det är sista gången – känns det faktiskt som att de har rätt i att det är en himla kort tid. Inte alls sådär evighetslång som trotsperioderna eller vakennätterna har känts.

Jag lyckas liksom inte tänka runt det här heller. För varje gång jag snuddar vid tanken att jag på ett teoretiskt plan ändå ska hålla trebarnsfrågan öppen, för att psykologiskt lugna mig, så hör jag hur kroppen skriker ”nej, nej, nej, nej” och hur äggstockarna börjar skramla efter en bågfil för att kunna såga sig ut. Tror att jag måste kombinera den där Wonder Weeks-appen med en app som gör mig lite mer mindfull. Det är antingen det eller rödvin som är lösningen.

 Isak vs lillebror. Två veckor vs en och en halv vecka.

Continue Reading

Ett nytt barn, helt olikt det första

Alltså jag vet ju att även spädbarn har sina egna personligheter och så vidare, men jag är ändå förvånad över den enorma skillnaden mellan Isak som spädbarn och Gosse Jonsson II. Framförallt är jag så himla lättad över att (än så länge) inte behöva amma honom oavbrutet och att lillebrorsan inte bara kan tänka sig att ligga någon annanstans än ovanpå oss, utan även accepterar mat från flaska så att Alex kan vara en del av utfodringen också. 

På det stora hela mår jag så enormt mycket bättre nu, än jag gjorde första gången. Jag har till och med mått så bra att jag har blivit en hippie och burit barnet i sjal ett par gånger! Nu hatade han det i och för sig, så hippielivet fick ett snabbt slut – men ändå! Mitt enda egentliga problem för tillfället, är att detta barn kommer namnges enligt Isaks första förslag, eftersom att det är helt och hållet omöjligt att enas om ett namn i det här hemmet. Så. Säg hej till Prinsessan Bajs:

 

Continue Reading

Hej från BB

Om fyra timmar är det två dygn sedan vattnet gick och om ytterligare sju och en halv timma  är det två dygn sedan han kom ut. Det var en oerhört smärtsam förlossning, som hade kunnat vara bättre om jag blev lyssnad på och om personalen inte var underbemannad. Kanske skriver jag om det här en dag. Vi får se. Just nu fokuserar jag hellre på den här lilla filuren än på vad jag gick igenom för två dagar sedan. Han är halvflint, hungrig och alldeles bedårande!

 

Continue Reading