När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen. 


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden. 

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

Nio månader med Karl

 

Det är ju lite märkligt, men vi har lyckats få världens gladaste barn. Jag märkte det när jag gick igenom årets foton för att göra en fotokalender till våra föräldrar. Jäklar vilken glad unge? Trots grinig, närkingsk mamma, morgonsur och småbutter pappa och en storebror med noll millimeter stubin, som dessutom tror att bebisar funkar lite som dockor. Typ att de går att bära omkring på hursomhelst och lägga i konstiga ställningar på golvet. Karl är ändå glad. Inte bara på bild.

Han låter och skrattar, piper och tjuter i princip hela sin vakna tid. Såvida han inte hittar något mönstrat som han inte känner igen. Då är han tyst och koncentrerad en ganska lång stund. Sedan är han igång igen.

Dock finns det ett tillfälle när Karl inte är glad och det är den lilla helvetesstunden på dygnet när hans ska sova. En gång i tiden, fram till för ungefär en månad sedan, gick det att lägga Karl på sidan och sätta på Olle Ljungström och så somnade han. Nu går inte det längre. Nu måste han sätta sig, ställa sig, krypa med pannan före in i spjälsängen, gråta, prutta, skratta, sprattla som en besatt och skrika i allt mellan fem minuter och två timmar innan han däckar av pur utmattning. Vi är så himla bortskämda med Isak som alltid, i princip, har somnat på fem minuter. Även när Isak skriker ”JAG KOMMER ALDRIG SOMNA” från sitt rum, tar det cirka en minuts läsning efter det innan han däckar. Karl sover i och för sig bra och länge, men läggningarna är helvetet. Helvetet. Det känns helt orimligt att detta är samma unge som för några veckor sedan spontansomnade i både barnstolen och babygymmet.

Ibland har jag tänkt att det är rätt jobbigt att Karl är min sista bebis. Att jag kanske skulle vilja försöka få ett tredje barn. Sedan kom Karls helvetesläggningar och nu tänker jag mer att jag kanske ska knipa ihop tills jag har gått igenom klimakteriet, för att undvika alla risker.

Karl har två tänder på väg. En där fram och en där bak. Jag hoppas att det är därför han vägrar sova. Att det är något som ändå är övergående. Ja jag vet, han sover hela nätterna med några undantag, jag borde inte klaga – men två timmar av skrik, relativt ofta, är sjukt tärande trots hyfsat intakt nattsömn.

Han började krypa för några veckor sedan, efter att ha stått i startposition och laddat i säkert två månader. Jäklar vad han laddade. Varje dag tänkte vi att NU, nu är minsann dagen då Karl börjar krypa. Men det var det inte. Till slut tänkte vi att han kanske är den typen av barn som reser sig upp och går och skiter i krypningen, men då började han. Och kort efter har han börjat ställa sig mot det mesta för att headbanga alternativt bara vingla en stund.

Han härmas. Gör tittut, skakar på huvudet och klappar händerna. Ibland tänker jag att han är så himla tidig med ALLT, sedan ser jag i sociala medier alla andra har barn som kunnat krypa från att de var fyra månader och som började läsa sin första bok innan de var ett. Brott och straff av Dostojevskij.

Jag har väldigt dålig koll på hur stor han är. Eventuellt 74 centimeter lång och tio kilo tung, eventuellt lite mer än det.

Han är ett sjukare barn än Isak, men Isak har varit ett otroligt friskt barn. Däremot är Isak fantastiskt bra på att bära hem baciller till sin bror. Karl är förkyld nästan jämt. Han rosslar som en gammal gubbe och hostar så att han väcker sig själv (och måste sövas om) på nätterna. I slutet av varje förkylning får han en ögoninflammation. En gång var den så jävlig att vi fick åka till akuten klockan elva på kvällen. Ögonen var helt igensvullna och stenhårda och det var på det hela taget ganska obehagligt.

Han ammar inte sedan ungefär en månad tillbaka (PRAISE!!!) och det var han själv som valde att sluta. Jag vet att man i de mindre sunda amningshjälpsgrupperna som finns är av åsikten att barn kan tvingas igång med amningen igen, men jag antar att jag är en känslokall jävel som inte vill trycka in tuttarna i munnen på min vägrande och gråtande bebis. Precis som förra gången jag slutade kände jag mig lite sentimental över tidens gång, men samtidigt lättad. På tre dagar kändes det helt otänkbart att amma över huvud taget. Nu käkar han sådant som inte behöver tuggas, men som han kan stoppa i munnen själv och så dricker han välling. Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem. Helst ska man lägga upp bilder på sin unge i sjal, skriva ett jättelångt innehåll om närhet och avsluta med namaste. Och helst ska det vara mamman som gör det här. Pappor är sorgligt frånvarande. OBS: jag bar själv Karl i sjal, numera i sele, vi samsov i början, vi kör potta ibland när vi orkar osv. Jag är inte emot att göra de här sakerna i sig. Jag är emot när det blir en metod som kommer med en miljard ovälkomna råd. Och jag har oerhört svårt för namaste (also known as carpe diem)-inlägg i sociala medier.

Hur som helst. Karl är världens bästa lilla filur om jag får säga det själv. Han älskar sin bror, sin mor och sin far. Han älskar även alla andra människor som han får vänja sig vid en stund. Precis som med Isak har slumpen fallit sig som så att vi är hemma båda två väldigt ofta med honom. Det suger givetvis för ekonomin, men för familjerelationen är det fantastiskt. Och jag tänker att det är delvis därför vi har två trygga ungar, som vare sig är pappiga eller mammiga. Eller så har bara slumpen fallit sig så, att de är sådana ändå. Vad vet jag om just det, egentligen?

Continue Reading

Sex månader senare

14292329_10154859096793488_4354234184239948680_n

Nu har den här glada lilla fjärten funnits i ett halvår. Helt sjukt! Tiden, ditt monster, sluta gå så fort! Himla gosig unge hur som helst. Ganska glad, rätt sömnig fortfarande, snackar en del och älskar människor. Ska även detta barn bli en hippie? Vi får se!

I morse lade jag mitt huvud mot hans för att sova, när Isak och Alex gått ut genom dörren. Jag trodde att han sov, men så fort jag slutit ögonen kände jag något varmt och fuktigt kring näsan följt av ett saligt fnitter rätt in i huvudet. När jag öppnade ögonen hade han sugit sig fast på min näsrygg. När jag drog mig tillbaka log han lyckligt, innan han försökte klappa mig alternativt slita av mig läppen. Också detta under saligt fnitter. Efter det somnade han om ganska snabbt. Den händelsen är väl lite Karl i ett nötskal, kan jag tycka.

Jag tror att jag hade glömt hur mycket människor de faktiskt är vid sex månader, bebisarna. Han jollrar, fnissar, skämtar, rullar, flåsar och står i. Han sitter inte helt själv än, men gör det väl snart. Han gråter av hårdrock (förbannat!), men somnar till klassisk musik och Olle Ljungström. Isak var en bebis som sket ganska mycket i andra ungar, men Karl älskar andra barn. Främst älskar han Isak, och alla Isaks jobbiga larmljud, men han kan även le ohämmat åt vilken okänd unge som helst när vi går ut. Himla rart!

Han har slutat gå upp i vikt, eftersom att han inte känner för att äta mat och jag är fortfarande fast i helamningsträsket, men jag kämpar på för att komma ur det. Åtta kilo väger han nu. Och är väl en 71 cm lång. Tar detta med ro än så länge. En sak som jag inte tar med fullt lika mycket ro är att han har slutat sova hela nätterna. För ungefär tre veckor sedan såg jag en vag glimt av ”hell to the no” i hans ögon en kväll och sedan dess har han vaknat minst en gång var tredje timma på en bra natt, och på en lite sämre natt, som i natt, har han vaknat varje timma. Jäklar vad det tär på en att inte få sova ut. Så nej. Jag har inte mycket energireserver att ta av just nu. Jag är trött, less, ängslig och stundtals en ganska dålig mamma till Isak. Jag gissar att Alex tycker att jag är en sjukt dålig partner också, men jag tycker inte att han är så festlig heller under de här omständigheterna.

Anyhoodles. Förutom sömnen, så är Karl ett ganska okomplicerat barn just för tillfället och jag har en hyfsat ljuvlig föräldraledighet. Men med det sagt, så är det rätt skönt att börja gå tillbaka till jobbet på deltid nu.

Sådärja. Nu ska jag ta mina, av sömnbrist, svidande ögon och åka med Karl till rehabkliniken för plattskallade barn! Tjipp och hej!

 

Continue Reading

Det här är Karl, just nu

När Isak var bebis fick han en helt egen blogg, och trots att den uppdaterades ganska frekvent det första året har jag glömt nästan allt känns det som. Jag vill faktiskt inte glömma bebis-Karl utan att ha något att gå tillbaka till, så här kommer en liten sammanfattning om vem han hunnit bli på nästan exakt tre månader.

IMG_5908
På tremånaderskollen var Karl 65 cm lång och vägde 6,6 kg, vilket är så enormt att alla som hör det känner sig tvungna att påpeka det samtidigt som de drar efter andan. Isak hade hunnit bli en halv centimeter längre och gått upp nästan ett kilo mer på den tiden, så jag är inte fullt så chockad som resten av världen. Egentligen tycker jag att det är rätt drygt att diskutera storlek på barn, men eftersom att alla tror att det här är så himla unika fall känner jag mig tvungen att nämna det. Det är inte unikt. Det finns miljoner barn som är större, mindre och lika stora. Vänj er och håll tyst.

Att amma Karl är ganska jobbigt såvida det inte är morgon eller natt. Han sprattlar, simmar iväg, trycker bort, klöser, tar tag, släpper, gurglar, skrattar, fiser och står i. Så de där jävla mysstunderna som folk tjatar om när de pratar om amning, de existerar inte här. Det är faktiskt så krångligt att amma Karl dagtid att jag funderar på om vi ska gå över till ersättning på deltid. Så nej, jag kommer inte att amma detta barn i flera år heller även om vissa amningshetsare i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook tycker att det är barnmisshandel att sluta amma innan ungen är två år. Min förhoppning är att han vill sluta av sig själv när han är kring 8 månader, precis som storebrorsan. Dessutom vore det fint om det fanns en neutral amningshjälpsgrupp fri från hetsare och troll, men samtiden verkar inte riktigt vara där än.

IMG_6534

Karl har en storebror som han älskar massor, och Isak har en lillebror som han älskar lite för mycket. Här hemma är just nu de största farorna att Karl ska kvävas av Isaks miljoner pussar eller att Isak ska nypa honom någonstans – antingen på impuls eller på ren trots. Ibland blir Isak dessutom så till sig av att pussa Karl att han råkar bita honom i ett finger. Jag var ju likadan när jag var liten, men jag hade inget småsyskon att ta ut det på. Så jag bet och nöp mina dagiskompisar istället. Både på impuls och för att se hur de reagerade i allmänhet. Minns mycket väl den blandade känslan av tillfredsställelse, skamsenhet och skräck när någon började gråta. Förstår att Isak har svårt att låta bli, även om jag önskar att han kunde göra det ibland. Tar sig Karl ur den här spädbarnsperioden utan trauman, kommer vi alla vara förvånade.

IMG_6843
Isak håller Karls hand om utifall att det skulle bli läskigt på tv.

Karl började le tidigt och Karl började skratta tidigt och Karl började jollra tidigt. Han är väldigt social mot både människor och leksaker med ansikten. Särskilt män verkar falla honom i smaken, och precis som storebror så ÄLSKAR han sin morfar. Eller så tycker han bara att morfar ser sjukt rolig ut, för så fort han dyker upp börjar Karl att skratta.

Nacken höll han upp redan i magen och nu är den även stabil. Han har upptäckt sina händer och börjat sträcka sig efter saker, men är inte riktigt koll på gripreflexen förutom när han ska dra i min tutte. Han rullade från rygg till mage för första gången förra veckan och kämpar nu varje dag för att kunna göra det igen.

IMG_6802
Första rullet

Vi har haft tur med det här barnet. Han har sovit mycket och bra från första dagen i princip och det händer mer än en gång i veckan att han sover hela nätterna. Dessutom gillar att han att sova länge på morgonen. Kombon med Isak, som somnar tidigt och vaknar tidigt är ju inte klockren, eftersom att Karl somnar sent – men efter att ha haft ett barn som vaknat en gång i timman för att äta de första två månaderna och sedan tyckt att dagen börjar klockan fyra under en period är detta himmelriket. Skillnaden sömn gör för livskvalitén går inte ens att beskriva i ord.

IMG_6597
Sover i hippiedress från mina kolleger

Isak hatade att bli buren i sjal. Det gjorde Karl också i början, men alltså trägen vinner! Typ, i alla fall. Han älskar det inte, men det funkar om han får ha huvudet utanför och det får han nu när nacken är stabil. Somnar han får jag gå och stödja hans huvud med handen. Selar hatar han däremot fortfarande och jag tänker inte kämpa så mycket med dem så länge sjalen funkar. Även om det gör mig till en hippie.

IMG_6540
Sjalhäng på Polismuseet

Det sjukaste av allt är hur mycket jag oftast trivs med att ha två barn (ni kan räkna med ett annat svar de veckorna när Karls utvecklingsfaser matchar Isaks trotsperiod). Jag tror att vi fick en enbarnschock och slapp tvåbarnschocken, eller så funkar vi bara så jäkla bra ihop som föräldrar eller så är det helt enkelt så att vi har tur och får sova hyfsat nu. Jäklar vad sömn gör skillnad i tillvaron. Och jäklar vad jag är mycket bättre på att vara föräldraledig den här gången. Hade vi bara haft ett annat boende och en luftkonditionerad bil, hade livet varit nära nog perfekt.

Continue Reading

Ett nytt barn, helt olikt det första

Alltså jag vet ju att även spädbarn har sina egna personligheter och så vidare, men jag är ändå förvånad över den enorma skillnaden mellan Isak som spädbarn och Gosse Jonsson II. Framförallt är jag så himla lättad över att (än så länge) inte behöva amma honom oavbrutet och att lillebrorsan inte bara kan tänka sig att ligga någon annanstans än ovanpå oss, utan även accepterar mat från flaska så att Alex kan vara en del av utfodringen också. 

På det stora hela mår jag så enormt mycket bättre nu, än jag gjorde första gången. Jag har till och med mått så bra att jag har blivit en hippie och burit barnet i sjal ett par gånger! Nu hatade han det i och för sig, så hippielivet fick ett snabbt slut – men ändå! Mitt enda egentliga problem för tillfället, är att detta barn kommer namnges enligt Isaks första förslag, eftersom att det är helt och hållet omöjligt att enas om ett namn i det här hemmet. Så. Säg hej till Prinsessan Bajs:

 

Continue Reading

Hej från BB

Om fyra timmar är det två dygn sedan vattnet gick och om ytterligare sju och en halv timma  är det två dygn sedan han kom ut. Det var en oerhört smärtsam förlossning, som hade kunnat vara bättre om jag blev lyssnad på och om personalen inte var underbemannad. Kanske skriver jag om det här en dag. Vi får se. Just nu fokuserar jag hellre på den här lilla filuren än på vad jag gick igenom för två dagar sedan. Han är halvflint, hungrig och alldeles bedårande!

 

Continue Reading