Min tappade tro

Min mamma lät mig gå med i kyrkans barntimmar efter att jag hade tjatat det till mig när jag var sju. Min bästis Sara gick där, så det kunde ju inte vara annat än ett hippt ställe tänkte jag. Där fick jag sedan läsa bibeln, sjunga psalmer och ägna mig åt kristet pyssel. Jag var ju ganska liten, så min uppfattning var väl att Gud fanns och att det var en han för det sade kyrkans barntimmar och bibeln. Ibland bad jag på kvällarna för att det kändes som att det var bäst att vara på den säkra sidan.

I Örebro hade vi skolavslutning i kyrkan. Det var så det var. När vi sedan flyttade till Skåne och metropolen Hofterup fanns det förvisso en kyrka där i krokarna, men jag kan inte minnas att vi någonsin besökte den. Och jag kände ingen hipp person som gick på kyrkans barntimmar så jag tappade lite suget. Jag skulle fylla nio och kristendomen började så sakteligen tappa sitt tafatta grepp om mig.

Jag gick från att följa strömmen som kristen till att bli en av alla miljoner som ”inte tror på Gud, men på något”. Mest för att jag ville tro på något, för det är faktiskt ganska skönt att göra det. Så skönt att jag i desperata försök försökte överrösta mina tvivel med att se tecken i de mest löjliga situationer (typ: å strömavbrott, morfar försöker kontakta oss. Å en dröm om någon som dött, vi fick kontakt). Jag startade till och med en hemsida om änglar 1999 (och från och med NU pratar vi aldrig mer om den). Sedan dog Josefine och då blev jag först övertroende för att sedan bara lägga av. Från den ena sekunden till den andra.

2013-08-23 014

Jag har tappat min tro på ”något” i två omgångar. Ett halvår efter att Josefine dog, någon gång i början av 2001 försvann min tro på ett liv efter detta över en natt. Det gav mig så mycket ångest att jag skrek till min dåvarande sambo att han skulle köra mig till akuten för att jag minst höll på att dö där och då. Klockan var tre på natten och jag var nykter och min sambo trodde alldeles säkert att jag blivit galen.

För fem år sedan försvann tron på medium, tarotkort och energier som jag behållit av ren vilja, för det vore så himla skönt om det liksom funkade. Att någon bara kunde SE saker. Det skedde hur som helst helt smärtfritt genom ett kallt konstaterande. Klockan var inte tre på natten, men jag var nykter även vid detta tillfälle. Trots den tappade tron var jag ändå tvungen att kalla mig agnostiker under en period. Svårt att motivera varför. Feghet kanske.

Men så kom en dag, för något år sedan när jag satt på jobbet och vi diskuterade tro och jag bara… kom ut som ateist. Det kändes så jäkla skönt att bara säga det och liksom inse att nej, jag TROR verkligen inte på någonting övernaturligt (förutom Svarta madam, ALDRIG att jag säger det fem gånger i en spegel i mörkt rum).

2013-07-16 240

Idag är jag med andra ord övertygad ateist, men skulle aldrig någonsin kalla mig skeptiker eftersom att jag anser att många skeptiker är precis lika irriterande som religiösa fanatiker. Ibland har jag förstått att somliga tycker synd om oss som inte tror för att vi tydligen lever så tomma och innehållslösa liv, men jag kan inte alls identifiera mig med det. Den tiden som andra lägger på att tro på sin gud, andar, energier, troll och tomtar på loftet fyller jag med annat. Så enkelt är det. En del blir jätteprovocerade av det och det kan de väl få bli om de vill. Själv tycker jag att cirka alla religioner (även de inom new age) är obehagliga på ett eller annat sätt (ja – även buddhism och rastafari), men jag har full förståelse för att folk tror och tänker att det kan de väl få fortsätta med, så länge det inte skadar någon annan.

Typ så. Någon som har något att tillägga?

Continue Reading

Lucka två: första önskerubriken – brev till mitt fjortonåriga jag

2m2 Hej mitt fjortonåriga jag. Jag vet att livet inte är så lätt och just därför önskar jag verkligen att du kunde fatta lite tidigare att feminism är så himla bra, för det hade gett dig så mycket. Särskilt nu. Jag vet att du har lite koll på läget, men du tror fortfarande att Kurt Cobain är homosexuell eftersom att han är man och feminist och även om du inte lägger någon värdering i det, så är det faktiskt ett jättekonstigt likhetstecken att dra. Hur tänker du där egentligen? Det är något jag så här tjugoen år senare faktiskt inte kan förstå.

Hej mitt fjortonåriga jag. Du tror fortfarande att du kommer få barn när du är ”en arton, tjugo eller så” – men jag kan tala om för dig att det dröjer ända till du är trettiotre och nej, det är inte för ingen ville ha dig tidigare. Du kommer helt enkelt inte vilja förrän du träffar någon som är LÅNGHÅRIG OCH TATUERAD OCH LYSSNAR PÅ HÅRDROCK *iiiiiih* (och med vilja menar jag ”bli oplanerat gravid efter tre år tillsammans”). Han klipper håret sedan, men du tycker om honom ändå för det kommer faktiskt en tid där du skiter i vilket när det kommer till längden på håret, tro det eller ej.  Men du. Du hade kanske kunnat passa på att resa lite mer när tid fanns?Apropå barn alltså. Jag vet att du är helt ointresserad av att ge dig iväg nu, men du kan väl tänka över det i alla fall. Ditt trettiofemåriga jag är väldigt sugen på att ha minnen från Japan nämligen.

Hej mitt fjortonåriga jag. Den där fjuniga killen som precis var på Grönland hela sjuan och som har börjat i åtta E nu? Han som är typ lika snygg som Sebastian Bach? Honom blir du ihop med. Två gånger. Första gången går det inte så bra, men andra gången håller det flera år. Du kommer att få din första kyss av honom i september. Till Patience av Guns n’ Roses. Det är ett av mina finaste minnen så sjukt bra jobbat där måste jag säga! Smooth!

Hej mitt fjortonåriga jag. Jag vet att det är svårt att tycka om sig själv när det känns som om hela skolan skriker hora efter en – men vet du, de här människorna som skriker efter dig, de kommer att spela så liten roll i resten av ditt liv. Du kommer att gå ut högstadiet och gymnasiet och sedan kommer du se någon av dem högst en gång om året när du hälsar på dina föräldrar och tar en sväng till Center Syd. För vet du? Ingen av dem lyckas flytta från Löddeköpinge och det känns helt okej att vara lite skadeglad över det, hur omoget det än må vara i vuxen ålder. Apropå Center Syd förresten, jag vet att du älskar att hänga gäng där men jag vill bara påpeka att just det där köpcenterhängandet är ett ganska bra ställe att ta tid ifrån som du kan lägga på feminismen istället. Göra lite kvalitetstid av allt liksom. Just saying!

48274_1183711540
Jag och bror anno 1992. Ja. Beverly Hills 90210 var stort det året.

Jag ska gå och lägga mig nu. Ja, sjukt tidigt jag vet – men kroppen funkar liksom inte på samma sätt vid trettiofem som vid fjorton (eller är det det den gör? Är inte du väldigt trött av dig?). Speaking of, med risk för att låta som din morsa (vilket jag mycket väl hade kunnat vara vid den här åldern vill jag tillägga), rör lite  mer på dig. Jag vet att du hatar skolgympa, men alltså seriöst du kommer ångra dig så mycket sedan. Vi har gjort ett dåligt jobb med att bygga upp ryggen du och jag och det straffar sig vid graviditeten. Och så måste du faktiskt inte börja röka nu och om du ändå inte kan låta blir så kan du väl för fasen lägga av lite tidigare än vid tjugoåtta? Tänk så många fina minnen du hade kunnat skapa åt mig i Japan om det inte vore för att du slösade så mycket pengar på cigg!

Jo. Det finns sak till jag måste säga. Du längtar så mycket efter att andra ska tycka om dig att du glömmer bort att tycka om dig själv. Det är synd för du är en himla bra person. Jag vet att det är svårt att inte jämföra sig med de andra tjejerna, särskilt när alla snubbar gör en grej av det hela tiden, men vet du, du behöver ingen jävla snubbe för att du ska förstå att du är bra som du är. Du kommer att förstå det själv om lite för många år, jag önskar att du kunde förstå det redan nu. Lär dig att krama dig själv. Och krama Josefine med. Massor. Du kommer att sakna henne så himla mycket en dag.

Kram!

Ditt trettiofemåriga jag

Ps. Du kommer fortfarande lyssna på Guns n’ Roses när du är trettiofem, men du kommer ha ett mycket mer komplicerat förhållande till Axl Rose.

Ps igen. SLÄNG INTE SKID ROW-TRÖJAN FÖR I HELVETE!

 

Det här var en önskerubrik från Jenny. Säg till om du också har en på lager.

Continue Reading

”Smärtan behöver ord för att övervinnas, annars kunde vi inte stå ut med den”

Jag har varit förväntansfull hela dagen. Inte riktigt fattat varför, bara känt att jag väntat på något. Insåg nu när jag kom hem att jag drömde att Josefine kom tillbaka i natt och att min väntan hela dagen var på henne. Precis som att hon skulle ringa på dörren nu och bara ”hej hej, jag spelade död i tretton år, men nu kom jag tillbaka – det blir väl bra?”.

Vad sjukt det är hur drömmar sätter sig ibland. Jag önskar att de inte gjorde det.

Vad sjukt det är när man varit med om några som dött, hur somliga bara försvinner och blir som någon man inte hört av på flera år och man känner att det kan kvitta fast man stod där och trodde att man skulle förgås av sorg vid kistan. Och att andra blir som Josefine, som tidvis känns så nära.

Jag inser ibland, att jag kommer nog aldrig komma över henne. Jag kommer alltid gå tillbaka till kistan och gråta. Absolut inte varje dag, men ändå under resten av mitt liv.

Under resten av mitt liv ska jag gå och sakna henne. Ha kvar mina minnen av henne i en låda i förrådet. En kofta, ett halsband, foton från Roskilde, ett blandband som jag inte kan lyssna på längre för vi har ingen bandspelare som fungerar och bandspelare är liksom ingen pryl som ersätts när den går sönder numera. Det har hänt så mycket sedan hon dog. Herregud, kidsen gör inte blandband på kassett längre! De vet ju för fan inte ens vad en kassett ÄR. Josefine – har du hört så dumt! Nej det har du inte, för du är död och jag är ateist så det finns inget i mig som ens tror att du hör. Men väldigt mycket i mig önskar att du gjorde.

Även när jag inte känner, saknar jag henne. Det är så jävla jobbigt när jag kommer på det. Och jag orkar inte riktigt prata med någon om det när det kommer upp. Så med jämna mellanrum skriver jag om det, men det hjälper inte. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är så jävla jobbigt att döden fungerar så. Jag önskar att den inte gjorde det.

 

Continue Reading