Isaks hår

Jag klippte Isaks hår fram tills i somras. Från början fick han en redig pottfrisyr (med undantag för den enda gången Alex klippte honom i någon konstig hockeyfrilla och därmed förbrukade allt förtroende gällande hårklippning). Sedan blev det en prins Valiant-frisyr och prins Valiant blev efter det, på egen begäran, långt hår. Isak ville både vara Emma Sara Oliva och se ut som mig.

Detta långa hår blev snabbt en källa till ack så många kommentarer. Både vänliga om hur långt, fint och tjockt det var, och mindre fina om hur jobbigt långt hår är för barn (underförstått: pojkar). Sedan kom så klart även frågor och antydningar om att det är jag som tvingar Isak att ha långt hår. I egenskap av att jag är feminist, antar jag. Det gör jag inte i alla fall. Jag tvingar inte honom till något annat än att klä sig efter väder när det kommer till vad han har på huvudet.

Vi uppmuntrar och har alltid uppmuntrat Isak att välja både kläder och frisyr själv. Det är det inte alla föräldrar som gör till sina barn, vet jag – eftersom att de har sagt det till mig. Ändå gissar jag att de inte får frågan om de ”tvingar sina barn att se ut så där” hälften så många gånger som jag. Eller vi. Fast mest jag. För det är ju ingen som tror att en pappa klär sin unge sådär, när ungens mamma är en rabiat feminist.

Det mest störande är att det inte bara är till oss föräldrar som folk har valt att vädra sina åsikter, utan allt från halvbekanta till närmare släkt har gått direkt på Isak och försökt övertala honom att klippa sig. För att det är mer praktiskt med kort hår. För att hans hår är jobbigt att borsta. För att folk helt enkelt inte kan vara tysta. Som tur är har Isak varit mycket bättre än jag på att skita i det här. Jag är nämligen fortfarande sur över många kommentarer och inte minst för den gången när han kom hem med en nyklippt lugg efter en barnvaktning. Vi hade kämpat med klämmor och tålamod under ganska lång tid för att luggen skulle växa ut, och fick nu börja om. För det var vad Isak ville. Ha långt hår och lång lugg och kunna sätta upp allt i en likadan tofs som mig.

Det som till slut fick Isak att vilja klippa sig var att jag bytte frisyr. Då tog vi honom för första gången till frisören. Det var i somras och han fick en page. Sedan kom hösten och någon gång i november blev Alex Isaks idol istället för jag, och då sade Isak att han ville klippa av allt sitt hår, för nu ville han se ut som sin pappa. Så då fick han det och nu har någon typ av femtiotalsbarnsfrisyr. Som både vi och han tycker om – precis som vi gjorde med hans långa hår.

Reaktionen? Isak får så otroligt mycket uppmuntran från personerna som ville att han skulle klippa sig att jag blir förbannad. Jag vill inte att han ska lära sig att han är en duktig pojke för att hans hår är kort. JAG VILL INTE. Samtidigt vill jag så klart att han ska känna sig glad och stolt över att han går sin egen väg. Men jävlar vad det är svårt att erbjuda den där egna vägen i värld av normer. Känner mig utmattad hela tiden.

Continue Reading

Hon sade ”good times ahead” – vad som hände sedan, kommer att få er alla att häpna

Jag fick spänningshuvudvärk. Would you believe it? Ja you would. Ja igen. Ja jag vet, otroligt tjatigt inslag i mitt liv. Trots hyfsat fungerande vardag, fantastiskt jobb, nackhuvudkudde och bettskena fortsätter den att komma. Jag tror faktiskt att jag måste sluta läsa folks politiska åsikter på internet. Det måste vara där det ligger. Känner ändå inte att jag hör hemma i något fält här just nu. Folk är så sabla kategoriska.

Samma sak gäller inlägg från ”vettiga” föräldrar. Tillåt mig ta ett exempel: just nu gillas ett inlägg på facebook som någon har skrivit om att föräldrar är ”bajsnödiga” (inte mitt ordval). Även om det är ett inlägg fullt av vettigt (det handlar om att ta ansvar för sina barn, det får man ju ändå ta på sig som förälder), så är det också ett inlägg med följande skittråkiga upprepning, som händer överallt i inlägg om uppfostran nu:  skribenten speglar sig i andra föräldrars misslyckanden och använder dem för att kokettera om sin egen förträfflighet (tvi). Och folk uppskattar det. Kanske för att det även ger dem själva en chans att spegla sig i andra föräldrars misslyckanden. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir otroligt störd och irriterad av den attityden. Jag tycker absolut att uppfostran ska diskuteras, men inte för att någon har behov av att framhäva sig själv. Så för mitt huvuds skull ska jag nu sluta läsa politiska inlägg och inlägg om barnuppfostran. I alla fall om det gillas på facebook. Borde jag även avsluta facebook? Nej. Låt oss inte förhasta oss nu.

Hursomhelst. Förutom att jag fick spänningshuvudvärken den här helgen, så sket jag i att åka till Garnbollen och bestämde mig för att ta till vara på det garn jag har. Däremot åkte jag till Myrorna och köpte en trasmatta för 45 kronor, som nu döljer vårt skitiga köksgolv. Tips till alla: köp era trasmattor second hand. Det kostar nästan inget alls. Skickpoddandet idag blev av och finns här imorgon eller så. Under kvällen åkte vi dessutom på planerad och gemytlig cocktail och den gick över förväntan, även om bilden av hur Isak klåfingrade sönder något dyrt och oersättligt hela tiden spelades upp för mitt inre. Helt i onödan, eftersom att det inte hände.

Jag och Isak körde hem vid sju. Väl hemma hade jag tänkt mig följande scenario: Isak somnar oproblematiskt vid halv åtta, jag får sticka, ringa min bror som fyller år och se ett avsnitt av någon serie innan sängdags. Väl hemma hände dock istället följande: jag märkte att jag hade bytt väska tidigare på dagen. Ergo: inga husnycklar. Fick åka tillbaka till Alex, hämta nycklarna, köra hem och komma innanför dörren styvt hugget tio i åtta. Ursäkta för TMI nu, men fem i åtta bestämde sig Isak för att han skulle skita. I fyrtio minuter. FYRTIO minuter, under vilka jag inte ens fick befinna mig i vardagsrummet, som tydligen var det enda stället där han kunde tänka sig att sitta på pottan. Min stickning låg i andra sidan av rummet, dit jag inte kunde ta mig. Förbannat. Halv nio var han lite svettig, men nöjd och lättad och sådär sprallig som en nyskiten hund blir. Ytterligare tjugo minuter senare låg han i sängen, och somnade oproblematiskt. Sedan ringde jag min bror och nu sitter jag här och gnäller i ett blogginlägg. Ingen stickning. Dock en selfie i trappuppgången, när jag hade hämtat nycklarna. God natt!

Continue Reading

En typ av man jag inte klarar av

Projektet ”aktivera tvååring i sju veckor” har precis tagit sin början. Idag var det ju inte så himla roligt väder, så jag tänkte att vi skulle åka en tur till leklandet på Heron City för att tvinga energin ur kroppen på Isak. Nu visade det sig att lekplatsen som finns precis vid parkeringen där räckte alldeles utmärkt, precis som fontänen inomhus, rulltrapporna och att åka vagn och peka på matvaror inne på Willys. Så vi skippade leklandet och hängde där istället. Med än känsla av nöjd begav vi oss två timmar senare ut till bilen för att åka hem.

227

De bygger om på parkeringen vid Heron City, så det är lite knöligt att ta sig ut. En enfilig väg leder både ut och in och eftersom att det är ett hinder på sidan av vägen som leder ut, är det också de som ska köra ut från parkeringen som får lämna företräde för dem som ska in. Det är en typisk sådan princip som funkar om folk inte är idioter. Men nu är ju folk det.

Jag stod och väntade på att få köra ut från parkeringen när en man (ja MAN) kör in och absolut ska ta av till vänster. Där jag står. Han kan komma till parkeringarna han vill åt genom att köra rakt fram femtio meter och välja att ta till vänster där istället, men det gör han inte. Nej nej, det skulle ju betyda att han följer någon annans regler och inte bara sin egen vilja. Han gestikulerar argt med armarna och jag förstår på hans läppar att han säger ”men flytta på dig för fan”. Fram kan jag inte köra för han står ju dels i vägen och dels är fler bilar på väg in. Han kan (och bör)  köra fram, men det gör han som sagt inte. Han fortsätter vifta argt, himla med ögonen och sucka.

Jag backar i alla fall. Säkert tjugo meter innan han är nöjd och bränner förbi, utan att tacka. Långfingret jag räckte efter honom kändes ju som en klen tröst.

Gud vad jag hatar den här typen av män, som bufflar fram på ett eller annat sätt och tror att allt i världen finns till för dem. Är det inte fri tillgång till alla ytor överallt, så blir de upprörda på gränsen till hjärtinfarkt. Hatar verkligen sidan hos mig själv att backa också. Ja man ska välja sin strider och nej han hade aldrig lärt sig, men för mitt egenvärdes skull hade det varit fan så mycket mer tillfredsställande att bita ifrån. Dessutom lär sig inte folk mer, för att ingen protesterar.

Nästa gång det här händer ska jag banne mig ta numret på registreringsskylten, så att jag i alla fall kan skriva ett argt brev i efterhand. OCH HÖR SEDAN!

Continue Reading