När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

Continue Reading

Ändå kul med barn hörrni!

Ja jag vet. Så ofta föräldrar resonerar att deras barn sagt så himla roliga saker, som egentligen är skittråkiga. Nästan lika tråkiga som att lyssna på när folk berättar med inlevelse om sina drömmar (herregud vad tråkigt det är, såvida det inte är jag, men jag drömmer ju bara skitroliga saker). Hursomhelst. Det VAR faktiskt, helt objektivt, jätteroligt att Isak sprang in på sitt rum i vredesmod igår och argskrek till Alex att de skulle göra argyoga för att bli glada igen. Efter yogan frågade vi vem som lärt honom att bli sams genom yoga, men det hade ingen gjort. ”Faktiskt i alla fall att jag kom på det själv” sade han. Sådant litet hippiebarn han är ändå! Det måste vara från Alex gener.  

Continue Reading

Det här är Karl, just nu

När Isak var bebis fick han en helt egen blogg, och trots att den uppdaterades ganska frekvent det första året har jag glömt nästan allt känns det som. Jag vill faktiskt inte glömma bebis-Karl utan att ha något att gå tillbaka till, så här kommer en liten sammanfattning om vem han hunnit bli på nästan exakt tre månader.

IMG_5908
På tremånaderskollen var Karl 65 cm lång och vägde 6,6 kg, vilket är så enormt att alla som hör det känner sig tvungna att påpeka det samtidigt som de drar efter andan. Isak hade hunnit bli en halv centimeter längre och gått upp nästan ett kilo mer på den tiden, så jag är inte fullt så chockad som resten av världen. Egentligen tycker jag att det är rätt drygt att diskutera storlek på barn, men eftersom att alla tror att det här är så himla unika fall känner jag mig tvungen att nämna det. Det är inte unikt. Det finns miljoner barn som är större, mindre och lika stora. Vänj er och håll tyst.

Att amma Karl är ganska jobbigt såvida det inte är morgon eller natt. Han sprattlar, simmar iväg, trycker bort, klöser, tar tag, släpper, gurglar, skrattar, fiser och står i. Så de där jävla mysstunderna som folk tjatar om när de pratar om amning, de existerar inte här. Det är faktiskt så krångligt att amma Karl dagtid att jag funderar på om vi ska gå över till ersättning på deltid. Så nej, jag kommer inte att amma detta barn i flera år heller även om vissa amningshetsare i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook tycker att det är barnmisshandel att sluta amma innan ungen är två år. Min förhoppning är att han vill sluta av sig själv när han är kring 8 månader, precis som storebrorsan. Dessutom vore det fint om det fanns en neutral amningshjälpsgrupp fri från hetsare och troll, men samtiden verkar inte riktigt vara där än.

IMG_6534

Karl har en storebror som han älskar massor, och Isak har en lillebror som han älskar lite för mycket. Här hemma är just nu de största farorna att Karl ska kvävas av Isaks miljoner pussar eller att Isak ska nypa honom någonstans – antingen på impuls eller på ren trots. Ibland blir Isak dessutom så till sig av att pussa Karl att han råkar bita honom i ett finger. Jag var ju likadan när jag var liten, men jag hade inget småsyskon att ta ut det på. Så jag bet och nöp mina dagiskompisar istället. Både på impuls och för att se hur de reagerade i allmänhet. Minns mycket väl den blandade känslan av tillfredsställelse, skamsenhet och skräck när någon började gråta. Förstår att Isak har svårt att låta bli, även om jag önskar att han kunde göra det ibland. Tar sig Karl ur den här spädbarnsperioden utan trauman, kommer vi alla vara förvånade.

IMG_6843
Isak håller Karls hand om utifall att det skulle bli läskigt på tv.

Karl började le tidigt och Karl började skratta tidigt och Karl började jollra tidigt. Han är väldigt social mot både människor och leksaker med ansikten. Särskilt män verkar falla honom i smaken, och precis som storebror så ÄLSKAR han sin morfar. Eller så tycker han bara att morfar ser sjukt rolig ut, för så fort han dyker upp börjar Karl att skratta.

Nacken höll han upp redan i magen och nu är den även stabil. Han har upptäckt sina händer och börjat sträcka sig efter saker, men är inte riktigt koll på gripreflexen förutom när han ska dra i min tutte. Han rullade från rygg till mage för första gången förra veckan och kämpar nu varje dag för att kunna göra det igen.

IMG_6802
Första rullet

Vi har haft tur med det här barnet. Han har sovit mycket och bra från första dagen i princip och det händer mer än en gång i veckan att han sover hela nätterna. Dessutom gillar att han att sova länge på morgonen. Kombon med Isak, som somnar tidigt och vaknar tidigt är ju inte klockren, eftersom att Karl somnar sent – men efter att ha haft ett barn som vaknat en gång i timman för att äta de första två månaderna och sedan tyckt att dagen börjar klockan fyra under en period är detta himmelriket. Skillnaden sömn gör för livskvalitén går inte ens att beskriva i ord.

IMG_6597
Sover i hippiedress från mina kolleger

Isak hatade att bli buren i sjal. Det gjorde Karl också i början, men alltså trägen vinner! Typ, i alla fall. Han älskar det inte, men det funkar om han får ha huvudet utanför och det får han nu när nacken är stabil. Somnar han får jag gå och stödja hans huvud med handen. Selar hatar han däremot fortfarande och jag tänker inte kämpa så mycket med dem så länge sjalen funkar. Även om det gör mig till en hippie.

IMG_6540
Sjalhäng på Polismuseet

Det sjukaste av allt är hur mycket jag oftast trivs med att ha två barn (ni kan räkna med ett annat svar de veckorna när Karls utvecklingsfaser matchar Isaks trotsperiod). Jag tror att vi fick en enbarnschock och slapp tvåbarnschocken, eller så funkar vi bara så jäkla bra ihop som föräldrar eller så är det helt enkelt så att vi har tur och får sova hyfsat nu. Jäklar vad sömn gör skillnad i tillvaron. Och jäklar vad jag är mycket bättre på att vara föräldraledig den här gången. Hade vi bara haft ett annat boende och en luftkonditionerad bil, hade livet varit nära nog perfekt.

Continue Reading

Ett nytt barn, helt olikt det första

Alltså jag vet ju att även spädbarn har sina egna personligheter och så vidare, men jag är ändå förvånad över den enorma skillnaden mellan Isak som spädbarn och Gosse Jonsson II. Framförallt är jag så himla lättad över att (än så länge) inte behöva amma honom oavbrutet och att lillebrorsan inte bara kan tänka sig att ligga någon annanstans än ovanpå oss, utan även accepterar mat från flaska så att Alex kan vara en del av utfodringen också. 

På det stora hela mår jag så enormt mycket bättre nu, än jag gjorde första gången. Jag har till och med mått så bra att jag har blivit en hippie och burit barnet i sjal ett par gånger! Nu hatade han det i och för sig, så hippielivet fick ett snabbt slut – men ändå! Mitt enda egentliga problem för tillfället, är att detta barn kommer namnges enligt Isaks första förslag, eftersom att det är helt och hållet omöjligt att enas om ett namn i det här hemmet. Så. Säg hej till Prinsessan Bajs:

 

Continue Reading

This was halloween!

Halloween kom och gick. Isak ville vara ”bara haj” när förskolan hade maskeraddag i torsdags, men nu fick han bli en skeletthaj istället – ingen av oss hann hitta en hajdräkt, än mindre sy en, när han kom på detta samma morgon som maskeraden. Hajfenan gjorde Isaks kompis Pontus i våras (ofta refererad till ”min Pontus, med fint skägg”), pyjamasen behövde han i vilket fall som helst så den köpte Alex någonstans. Senare under dagen sminkades han om till en skelettkatt på egen begäran.

Själv fikade jag med en kompis på kvällen och fastnade sedan i SL:s påvra utbud av bussar vilket gjorde att jag inte var hemma förrän halv elva. Och då kunde jag inte låta bli att läsa några sidor i Tio lektioner om matlagning av Lotta Lundgren och sedan, ja, sedan blev det som vanligt. Jag somnade snabbt, vaknade tre och somnade inte om. Kompade ut hela fredagen eftersom att det bara var halvdag ändå, försökte sova ut och inte stressa över att jag inte städade så att mitt hem ser lika fläckfritt ut som era när ni redovisar dem på internet. Det gick sådär. Fattar inte om ni är övermänniskor eller bara fuskar med vinklar.

Hursomhelst. Jag älskar halloween. En icke-kristen högtid där döden får en plats. Dessutom kommer den lägligt i tiden när hösten känns evighetslång och sommaren bara är ett bleknande minne, den är snygg och så är den fylld av gamla fräsiga skräckfilmer från åttiotalet. Inte för att jag tittade på någon av dem det här året, men bara vetskapen om att de sänds på tv gör mig lycklig. Halloween får ju ofta kritik för att vara ytterligare en högtid som manar till köphets och folk som i vanliga fall inte bryr sig så mycket om konsumtionsfaror, skriver upprörda krönikor om hur fruktansvärt det är att vi förväntas konsumera ännu mer. Jag vet inte. Jag känner mig ärligt talat mer oroad över vardagskonsumtionen som pågår under hela året oavsett högtid, än vad jag känner mig över en helg i oktober.

isak

Continue Reading

Olika falla livets lott

  
Somliga får stå i ösregn och titta på när barnet underhåller sig själv. Andra får sitta under en filt och sticka i soffan framför NCIS-repriser. Så himla jobbigt att kolla på en så dålig serie, men Isak var väldigt inställd på att Alex skulle följa med ut, så jag får helt enkelt offra mig. 

Continue Reading

Mors dag 2015 sket sig

Jag vill på förhand be om ursäkt för att det är en dålig ordvits i min rubrik (och eventuellt varna känsliga läsare för att detta inte är ett rumsrent inlägg).

Idag var det hur som helst mors dag. Isak ärade mig genom att sova till tio i sju, vilket är unikt för detta barn som helst hade gått upp halv fem varje morgon om han bara fick. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle åka till något ställe där jag kunde springa, medan Frallan och Fisak roade sig med en klätterställning eller dylikt. Men med en träningsvärk som vittnade om att mina benmuskler mest troligt hade krympt till hälften av sin ursprungliga storlek, valde jag att föreslå loppis i Sköndal istället. Man får ju säga att det var en bra idé, trots allt. Förutom att vi hittade en grillhink för trettio spänn, så blev vi spontanbjudna på fika precis efter vi varit på kondis.

När vi kom hem invigde vi grillhinken, medan Isak illustrerade hur det låter när man bränner sig på kol genom att fräsa och vifta med händerna en bit ifrån (se bild). Bortsett från traditionsenlig snålblåst vid grillpremiär (eller vad vet jag om grillpremiär egentligen, jag har aldrig ägt en grill innan denna hink), så var detta en stund av idyll. Solen kittlade våra frusna kroppar med sina strålar, gräset var grönt, en råbock försökte ge mig en hjärtinfarkt genom att hoppa fram cirka två decimeter från där jag stod och ja, livet var helt enkelt härligt.

Isak, förste matvägrare i vår familj, kröp efter en stund ner under bordet och började prata med sig själv. Inget konstigt alls, tänkte vi och log varmt mot varandra över grillspetten. Efter en stund fnissade Alex lite och sade ”vad tyst du blev Isak, du sitter väl inte där under och kissar utan blöja” varpå Isak, märkbart ansträngt pressa fram ”nej, jag bajsar”.  För att citera Marlin när han och Doris stöter på en djuphavsfisk som vill döda dem i Hitta Nemo: good feeling gone. Jag besparar er detaljerna, men låt oss säga att det inte kändes bättre när vi kom på att Isaks mage är ur form på grund av ett tidigare magvirus.

Alex bar upp skitungen, jag drabbades av en inre kris när jag såg hur det såg ut under bordet och irrade förvirrat omkring en stund innan jag gick upp till familjen. Isaks byxor fick åka i sopen, ity inget plagg är värt prövningen att tvättas efter en sådan här händelse. När alla var rena gick vi ut igen. Men alltså. Svårt att hitta tillbaka till den hjärtliga känsla endast en snålblåsig grillkväll i maj kan ge efter detta. Något ansträngt pressade vi i oss det sista av maten, medan Isak frågade varför han inte fick sitta under bordet så många gånger att någon av oss till slut halvskrek ”men det är ju bajs där!!”. Sedan gick vi in. Isak ligger och bubblar muntert i sin säng nu, så som bara en nyskiten person kan göra, och vi andra fryser och är sura. Men men. Jag har inte feberfrossa och mjölkstockning som jag hade på mors dag för två år sedan i alla fall. Glad för det lilla!

Ps. Vi hällde flera liter vatten under bordet. Det gick av flera olika skäl inte att lösa detta på något annat rimligt sätt.

Continue Reading

The hard knock life as treåring

Jaha, så idag bet Isak en av sina kompisar på förskolan så hårt att det började blöda. Sedan vägrade han att släppa och efter det vägrade han att be om ursäkt. Typisk sak som får mig att vilja ta honom ur förskolan och börja med hemundervisning. Inte för att jag tror att det är förskolans fel, utan för att jag tycker att det är så jobbigt när han gör andra illa. Och när andra gör honom illa. Ja jag vet att det är en del av livet, men jag tänker ändå ta ut min rätt att tycka att det är skitjobbigt.

När jag mötte Isak och Alex efter jobbet visste jag ju vad som hade hänt, så jag frågade och lirkade lite och ganska snart kom det fram att hans kompis varit dum, att Isak hade bitit fast han visste ju så klart att han inte fick det, men han tänkte ändå inte be om ursäkt. Suck. Gjorde ett nytt försök.

– Isak, du vet ju att man inte får bita

– Aaaah

– Kan du berätta varför du gjorde det?

– Titta mamma, ett torn!

Suck.

Några försök senare gav jag upp. Det sägs ju att de tar ut sig även om de inte visar det. I hans värld hade han blivit förolämpad först, och någon dag kanske han förstår att det inte är en rimlig anledning att bita hål på någon annan för. Helst innan han börjar söka jobb…

Har nu mejlat barnets föräldrar och frågat hur det är, hälsat att vi är ledsna och att vi försöker prata med Isak. Jag hoppas att våra barn kan leka på som vanligt. Typ. Det vanliga är ju trots allt att den ena bits och den andra slåss med bilar som redskap. Lite som treåringar verkar göra i största allmänhet, när de inte får som de vill.

Continue Reading

Sentimental!

Lyckligt ovetande om att vi snart ska råna honom på all hans trygghet.

I lördags var vi på Skansen och lämnade napparna till kattungarna. I vårt fall räckte det med en napp, sedan insåg Isak faktum och började gråta hjärtskärande ”jag är inte en stor kille, jag är inte en kille, jag är en liten bebis och jag är ledsen”. Vi fattade ju att han var lite för peppad på det här under veckan innan, för att det skulle vara sannolikt att han verkligen förstod innebörden av att ge napparna till kattungarna, så vi blev väl inte jätteförvånade – men det var ju lite jobbigt ändå. Och med lite menar jag jätte.

När vi kom hem somnade han utan napp framför en film, sedan somnade han utan napp på kvällen och vid middagsluren dagen efter och igår kväll och jo, han har ju konstaterat några gånger att han faktiskt blev LEDSEN och vi har fått ändra sovrutin från att bara lägga honom, till att sjunga för honom och stryka honom över pannan, men det går ju. Han har bara haft napp när han somnat innan, och några gånger när han varit ledsen. Nu är det mest jag som är sentimental, alltså RIKTIGT sentimental. Sådär så att jag sitter och tittar på gamla bilder och minns hur lyckliga vi var. Får tårar i ögonen när jag tänker på att han aldrig mer kommer att tulta fram på morgonen med napp och snutte, känner ångest över livets förgänglighet och ser framför mig hur Isak kommer att komma ut som en brölande, finnig tonåring från sovrummet redan ikväll. Nej men det går ju jättebra det här ”stabil förälder” som jag försöker mig på hörrni!

tumblr_n5zgl4l1cF1rxr5tuo1_500

 

 

 

Continue Reading