Pet peeves

Ni kanske undrar vad som hände med den här listan? Ja, vi kom till punkten om vad jag stör mig på hos andra och den blev helt enkelt övermäktig. Jag vet att det är oerhört trendigt nu att med värdighet berätta hur man vuxit som människa genom åren och numera inte stör sig alls på andra utan bara fokuserar på sig själv och sin egen utveckling. Där är inte jag. Jag tror även att många som säger sig vara där ljuger, men det kanske bara är ytterligare ett bevis på att jag är omogen, småsint och missunnsam.

Till slut valde jag i alla fall att lista topp tre över de smågrejer som stör mig mest för stunden. Och de kommer här:

6. Vad stör du dig på hos andra?

  1. Med risk för att låta precis lika medelålders som jag är: oförmågan att säga tack. Det kräver så sjukt lite ansträngning för något som ger så mycket i slutändan. Överlag – att försöka vara lite ödmjuk. Ganska bra stämningshöjare. Såvida det inte är någon som har glömt att säga tack i rummet. Då gäller inte lagen om ödmjukhet längre.
  2. Viljan att visa sig duktig. OBS jag är helt för att ge sig själv cred, men jag är jättetrött på när det är något som ska göras på bekostnad av någon annans ”misslyckande” och/eller när det blir ett moraliserande i det. Barnuppfostran är ett utmärkt exempel på det. Vill spola ner mig själv i toaletten och ut till en öde ö utan internet varje gång jag läser om någon som är så himla DUTTI på att lära sina barn ha tråkigt. Sedan vill jag spola mig tillbaka in till mobiltelefonen och skrolla fingret ur led när jag läser om någon som moraliserar över mobilanvändandet.
  3. Besserwism. I alla former. Oavsett om det är ett helt öppet sätt att trycka till någon, eller i form av ett oombett råd om t.ex. inredning när någon visar sitt hem så hatar jag det. Det borde inte ens få vara med på den här listan för det går beyond att störa mig. Jag hatar det verkligen. HATAR.

Bubblare: folk som tuggar med öppen mun. Så jävla äckligt. Blir faktiskt arg på riktigt.

Bubblare två: folk som tycker att kvinnokodade intressen är trams, men som aldrig skulle få för sig att kritisera en snubbe som lägger en halv förmögenhet på att meka med bilar. Bygger just nu upp ett imperium av hudkrämer delvis på grund av denna pet peeve.

Bubblare tre: nepotism. Gud vad det stör mig.

Ja och här skulle jag kunna fortsätta att bubbla hela kvällen, om det inte vore för att min telefon precis plingade och sade till mig att det är dags att gå och lägga sig och läsa nu. God natt!

 

Continue Reading

Vad hände med vårdnadshavare?

På hallmattan den här veckan: reklam från Bamseklubben, reklam från gympaskola, reklam från idrottsläger som riktar sig mot unga. Ända sedan Isak kom har företag skickat direktreklam till oss. Eller rättare sagt till mig. Varenda reklamjävel som rör mina barn har även mitt namn på sig. Alex finns inte. Det är bara jag som finns finns i deras adressregister för utskick. Det spelar ingen roll om det är danskurser, gymnastik, prenumerationer eller något annat. Det är enbart jag som ska planera och styra upp vad det nu är de vill sälja, i egenskap av mamma. Så kan pappa kanske vara barnvakt någon gång, om han finns och är riktigt DUTTI. Utan att göra ett allt för långt utlägg om detta, men är det så himla konstigt att mammor känner sig manade att projektleda när det i tid och otid förväntas av dem? Nej.

När jag var liten minns jag tydligt post som var ställd till ”målsman för”. Nu kan ju målsman kännas förlegat, men för all del: vårdnadshavare. Är inte det ett perfekt ord? För vad vet Bamseklubben om sin kundkrets familjekonstellationer? Förmodligen väldigt lite. Ärligt talat. Eff Off Bamseklubben. Tänk om det råkar vara så att det är barnafadern som rår över prenumerationer hos oss? Så himla synd att ni aldrig har adresserat en enda försändelse till honom då.

Continue Reading

Facebook-grupper – farväl

I omgångar försöker jag gå med i facebook-grupper i hopp om att antingen hitta likasinnade eller få tips som underlättar min vardag så att den blir som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (kan vi enas om att detta är den sämsta titeln i mannaminne på en bok?). Jag lyckas i princip aldrig med det. Jag hittar aldrig likasinnade utan finner bara människor som gör mig jättetrött, helt utan sommarängskänsla.

Därför har jag nu gått ur:

  1. alla grupper, vad de än må handla om från början, där det krävs en examen i genusvetenskap för att ens starta en tråd. Okej – eventuellt överdriver jag, men jag har fått så himla mycket nog av att befinna mig i grupper där folk förutsätter att alla har haft samma tillgång till bildning under hela  sina liv, och att de därför förtjänar att dumförklaras som de säger fel. Då menar jag inte att man ska tycka synd om en rasist för att de kanske inte har pluggat på universitet (vilket många av dem dock har och det har ju inte hjälpt). Men att vara lite ödmjuk inför att alla inte är hundra procent pålästa om intersektionalitet kanske?
  2. grupperna med temat pepp eller släpp efter att vi tre tillfällen sett människor skriva ner folk jag känner och vrida och vända på berättelser in absurdum. Detta kan givetvis bero på en bristande känsla av självinsikt, snarare än direkt lögn, men eftersom att ”pepp eller släpp” råder går det ju inte att göra något åt det. Många tycker att det är så himla avslappnat och skönt med den regeln och jag är förmodligen världens mest omysiga människa som inte kan se det. Men jag mådde ganska dåligt när en person hängde ut sin granne och alla ba ”FY FAN VILKET ODJUR TILL MÄNNISKA” – när man dels 1) enbart hörde en sida av storyn och 2) helt uppenbart provocerades av en ensamstående småbarnsperson med ett sjukt hektiskt liv. Och att hetsa mot en person utan insyn i gruppen under flaggen ”pepp”? Njae. Anmälde dock den posten och den togs bort. Ändå sjukt obehagligt hur lätt det blir sektstämning i grupper, vilket för mig in på att jag även går ur:
  3. föräldragruppen som skulle skapa någon slags alternativ oas för föräldraskap, men ändå bara skapade sin egen norm av krystad mysighet. Hatar kollektivt mys.
  4. de grupper där någon ställer en fråga och de som kommenterar väljer att anmärka på allting runt själva frågan, utan att svara på vad trådstartaren egentligen undrar. Vilket är resten av alla grupper jag är med i.

Jag är medveten om att grundtanken med ”pepp eller släpp” är för att undvika det som händer i den första typen av grupp jag beskriver, bland annat. Det vill säga att folk skammas på grund av otillräcklig kunskap. Men det hjälper inte. Jag fixar varken det ena eller det andra. Jag fixar helt enkelt inte facebookgrupper och därför går jag ur dem. Kanske gör det mig till en osympatisk person som för alltid måste vandra sin väg allena, men då får det väl vara så. Grupperna tar, trots sin höga irritationslevel, ändå sjukt mycket tid från mig. För jag kan inte sluta skrolla bland dumheterna. Nu har jag dock satt stopp för det. Hej då facebookgrupper som startats av folk jag inte känner (har ju trots allt en handfull helt rimliga grupper med vänner)! Hej ännu mera lästid! Eller sticktid, om jag inte misslyckas med även nästa projekt jag planerar att dra igång. Såvida ingen har tips på en bra litteraturgrupp? Den skulle jag eventuellt kunna nörda ner mig  i.

Hur gör ni andra för att stå ut i grupperna? Skiter i att fastna på idiotinläggen och bara skrollar? Jag besitter tyvärr inte den superkraften.

Ps. Min gamla bloggs header får illustrera det här inlägget.

Continue Reading

Detta är min kväll

20140412-220203.jpg

I en timma. Tvångsuppdatering av datorn. Alex är på galej och jag tänkte se ett avsnitt av Orphan Black när jag ändå hade lite så kallad ”egentid”, men detta är vad jag fick. Irritationsmoment femtusen i mitt liv med Dell. Påminn mig om att aldrig köpa en dator från dem igen.

Continue Reading

Dagens klimat

Vi kvinnor ska tänka på hur mycket vi dricker om vi inte vill bli våldtagna och män ska inte jobba på förskolor för det finns risk att de är pedofiler. Nej men visst hörrni, det går framåt nu! Snart kanske vi till och med kan diskutera om kvinnor verkligen är lämpliga bilförare! Va? Gjordes det redan på femtiotalet? Ja, men dit kanske ovanstående diskussioner också borde flytta, ärligt talat.

Samtiden, pardon my French, men skit dig i näven. Nu.

Continue Reading

Närkingen talar

Eventuellt så framstår jag som lite, lite störd och kanske tycker någon att jag överdriver nu men jag tycker faktiskt att det finns vissa regler på hur man bemöter andra människors missnöje i vardagen. Så länge det inte handlar om någon som ältar och gnäller in absurdum, tycker jag ärligt talat att vi kan säga som så här:

1) Om någon beklagar sig över något som är jobbigt borde första regeln vara att bekräfta att det är jobbigt. Ett svar på exempelvis ”Fan, den här dagen sög ju – jag hann inte med någonting” skulle ju kunna vara ”Fan, jag hatar när det händer”.

2) Om jag inte avfärdar något med ”äh, det är sådant som händer – bit ihop och ta nya tag” så ska förbanne mig ingen annan göra det åt mig heller. Helt fel svar på ”Fan den här dagen sög ju – jag hann inte med någonting” är alltså ett klämkäckt ”Sådant är livet, det är bara att bita ihop och hoppas det blir bättre imorgon – jajamensan fattas bara”. Alltså du kan få jajamensan fattas bara dig upp i röva om du vill, men ta inte min leda ifrån mig med käckhet!

Om ni inte är med mig, är ni mot mig. God natt.

Continue Reading

Töntiga män

Kollade på något program om hitlåtens historia på SVT igår. Jag gillar inte den typen av program, men ibland handlar det om något jag tycker om och då lurar jag mig ändå att titta fast jag bara blir arg. Vet ni vad jag tycker är skittöntigt? Män som sitter och är så jävla viktiga om musik (nej det fanns inga kvinnor med – troligen för att kvinnor inte kan det här med musik på riktigt, de förstår inte själen och tekniken liksom, dessutom vill ju kvinnor inte vara på tv, det vet alla, så… bara män alltså). Finns det något som känns mer oinspirerande?

”När jag hörde den här låten, då visste jag – före alla andra – att den var en hit. JÄVLAR tänkte jag. Här har bandet inte fattat vad de har gjort, men det har jag. Det var nästan som en andlig upplevelse. Lyssna här – här hör ni en gitarr och här, här hör ni någon som sjunger och så en kör på det.”

*göra viktig min*

*säga självklarheter*

*mumla något om andra män med instrument*

*ratta ratta på mixerbord*

Alltid detta mixerbord som de ska sitta vid. Vill fan sluta lyssna på musik när jag ser den här typen av program.

Däremot var låten bra, även om vissa män verkar tro att den spelades in enbart för att de skulle få sitta och vara viktiga om den tjugo år senare.

Continue Reading

Sluta ”tänk på barnen”

Det finns tydligen mycket som stör med barn. Att de ammas offentligt, att de åker buss, att de åker tåg, att de är med på fik, att de över huvud taget får vara med i sociala sammanhang. Jag gillar inte heller ouppfostrade barn, fast jag har svårare för ouppfostrade vuxna (kombinationen av de två är det värsta). Jag är helt för barnfria områden och jag tycker att det borde finnas fler lättillgängliga sådana, även om jag tycker att det i vissa fall kanske är bättre med ordningsregler än att straffa ut alla barn bara för att några föräldrar kör med slapp uppfostran.

Sådant här går sällan att diskutera. På varje sida sitter en inskränkt person som absolut inte kan leva sig in i hur andra har det och som måste hävda att de tänker på barnen. Det värsta argumentet jag vet är ”tänk på barnen”, för det är faktiskt det sista det handlar om. Det spelar ingen roll om det är den som vill få bort barnen eller den som vill ha med barnen som säger det, det handlar ändå bara om egenintressen. Jag kanske har fel, men jag har sett jag vet inte hur många sådana här diskussioner och jag har aldrig någonsin varit med om någon som på allvar bryr sig om barnen. De allra allra flesta bryr sig bara om sig själv här – och det är helt okej, så länge man inte ljuger och försöker få det att låta som något annat.

Jag har ganska många gånger hört olika personer säga att de minsann inte skulle ta med sina eventuella barn på café ”för hur kul är det egentligen för ett barn att sitta på café”. Föräldrar borde faktiskt hålla sig hemma och fokusera på sina barn istället för att skvallra över latte (eftersom att det tydligen är det absolut enda ändamålet för en fika). Nu skulle jag tycka att det vore en väldigt dålig idé att ta med just mitt barn på ett café som inte är barnvänligt, för han är för liten och för nyfiken för att förstå hur han ska föra sig i en sådan miljö. Men alltså jag vet en hel del andra barn som tycker att café är the shit of the year. Det finns jättemycket att titta på där för små barn och vissa barn älskar att just sitta och titta (och gör de inte det protesterar de och DÅ är det ju väldigt dumt om föräldern inte uppmärksammar det och går). Det är inget någon vet innan de testat. Barn råkar chockerande nog vara individer som även föräldrarna behöver lära känna. Jag förstår att somliga inte vill vara på caféer där det finns barn (jag känner ibland samma sak), men det går väl alldeles utmärkt att säga det då istället för att hitta på att man är någon slags ambassadör för alla barns väl och ve.

Sedan har vi de här personerna som absolut inte kan acceptera offentlig amning. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra ”och dessutom är det inte så himla schysst mot barnet” precis som att de bryr sig om det. Alltså jag lovar – barnet, som i det här fallet är hungrigt, lär nog tycka att det är väldigt schysst att få mat. För andra barn handlar det om trygghet och jag är relativt övertygad om att de barnen inte vill ha ”omtanken” att inte få den tryggheten. Och om någon mer säger ”ameen asså sätt en sjal över om du nu tvunget ska amma ute – för BARNETS skull” så måste jag nog slåss. Alternativt trycka en sjal över huvudet på vederbörande nästa gång den ska äta. Ja så får det bli, för jag vill inte hamna i finkan.

Det är bara så himla fånigt. Det handlar ju inte om att någon bryr sig om barnet. BARNET bryr sig ju för fan inte om något annat än att få sina behov tillgodosedda och tro mig, väldigt många föräldrar klarar av det riktigt bra för det mesta. Oavsett om du tror att du känner alla barn utifrån ditt eget eller om du är barnfri eller barnlös och tror att du har koll för att ditt huvud inte grumlats av föräldrarollen: ge dig. Jag fattar att vissa barn och föräldrar är jätteirriterande men på riktigt: GE DIG.

Jag vet några saker som är jättebra. Ödmjukhet är en. Den där muskeln i nacken som gör att du kan vända på huvudet och titta bort är en annan. Sluta ta ut saker som en eventuell individ har gjort på en hel grupp är typiskt annat som är typiskt bra. Att försöka att inte bete sig som en hel tråd på Familjeliv är ytterligare ett fantastiskt tips. Jag menar inte att det är förbjudet att störa sig på stör, för det tycker jag alla gånger att man ska göra. Men var ärlig med dina motiv och försök inte hitta på att du bryr dig om barn, när det är dig själv det handlar om. Det är vad jag menar.

Continue Reading

Så mycket kläder, så lite tid

Nämen vi säger väl konsumtionsbegränsat år då, eftersom att det är så mycket viktigare för somliga att anmärka på innebörden av ändelsen fritt i konsumtionsfritt än att se innebörden i det vi gör. ”Fritt? Men alltså hur ska ni köpa mat då”? BAH! Folk alltså.

Gick för övrigt igenom vårt förråd igår. Alltså mängden kläder jag har köpt genom åren. MÄNGDEN. Förbannat vare mormors hamsterarv (mormor = kvinnan som inte ens slängde sina använda bussbiljetter). Inte ens nu när jag stod inför kläder tillräckligt för en skolklass modell större kunde jag rensa ut så mycket som jag borde. Allt på grund av den inre och sjukt påträngande hamstern som hela tiden försökte övertala mig till varför jag borde spara saker. Tydligen är argumentet ”jag kanske behöver det senare” helt omöjligt för mig att slå hål på liksom ”men jag tyckte ju så mycket om den här när jag köpte den”. Till slut kunde jag i alla fall konstatera att kläder som sticks, det använder jag faktiskt inte och svarta kläder i material som suger åt sig så mycket katthår att Sabbat blir skallig bara han går förbi – dem kunde jag också göra mig av med. Och eftersom att det fruktansvärda jag misstänkt sedan länge, nu genom en mätning har blivit ett faktum, var det liksom ingen idé att spara på skor i storlek 37. Nej. Eftersom att en jobbig graviditet följt av en jobbig förlossning inte är ett tillräckligt högt pris i det här landet, har så klart mina fötter ökat på en storlek sedan innan graviditeten och hamnat precis där 38:an slutar och 39:an börjar, så att det är komplett omöjligt att hitta en sko som passar. Som om det inte vore nog med fot på denna kropp redan! Mon dieu!

En flyttlåda full med kläder och skor blev det till slut i alla fall. Hade en ljuv idé om att ordna en klädbytardag, men insåg att jag inte besitter den typen av ork just nu så jag skänker allt till bättre behövande istället.

IMG_2773
Isak på väg hem från BB i klädesplagg avdelning ”vi kanske behöver det här igen”. Vi som inte planerar några fler barn – kan jag ju tillägga för att undvika ovälkomna spekulationer.

 

Continue Reading

Tusen minuter av lidande

Teambuilding var det idag alltså. Föredrag på Oscarsteatern. Två timmar och en kvart med en psykolog, som i egenskap av en yrkesroll han lagt på hyllan först förklarade för oss att det finns skillnader mellan kvinnor och män ”och det finns det för att så är det bara”. Sedan drog han i äkta ”think inside the box”-anda lite billiga poänger på det. Helt utan djupare analys men däremot med en uppmaning om att vi inte skulle ”säga det utanför de här väggarna, för i Sverige får vi inte prata om skillnader”. Alla hummade muntert och medhållande utom jag och mina två jämnåriga kolleger som istället intog en muttrande hållning med armarna i kors och tveksam blick.

Sedan var det power point och laserpekare och i Afrika vet man inte vad mat är och i Östeuropa förstår man inte ordet ärlig och väldigt många ”hahaha, ja men visst håller ni meeeed?”. Och det gjorde ju tyvärr en hel del i lokalen. Helst hade jag velat ställa mig upp och kasta tre nävar okvädesord på karln och alla som uppmuntrade honom genom att skratta, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte istället att lyssna på saker som att människor är rädda för höjder eftersom att vår inre grottmänniska vet sedan tidernas begynnelse att höjd är något vi ska akta oss för (eftersom att barn har en inbyggd känsla för höjder, ja just ja). Fart – det har däremot inte funnits lika länge som våra inre grottmänniskor så det har vi inte lärt oss konsekvenserna av. Allt detta pladder ackompanjerat av folk som företagsfnissade och nickade instämmande och ja, jag tänkte på mord och död och sedan på Bon Jovi för det kändes mycket mer givande än att lyssna på en generaliserande tölp. Har ni blivit erbjudna att gå på företagsevenemang på Osacrsteatern? Låt mig då få citera Waldo från Twin Peaks: don’t go there.

Efteråt gick vi i alla händelser till Wagamaga där en kollega utropade föredragshållaren till kung och vi andra intog muttrande hållning igen. Fram till det att maten kom in för OJ vilket ställe och OJ vilken mat! Gå dit! Förutom att det var asgott så kan man få te med blomma som inte smakar blomma, utan snarare hö. Även det asgott, om jag får säga vad jag tycker:

 

20131009-195759.jpg

 

 

Continue Reading