Facebook-grupper – farväl

I omgångar försöker jag gå med i facebook-grupper i hopp om att antingen hitta likasinnade eller få tips som underlättar min vardag så att den blir som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (kan vi enas om att detta är den sämsta titeln i mannaminne på en bok?). Jag lyckas i princip aldrig med det. Jag hittar aldrig likasinnade utan finner bara människor som gör mig jättetrött, helt utan sommarängskänsla.

Därför har jag nu gått ur:

  1. alla grupper, vad de än må handla om från början, där det krävs en examen i genusvetenskap för att ens starta en tråd. Okej – eventuellt överdriver jag, men jag har fått så himla mycket nog av att befinna mig i grupper där folk förutsätter att alla har haft samma tillgång till bildning under hela  sina liv, och att de därför förtjänar att dumförklaras som de säger fel. Då menar jag inte att man ska tycka synd om en rasist för att de kanske inte har pluggat på universitet (vilket många av dem dock har och det har ju inte hjälpt). Men att vara lite ödmjuk inför att alla inte är hundra procent pålästa om intersektionalitet kanske?
  2. grupperna med temat pepp eller släpp efter att vi tre tillfällen sett människor skriva ner folk jag känner och vrida och vända på berättelser in absurdum. Detta kan givetvis bero på en bristande känsla av självinsikt, snarare än direkt lögn, men eftersom att ”pepp eller släpp” råder går det ju inte att göra något åt det. Många tycker att det är så himla avslappnat och skönt med den regeln och jag är förmodligen världens mest omysiga människa som inte kan se det. Men jag mådde ganska dåligt när en person hängde ut sin granne och alla ba ”FY FAN VILKET ODJUR TILL MÄNNISKA” – när man dels 1) enbart hörde en sida av storyn och 2) helt uppenbart provocerades av en ensamstående småbarnsperson med ett sjukt hektiskt liv. Och att hetsa mot en person utan insyn i gruppen under flaggen ”pepp”? Njae. Anmälde dock den posten och den togs bort. Ändå sjukt obehagligt hur lätt det blir sektstämning i grupper, vilket för mig in på att jag även går ur:
  3. föräldragruppen som skulle skapa någon slags alternativ oas för föräldraskap, men ändå bara skapade sin egen norm av krystad mysighet. Hatar kollektivt mys.
  4. de grupper där någon ställer en fråga och de som kommenterar väljer att anmärka på allting runt själva frågan, utan att svara på vad trådstartaren egentligen undrar. Vilket är resten av alla grupper jag är med i.

Jag är medveten om att grundtanken med ”pepp eller släpp” är för att undvika det som händer i den första typen av grupp jag beskriver, bland annat. Det vill säga att folk skammas på grund av otillräcklig kunskap. Men det hjälper inte. Jag fixar varken det ena eller det andra. Jag fixar helt enkelt inte facebookgrupper och därför går jag ur dem. Kanske gör det mig till en osympatisk person som för alltid måste vandra sin väg allena, men då får det väl vara så. Grupperna tar, trots sin höga irritationslevel, ändå sjukt mycket tid från mig. För jag kan inte sluta skrolla bland dumheterna. Nu har jag dock satt stopp för det. Hej då facebookgrupper som startats av folk jag inte känner (har ju trots allt en handfull helt rimliga grupper med vänner)! Hej ännu mera lästid! Eller sticktid, om jag inte misslyckas med även nästa projekt jag planerar att dra igång. Såvida ingen har tips på en bra litteraturgrupp? Den skulle jag eventuellt kunna nörda ner mig  i.

Hur gör ni andra för att stå ut i grupperna? Skiter i att fastna på idiotinläggen och bara skrollar? Jag besitter tyvärr inte den superkraften.

Ps. Min gamla bloggs header får illustrera det här inlägget.

Continue Reading

Marilyn i mitt hjärta, trots allt

Jag har alltid haft en soft spot för Marilyn Manson, trots det han gjorde mot oss i Globen den 5 december 2012 (det vill säga: uppträdde). Efter Globen har jag lite hoppats att den där haltande, flåsande skuggan av en spillra kunde lägga av i värdighetens namn, men det har ju inte hänt. Jag tror till och med att han släppte en skiva ganska så nyss? Lås in er om det blir turné säger jag bara! LÅS IN ER. Hur som helst, soft spotten finns trots detta kvar och idag blev den där soft spotten inte bara en spot utan ett land av ömma känslor, när den här bilden dök upp i mitt flöde:

Marilyn-Manson-and-dad

Marilyn Mansons pappa i Marilyn Manson-skrud och Marilyn Manson som gör dubbel facepalm! GULLIT! Samt helt sann återgivning av hur jag och min vän stod i Globen 2012. Som pappan alltså. SKOJA! Nu går det ju i alla fall inte att göra annat än att lyssna på Portrait of an American Family resten av dagen, eller i alla fall lunchen, och titta på de övriga bilderna som finns här.

På tal om värdighet så använde jag återigen torrschampo fast jag inte vet hur man gör i morse och nu luktar jag inte bara härsket luktsuddigum, utan jag ser också ut som att jag fläckvis har drabbats av de grå tinningarnas charm. Like a lady och så vidare.

Continue Reading

Head to desk

Att jag ens går in på en artikel i Aftonbladet som heter ”Nio stekheta sexfantasier”, för det första. För det andra:

”Att ha sex med en person av samma kön – är en väldigt vanlig fantasi bland kvinnor, som dock inte automatiskt innebär att du är homo­sexuell. Skillnaden är viljan och beslutet att göra det.”

”Att vara det andra könet¹ i sexakten – ja detta är faktiskt ganska vanligt. Det betyd­er inte automatiskt att du är homosexuell eller transsexuell”

Wh9jL

Vilken TUR att det inte betyder att jag är bög bara för att jag vill vara en snopp.

¹ Jag har kanske läst lite mer genus än fellow Aftonbladet-skribent, men känns det inte hopplöst förlegat att fortfarande prata om människor utifrån två kön?

Continue Reading

Lucka 4: andra tipset – Support your locals

4m4Vet ni vad jag älskar? Lokal verksamhet. Här i Älvsjö brukar det några gånger per år hållas en långlördag under parollen ”Support yoIur locals”. Den dagen kör de lokala egenföretagarna med lite olika erbjudanden och har öppet extra länge. Ett litet bageri som kanske gör världens godaste kardemummabullar (och då gillar jag egentligen inte kardemummabullar), en deli (som i och för sig lade ner i somras), en garnbutik, en inredningsbutik, en trädgårdsbutik och några andra ställen. Alltså jag älskar verkligen det här – vilket man inte kan tro för jag har liksom aldrig lyckats komma ut någon av lördagarna hittills (men jag har faktiskt tänkt på det väldigt mycket). Hur som helst. Själva grejen med att stödja sin lokala tycker jag som sagt är fantastisk och därför älskar jag så klart Karins julutmaning som handlar om just detta.  Skippa köphysterin i storvaruhusen och leta upp småhandlarna i dina kvarter i stället. Tänk återvinn och gå på loppisar. Tänk förnya och förvandla något du har hemma (detta gäller dock inte mig för jag är så dålig på pyssel att barn gråter redan innan de ser vad jag har gjort). Så väldigt bra på alla sätt och vis den här utmaningen. Kommer köra stenhårt på den i de fall jag köper julklappar (sorry brorsan, det blir ingen Paul MacCartney-skiva i år). Är ni med?

Continue Reading

Lucka ett i julkalendern: första tipset – andras julkalendrar

1m1 Eftersom att jag för första gången i historien fuskade i år och slängde upp en julstjärna redan veckan innan advent, har jag känt mig hopplöst före samt inne i fel vecka när folk ba ”första advent är häääär” idag. Känns ju lite som den andra i det här hemmet om en säger. Därför känns det även som att jag är jättesen med att dra igång julkalendern (som egentligen inte skiljer sig så mycket från principen ”ett inlägg om dagen i 24 dagar”) fast jag är i precis rätt tid. Anyhoodles. Ett tips, en önskerubrik, en rubrik från Annikas kalender förra året, to infinity and the 24th. Det är så det blir.

Eftersom att det är den stora julkalenderstartardagen idag har jag sonderat terrängen bland nätets alla julkalendrar och hittat två som är extra bra. I det ena fallet behövde jag bara sondera till höger i bloggen faktiskt och gå in i länklistan, för där låg minsann Total Eclipse och glimmade med sin kalender. Ett julquiz! En fråga om dagen i tjugofyra dagar. Inga svar avslöjas förrän dopparedagen (kanske världens äckligaste namn på julafton). Den som är mest bäst får ett pris. Eftersom att jag är jättedålig på att lista ut saker funderar jag på att hota Amandas garn när vi ses på söndag för att få ur henne några ledtrådar så att jag kan vinna. Amanda är alltså en av skribenterna i bloggen och inte bara en helt random person. Ibland stickar vi saker i grupp.

Julkalendertips nummer två: Nilmas Bokhylla. En tävling och en vinst om dagen fram till jul. Den som vinner, vinner inte bara ära och eventuell berömmelse utan även en bok eller något annat bokrelaterat.

Tips jag själv vill ha: fler julkalendrar samt en instruktion på hur jag får bort den svarta ramen kring bilder, utan att för den sakens skull sabba placeringen. En av de stora anledningarna till att jag lämnade Blogspot var bildpubliceringen. Efter flera försök att få till bilderna i det här inlägget, känns det som om tiden har dragits tillbaka och jag har blivit ett offer i skräckfilmen ”Blogspot hela veckan”. Rädda mig. Samt: glad första advent!

total1 nilmas1

Continue Reading

Vem är du, vem är jag – låt oss få kontakt nu!

Idag har Katta skrivit ett inlägg om sina bloggar och om varför hon bloggar och det inspirerade mig till att göra samma sak. Inte för att jag alls har ett lika flådigt blogg-CV som Katta, men några bloggar har det ju blivit genom åren, det har det. Ungefär så här många faktiskt:

Det låter ju så fånigt att säga men ja, jag är också en av dem som ”alltid älskat att skriva”. Så jag har gjort det ganska mycket faktiskt. Mest för mig själv. Först på papper och sedan på dator och slutligen på det hära INTERNET. Efter att ha småfulat lite i privata inlägg i en gammal Helgon-dagbok från 2003, skred jag till verket och startade min första blogg i januari 2008. All about garmonbozia fick den heta, eftersom att jag inte alls var så originell som jag trodde när jag ville döpa den enbart till garmonbozia (ja, det är en Twin Peaks-referens och jag är ju inte så ensam om att nörda ner mig i den serien så kanske inte så konstigt att det namnet var upptaget.. eh.). Den var menad att bli som en dagbok, men min gamla pojkvän dog den vintern och den blev till slut bara en kolsvart sörja (obs det är inte så att alla som står mig nära dör, ni behöver inte bli rädda för mig, jag lovar). Jag lade hur som haver ner den och startade upp the Unsatisfactory samma höst istället.

Ja, det skulle ju vara synd att säga att jag mådde bra när jag startade Unsatisfactory. Om inte namnet bevisar det tillräckligt tydligt, så kan ju valet av taglinen ”a long and whining road” kanske ge er en hint.MyBannerMaker_Banner (1)

The Unsatisfactory hade under sina glansdagar ett par hundra läsare om dagen och en hel del kommentatorer, sedan sjönk det. För i takt som jag började ordna upp mitt liv, mitt mående och sakta började undra  hur konstruktivt det är att vara skitarg feminist jämt, så kändes det väldigt svårt att skriva i en blogg som utgick från bittra humörsvägningar och samhällsförakt. Och mitt närkinska arv till trots: det är faktiskt skittråkigt att bara skriva saker i ett perspektiv som går helt i svart, alternativt lite lätt gråskala. Jag fick svår skrivkramp och gravt kommentarberoende (varje inlägg som inte fick en kommentar kändes lika peppigt som bakfylleångest). Efter fem år fick nog vara nog. Alla förväntningarna jag satte på mig själv genom åren att alltid vara bittert fyndig hade gjort bloggen till något som bara var besvärligt. Saken är dessutom den att jag liksom inte är så himla bitter längre (*GASP* THE SHOCKING TRUTH ABOUT FIAT). Jag mår ganska bra och det har tagit rätt lång tid för mig att inte skämmas över det. Vilket ju är lite knäppt, men så är det. Att skriva i en bitterblogg när man försöker gå ifrån tillståndet bitter är jättedålig medicin – I kid you not.

Anyhoodles, vid sidan om The Unsatisfactory startade jag The Satisfactory som skulle vara någon slags motpol till allt neg, sedan blev den en drink-blogg och sedan lade jag ner. Jag har haft bloggen Garnhärva som skulle handla om alla mina stickningsprojekt, men alltså, har man svårt att hitta tid till att sticka så är det komplett omöjligt att hitta tiden till att blogga om det i efterhand. Samt: avsaknad av bra kamera gör inte en handarbetesblogg roligare. I våras startade jag Live long and prosper som skulle vara en tränings- och matblogg, men tyckte det var ganska svårt att orka hålla igång den där (och så var det det där med den dåliga kameran, så undvik att titta på bilderna om ni går in där). Så det var ju en förbannad tur att jag och Katta och Mirijam slog oss ihop och startade Move it mama som känns som ungefär det roligaste projektet jämte den här bloggen.

mama

Numera skriver jag det jag vill, när jag vill. Jag orkar inte bry mig så mycket om jag inte får kommentarer på ett inlägg (men jag blir ju väldigt väldigt glad när jag får det) och jag orkar inte bry mig om någon kommer in här och tycker att jag är en dålig feminist för att jag engagerar mig i fel frågor eller skriver för få inlägg om det. Jag har nog blivit väldigt… vuxen?… trygg i mig själv?… obrydd på det sättet.

Så. Om du har läst ända ner hit. Vem är du som läser här och hur länge har du gått vid min sida?

 

Continue Reading

Liten önskan

Det här: ”har du inget snällt att säga så var tyst” och ”varför vara otrevlig när man kan vara trevlig”. Det vore väl ändå lite roligare om fler kunde applicera det på vardagen? Att vara en dryg översittare eller bara butter av princip är så himla tråkiga intressen – kan inte folk ägna sig åt något annat? Som får till exempel. (obs inte på ett snuskigt sätt, jag är djurvän framför människovän)

Continue Reading