På varsin sida av skalan

Sak jag HATAR med att ha uppfostrats till kvinna: ansvarstagandet. Jag är SÅ trött på att känna att jag måste ta ansvar för saker som egentligen ligger på andra. Det är som att jag tagit ett gift som tar över all rimlig insikt om att lämpa över saker dit de hör hemma.

Dock finns det en sak jag hatar ännu mer. Män som uppfostrats till att ducka för ansvar. Och allra, allra mest hatar jag män, som efter två månader av duckande svarar på min irritation med ”ta det luuuugnt. Det är inget att stressa upp sig för. Stress, Sofia, det är en dålig känsla”. JAHA? MENAR DU?? Ja det kanske är lätt att resonera så för den som inte tar något som helst ansvar. Tyvärr tillhör jag gruppen på andra sidan av den skalan.

Är det så jävla KONSTIGT att kvinnor bränner ut sig fortare än män?

Ps. Detta har inget med min relation att göra. Skulle aldrig stå ut i en relation med någon där bristen på ansvarstagande är en så utpräglad del av karaktären.

Continue Reading

Mamman som födde jättebebisen

Såg en nyhet om att ett barn som fötts nyss vägde 6,3 kilo. Mamman var glad, för barnet var ju friskt. Om hon bara vet vad som väntar tänker jag, men det gör hon kanske eftersom att detta har blivit en nyhet?

Mina barn vägde inte 6,3 kilo. Däremot 4,8 respektive 4,7. Ganska skönt att de inte var underviktiga om de skulle få RS eller vinterkräkis eller vad som helst som bebisar kan få och som drabbar dem hårt. Sedan tyckte ju jag att de var hur små som helst, men redan inne i förlossningssalen fick jag veta vilka jättar de var. En undersköterska var till och med tvungen att komma in och hälsa på mig, mamman som fött jättebebisen (som senare namngavs Isak). Efter det har det rullat på. Kommentarer om att jag väl har behövt göra knipövningar efter och många ”AJ, sprack du?” har det ju blivit från både kända och okända. Likaväl som ett par ”ojojojojoj då blev det väl kejsarsnitt, jaså inte AJAJAJAJ ont i snippan?” För ni visste väl att normviktiga barn inte gör ont att föda? Jaså inte? Nej, men på folks kommentarer verkar det ju faktiskt som att det är så.

När jag väntade Karl hade jag ångest på slutet för att magen växte så fort och han aldrig kom ut och jag var så trött och att jag verkligen, verkligen inte ville ha ett varv till av halvbekanta som pratar om knipövningar och ojojojar över mitt underliv. Men det fick jag oavsett vad jag önskade mig. Tydligen föder alla utom jag och folk i tidningar jättesmå barn. Annars hade väl inte en på två som frågat om födelsevikt känt sig tvungna att komma med ett onödigt utlåtande efter?

Nu är det inte så mycket om mig längre hur som helst, utan om mina barn direkt som kommentarerna kommer. Särskilt om Karl. Folk lyfter honom och stånkar överdrivet, hänvisar till att han är välgödd och att deras barn inte drog hans storlek förrän de var minst ett år äldre. Jaha? Ja. Vad svarar jag på det?

Knäppaste kommentaren var nog ändå hon som påpekade, med huvudet beklagande på sned, att jag aldrig skulle få uppleva hur det känns att ha ett riktigt litet barn. Jag gissar att hon är en av de miljoner som drar paralleller mellan liten och söt, men det ursäktar ju faktiskt inget. Att ha ett alldeles för litet barn är nog dessutom många gånger jobbigt, om det beror på en allt för tidig förlossning.

Hur som helst. Det finns ju betydligt värre saker att gå igenom med barn, men ibland blir jag faktiskt lite trött, som ni kanske förstår. Folk som å ena sidan absolut inte förstår varför det ska vara så mycket fokus på kropp för vuxna, har många gånger samma fokus när det kommer till mina barn. Jag tänker att det helt enkelt vore ganska trevligt om det inte var så. Och att det vore skönt att slippa få kommentarer om statusen på mitt underliv efter respektive förlossning. Alltså jätteskönt, vore det faktiskt. Att slippa det.

Continue Reading

Du är faktiskt inte alls vad du äter

Det finns ju cirka en miljard saker att påpeka om det gamla äckliga tv-programmet Du är vad du äter. Inte minst för att det är så otroligt skammande. Jag såg inte många avsnitt när det gick med Anna Skipper, men i avsnittet jag såg förstod jag att hon verkligen tycker illa om (vad hon anser är) dålig mat. Så illa att hon sabbade ett helt bord fyllt med mat genom att hälla sås över det.

För mig är det så sjukt. I en värld där människor fortfarande svälter och fler än vi vill tänka på lever på under existensminimum, så kör TV3 ett program där någon överbetald människa skammar folk och sabbar mat. Kan inte ens börja kommentera alla fel i det. Jag trodde att programmet dog ut innan tvåtusentio, men tydligen har det varit tillbaka sedan 2016 – fast den här gången med Annika Sjöö. Sjöö är, precis som Skipper, livrädd för allt som är vitt i mat. Fast hon verkar föredra att sabba det som är dåligt med lightläsk istället för sås.

Hur som helst. Jag hade förträngt programmet fram till idag när den här filmen började rulla omkring i mitt flöde. En för mig okänd snubbe kör en totalsågning, bland annat genom att belysa en del av de faktafel som far runt i programmet. Han är lite väl skön och kör på billiga poänger ibland, men tar upp en och annan vettig grej. Titta vettja! På klippet alltså, inte själva showen.

 

Continue Reading

Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

Continue Reading

Idiotfarsan som ”hela nätet” älskar

Den här pappa, som Aftonbladet skriver helt oproblematiskt om:

 

Ärligt talat? Vilken jävla idiot. För det första är det helt orimligt att som förälder gå ut och håna sitt barn i sociala medier oavsett om ungen är med på det eller inte. Hon kanske blir förtjust i all uppmärksamhet, men han, som vuxen, borde ta ett ansvar för att inte sätta henne i en så angripbar situation. Fattar han hur utsatt hon blir? Hur många som skrattar ÅT henne på grund av det HAN gör? För att hon är så hiiiimla löjlig, men han bara är rolig? Det här handlar inte om ett gemensamt prank, det handlar om en pappa som gör sig lustig på sin dotters bekostnad . Jag kan verkligen inte se vad som är roligt med det. Varför kan inte vissa föräldrar bara låta sina ungar vara i sociala medier? Ja finns där som skydd, men inte för att piska upp hån.

För det andra:  ja, SJÄLVKLART blir det en succé bland folk, för tydligen är det skitkul att håna unga tjejer som försöker anpassa sig till skitsamhället. Särskilt när det handlar om utseende. Selfies är ett ytligt meningslöst tramsfördriv av tid när tjejer gör det. Men snubbar och män som använder sig av det för att håna tjejer – ääääeee, fy fan vad sköööönt! Skjut mig. Nej skjut inte mig, skjut skitnormen.

Känner att jag hade kunnat skriva en mil text om allt detta, men har ett barn som behöver ammas – så jag lämnar er med en best of från mitt och Kattas selfiegame på Moderna museet igår.

 

Continue Reading

När tiga är guld

Häromveckan var det ett år sedan Sabbat dog. Jag saknar honom fortfarande så att jag gråter ibland på kvällarna när jag har gått och lagt mig. Aldrig mer kommer han att komma efter mig när jag lägger mig i sängen och nysta in sig under mina knän. Aldrig mer kommer han en stund senare att kravla upp och växla mellan att ligga sked och använda mitt huvud som kudde.

Det är så tomt där han fanns.

När han dog grät jag på jobbet. Jag hade tagit en dag ledigt för att vara hemma och ändå grät jag när jag kom tillbaka. Det var två veckor in på min nya tjänst, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna för det.

En kollega på en annan avdelning fnös häromveckan över det och sade något om att ”inte fan vill man böla över en katt” och jag blev så jävla arg. Jag fattar väl att folk som inte har haft katt eller som har utekatter som aldrig vill gosa eller vad fan det nu är – jag fattar väl att alla inte har samma relation till katter som jag har till Sabbat. Det är inte så att jag öppnar mig genom att säga att jag grät, det är bara ett faktum. Jag skiter i vad folk tycker om det, jag kräver inte att någon ska förstå – men jag hatar, hatar, hatar när folk ”bara är ärliga” eller ”rationella” eller ”hårda men rättvisa” när de lika gärna hade kunnat hålla käften och gå därifrån.

Continue Reading

Lyssnar jag inte på P3 dokumentär längre?

Jo men visst gör jag väl det! Senast ett avsnitt om en brand på Sankt Sigfrids (rättspsykiatriska) Sjukhus, där unga kvinnor med självskadebeteende av okänd anledning var intagna tillsammans med bland annat en annan ung kvinna som var pyroman. Natten när det brann var det ingen ordinarie personal på plats, bara timvikarier som inte hade koll på att den här unga kvinnan var pyroman. De hade inte heller koll på riktigt vad som skulle göras vid brand, och brandlarmet hade lite för sen utlösning i och med att det fanns pyromaner bland de intagna. Man ville inte ha kostsamma utryckningar i onödan. Det slutade med att två personer dog, två unga kvinnor. Igen dömdes. Ingen var ansvarig. Ingen av dem som ställdes till svars för bristande arbetsmiljö och bristande planering, inga av de högt uppsatta cheferna som bara hade delegerat och delegerat utan att följa upp, hade gjort något fel visade det sig.

Efter den dokumentären lyssnade jag på programmet om Nätpiraterna och Pirate Bay och hur domarna föll i ett jävigt och ministerstyrt mål, där man utan problem hittade ansvarig personer. Och jag fick åter igen den sjuka insikten i hur stor skillnad det är i värdet om du är en psykiskt nedbruten kvinna jämfört med en satans, jävla skivbolagsdirektörer i den här världen.

Usch.

Continue Reading

Good feeling gone

Ni vet i Hitta Nemo, när Marlin och Dory simmar ner mot ett förtrollande ljus som visar sig vara en djuphavsfisk som bara lurar dem och Marlin säger ”Good feeling gone” när han inser det? Det var ungefär så det kändes när jag åkte hem efter en bra för själen-fika med en vän efter jobbet och en medelålders man i pälsjacka började flirtblinka mot mig på tåget ända tills han tyckte att jag var tillräckligt besvärad. Då hånlog han istället.

Han satt på ett säte som var vänt mot mig, några rader bort. Jag hade kunnat byta plats till sätet mitt emot och vänt honom ryggen. Men vet ni vad? Jag tyckte faktiskt inte alls att jag skulle behöva flytta mig för att han är ett äckel. Så jag satt kvar. Arg och besvärad. Vilket kanske inte var så mycket bättre egentligen, men det var mitt enda sätt att protestera just då eftersom att det spontant kändes som en dålig idé att försöka slå honom.

Continue Reading

Partajmorsan

Igår körde jag en klassisk ”bara en öl efter jobbet” och sedan bara en till och bara en till och plötsligt var klockan ett och då hade jag druckit ganska många ”bara en öl”. Rumlade hem, fastnade med en uppfriskande dubbel samarin framför Grooveshark och AC/DC-hits. Och så lite Bon Jovi och så Alice Cooper anno -73 eller så och sedan var klockan tydligen halv tre? Förbannat. Isak vaknade sin nya vana trogen vid sex (betydligt bättre vana än den förra där han vaknade vid fem, give or take en kvart). Dock var det Alex som tog  upp honom och sedan kom Alex föräldrar och hämtade honom. Det var lite den vetskapen jag motiverade ”bara en till” på hela kvällen igår. Barnvakt hela helgen. Dumt att inte passa på liksom. Var ändå bakissentimental idag och ville gråta en skvätt när Isak pussade mig hej då och trippade iväg på förväntansfulla ben mot bilen och sin farmor och farfar.

Som vanligt har jag haft cirka en miljard planer för mina barnfria dagar. Fler planer än vad en normalbegåvad människa skulle klara av på dubbla tiden. Röja i förrådet, lägga ut saker på tradera, städa köket, fixa Isaks rum, åka till tippen, handla färg, måla en byrå, sticka färdigt min tröja, springa, göra yoga och se minst en säsong av någon tv-serie. Ligger ganska bra till på sista punkten där. Har precis sett färdigt säsong ett av the Killing  – men det är ju också det enda jag har gjort. Jaja glad för det lilla hörrni! Nu ska jag i alla fall göra yoga, sedan en favorit i repris: vegetarisk flygande Jacob och efter det kanske jag kan komma halvvägs med den där tröjan i alla fall? Resten gör jag imorgon. Innan klockan fem. Tror jag.

20140125-164208.jpg
Bild tagen av mitt fantastiska sällskap Lina, på Bröderna Ohlsson.

Ps. Full ung man tog mig smekandes, med dubbel handfattning om midjan igår. Samtidigt sträckte han sig fram och sade typ ”olalala”. Jag puttade bort honom, sade ”DU har ingen rätt att ta på mig” och fick till svar ”amen du har inte rätt att ta på mig”. Hade helt glömt den typen av värdelös comeback från patetiska krogtallare. Har fått den ganska många gånger genom åren, men blev ändå lite ställd. Försökte ge honom ett lagom förtäckt hot genom att hänvisa till dubbarna på mina icebugs innan jag gick därifrån (dock inte för snabbt, för dubbar inomhus är jättehalt och jag kände inte för att tillföra kvällen någon som helst slapstick). Hoppas att han fick gå hem ensam och att han vaknade kräkbakis idag. Hatar män som ba ”dig vill jag ta på så då gör jag det” precis som om man vore något jävla gosedjur för sexsvultna. Tvi.

Continue Reading

”Nu börjar livet”

Varning, varning! Det florerar en del felaktiga påståenden på internet och ute i verkligheten. Folk säger till personer som precis har fått barn att ”nu börjar livet för er”. Jag vill bara påpeka att även om det är en definitionsfråga lite beroende på religionstillhörighet och var folk står i abort osv om när livet verkligen börjar, så är det definitivt tidigare än när ett barn kommer till en familj. Om vi hårdrar allt så skulle jag säga att livet för föräldrarna börjar med att deras föräldrar befruktade ägget, såvida vi inte säger att det börjar i samband med lämnandet av moderskeppet aka förlossningen.

Hur som helst. Jag har en ansenlig mängd vänner utan barn som går omkring och är helt och hållet levande. Jag lovar. De är inte zombies. Så tro inte på dem som skriver att ”livet” börjar när någon får barn. De har uppenbarligen underkänt i biologi och socialt vett.

Continue Reading