Nej. Nu vill jag faktiskt inte mer.

Så. Nu kom dagen då jag började få klarhet i vad min förra tandläkare menade när han sade ”det får vi ta ställning till sedan”. Tyvärr är  han inte med i detta ställningstagande, eftersom att han har slutat. Vilket är synd. För trots allt var han himla bra.

Idag fick jag en annan tandläkare som också var himla bra, medan personen som bokade min tid inte alls var särskilt bra. Det står klart och tydligt i min journal att detta var en komplicerad lagning. Skadan sitter liksom på bakre kortsida där tänderna möttes, innan den ena drogs ut. Ganska så otillgängligt alltså. Ändå bokades en tid för en vanlig lagning. Trots att tandläkaren borrade så att det ilade upp i hjärnan även med bedövning, så blev det inte färdigt den här gången. Jag fick en tillfällig lagning och en ny tid i mars. Och då ska vi borra jättemycket mer och funkar inte det så måste det rotfyllas och jag börjar faktiskt, FAKTISKT, bli ganska trött på det här. Men även rätt rädd. Jag vet att jag minns något fel i den här historien, men en nära väns svärmor råkade ut för en olycka hos tandläkaren, och hamnade därefter i rullstol med väldigt låg hjärnaktivitet. Inser att detta är något som inträffar cirka en gång på miljarden, och jag missar, som sagt, säkert viktig fakta i det här – men det hjälper inte. Och det spelar ingen roll om jag får reda på hur det egentligen var. Jag vill faktiskt inte mer nu. Jag vill inte ens ha några tänder längre om det ska vara sådant himla jobb med dem. Drar snart ut allihop med en tång och kraften från min rädsla för omfattande hjärnskador. Alldeles själv. Bu.

Continue Reading

Ett rafflande inlägg om att dra ut tänder

I augusti gick jag till tandläkaren och tänkte att jag väl som vanligt skulle få beröm för mina exemplariska tänder. Ack ja. Augusti. Var inte det en sådan naiv tid i våra liv trots allt? Hos tandläkaren fick jag veta att min ena visdomstand i överkäken hade börjat växa och att den skulle fortsätta att göra det tills det tog stopp i underkäken. I underkäken är den mötande visdomstanden bortopererad sedan länge, så den där övertanden skulle bli fasligt lång. Dra den, svarade jag. Den andra visdomstanden i överkäken försökte också växa, men satt för trångt så nu krossade den istället tanden bredvid. Den skulle inte kunna dras, utan var tvungen att delvis skäras ut. Gör det, sade jag.

Har någon sagt till er att ”mnåååå tänderna i överkäken är ba SÅ lätta att ta ut jö”? Vill ni fortsätta tro på det? Du kan ni sluta läsa nu. Jag har fått höra detta till leda och jag har god lust att be alla som sade detta att ta sig i röven. Så här gick det nämligen:

Den första tanden drogs i oktober. Vad röntgen inte hade visat var att den hade hakat fast i tanden bredvid. Så det gick inte alls på ett kick, utan det tog en timma av ihärdigt slitande och dragande. Det var ju lite jobbigt att tvingas gapa oavbrutet under den timman, men det var ändå inte så himla farligt. ”Nästa tand kommer bli mycket lättare” fick jag veta.

I tisdags åkte jag glad i hågen iväg till Fruängen för att plocka ut den andra tanden. Jag såg framför mig ett femton minuter långt tandläkarbesök, plus tio minuter för- respektive eftersnack. Som ni förstår var även den andra januari en naiv tid i mitt liv. Det visade sig, så klart, att det inte syntes på röntgen att min visdomstand hade, tadaaaaa: hakat fast i tanden bredvid. Önskar mig SÅ en helt annan story of my life, men tydligen får man inte välja sådant själv. Den här gången tog det två timmar. Två timmar av att gapande, slitande och dragande. Varje gång han drog i tanden ilade det rätt upp i hjärnan och jag misstänkte att en hjärnblödning var i antågande vid minst två tillfällen. Mina läppar sprack, jag fick blåsor på insidan av munnen och när det väl var dags att sy hade bedövningen börjat släppa. När han var färdig kändes det som att både käken och hela min person var ur led.

Skrev jag ”färdig”? Ja. Det blev han ju inte riktigt. Tydligen har visdomstanden sabbat tanden bredvid och det är inte säkert att det går att laga. ”Det får vi ta ställning till sedan”. Jag, som hade fått nog av utdragna tänder ville inte ens veta vilken ställning det är vi kanske kommer att tvingas ta senare, så jag tackade för mig och gick. Jag tackade även tandläkaren och tandsköterskan, för detta var ju inte deras fel utan som vanligt en konspiration av livet.

Nu har jag skitont, men blott en klädsam svullnad på kinden. Dessvärre inte alls tillräckligt stor för att illustrera mitt lidande till fullo, så ni får helt enkelt ta mig på orden angående det. Det är verkligen oerhört synd om mig. Dessutom har jag tappat all min tro på röntgen.

 

Continue Reading

Helvetet

Jag har aldrig fällt tårar över politiska val innan, men i morse någonstans vid halv fem, när jag började inse vart allt barkade, började jag faktiskt grina. Sedan tårades ögonen lite senare igen i ren frustration över alla ”men det var väl ändå inte oväntat”-människor i flödet. Nej men skit i om det var oväntat eller inte, det är fortfarande för jävligt. Fler människor röstade på Hillary Clinton än på den där misogyna rasistgubben, men USA:s korkade valsystem korar ändå Trump till vinnare. Är det ens demokratiskt? Är det ens demokratiskt med ett land som omöjliggör röstmöjligheten för så många att du i princip måste ha ett jobb som tillåter dig att ta ledigt, så att du kan ta bilen till valurnan, för att du ska kunna rösta? Hur många hamnar utanför? Gissningsvis prick de som kommer drabbas hårdast av Trumps politik. Det spelar ingen roll om han inte får igenom allt, det är ändå åt helvete. Så ja. Jag tänker vara arg och jag tänker vara förtvivlad och jag tänker fortsätta med det ett tag. Nej det beror inte på chock, det går alldeles utmärkt att tycka att det här är för jävlig ändå. För även om Hillary Clinton fick flest röster, så var det ändå en enorm summa sexister som fick igenom att en misogyn rasist blev president framför en kvinna. Och den misogyna rasisten kommer att göra livet till ett helvete får så himla många.

Usch.

 

Continue Reading

SKITDAG

Inkassokrav för att Puls och Träning tydligen ljög när de sade att allt var okej med min betalning och att påminnelsen skickats ut av misstag, snorkigt brev från inkassotant som tydligen inte alls är medveten om att företag också gör fel, katt som kissar i sängen, bilbatteri som har laddat ur och känslan av alla irriterande människors skadeglädje ”mmmm jooo men vi sade ju att det kostar att bil”. ÅÅÅÅ. Skjut världen.

Continue Reading

Meeen alltså…

Skärmen på min telefon dog. Alltså på min gamla telefon som jag skulle ha som back up när den nya är inlämnad på service. Åh så jättesur jag är över det här nu. I vanliga fall är det extremt irriterande om telefonen pajar men just precis den här veckan som kommer är jag mer eller mindre beroende av att den funkar. Dessutom: två veckor ska jag vänta på att få tillbaka telefonen som är på lagning – fast enligt killen i butiken så lagar de inte ens så nya telefoner utan de byter bara ut dem. Nu tycker jag att det är fullkomligt idiotiskt att inte laga något som går att laga, men om de nu ska vara idioter så undrar jag faktiskt varför de måste dra ut på idiotin i två veckor?

 

Continue Reading

Tusen minuter av lidande

Teambuilding var det idag alltså. Föredrag på Oscarsteatern. Två timmar och en kvart med en psykolog, som i egenskap av en yrkesroll han lagt på hyllan först förklarade för oss att det finns skillnader mellan kvinnor och män ”och det finns det för att så är det bara”. Sedan drog han i äkta ”think inside the box”-anda lite billiga poänger på det. Helt utan djupare analys men däremot med en uppmaning om att vi inte skulle ”säga det utanför de här väggarna, för i Sverige får vi inte prata om skillnader”. Alla hummade muntert och medhållande utom jag och mina två jämnåriga kolleger som istället intog en muttrande hållning med armarna i kors och tveksam blick.

Sedan var det power point och laserpekare och i Afrika vet man inte vad mat är och i Östeuropa förstår man inte ordet ärlig och väldigt många ”hahaha, ja men visst håller ni meeeed?”. Och det gjorde ju tyvärr en hel del i lokalen. Helst hade jag velat ställa mig upp och kasta tre nävar okvädesord på karln och alla som uppmuntrade honom genom att skratta, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte istället att lyssna på saker som att människor är rädda för höjder eftersom att vår inre grottmänniska vet sedan tidernas begynnelse att höjd är något vi ska akta oss för (eftersom att barn har en inbyggd känsla för höjder, ja just ja). Fart – det har däremot inte funnits lika länge som våra inre grottmänniskor så det har vi inte lärt oss konsekvenserna av. Allt detta pladder ackompanjerat av folk som företagsfnissade och nickade instämmande och ja, jag tänkte på mord och död och sedan på Bon Jovi för det kändes mycket mer givande än att lyssna på en generaliserande tölp. Har ni blivit erbjudna att gå på företagsevenemang på Osacrsteatern? Låt mig då få citera Waldo från Twin Peaks: don’t go there.

Efteråt gick vi i alla händelser till Wagamaga där en kollega utropade föredragshållaren till kung och vi andra intog muttrande hållning igen. Fram till det att maten kom in för OJ vilket ställe och OJ vilken mat! Gå dit! Förutom att det var asgott så kan man få te med blomma som inte smakar blomma, utan snarare hö. Även det asgott, om jag får säga vad jag tycker:

 

20131009-195759.jpg

 

 

Continue Reading

Gråt över spilld soppa

I morse vaknade jag förvirrad och lite arg efter att ha drömt en kärleksdröm om Simon Cowell (vad vill mitt undermedvetna mig egentligen?). Sedan kom jag hit till jobbet och attesterade reseräkningar utav bara hillvidde som man säger i Skåne, ända tills lugnet stördes av en ganska intensiv lukt av fakes linssoppa. Jo, men den hade så klart läckt ut i påsen jag virat in lådan i och från påsen ut i väskan och genom väskan ner i stoppningen på min ena besöksstol. Mon dieu. Svärandes och spottandes försökte jag fixa det här samtidigt som en kollega kom in och berättade långt och väldigt ointressant om sin cykellampa. Alltså – hämtar man inte papper först till en kollega i nöd innan man går in på tråkigheter? Nej, tydligen säger man ”det där ser inte kul ut” och börjar prata om cykelutrustning. Tack för inget.

Jag köpte hursomhelst ett par jeans igår (Alex frågade om märke, som om jag vore en annan åttiotalist… jo jo, jag fyller 35 om en månad, jag tänker inte på märke, jag tänker på komfort och pris – så Lindex) och en tubhalsduk och jag ville mest ha en anledning att lägga upp en bild på mig i den nu. Behold:

20131002-081725.jpgMitt Dean Martin-face. Blir ljuv bara av att tänka på karln!

Continue Reading