Helvetet

Jag har aldrig fällt tårar över politiska val innan, men i morse någonstans vid halv fem, när jag började inse vart allt barkade, började jag faktiskt grina. Sedan tårades ögonen lite senare igen i ren frustration över alla ”men det var väl ändå inte oväntat”-människor i flödet. Nej men skit i om det var oväntat eller inte, det är fortfarande för jävligt. Fler människor röstade på Hillary Clinton än på den där misogyna rasistgubben, men USA:s korkade valsystem korar ändå Trump till vinnare. Är det ens demokratiskt? Är det ens demokratiskt med ett land som omöjliggör röstmöjligheten för så många att du i princip måste ha ett jobb som tillåter dig att ta ledigt, så att du kan ta bilen till valurnan, för att du ska kunna rösta? Hur många hamnar utanför? Gissningsvis prick de som kommer drabbas hårdast av Trumps politik. Det spelar ingen roll om han inte får igenom allt, det är ändå åt helvete. Så ja. Jag tänker vara arg och jag tänker vara förtvivlad och jag tänker fortsätta med det ett tag. Nej det beror inte på chock, det går alldeles utmärkt att tycka att det här är för jävlig ändå. För även om Hillary Clinton fick flest röster, så var det ändå en enorm summa sexister som fick igenom att en misogyn rasist blev president framför en kvinna. Och den misogyna rasisten kommer att göra livet till ett helvete får så himla många.

Usch.

 

Continue Reading

Ibland, när jag är naiv, gör verkligheten så mycket mer ont när den träffar mig

Jag försökte vara lite positiv i morse och hitta något fint i det bruna kölvattnet som uppstod efter valet:

IMG_1198

Sedan fick jag en ögonöppnare och nu känns det väldigt svårt att hitta något positivt allt i det här. Vad fan var det som hände egentligen?

Inte blev det bättre av att någon timma senare få veta att Stefan Löfvén stänger ute V som möjligt samarbete i en ny riksdag. Nämen lycka till med att få igenom något med enbart lilla Miljöpartiet när du har, det som förhoppningsvis blir forna, Alliansen mot dig och det dessutom finns 48 bruna stolar i riksdagen. Det luktar unket om hela det här valresultatet. Och feminister i riksdagen? Nej. Det blev det ju inte. Hurra för Sverige då.

När jag, om jag någonsin, kommer över det här, ska jag försöka glädja mig åt att V växte litegrann, att Fi ändå tog mandat i tretton kommuner, att Stockholm togs över av sossar, att Reinis och Borg avgår och att vi trots allt var 87% som INTE röstade på ett rasistiskt parti. Men det kommer ta lite tid innan jag kommer dit. Det kommer det.

Continue Reading

Vad som hände efter klippningen

Efter att Örjan tvingat in lockar i mitt hår och övertygat mig om att johooodå de kommer visst hålla (och det har de faktiskt gjort nu i tre timmar) så åkte jag med försenade bussar hem. Sedan sprang jag in, slängde i mig mat, pussade barnet hastigt god natt på pannan, slet åt mig föräldrakooperativets mastercard och brände iväg till Willys för att handla obscena mängder frukost och mellanmål till trettiosju förskolebarn. Det är bland annat sådant vi får göra en gång per termin för att kunna ha en pedagog extra till barnen. Och det är så klart ingen jättegrej egentligen. Vanligtvis. Men när det har blivit en kommunikationsmiss som innebär att vi får handla med ungefär noll sekunders framförhållning så blir det en lite större grej. Och när det blir som idag så växer den där grejen ännu mer.

Jag handlade. Det gjorde jag. 18 liter mjölk, 12 påsar bröd, 10 liter yoghurt, blöjor, keso, ost, ägg, hushållspapper och ja, ni fattar. Sjukt mycket grejer. Egentligen är vi ju två om det här, men eftersom att handlingen var tvungen att göras idag och jag, som är den enda med körkort, inte var hemma förrän typ vid Isaks sovtid så… lucky me!

Som vanligt när jag tycker att jag är smart och självskannar så är jag egentligen inte alls smart, för varje gång jag självskannar på Willys så fastnar jag i en kontroll. Det vet jag egentligen, men samtidigt: yolo! Jaja, idag var inget undantag så klart. Jag stoppades när jag skulle dra mitt kort. Så mycket för att spara tid…

När Isak skulle börja förskolan var min största skräck alla andra föräldrar. Alla vuxna människor med belånade jättevillor och barn med mindre än två års mellanrum för att de bara ähähääälskar allt med familjelivet. Föräldrar med ordnade liv och städade hem och huvuden på sned mot oss som bor i hyresrätt i en mindre ordnad tillvaro (inte för att just de två hänger ihop, men ni fattar). Nu är inte föräldrarna på förskolan inte alls så, men generellt känns många helt klart mer ordnade än vad vi är och sådant där ger mig alltid ångest.

Hur som helst. Kontrollen. Det var bara en snabbkontroll på tjugo varor, så jag lade kontokortet och inköpslistan åt sidan på disken och hjälpte killen bakom kassan. Sedan skulle jag betala och då var kortet borta. Alltså HELT borta. Ingen hade befunnit sig vid kassan annat än jag och butiksbiträdet, så ingen kan ha snott det. Jag VET att jag höll det i handen innan kollen, men nu fanns det inte där. Det låg inte på disken, det låg inte i någon av påsarna, det låg inte bakom eller framför disken eller i vagnen, det låg inte någonstans i butiken där jag hade gått, det låg inte i mina fickor.  I fyrtiofem minuter letade jag, alltmedan jag blev kallad ”fröken” av butiksbiträdet. ”Fröken kanske har glömt kortet i hemma?”, ”Det här ser inte bra ut fröken”, ”Kanske ska fröken ta och spärra kortet på en gång?”. Fröken? Seriöst? Jaja. Jag gjorde det enda jag kunde göra i den situationen. Betalade med mitt eget kort, gick ut i bilen och satte mig och grät i en kvart. Sedan åkte jag hem.

När jag kom hem fick Alex tag på förskolans ekonomiansvarig så kortet är spärrat. Det borde vara jag som ringde det samtalet. Nu går han fram och tillbaka med varorna i Isaks vagn, från bilen till förskolan och får ta straffet för att jag är en klant. Det borde vara jag som gick den vägen. Men jag sitter här och fortsätter gråta istället. För att jag är så jävla klantig. För att jag inte orkar. För att jag känner mig otillräcklig. För att jag sabbar för andra genom att vara som jag är. För att jag fattar att det här beror på stress men att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag har PMS. För att något jävla aber har repat vår bil och kastat ägg på den och det känns som om det var riktat mot just mig.

För att jag precis, just idag levde upp till fördomen som jag tror att alla andra har om mig.

Känner mig så sorglig att jag inte ens orkar lägga upp en bild på mitt sönderbölade ansikte. Vill bara typ… bort från den här dagen. Tvi.

Continue Reading

SKITDAG

Inkassokrav för att Puls och Träning tydligen ljög när de sade att allt var okej med min betalning och att påminnelsen skickats ut av misstag, snorkigt brev från inkassotant som tydligen inte alls är medveten om att företag också gör fel, katt som kissar i sängen, bilbatteri som har laddat ur och känslan av alla irriterande människors skadeglädje ”mmmm jooo men vi sade ju att det kostar att bil”. ÅÅÅÅ. Skjut världen.

Continue Reading

Meeen alltså…

Skärmen på min telefon dog. Alltså på min gamla telefon som jag skulle ha som back up när den nya är inlämnad på service. Åh så jättesur jag är över det här nu. I vanliga fall är det extremt irriterande om telefonen pajar men just precis den här veckan som kommer är jag mer eller mindre beroende av att den funkar. Dessutom: två veckor ska jag vänta på att få tillbaka telefonen som är på lagning – fast enligt killen i butiken så lagar de inte ens så nya telefoner utan de byter bara ut dem. Nu tycker jag att det är fullkomligt idiotiskt att inte laga något som går att laga, men om de nu ska vara idioter så undrar jag faktiskt varför de måste dra ut på idiotin i två veckor?

 

Continue Reading

Tusen minuter av lidande

Teambuilding var det idag alltså. Föredrag på Oscarsteatern. Två timmar och en kvart med en psykolog, som i egenskap av en yrkesroll han lagt på hyllan först förklarade för oss att det finns skillnader mellan kvinnor och män ”och det finns det för att så är det bara”. Sedan drog han i äkta ”think inside the box”-anda lite billiga poänger på det. Helt utan djupare analys men däremot med en uppmaning om att vi inte skulle ”säga det utanför de här väggarna, för i Sverige får vi inte prata om skillnader”. Alla hummade muntert och medhållande utom jag och mina två jämnåriga kolleger som istället intog en muttrande hållning med armarna i kors och tveksam blick.

Sedan var det power point och laserpekare och i Afrika vet man inte vad mat är och i Östeuropa förstår man inte ordet ärlig och väldigt många ”hahaha, ja men visst håller ni meeeed?”. Och det gjorde ju tyvärr en hel del i lokalen. Helst hade jag velat ställa mig upp och kasta tre nävar okvädesord på karln och alla som uppmuntrade honom genom att skratta, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte istället att lyssna på saker som att människor är rädda för höjder eftersom att vår inre grottmänniska vet sedan tidernas begynnelse att höjd är något vi ska akta oss för (eftersom att barn har en inbyggd känsla för höjder, ja just ja). Fart – det har däremot inte funnits lika länge som våra inre grottmänniskor så det har vi inte lärt oss konsekvenserna av. Allt detta pladder ackompanjerat av folk som företagsfnissade och nickade instämmande och ja, jag tänkte på mord och död och sedan på Bon Jovi för det kändes mycket mer givande än att lyssna på en generaliserande tölp. Har ni blivit erbjudna att gå på företagsevenemang på Osacrsteatern? Låt mig då få citera Waldo från Twin Peaks: don’t go there.

Efteråt gick vi i alla händelser till Wagamaga där en kollega utropade föredragshållaren till kung och vi andra intog muttrande hållning igen. Fram till det att maten kom in för OJ vilket ställe och OJ vilken mat! Gå dit! Förutom att det var asgott så kan man få te med blomma som inte smakar blomma, utan snarare hö. Även det asgott, om jag får säga vad jag tycker:

 

20131009-195759.jpg

 

 

Continue Reading

Gråt över spilld soppa

I morse vaknade jag förvirrad och lite arg efter att ha drömt en kärleksdröm om Simon Cowell (vad vill mitt undermedvetna mig egentligen?). Sedan kom jag hit till jobbet och attesterade reseräkningar utav bara hillvidde som man säger i Skåne, ända tills lugnet stördes av en ganska intensiv lukt av fakes linssoppa. Jo, men den hade så klart läckt ut i påsen jag virat in lådan i och från påsen ut i väskan och genom väskan ner i stoppningen på min ena besöksstol. Mon dieu. Svärandes och spottandes försökte jag fixa det här samtidigt som en kollega kom in och berättade långt och väldigt ointressant om sin cykellampa. Alltså – hämtar man inte papper först till en kollega i nöd innan man går in på tråkigheter? Nej, tydligen säger man ”det där ser inte kul ut” och börjar prata om cykelutrustning. Tack för inget.

Jag köpte hursomhelst ett par jeans igår (Alex frågade om märke, som om jag vore en annan åttiotalist… jo jo, jag fyller 35 om en månad, jag tänker inte på märke, jag tänker på komfort och pris – så Lindex) och en tubhalsduk och jag ville mest ha en anledning att lägga upp en bild på mig i den nu. Behold:

20131002-081725.jpgMitt Dean Martin-face. Blir ljuv bara av att tänka på karln!

Continue Reading