Vecka 21 har börjat!

Vad händer vecka 21 undrar ni? Ja, jag kapitulerar inför det faktum att detta är en pms-vecka. Inga stora planer, inga stora besvikelser. Ungefär det här tänker jag mig att jag gör:

Läser: är igång med ett flertal böcker, däribland Tistelhonung av Sara Paborn. Den är inte fantastisk, men den puttrar liksom på. En lite småfinurlig feelgood utan motstånd, vilket är precis det livet kräver av mig nu.

Lyssnar på: Jenny tipsade mig om Hästpojkarna av Johan Ehn. Slurp sade det, och så hade jag lyssnat färdigt på den i helgen. En berättelse som väver samman hästpojkar från trettiotalets Berlin med hästpojkar i Stockholm 2014. Inläst av Johan själv, och väl värd varje sekund du ägnar den. Nu känns det lite tomt, som det gör efter en bra berättelse, så jag tar inte upp något nytt. Det blir fortsatt lyssning av Årstafrun, som är lite för detaljerad för att jag ska orka ha full fokus – men som innehåller tillräckligt mycket död och misär för att jag ändå ska vilja fortsätta.

Tittar på: The good fight! Unna dig att göra det du med.

Tränar på: Känner mig så sjukt nöjd över att ha insett att pms-vecka är den sämsta veckan av alla att ägna sig åt prestation (det skulle gå ända till 41 innan jag kom dit tydligen). Det mesta får därför vara på paus. Jag ägnar mig åt promenader och min nya psykologläxa. Dvs att fråga mig ”hur bitter blir jag” innan jag överhjälper någon.

Odlar: Jag och Karl försådde under friskvabben förra veckan (han hade feber den sekunden de kollade tempen på honom i onsdags förmiddag, och fick således vara hemma resten av den veckan), men redan den här veckan ser vi groddar från gurka, vaxbönor och mistik-bönor komma upp! Tidigare år har allting dött på balkongen när vi varit på våra tvåveckorsresor till diverse föräldrar. Det gör det säkert i år med oavsett hur sommaren blir, men skam den som ger sig. Jag vågade, med risk för att förlora (eller bada i ett hav av gurkor).

Peppar för: att träffa mina föräldrar! Nu när restriktionerna har lättats något och man får resa en kortare tur med bil har vi bestämt att vi ska träffas mitt emellan våra bostäder. Om planeterna står rätt får vi alltså fika utomhus i Kungsör i helgen. Hade aldrig trott att jag skulle längta intensivt efter att fika i Kungsör, men ser SÅ mycket fram emot detta. Inget barn får bli sjukt. Ingen vuxen heller. Det är inte eoner av tid sedan vi sågs (februari), men det har blivit så otroligt påtagligt under den här sabla pandemin att vi inte ses just nu.

Om ni har något tips på tv-serie som passar sig för maratontittning, eller om ni har något som helst annat på hjärtat, är ni välkomna att gå loss i kommentarfältet!

Continue Reading

Kanske ett dåligt beslut

Min nya kompis.

Nej för fan hörrni, nu börjar vi väl kunna det här med social distansering? Vet så klart att jag har det jättebra i jämförelse och nej jag kommer inte att börja tulla på avstånden, men i och med sjukskrivningen har en gigantisk bit av mitt sociala liv försvunnit och det börjar bli kännbart nu. Jag har levt ensam långa perioder av mitt liv tidigare, men då har det varit mer eller mindre självvalt (förutom perioden när jag som tjugosjuåring grät mig till sömns på kvällarna vid insikten att jag skulle kunna ligga död en hel helg utan att någon upptäckte mig – ska tänka på det nu och känna mig fylld av perspektiv).

Jag träffar i och för sig många av min vänner över chattar men jag har inte mitt vanliga, vardagliga gagg med kollegerna. Jag saknar liksom att PRATA med vuxna, tänkande människor som inte är Alex. Några av mina bästa favoritmänniskor finns på min arbetsplats och jag kan väl säkert hänga med på digitala afterworks och stickcaféer med dem nu också egentligen, men eftersom att vi ofrånkomligen kommer in på jobb någon gång under zoomen har jag bett om att inte bli inbjuden.

Hursomhelst har denna brist på social stimulans lett mig in på twitter igen. Säkert inte jättesmart, men bra mycket mindre stressande än Instagram just nu i alla fall. Följ mig gärna om ni vill, eller – för all del – släng in tips på hur ni klarar av dagarna med social distansering i kommentarfältet nedan, om ni liksom jag känner att det börjar krypa lite i kroppen nu.

Continue Reading

Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

Continue Reading

Hur mår jag egentligen?

Som några av er kanske minns höll jag på att gå i väggen 2018. Det var minnesförlust, tappat språk, tårar, allmäna utbrott och skit. Ständigt stresspåslag och en värld som inte slutade snurra i dubbel hastighet. Jag jobbade konstant. På jobbet, hemma, vid vab, under helg. Hela semestern hade jag bevakning på mejlen. Skolstarten var pest och pina för Isak. Filmfestivalen jag höll i tog nästan livet av mig. Poddar, bloggar och instagram att jämföra liv på. Därtill pendling med folk i kollektivtrafik varje dag. Samt den utbredda skaran män med stora egon man tvingas möta en vanlig dag i livet. Hurv! Det var rätt pissigt alltihop.

Efter nästan-väggen har livet haltat vidare. Jag tappar fortfarande ord, glömmer vad jag har gjort och vem jag pratade med för fem minuter sedan och går ofta omkring med någon slags lågaffektiv ångest. Jag gråter inte så mycket, men jag är desto argare. Jag har haft dagar när jag inte har kunnat ta mig ur sängen, men jag har också haft dagar som har varit fantastiska.

Jag har upplevt mig själv rätt ensam i det här. Inte många axlar att luta sig mot och inte många utsträckta händer att lägga livet i. Men en bieffekt av allt har också varit cirka noll självkänsla samt en enorm bitterhet. Kanske har jag på grund av detta helt enkelt inte sett vad människor har gjort?

Hursomhelst. Vi spolar fram till dagen som är idag. Dagen som är idag mår jag bättre än jag gjort på månader. Det är, konstigt nog, en bieffekt av pandemin. Mitt i allt kaos kan jag mycket tydligare se allt jag har, allt jag är och mer av det som är viktigt. Jag kämpar fortfarande med prestationsångest och tillit till människor och mig själv, men alltså på det stora hela mår jag faktiskt nästan så bra som jag gjorde innan jag började må dåligt. Och det får faktiskt räcka så. Rom byggdes inte på en dag, ej heller mitt psyke.

Continue Reading

Bäst den här veckan

Fy fan vad jag älskar att bada i sjöar och hav ska ni veta. På grund av detta har det känts lite deppigt att augusti redan har betett sig som höst, trots att jag egentligen gillar hösten, för fram till igår hade jag bara fått till ett bad den här sommaren. Men igår, IGÅR, när min väderapp som vanligt hade fel och solen sken istället för att gömma sig bakom moln och blås, drog jag snabbt på mig bikinin, någon slags positiv inställning till livet och gick ner till sjön. I espadrillos, för det är tydligen sjukt bra att ha på fötterna när man ska gå långt. Har ni inte hört det? Nej, men det kanske ni har missat eftersom att det visade sig vara en sjukt dålig idé som medförde en hel del lidande. Till mitt försvar hade jag glömt ungefär två km av vägen och tänkte att det skulle bli 4 km tur och retur och inte över sju.

Hur som helst. Är officiellt tant nu, för tydligen tycker jag att badvatten som ligger strax under arton grader är ”uppfriskande”. När det har slutat svida i skinnet av kylan, vill säga. Jävlar vad kallt det var när jag hoppade i. Kändes nästan som att huden fick ångest, men efter ångesten var det riktigt skönt. Badade säkert en kvart innan jag gick upp och bytte om bredvid ett skotskt bröllop, som tydligen skulle mingla precis ovanför bryggan.

Efter det gick vi till en park och åt pizza, sedan gick vi hem till vår gata i stan och jag satt ute och drack alkoholfri öl och blev hög på livet och tänkte att fan om jag inte ska bli en året-runt-badare nu. Det var dock innan jag vaknade till mulet, snålblåst och en temperatur som försökte lura mig att den var 17 grader i morse. Alla bad utanför sommarmånaderna kommer som vanligt att ske i badkaret. Men det tar inte bort det faktum att det var en otroligt bra idé att gå iväg och bada igår. Espadrillosarna och alla blåsor till trots!

Continue Reading