Vecka 21 har börjat!

Vad händer vecka 21 undrar ni? Ja, jag kapitulerar inför det faktum att detta är en pms-vecka. Inga stora planer, inga stora besvikelser. Ungefär det här tänker jag mig att jag gör:

Läser: är igång med ett flertal böcker, däribland Tistelhonung av Sara Paborn. Den är inte fantastisk, men den puttrar liksom på. En lite småfinurlig feelgood utan motstånd, vilket är precis det livet kräver av mig nu.

Lyssnar på: Jenny tipsade mig om Hästpojkarna av Johan Ehn. Slurp sade det, och så hade jag lyssnat färdigt på den i helgen. En berättelse som väver samman hästpojkar från trettiotalets Berlin med hästpojkar i Stockholm 2014. Inläst av Johan själv, och väl värd varje sekund du ägnar den. Nu känns det lite tomt, som det gör efter en bra berättelse, så jag tar inte upp något nytt. Det blir fortsatt lyssning av Årstafrun, som är lite för detaljerad för att jag ska orka ha full fokus – men som innehåller tillräckligt mycket död och misär för att jag ändå ska vilja fortsätta.

Tittar på: The good fight! Unna dig att göra det du med.

Tränar på: Känner mig så sjukt nöjd över att ha insett att pms-vecka är den sämsta veckan av alla att ägna sig åt prestation (det skulle gå ända till 41 innan jag kom dit tydligen). Det mesta får därför vara på paus. Jag ägnar mig åt promenader och min nya psykologläxa. Dvs att fråga mig ”hur bitter blir jag” innan jag överhjälper någon.

Odlar: Jag och Karl försådde under friskvabben förra veckan (han hade feber den sekunden de kollade tempen på honom i onsdags förmiddag, och fick således vara hemma resten av den veckan), men redan den här veckan ser vi groddar från gurka, vaxbönor och mistik-bönor komma upp! Tidigare år har allting dött på balkongen när vi varit på våra tvåveckorsresor till diverse föräldrar. Det gör det säkert i år med oavsett hur sommaren blir, men skam den som ger sig. Jag vågade, med risk för att förlora (eller bada i ett hav av gurkor).

Peppar för: att träffa mina föräldrar! Nu när restriktionerna har lättats något och man får resa en kortare tur med bil har vi bestämt att vi ska träffas mitt emellan våra bostäder. Om planeterna står rätt får vi alltså fika utomhus i Kungsör i helgen. Hade aldrig trott att jag skulle längta intensivt efter att fika i Kungsör, men ser SÅ mycket fram emot detta. Inget barn får bli sjukt. Ingen vuxen heller. Det är inte eoner av tid sedan vi sågs (februari), men det har blivit så otroligt påtagligt under den här sabla pandemin att vi inte ses just nu.

Om ni har något tips på tv-serie som passar sig för maratontittning, eller om ni har något som helst annat på hjärtat, är ni välkomna att gå loss i kommentarfältet!

Continue Reading

Kanske ett dåligt beslut

Min nya kompis.

Nej för fan hörrni, nu börjar vi väl kunna det här med social distansering? Vet så klart att jag har det jättebra i jämförelse och nej jag kommer inte att börja tulla på avstånden, men i och med sjukskrivningen har en gigantisk bit av mitt sociala liv försvunnit och det börjar bli kännbart nu. Jag har levt ensam långa perioder av mitt liv tidigare, men då har det varit mer eller mindre självvalt (förutom perioden när jag som tjugosjuåring grät mig till sömns på kvällarna vid insikten att jag skulle kunna ligga död en hel helg utan att någon upptäckte mig – ska tänka på det nu och känna mig fylld av perspektiv).

Jag träffar i och för sig många av min vänner över chattar men jag har inte mitt vanliga, vardagliga gagg med kollegerna. Jag saknar liksom att PRATA med vuxna, tänkande människor som inte är Alex. Några av mina bästa favoritmänniskor finns på min arbetsplats och jag kan väl säkert hänga med på digitala afterworks och stickcaféer med dem nu också egentligen, men eftersom att vi ofrånkomligen kommer in på jobb någon gång under zoomen har jag bett om att inte bli inbjuden.

Hursomhelst har denna brist på social stimulans lett mig in på twitter igen. Säkert inte jättesmart, men bra mycket mindre stressande än Instagram just nu i alla fall. Följ mig gärna om ni vill, eller – för all del – släng in tips på hur ni klarar av dagarna med social distansering i kommentarfältet nedan, om ni liksom jag känner att det börjar krypa lite i kroppen nu.

Continue Reading

Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

Continue Reading

Hur mår jag egentligen?

Som några av er kanske minns höll jag på att gå i väggen 2018. Det var minnesförlust, tappat språk, tårar, allmäna utbrott och skit. Ständigt stresspåslag och en värld som inte slutade snurra i dubbel hastighet. Jag jobbade konstant. På jobbet, hemma, vid vab, under helg. Hela semestern hade jag bevakning på mejlen. Skolstarten var pest och pina för Isak. Filmfestivalen jag höll i tog nästan livet av mig. Poddar, bloggar och instagram att jämföra liv på. Därtill pendling med folk i kollektivtrafik varje dag. Samt den utbredda skaran män med stora egon man tvingas möta en vanlig dag i livet. Hurv! Det var rätt pissigt alltihop.

Efter nästan-väggen har livet haltat vidare. Jag tappar fortfarande ord, glömmer vad jag har gjort och vem jag pratade med för fem minuter sedan och går ofta omkring med någon slags lågaffektiv ångest. Jag gråter inte så mycket, men jag är desto argare. Jag har haft dagar när jag inte har kunnat ta mig ur sängen, men jag har också haft dagar som har varit fantastiska.

Jag har upplevt mig själv rätt ensam i det här. Inte många axlar att luta sig mot och inte många utsträckta händer att lägga livet i. Men en bieffekt av allt har också varit cirka noll självkänsla samt en enorm bitterhet. Kanske har jag på grund av detta helt enkelt inte sett vad människor har gjort?

Hursomhelst. Vi spolar fram till dagen som är idag. Dagen som är idag mår jag bättre än jag gjort på månader. Det är, konstigt nog, en bieffekt av pandemin. Mitt i allt kaos kan jag mycket tydligare se allt jag har, allt jag är och mer av det som är viktigt. Jag kämpar fortfarande med prestationsångest och tillit till människor och mig själv, men alltså på det stora hela mår jag faktiskt nästan så bra som jag gjorde innan jag började må dåligt. Och det får faktiskt räcka så. Rom byggdes inte på en dag, ej heller mitt psyke.

Continue Reading

Harkel

Den här helgen skulle vi ha tillbringat på landet med Alex föräldrar. Att åka dit är som en lisa för själen. Dels för att det är en fantastisk plats, men också för att jag har turen att ha Alex föräldrar som svärföräldrar. Ta bara detta att de nu har börjat med prepping och berättat att vi ”vid minsta tecken på trubbel” åker ut till dem. Det är en regel, inte ett undantag. Vi har tre dagar på oss. På fjärde dagen kommer de och hämtar oss. Ja. Varför inte?

Att åka ut dit är inte bara en lisa för min själ förresten. Även barnen älskar livet där – de lever ju i varje årstid så att säga, med en enorm trädgård, långt till farliga vägar men med en skog runt knuten. Och även Alex kommer in i något slags sitta på verandan, röka cigarr och läsa svår politisk litteratur-mood, som också inger ett visst lugn. Jag själv sitter ofta vid ett fönster på kvällarna, tittar på en solnedgång eller bara ut i mörkret beroende på årstid, och läser eller stickar. Det är helt enkelt totalt underbart och precis så idylliskt som det låter. Ett av mina största privilegier här i livet och något jag ofta längtar till.

Men ja, livet och så vidare. I onsdags påbörjades något som under torsdagen utvecklades till ledvärk, 39 graders feber och allmänt missnöje. Helgen på landet uteblev för min del, och jag har fått hänge mig åt feberfrossa på soffan istället. Ni vet hur man ibland kan få en bild av att det är lite mys att vara sjuk? Få ligga under en filt ostört, läsa böcker, dricka te, snörvla lite lojt och så vidare. Ja, låt oss säga att den här helgens sjuka motbevisade den bilden å det grövsta. Jag har knappt orkat ta hand om mina basala behov, än mindre läsa. Idag är första dagen som jag fått ner febern och motat bort ledvärken helt med hjälp av Ipren. Längtar intensivt efter min familj och känner mig lite snuvad (på alla sätt och vis) på min själsliga lisa.

Men sådan är livet. Eftersom att jag inte kunnat läsa så särskilt mycket förrän idag (då jag sträckläser Så jävla kallt av Lova Lakso), så har jag ägnat mig åt seriemaraton. Senaste avsnittet av nya säsongen av RuPaul, samt halva tredje säsongen som jag nästan glömt OCH även hela säsongen av Russian Doll. Har ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera er att göra det, även om den inger lite ångest. Natasha Lyonne i huvudrollen är amazeballz.

Med detta sagt, fortsätter jag min sträckläsning nu. Tackåhej.

Continue Reading

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

Continue Reading

Bara en harmlös uppdatering från helgen

Hade tänkte skriva en helgrapport, så som jag gjorde förr i tiden, men jag hade visst bokcirkel ikväll! Den avslutades alldeles nyss och nu måste jag snart sova, eftersom att jag jobbar imorgon och ja. Nu får ni en en snabbgenomgång i form av lista som jag kommer på samtidigt som jag skriver istället, sedan är det god natt:

Best of

Fredag – tröjan jag stickade färdigt till Isak. Den borde blivit färdig för länge sedan, med tanke på att jag började på den i somras, men den tog tid på sig. Tur att han inte hann växa ur storleken…

Lördag – kvällen med ramensoppan jag improviserade ihop, som mot alla odds (det vill säga brist på både buljong och rätt sorts soja) blev himla trevlig. Lime borde jag haft i också. Nästa ramen kommer bli oförglömlig (på det bra sättet).

Söndag – regenter och kaffe hos Katta. Tantkakor är faktiskt de bästa kakorna.

Worst of

Fredag – Karls sömnvägran mellan två och kvart i fem på natten. Blev väldigt medveten om hur lite jag vill ha fler barn.

Lördag – Att Kattas fyrtioårsfest fick ställas in. Förbannade kräksjuketid.

Söndag – Tiden som sprang ifrån mig.

På bokfronten

Avslutade Malin Wollins Till min dotter och Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra som ljudböcker. Har lite kvar i Lilla Ångestboken av Linda Skugge. Började läsa Frozen Charlotte av Alex Bell på fredagskvällen, samtidigt som jag tänkte ”men HUR läskig kan den vara?”. LOL. Famous last words…

På TV-fronten

Tittade ikapp julkalendern med Isak och såg fyra avsnitt av the Crown med Alex. Glömde dock att senaste och SISTA avsnittet av the Exorcist har kommit!

Vad jag borde ha gjort mer

Rensat och stickat.

Vad jag borde ha gjort mindre

Spelat Angry Birds, så att jag hade hunnit rensa och sticka.

Vad jag ser fram emot nästa vecka

Att jobba imorgon plus julhelgen.

Continue Reading

Bäst den här veckan

Fy fan vad jag älskar att bada i sjöar och hav ska ni veta. På grund av detta har det känts lite deppigt att augusti redan har betett sig som höst, trots att jag egentligen gillar hösten, för fram till igår hade jag bara fått till ett bad den här sommaren. Men igår, IGÅR, när min väderapp som vanligt hade fel och solen sken istället för att gömma sig bakom moln och blås, drog jag snabbt på mig bikinin, någon slags positiv inställning till livet och gick ner till sjön. I espadrillos, för det är tydligen sjukt bra att ha på fötterna när man ska gå långt. Har ni inte hört det? Nej, men det kanske ni har missat eftersom att det visade sig vara en sjukt dålig idé som medförde en hel del lidande. Till mitt försvar hade jag glömt ungefär två km av vägen och tänkte att det skulle bli 4 km tur och retur och inte över sju.

Hur som helst. Är officiellt tant nu, för tydligen tycker jag att badvatten som ligger strax under arton grader är ”uppfriskande”. När det har slutat svida i skinnet av kylan, vill säga. Jävlar vad kallt det var när jag hoppade i. Kändes nästan som att huden fick ångest, men efter ångesten var det riktigt skönt. Badade säkert en kvart innan jag gick upp och bytte om bredvid ett skotskt bröllop, som tydligen skulle mingla precis ovanför bryggan.

Efter det gick vi till en park och åt pizza, sedan gick vi hem till vår gata i stan och jag satt ute och drack alkoholfri öl och blev hög på livet och tänkte att fan om jag inte ska bli en året-runt-badare nu. Det var dock innan jag vaknade till mulet, snålblåst och en temperatur som försökte lura mig att den var 17 grader i morse. Alla bad utanför sommarmånaderna kommer som vanligt att ske i badkaret. Men det tar inte bort det faktum att det var en otroligt bra idé att gå iväg och bada igår. Espadrillosarna och alla blåsor till trots!

Continue Reading

Helgen i färre bilder än ord

Det blev helg! Men innan det blev helg var det torsdag och i torsdags ringde jag företagshälsovården enligt logiken ”de kommer att ge mig bra hjälp, för det blir för dyrt om jag blir utbränd”. Bra va? Har ingen bild på det här, så ni får visualisera istället.

Efter torsdag kom fredag och på fredagar hämtar jag Isak. Precis när jag kom fram till förskolan insåg jag att jag även denna morgon hade skitit i att ta med husnycklar, eftersom att de hade trasslat in sig i reflexen som sitter på min alldeles för varma jacka. Man kan ju tänka att jag hade kunnat flytta den där reflexen till vårjackan, men jaja. Lite lätt att bli bortskämd där med att någon alltid är hemma när jag kommer hem tydligen. Ute var det regn/sol/blås/kallt/sol/regn så jag bestämde snabbt att jag och Isak skulle gå till Fru Marias bak. Ett fantastiskt bageri som dessutom har en lekhörna. Isak blev inte alls besviken, även fast han så klart helst ville till parken och känna regnet piska honom i ansiktet. När han började tjata om det på Fru Marias föreslog jag en bok. Han svarade med att hämta ett slott:

Efter cirka en timma kom Alex och då gick vi hem. Vi åt något jag inte minns, pratade om saker jag inte minns och tittade sedan på första avsnittet av the Americans innan klockan var tio och jag snudd på dreglade av trötthet. Så vi gick och lade oss.

Lördag! Så här många gånger vaknade jag när dygnet hade slagit om till lördag: en gång mellan ett och två, en gång mellan tre och fyra, en gång mellan fem och halv sju. Halv sju somnade jag inte om, men då kom Isak in till oss. Alex bollade med honom ut i vardagsrummet och någon gång vid åtta somnade jag stenhårt. Nio över nio väcktes jag ur en dröm där jag var ihop med Måns Zelmerlöw och vi var på festival, en man stänkte kiss i mitt ansikte och Måns började gråta likadant som Isak när han fick en stöt av ett elstängsel. Efter det var vi plötsligt inne på ICA där Måns av okänd anledning klädde av sig till kalsongerna och ville kyssas för han, jag citerar, ”har glömt Amanda nu”. Jag vaknade med Cara Mia på repeat i huvudet. Kränkt och förvirrad och eventuellt lite skamsen. Om det är det här som händer när jag sover, är det ju faktiskt lika bra att jag låter bli…

Hur som helst. Lite stressigt blev det för vi skulle podda klockan elva och jag hade bestämt mig för att inte slentrianköra bil utan faktiskt ta buss. Bussen skulle gå 10.13 och jag sprang som en gasell hemifrån 10.06. Fjorton över var jag framme och tänkte att bussen säkert var missad. Ställde mig ändå fullt synlig vid busshållplatsen för att kolla upp nästa buss, när den första bussen till min glädje svängde runt hörnet. Men ni vet ju hur det är med glädje och hur omöjlig den är att upprätthålla i dagens samhälle. Den inte alls fullsatta bussjäveln kördes förbi mig av en chaufför som bara ryckte på axlarna istället för att stanna. Så himla bra för mina redan övergödda stressnivåer detta! Blixtsnabbt författade jag ett ilsket mejl till SL med obligatoriska frågan ”får det verkligen gå till så här?” (nej det får det inte, fick jag till svar lite senare). Hur som helst, jag hittade en alternativ väg och kom fram inte alls så särskilt sent, med kaffe från en kaffekedja dessutom. Vi spelade in ett avsnitt som snart dyker upp här och jag tog en selfie. Sedan vevade jag garn och åkte hem.

När jag kom hem hade Alex städat det mesta och jag hade tänkt fortsätta där han slutade men var helt matt efter min utflykt och var tvungen att sova en timma på soffan först. Alex syster, som barnvaktade Isak, föreslog middag under kvällen men jag fick lite hjärtklappning bara av att tänka på att behöva socialisera mer den dagen och sade nej. Sedan föll det sig som så att Alex bror med flickvän kom över på impuls och vi köpte indiskt istället och mitt huvud var på väg att explodera, men jag överlevde ända tills de åkte hem. Efter det åt jag chokladtryfflar och stickade framför the Americans ända till klockan tolv. Känns som ett mirakel varje gång jag orkar vara uppe så länge. Håhåjaja. Så här mystokiga är vi i alla fall, att vi tänder ljus och slänger kuddar på golvet (inte ljusen) när vi ska äta indiskt:

IMG_7060.JPG

I natt sov jag så klart jättedåligt – dock utan att drömma om Måns. Alex tog i vanlig ordning upp Isak och jag muttrade i sängen fram till nio. Sedan tog jag beslutet att ta bilen till dagens planer istället för pendeln, för jag orkade helt enkelt inte stressa en gång till den här helgen. Halv tio körde jag hemifrån, hämtade upp Katta på vägen och när klockan var tio landade vi hos Märta för en träningsdejt. Mer om den kan ni läsa här, om ni vill.

IMG_7066-0.JPG

Efter träningen kom jag hem, bar några däck, åt korv och drack trefemmor. Sedan har jag ägnat resten av min tid åt att vara osocial och blogga. Nu är klockan nio och jag vill se ett avsnitt av the Americans innan jag ska sova, så ni får ta det här blogginlägget med de eventuell stavfel och meningbyggnadsfel jag inte upptäckt på vägen. Imorgon är det måndag och jag lär väl vara trött och tjurig i vanlig ordning eftersom att jag inte har sovit. Hej då!

Continue Reading

Helgen som gick

(null)Här har ni ett rättvist kollage av min helg. Jag har sprungit lite, stickat lite, lånat ut mina halsband till Isak lite och druckit lite vin. Vad som inte syns på bild är att jag beställde lite garn, städade lite, lagade lite lasagne (eventuellt mitt livs godaste lasagne) och idag experimenterade jag ihop en liten brunsås smaksatt med dragon och chipotlemarmelad (så huslig ibland att jag skrämmer mig själv). Utanför bild är även den lilla turen till Liljeholmsgallerian där jag hittade Draken med de röda ögonen för trettio kronor på Stadsmissionen och springskobroddar för hundranittionio hos Classe. Ohlson alltså.

En liten stund hade Isak jätteont i magen, men det gick över på en timma (som nog kändes väldigt lång för Isak). Något annat litet som hände? Nej, för i övrigt tittade jag jättemycket på the Good Wife. Jättejättemycket. Så mycket att jag faktiskt skäms lite, för jag insåg precis att jag har klämt två halva säsonger och nu kommit i kapp säsongen som sänds i USA för tillfället. Det hade jag kanske kunnat vänta med till nästa helg, när jag är ensam hela dagarna för ovanlighetens skull, men jag valde visst att försumma min familj den här helgen istället. Jaja. Det går inte att vara stjärna jämt. Så. Vilken serie ska jag titta på nästa helg då, när jag kommer ha så himla mycket tid över? Hit me!

Continue Reading