Nej här händer inte mycket


Mellan bilderna är det ganska prick fyra år. Isak var beräknad till sjunde mars och den här var beräknad till den fjärde. Under en kort och ljuv stund blev jag den 25 februari lurad att allt var igång och åkte således in på förlossningen. Där konstaterades det efter ett par timmars bevakning att jag hade ett pågående värkarbete, men att jag öppnade mig rätt långsamt – så om jag ville fortsätta hemma fick jag det. Och det ville jag ju, för hur trevligt det än är att bli uppassad på ett sjukhus känns det extremt dumt att ligga där och vara en resurs, när jag lika gärna kan vara hemma. ”Vi ses kanske innan mitt pass är slut då”, sade den sista barnmorskan som hade hand om mig. Sedan åkte jag hem, tog en citodon och ja. Efter det hände inte så mycket mer.

Imorgon är det två veckor sedan jag åkte in. Barnet ligger fixerat och redo och andra, mindre trevliga tecken, på att förlossningen är på gång har visat sig – men inget händer. När jag var hos min barnmorska igår fick jag veta att så här kan det vara i fem veckor nu, om det inte vore för att man får gå över tiden max två veckor i Stockholm. Det vill säga att alla tecken på att något är på gång, inte säger något om tid egentligen. Det vill också säga att jag vill kasta ungefär var enda en som har sagt ”men andra barnet kommer tidigare, så äääär det bara” till zombiesarna när apokalypsen kommer. Varför måste folk tvunget vara så jäkla positiva jämt? JAG HAR JU TROTT PÅ ER. Och vad har det gett mig? Psykiskt lidande. Ni kan glömma att jag tar åt mig något alls av ”men andra förlossningen går mycket lättare, så äääär det bara”.

Händer inget blir jag igångsatt nästa lördag. Det är dagen innan Isaks födelsedag.

Jag vet att jag ska vara tacksam över att jag blev gravid och att jag, förhoppningsvis, föder ett friskt barn, i ett land med en okej mödravård. Det är jag, men helvetet vad det är jobbigt nu. Min kropp brakar ihop. Mitt psyke brakar ihop. Jag vet inte om jag orkar hålla ihop över huvud taget till nästa lördag, men jag orkar inte heller hoppas på att något hinner hända innan. Jag får panik över att barnet växer i rekordfart nu (från medelkurva på magen till den övre nivån på tre veckor) och jag blir ledsen för Isaks skull över att hans födelsedag, som han ser fram emot så himla mycket, nu riskerar att sabbas.

Jag vill inte ha två barn som fyller år på samma dag, jag vill inte föda ett stort barn till och få massa idiotkommentarer, jag vill inte höra om folks fantastiska snabba förlossningar innan beräknat datum. Framförallt vill jag inte ligga inne med hormonnivåerna jag gör nu, för jag blir helt och hållet sjuk i huvudet av dem. När jag vaknade i natt kunde jag inte sluta gråta och efter en stund undrade jag om jag egentligen vill ha det här barnet. Jag fattar att det är kemiska substanser som hittar på sådant i mitt huvud och när jag vaknade så var tankarna (dock ej gråten) borta, men huvaliven vad det tär på mig psykiskt det här. Det enda jag gör är att sitta i soffan och försöka hålla mig vaken. Jag kan knappt röra mig längre – hur är det då meningen att jag ska klara av att trycka ut ett barn snart?

Detta och alla hundra ”nu får du se till att klämma ut ungen”, ”men har du inte fött än”, ”guuuuu vilken tid det tar” och dylikt gör att jag inte alls är en särskilt glad individ nu. Var så god för info.

Continue Reading

Liten lista med gravidkrämpor

  • puls- och knäppljud i vänster öra sedan slutet av november pga svullna slemhinnor. Tydligen.
  • svullna slemhinnor leder även till konstant nästäppa sedan en vecka tillbaka. Tydligen.
  • lågt blodtryck som medför svårighet att stå upp längre än i en minut utan att börja svaja. Tydligen.
  • låga järnvärden för att jag inte kommer ihåg att ta mina järntabletter. Tydligen.
  • förkortade stjärtmuskler pga stor mage eller något, för jäklar vad det börjar dra och göra ont i ländryggen nu. Tydligen.
  • foglossning, som tack och lov mest visar sig nattetid, men som ändå gör att jag inte kan sova på sidan för länge utan att vakna av smärtor. Tydligen.
  • jag kan inte heller sova på rygg på grund av att jag kvävs av barnet, eller på mage på grund av att barnet är i vägen. Tydligen.
  • Och så här ser jag ut. Tydligen:

Men vet ni vad? Jag sover! Inte utan att vakna, men fyra nätter i rad eller så har jag ändå kunnat somna om varje gång jag har vaknat. FUCK YEAH!! Dock hjälper inte detta mot extrem gravidtrötthet som slår till precis efter lunch varje dag. Tydligen.

Men för övrigt mår jag bra! 24 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum och ingen i det här hemmet orkar förbereda sig mer än att prata om det vi borde göra. Det kommer gå galant detta!

Continue Reading

Kom igen Fiat, kom igen!

Jag hatar, intensivt och ärligt, uttrycket ”kämpa” som folk slänger sig med i tid och otid. Vill göra slut med internet varje gång jag ser att någon skriver det (eller ongar, ongar är också ett fruktansvärt ord). Trots det så känner jag en svajig målbrottsröst inom mig kvida fram ett litet lätt ”kämpa” just nu. Jag är så satans trött, men jag behöver bara stå ut lite, lite till. En och en halv vecka kvar innan julledigt. En månad innan jag har en vikarie som kan gå dubbelt med mig ett tag. Mindre än tre månader tills jag går på föräldraledighet och FÖDER ETT BARN TILL. Så sjukt att jag inte ens orkar bli chockad. Däremot orkar jag tyvärr ha massa ångest över förlossningen, och inget någon säger hjälper. För det finns inget någon säger som tar bort det faktum att förlossningen med Isak var skitjobbig. Men skit i förlossningen, det var inte det jag skulle komma in på. Utan på att det snart är paus från dubbellivet med både familj och jobb. Snart, snart är det bara familj i ett halvår och det ska bli så jäkla skönt (påminn mig om att jag skrev det två månader efter förlossningen när jag får krupp av att gå hemma). Så… KÄMPA! (Om ni ursäktar så måste jag göra slut med internet nu bara för att jag skrev så).

Continue Reading

Saker som aldrig går ur tiden tydligen: dumma frågor om kön

Det är fyra år sedan jag var gravid sist och ändå behöver jag störa mig på samma saker den här gången för det har hänt precis INGENTING på fyra år. Det känns ju faktiskt ganska så trist.

På tisdag har vi vårt rutinultraljud och vad händer? En miljard frågor från omgivningen om vi ska kolla kön, givetvis. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara en idiotfråga. Det behöver inte ligga några värderingar i den menar jag, mer än nyfikenhet (även om nyfikenhet kan vara nog så irriterande). Men sedan, förstår ni, att när jag säger ”troligen inte”, så förvandlas den här nyfikenheten till ren och skär dumhet.

De två vanligaste orsakerna till att vi tydligen MÅSTE kolla kroppsligt kön är dels för att vi ska kunna förbereda oss på rätt sätt (underförstått: köpa rätt färg på kläderna – den oron kände folk när jag väntade Isak också) och dels att *trumvirvel* Isak blir förvirrad om han inte får veta. Alltså. Isak blir förvirrad om han inte får veta? HUR DÅ? Varför då? Jag fattar inte? Ultraljud har funnits sedan slutet på sextiotalet, men när jag föddes 1978 fanns det ändå ingen möjlighet att kolla mitt kön. Möjligheten var så liten att tanken var helt orimlig. Är alla som är födda innan åttiotalet någon gång, och som har småsyskon, förvirrade alltså? Nog för att det förklarar en hel del om mina bröder, men herregud vilket sabla trams. Den lilla, lilla lust jag kände att faktiskt se vilket kön som ligger där den här gången har med råge blåst bort av de här, oroväckande vanliga, kommentarerna.

Så här: Isak säger att han önskar sig en lillasyster som ska heta Emma, men vi har förberett honom på att det lika gärna kan komma en lillebror. Tyvärr vill han att lillebrorsan ska heta Prinsessan Bajs, men i övrigt är han inte mer förvirrad än gemene tre och ett halvt-åring just nu. Och kläder behöver vi inte planera, för vi har massor kvar efter honom och de är alla genusvänliga. Det vill säga: färgglada och praktiska för alla ungar oavsett kön.

IMG_2773
Okej. Björndräkten var kanske inte jättepraktiskt, men vi visste ju faktiskt inte att han skulle vara så stor när han föddes att han redan vuxit ur den här presenten i magen. Och ja – det gick utmärkt för hans faster att köpa den även fast hon inte visste att han var en han!

 

Continue Reading

Gravid i vecka nitton och allmän egendom

”Men ha inte så tajta kläder då om du inte vill ha kommentarer?”, sade en inte så jätteintelligent människa till mig för inte så länge sedan. Förra gången jag var gravid tog jag knappt några foton på mig alls, än mindre lade jag upp dem i sociala medier. Det var delvis på grund av den extrema kroppsmedvetenheten som uppstod när folk skulle klämma och känna och kommentera och bara vara allmänt klumpiga så fort jag gick utanför dörren.

Den här gången har jag tänkt ”fuck it”, för jag visste ju vad som väntade redan innan. Dessutom är det faktiskt rätt tråkigt att graviditeten med Isak är så dåligt dokumenterad. Kommentarerna kom inte som en chock, men ändå. Den här friheten folk tar sig över kvinnors kroppar? Jag är helt okej med att mina vänner kommenterar, eftersom att mina vänner är tänkande individer som inte fäller korkade utlåtanden. Men människor som jag har på distans för att de är avlägsna kolleger, mindre bra vänner eller helt enkelt bara är okända som säger följande:

”Alltså jag hade på känn att du var gravid, jag såg dig i augusti i tajta kläder och då tänkte jag att jo, hon bär på en hemlighet hon”

”OJ är du redan SÅ stor? Men det var inte förrän i mars va? Hur ska detta sluta, höhöhö”

”Har du kollat så att det inte är två, höihö?”

”Ojojojojojoj, nu får du allt dra ner på chipsen hörru, höhöhehe”

”Du är ju så tanig från början, så det tog ju inte lång tid att se det var något på gång där, hehe”

Kan dessa människor bara förbjudas från det allmänna rummet? Så här är det. I augusti syntes ingenting på mig. Alls. Att någon går i spinn i fantasin utifrån mina tajta kläder må vara något som händer, men jag tycker att det är ett sjukt beteende att inte hålla sådant för sig själv. Ja jag ser ut som min förra kollega när hon var i månad åtta, redan nu. Det beror inte på chips, det beror inte på att jag var ”tanig från början”, det beror inte på att det är två. Det beror på att det är så här just min kropp beter sig under en graviditet och det är inget några dumma kommentarer kommer ändra på. Jag låg på gränsen till det någon har bestämt är övervikt när jag blev gravid förra gången, och det var exakt samma sak då.

Och att jag ska sluta gå i tajta kläder för att slippa kommentarer? Men guuuu vilken rationell man som bara kom in och sade något så självklart jättekorkat. Hur vore det om folk bara lärde sig lite allmänt jävla hyfs istället och så låter vi bli att göra folks idiotkommentarer om kvinnors kroppar till kvinnors fel?

Jag har levet med folks kommentarer hela mitt vuxna liv. När jag var jättesmal, när jag var överviktig, när jag gick ner i vikt och när jag tydligen VERKLIGEN borde sluta gå ner i vikt. Fattar folk inte att de allra flesta kvinnor är oerhört kroppsmedvetna – vem fan behöver de är kommentarerna för att förbättra sitt liv? Jag kommenterar ingens kropp. Någonsin. Jag fattar inte ens hur behovet känns att fälla kommentarerna. För jag har det inte. För så gör man inte. För att det är helt orimligt att ens komma på tanken.

Med detta sagt, så här ser den enorma chips med tvillingarmagen på min jättetaniga kropp ut nu:

 

Continue Reading

Plötsligt i Älvsjö

Det syntes inget, det syntes inget, det syntes inget. Men så i morse kröp den fram! Är nu sjuttio procent nöjd, eftersom att jag kan börja använda mammabrallor och 30 procent irriterad över att folk jag inte orkar berätta för pga att jag misstänker dumma kommentarer, kommer att se nu. Och komma med dumma kommentarer. Men men. It was bound to happen. Och det känns faktiskt lite fint den här gången. Ja inte kommentarerna då, utan kulan. 

   

Continue Reading

It is happening again!

Jag har ambitionen att blogga, men just nu och sedan en tid tillbaka så ägnar jag all tid jag inte jobbar åt att må illa – ity jag är gravid. Det känns roligt när jag inte lider! Vilket jag gör rätt mycket. Men förhoppningsvis blir det bättre snart och då kan jag ägna kvällarna åt att blogga istället för att gny i fosterställning. Kan ni inte tipsa mig om läsvärda bloggar så länge? Gärna från folk som har mer än två år mellan barnen – inget ont mot dem, men jag läser redan jättemånga vardagsbetraktelser från folk som har fått barn tätare än vad vi får.

Just ja. I början av mars, om allt går som det ska!

 

Är ungefär så här glad. När jag inte mår illa.
Är ungefär så här glad. När jag inte mår illa. Lite oväntat, det typiska för mig hade varit att låta oron över framtiden få övertaget, men på det hela taget känns det här mest ballt faktiskt.
Continue Reading

Ett par gamla skor med rosetter

Precis när vi hade fått veta att vi väntade barn åkte vi till Dublin. Inte för att fira, utan för att vi hade planerat det sedan länge – till skillnad från graviditeten som var helt oplanerad och därför gav oss en hel del ångest. Så med risk för att komma med överflödig information: Dublin blev inte riktigt som planerat. Det blev inga turer ut i det irländska landskapet ity jag låg i fosterställning och växlade mellan att sova, ha ångest och att må illa större delen av resan. Och någon guiness blev det så klart inte heller – men det var ungefär det sista jag var sugen på då, så det spelade inte så stor roll på något annat sätt än att det blev så uppenbart att vi var på väg mot en gigantisk förändring. Däremot blev det en hel del rostat bröd med marmelad och det får man ju säga, att det var en himla tur att det var just det som var min gravidcraving när vi var på en britt-ö.

Vi hann med några saker. Vi besökte fängelset Kilmainham där världens bästa film har spelats in (In the name of the father, om du inte redan visste det) och fick samtidigt veta ungefär allt om påskupproret. Sedan åkte vi turistbuss (obs: inte som vikingar. Det var många som gjorde det, men inte vi.) och så såg vi Captain America på bio och jag blev inte helt oväntat sur över att de enda kvinnorna som var med, var det för att männen behövde något att hetsa upp sig till. Att jag aldrig lär mig, kan man tycka.

Jag köpte även ett par skor. Jag minns mycket väl när jag såg skorna och fick den där känslan av att jag skulle ångra mig ett helt liv om jag inte köpte dem. Visst var åttio euro ganska mycket pengar, men alltså allt jag hade sparat på att inte dricka öl då! Nå. Jag köpte dem och ganska snart fick jag lägga undan dem för de var ju knappast gjorda för att en gravid kvinna skulle kunna gå i dem om en säger. Och ja, det där med att jag skulle ångra mig ett helt liv… Häromveckan kom jag att tänka på skorna, men kunde för mitt liv inte minnas hur de såg ut. Jag kunde bara komma ihåg hur tvunget jag ville ha dem en gång i tiden. I helgen hittade jag dem när jag gick igenom förrådet och nu känner jag väl att jag kanske inte riktigt kan relatera till var själva ångrandet av att inte ha köpt dem skulle ligga. Rosetter? På mig? Jaja. Vi får kalla detta Lex Dublin och se beteendet som ytterligare en god anledning till vårt konsumtionsfria år (ursäkta, konsumtionsbegränsade år) – som jag för övrigt redan har börjat med i smyg. Det ska gudarna veta, fast jag inte tror på dem, att fler saker är det sista jag behöver. Och ett par obekväma skor med rosetter, det har jag nog aldrig behövt egentligen.

20131016-075329.jpg

Continue Reading