I förlossningsvården är vi inte jämlika (eller någon annanstans heller)

Det är ju knappast en nyhet att förlossningsvården är i kris. Slutsatsen av min jättelånga förlossningsberättelse är till exempel att även om det kom ut ett friskt barn, så var Karolinska i Huddinge underbemannat och det friska barnet hade troligen kunnat förlösas både tidigare och mindre smärtsamt om inte klåfingriga politikerfingrar hade ”omfördelat medel” (ja Filippa Reinfeldt, jag tittar bland annat på dig). Dessutom hade personalen förmodligen haft en lite mer hälsosam miljö att förlösa kvinnor i. Vilket jag tycker att de förtjänar.

Så med detta sagt, låt mig får närma mig en öppen dörr att sparka in nu: Prinsessan Victoria. Hon födde sitt andra barn några veckor innan mig (och stal namnet jag ville ge mitt barn) på Karolinska i Solna.

Victoria hade ett team bestående av överläkaren Lennart Nordström, barnmorskan Cecilia Lind och undersköterskan Marianne Almén. Jag har svårt att tro att de inte hade henne som prio ett under hela förlossningen. Samtidigt får många av oss andra dela på en barnmorska och en undersköterska (om hon inte försvinner) med en eller två eller kanske flera andra födande kvinnor, när det är vår tur. Det beror ju på lite när vi kommer in. Det är ju inte så att en hel förlossningsavdelning står redo och väntar på oss kring beräknat datum för nedkomst. Låter jag bitter? Det är jag kanske.

Det är inte Victorias fel att hon får det så bra. Hon hade inte kunnat få det sämre ens om hon bönade och bad gissar jag. Däremot kan hon faktiskt låta bli att säga att hon vill bli behandlad som alla andra och få det att låta som något ödmjukt. Det är väl inget annat än ett hån när någon i hennes position säger så? Det kommer nämligen aldrig att hända att hon blir en del av ”vanligt folk” och det lär hon ju veta om. Victoria kommer alltid, alltid att få Sveriges bästa vård, eftersom att hon hade turen att födas in i kungafamiljen. Samma sak gäller för hennes föräldrar, för hennes syskon och för hennes barn. Fattar hon inte ens vilken avgörande trygghet det innebär att veta att ens barn ALLTID kommer att prioriteras om något händer?

Om en prinsessa i Sverige ska föda ett barn, riskerar hon inte att råka ut för att glömmas bort så länge att barnet i magen får allvarlig syrebrist med bestående hjärnskador och ett liv som totalförlamad som följd. Hon kommer inte att tvingas stanna hemma medan det tar fyrtiofem minuter för en läkarbil att köra fram samtidigt som barnet dör i magen eftersom att INGEN lyssnade när hon sade att det kändes fel. Jag gissar att risken för att förlossningspersonalen är så stressad att de inte hinner förhindra att hennes underliv sabbas för resten av hennes liv är ganska liten. Allt det här har hänt vänner till mig. De är inte prinsessor. Jag tycker inte att det är rättvist eller jämlikt eller ens i närheten av rimligt. Det är inte så att jag missunnar Victoria en trygg förlossning. Det är snarare så att jag tycker att alla har rätt till en sådan förlossning. Så jag vill faktiskt helst att hon ska vara tyst med sin önskan om att ”inte få specialbehandling”. FÖR DET KOMMER ALDRIG HÄNDA.

I bästa fall tror Victoria på riktigt att hon kan få samma bristande förlossningsvård som många andra när hon säger så. Jag skriver i bästa fall, för det gör henne i alla fall snäll även om det är förtvivlat korkat. Det andra alternativet är att hon säger det här med falsk ödmjukhet, som en del av hela pr-maskineriet att göra henne mer folklig. Jag vet inte. Jag är väl bara bitter.

Nä men vi tar väl en fin bit på det temat va?

Continue Reading

När jag ändå är igång och tjurar: Om förlossning och att inte älska det

Mina vänner får barn. Hela tiden. Det blir så klart en hel del statusuppdateringar och under dem är det många som skriver om vilken häftig upplevelse det här att föda barn är. Det brukar folk skriva i tidningar och i bloggar och säga i intervjuer med. Alla minns det som så omvälvande och berusande säger de. Och så står det ganska mycket om hur folks hjärtan brister hit och dit och att det var kärlek vid första ögonkast och ja, de tända doftljusen svajar tyst i vinden.

Jag vill inte ta ifrån någon sin upplevelse här, men jag vill bara påpeka att det går att föda barn och hata det – eller för den delen inte tycka så särskilt mycket alls. Det går att få sin bebis på magen och inte känna någonting just då för att man kanske är för utmattad eller för att det bara är så jävla konstigt att den där ”föräääälskelsen” och tiden som ska stanna, och gudarna vet allt, bara inte infinner sig. Och det är inte konstigt. Det kan vara så och man kan älska sitt barn ändå och man kan till och med älska sitt barn utan att definiera alla känslor som kommer i början eller senare, som just förälskelse. Det kan man göra även om man blir snittad och inte har någon vaginal förlossning att skryta om.

Jag tyckte inte att det var världens ballaste grej att föda. Jag blev igångsatt, inget smärtstillande hjälpte och allt var allmän plåga. När Isak väl låg på mitt bröst var jag så utmattad att jag inte alls kände den där fantastiska kärleken alla pratar om från första sekund. Jag kände en massa, men inte KÄRLEKEN som folk beskrivit för mig innan. Jag var förvirrad och trött och fattade knappt vad som hänt, men var jävligt glad att det var över. Jag minns hur jag blängde ut genom fönstret och surt konstaterade  att snö och grå himmel minsann såg likadant ut nu som dagen innan. Vart var det rosa fluffet? Sedan kände mig lite misslyckad som inte var kär och pirrig och som inte ville göra det här igen. Men visst. Jag har också glömt känslan av hur illa jag tyckte det var då och kan till och med bli lite sentimental när jag ser bilder från den dagen och tiden efter på BB.

Ursäkta om jag är purken, men det är mitt normaltillstånd. Jag blir faktiskt lite trött på att det romantiseras så mycket kring förlossningar. Jag vill som sagt inte ta ifrån någon deras upplevelse, inte heller vill jag uppmuntra till skräckhistorier. Men lite balans kanske? Måste förlossningar vara ytterligare ett område där du riskerar att misslyckas i ”att vara kvinna”om du inte känner det fantastiska och häftiga och berusande (eller om du föder med kejsarsnitt)? Kan det inte få vara okej att bara tycka att det sög oavsett hur barnet kom ut och säga det? Ja det är en stor upplevelse, men stor upplevelse är inte lika med en positiv upplevelse.

Så. Det var det om det. Snart är jag glad igen. Vad hände för övrigt med den sabla storken folk tjatade om förr? Hen får gärna ställa upp om det blir dags för mig någon mer gång.

Continue Reading

Världens tråkigaste skämt

Isak kom på en tisdag. Någon gång under torsdagskvällen slog den så kallade baby bluesen till. Som jag grät. I en veckas tid grät jag. Över att lämna BB, över att Sabbat blev rädd för Isak, över att Sabbat accepterade Isak (efter att ha revirmarkerat precis allt i hela lägenheten – obs genom att stryka sig mot saker, inte genom att kissa obs), över utförsäkrade på tv, över en man som sjöng Here I go again on my own på tv 4 på fredagskvällen. En kväll, när det började gå upp för oss att Isak bara tänkte sova om han fick ligga på våra bröst och vi båda var trötta och frustrerade hade Alex ett skarpt röstläge mot mig. Då grät jag så mycket att hela näsan svullnade igen så pass att jag inte kunde andas genom den på nästan en timma.

Stackars Alex brukar folk säga när jag berättar om det här. Gud vad jobbigt för honom att jag var så känslig. Ja. Stackars Alex som slapp gå med foglossning i fem månader, krysta ut ett 4.8 kilo tungt barn och förlora 2.5 liter blod samtidigt och sedan bli överöst med fler hormoner än du hittar på ett högstadium. Alltså – jag underskattar inte Alex stöd under hela den här perioden, men seriöst. Det är inte ens ett lite roligt skämt att det var synd om honom här. Inga skämt som går ut på att reproducera bilden av kvinnor som så himla jobbiga, att det liksom inte spelar någon roll vad vi går igenom för vi är liksom bara så himla mycket KÄNSLOR utan grund, är roliga. Däremot hade det varit jättekul att få sparka alla som skämtar så hårt på knäskålarna, men det gör jag inte. För jag gillar inte att utföra våld. Jag gillar bara att tänka våld.

Continue Reading