Hur gammal är jag egentligen?

Jag vet ju när jag är född, så jag vet att jag är 37 nu. Det låter ju inte som en gigantiskt hög ålder, men när jag kollar mig omkring så känner jag mig helt otroligt gammal och lite ofullständig. Låt mig få ta ett exempel. I de flesta forum jag är med i nu, rörande föräldraskap, finns massor av flerbarnsföräldrar och husägare. Samtliga är födda en bit in på åttiotalet. De flesta har fått sitt andra barn och köpt sitt hus innan jag fick min första son. I föräldragruppen med Isak var jag en av de äldsta förstagångsföräldrarna – då var jag ändå bara 33 när den gruppen drog igång. Nu när det är dags att skriva upp sig för andragångsföräldragruppen kommer jag mest troligt att vara den äldsta. Och den enda som inte bor i hus eller bostadsrätt eller har skaffat flera barn inom två år. Ska inte Stockholm vara ett ställe där folk blir föräldrar sent? Jag känner mig lurad! Dessutom känner jag mig inte så himla gammal egentligen, även fast jag verkar vara gammal men bo som en ungdom. Och så känner jag mig jätteosugen på att gå med i en andragångsföräldragrupp. Ja. Jag har fördomar – men de baseras helt och hållet på alla grupper jag varit med i redan där jag tvingas ta del av skittråkiga diskussioner om bostadsägande, barnvagnsmärken, ”barn är meningen med livet”, ”det skulle du tänkt på innan du skaffade barn” and what not.

När var folk fulla egentligen? Jag kan säga när jag var det! Från sena tonåren fram till sommaren 2011 då jag var 32 och blev gravid med Isak. Under de åren jobbade jag även hårt när jag inte var full (vilket jag trots allt inte var så ofta), men hade aldrig en lön som gjorde att jag kunde lägga undan särskilt mycket pengar och ingen annan har gett mig några heller. Så nej, jag har inte varit hemma och renoverat ett hus eller en lägenhet eftersom att jag inte köpt någon – men det kanske är det som är normen egentligen i det här? Det kanske är det folk har gjort? OM de inte har rest. Det har jag inte heller gjort., såvida inte röda linjen till Slussen räknas.

Jag känner mig lite ensam som hela tiden får barn när mina vänner har paus i sitt barnafödande. Jag känner mig lite gammal fast jag egentligen inte är det. Jag känner mig lite ofullständig i en pytteliten och smutsig hyresrätt (skulle gärna byta den mot en större och mindre smutsig hyresrätt med hiss istället för brant marmortrapp). Men jag känner inte att jag är gjord för att umgås med dem som generellt söker sig till föräldragrupper och föräldraforum. Jag fattar inte hur mina vänner har gjort som har skaffat ”vänner för livet” i de här sammanhangen? Är det mig det är fel på eller har jag bara haft otur? Eller finns det helt enkelt inte fler just nu som föddes på sjuttiotalet eller tidigt åttiotal, bor i hyresrätt med en nyfödd och ett syskon som är mer än två år äldre i en förort söder om Stockholm och som har andra intressen än renovering, barnvagnar och att helt ignorera det faktum att ”bebis” är ett böjbart ord? ”Idag ska jag och bebis gå ut i vår Brio Blaj Blaj och titta på tapeter. Bebis tycker om det.” Bah! Livet som alternativ. Så himla ensamt hörrni! Nej men ärligt talat. Jag har det rätt bra ändå, jag känner mig bara lite udda och ensam i veckorna när mina vänner jobbar.

Continue Reading

Sak som har stört mig i veckor

Pappa som inte tagit ut egen föräldraledighet går ut och säger att föräldrar som lämnar bort sina barn på förskola gör det för att de inte vill vara med barnen. Alltså ursäkta – men vad gjorde DU när du fick ”välja själv” och valde att jobba istället för att ta ut tid tillsammans med de barn som du valde att sätta till denna jord?

Går bananas när jag tänker på att detta är ganska vanliga åsikter ändå. Går ännu mer bananas när jag tänker på att många förväxlar en pappa med starka åsikter om uppfostran med en engagerad pappa. Och vad som händer med mig när jag tänker på pappor som säger att de skulle ha kastat ut modern till deras gemensamma barn om hon inte ammade? MERCY!

Så. Denna lilla stund framför datorn då jag skrev detta var min så kallade egentid ikväll. Fram tills nu har jag brottats med trotsande 18-månaders (alltså finns det någon andningspaus eller är hela uppväxten bara olika perioder av trots som går in i varandra?), tvättat madrass som katten kissat på, ätit en bränd sojakorv på stående fot medan barnet badade, satt ihop fotokalendrar till familjen (mon dieu vilken tid det tar) och förberett morgondagens lunch samt svarat på jobbmail som jag inte kommer att hinna svara på imorgon eftersom att eftermiddagen är bokad åt ”teambuildande verksamhet” (om ni ser någon stå och lalla hysteriskt kring centralen imorgon eftermiddag och samtidigt slå sig i huvudet så är det inte jag, ity jag sitter troligen redan inspärrad då). Jag hann inte motionera och jag hann inte sticka. Nu tänker jag däremot hinna sova. God natt.

095 (2)
Hittade en bild från en sekund i mars när Isak inte befann sig i trots. Däremot försökte han slicka på el direkt efter att det här fotot togs och bröt sedan ihop av kränkthet när jag sade att han inte fick.

Continue Reading