Fylla fyrtio

Om tre månader fyller jag fyrtio. Helt utan ångest, men även hyfsat utan all den där balansen och tryggheten och ”förmågan att skita i det som inte är viktigt” som tydligen kommer med åldern. Jag embrejsar inte heller alla mina rynkor. Vissa av dem – ja. Men det där som händer på halsen just nu, som om skinnet blivit tre storlekar för stort, det har jag faktiskt väldigt svårt att omfamna. Och det måste väl få vara okej? Så trött på pressen att vi alltid förväntas älska oss själv till den grad att de som inte gör det skammas.

Min ursprungliga plan var att inte göra så stor grej av det här. Kanske ordna en middag för närmaste familjen. Sedan utökades den planen till att ta ut dem på restaurang. Och nu börjar jag fundera på en himla finlandsfärja, för vilken rimlig restaurang funkar med tre barn mellan två och sex år, som inte har tålamod att sitta genom en hel middag? Inte så sugen på att fira fyrtio på Donken liksom.

Vi får se vad det blir. Vem vet, kanske blir det en av de där tio sakerna jag kommer ångra på dödsbädden om jag inte tar tillfället i akt att tömma sparkontot nu? Kanske borde jag satsa på någon påkostad jättefest med tema och fri bar och liveband där jag bjuder alla jag känner? Det verkar vara grejen för dem som fyller jämnt nuförtin. Framför allt kommer jag kanske ångra mig om jag inte passar på att springa in i väggen i november när jag ändå har möjligheten, eftersom att jag ändå är med och organiserar en filmfestival då. 

Jaja. Om trettio var en ålder då jag obrytt bjöd alla jag kände i Stockholm till min lilla lägenhet för förfest och utgång (dock inte dit vi tänkte oss eftersom att vakten ansåg att jag var för full på Rocks – vilket jag tio år senare fortfarande hävdar att jag inte var), så lutar fyrtio ändå mer åt någon slags känsla av… jag vet inte. Trötthet kanske. Jobbet tar mer på kraften, sömnbristen är större och barnen fler. Det får bli vad det blir. Jag orkar inte riktigt bry mig. Än. Mest är jag nog förundrad över att jag är så här gammal nu. Min bild av folk som är fyrtio är mycket mer vuxen, än den person jag är. Vad nu vuxen är egentligen. Jag betalar mina räkningar i tid, men jag kan inte tänka mig något tråkigare än diskutera inredning och renovering med folk.

Hur har ni firat födelsedagar på sistone? 

Continue Reading

The big three… eh… five

Bäst med året som gått: jag har blivit så mycket gladare eftersom att jag gjort så många bättre val. Vad gäller allt. Vänner, fighter, motion, kaffesort. På det sättet älskar jag att åldras. Det blir så mycket lättare att se vad som är bra (observera att det har krävts en del terapi i mitt fall).

Sämst med året som gått: att jag aldrig kommer bort från känslan att desto längre tiden går, desto fler kommer den att ta ifrån mig. På det sättet hatar jag att åldras. Inte ens terapi verkar bita på det.

Bäst idag: Isak lyriska dans och handklapp till Chris Isaak. Vi låtsas inte om att Pugh Rogerfeldt gav samma reaktion (obs, obs det var pappa som drog igång honom och inte jag – Pugh finns inte i min tankevärld om inte någon annan har den tveksamma smaken att placera honom där).

Sämst idag: Stefan Löfvén (orkar inte ens…) och resan från Isak och Alex, eftersom att det inte gick att lösa logistiken kring att åka till Örebro allihop. Det känns så himla cheesy, men alltså det blir ju jobbigare och jobbigare att åka ifrån de där två. Vad hände med att fokusera på sovmorgon och möjligheten att jazza omkring i pyjamas, simmig på två centiliter rom (nej, mer behövs inte) hos äldsta brorsan? Hjärtknipen tog över. Bah.

20131108-180022.jpg

Continue Reading