Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

 

Häng på! Det blir kul.

 

Continue Reading

Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading

Idiotfarsan som ”hela nätet” älskar

Den här pappa, som Aftonbladet skriver helt oproblematiskt om:

 

Ärligt talat? Vilken jävla idiot. För det första är det helt orimligt att som förälder gå ut och håna sitt barn i sociala medier oavsett om ungen är med på det eller inte. Hon kanske blir förtjust i all uppmärksamhet, men han, som vuxen, borde ta ett ansvar för att inte sätta henne i en så angripbar situation. Fattar han hur utsatt hon blir? Hur många som skrattar ÅT henne på grund av det HAN gör? För att hon är så hiiiimla löjlig, men han bara är rolig? Det här handlar inte om ett gemensamt prank, det handlar om en pappa som gör sig lustig på sin dotters bekostnad . Jag kan verkligen inte se vad som är roligt med det. Varför kan inte vissa föräldrar bara låta sina ungar vara i sociala medier? Ja finns där som skydd, men inte för att piska upp hån.

För det andra:  ja, SJÄLVKLART blir det en succé bland folk, för tydligen är det skitkul att håna unga tjejer som försöker anpassa sig till skitsamhället. Särskilt när det handlar om utseende. Selfies är ett ytligt meningslöst tramsfördriv av tid när tjejer gör det. Men snubbar och män som använder sig av det för att håna tjejer – ääääeee, fy fan vad sköööönt! Skjut mig. Nej skjut inte mig, skjut skitnormen.

Känner att jag hade kunnat skriva en mil text om allt detta, men har ett barn som behöver ammas – så jag lämnar er med en best of från mitt och Kattas selfiegame på Moderna museet igår.

 

Continue Reading

Saker som aldrig går ur tiden tydligen: dumma frågor om kön

Det är fyra år sedan jag var gravid sist och ändå behöver jag störa mig på samma saker den här gången för det har hänt precis INGENTING på fyra år. Det känns ju faktiskt ganska så trist.

På tisdag har vi vårt rutinultraljud och vad händer? En miljard frågor från omgivningen om vi ska kolla kön, givetvis. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara en idiotfråga. Det behöver inte ligga några värderingar i den menar jag, mer än nyfikenhet (även om nyfikenhet kan vara nog så irriterande). Men sedan, förstår ni, att när jag säger ”troligen inte”, så förvandlas den här nyfikenheten till ren och skär dumhet.

De två vanligaste orsakerna till att vi tydligen MÅSTE kolla kroppsligt kön är dels för att vi ska kunna förbereda oss på rätt sätt (underförstått: köpa rätt färg på kläderna – den oron kände folk när jag väntade Isak också) och dels att *trumvirvel* Isak blir förvirrad om han inte får veta. Alltså. Isak blir förvirrad om han inte får veta? HUR DÅ? Varför då? Jag fattar inte? Ultraljud har funnits sedan slutet på sextiotalet, men när jag föddes 1978 fanns det ändå ingen möjlighet att kolla mitt kön. Möjligheten var så liten att tanken var helt orimlig. Är alla som är födda innan åttiotalet någon gång, och som har småsyskon, förvirrade alltså? Nog för att det förklarar en hel del om mina bröder, men herregud vilket sabla trams. Den lilla, lilla lust jag kände att faktiskt se vilket kön som ligger där den här gången har med råge blåst bort av de här, oroväckande vanliga, kommentarerna.

Så här: Isak säger att han önskar sig en lillasyster som ska heta Emma, men vi har förberett honom på att det lika gärna kan komma en lillebror. Tyvärr vill han att lillebrorsan ska heta Prinsessan Bajs, men i övrigt är han inte mer förvirrad än gemene tre och ett halvt-åring just nu. Och kläder behöver vi inte planera, för vi har massor kvar efter honom och de är alla genusvänliga. Det vill säga: färgglada och praktiska för alla ungar oavsett kön.

IMG_2773
Okej. Björndräkten var kanske inte jättepraktiskt, men vi visste ju faktiskt inte att han skulle vara så stor när han föddes att han redan vuxit ur den här presenten i magen. Och ja – det gick utmärkt för hans faster att köpa den även fast hon inte visste att han var en han!

 

Continue Reading

Ta din plats, om du kan

”Kvinnor måste lära sig att ta plats”.

Först uppfostras vi till att sitta fint, inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte vara i vägen för då är vi jobbiga, bångstyriga, rabiata eller avfärdas helt enkelt som surkärringar. Sedan är det vårt fel att vi får sämre löner, mindre makt, färre möjligheter att påverka eller vad det nu är för att vi ”inte tar plats”?

För det första: kvinnor tar och försöker att ta plats hela tiden, men omgivningen är inte särskilt tillåtande när det händer. Så istället kanske det är samhället som måste lära sig att låta kvinnor ta plats?

För det andra: borde inte män lära sig att ge bort eller i alla fall dela med sig av platsen någon jävla gång? Eller är det ett helt orimligt fokus? Är det så självklart att de som redan har makt, ska få behålla den att tanken inte ens finns att det bör ifrågasättas? Ja. Men vad spelar det i sådana fall för roll om kvinnor ”lär sig ta mer plats”? De som redan har platsen, ska ju uppenbart få sitta på den ostört. 

Continue Reading

Isak och en röd klänning

Isak fick sin första klänning igår. Han har bett om att få ha en på sig ett tag nu och jag hade tänkt att jag skulle sy en, men så har det inte blivit av på grund av anledningar, varav en är att jag inte kan sy. Så igår åkte vi till Gröna Villan i Örby, som är ett helt fantastiskt ställe med begagnade barnkläder och -prylar, och där fick han välja ut en själv. Nu har han sin klänning som han älskar så mycket att han började gråta när jag skulle ta av den inför natten igår. Och idag. Känner mig lite lumpen som inte har gett honom en tidigare, eftersom att han tydligen har längtat så väldigt mycket.

Idag gick vi till parken. Isak trallade fram i sin nya fina klänning över sina gamla fina jeans, i nya begagnade gympadojor och jeansjacka. Ett så himla glatt barn han är ändå, trots sin bittra moder. Tittade på honom där han saligt cyklade omkring och tutade på allt som kom i vägen, och kände att hjärtat hade kunnat brista där och då för att jag tycker om honom så mycket. Och samtidigt vill hjärtat brista för jag vet ju att den här tiden snart är slut. Den där han får vara Isak som gillar klänning och bilar och rosa och cyklar och hårspännen och pussar och kramar och skittråkiga youtubeklipp när vuxna män öppnar kinderägg i flera timmar. Sedan får han bara gilla några av de sakerna. Vuxna tycker att det är lite gulligt och kul att han gillar ”tjejkläder” nu, för han är ju knappt tre och då är det okej. När han är tolv kommer det inte vara okej längre, förmodligen inte ens när han är sju eller fem. Någon gång på vägen dit kommer han ha lärt sig, antingen genom att någon varit elak eller bara genom en insikt om hur världen ser ut, att han är pojke och att pojkar inte har klänning. Och har pojkar klänning, så blir det garanterat en kamp.

Jag märkte redan idag hur de lite äldre barnen tittade till en extra gång när jag ropade ”Isak” efter honom, i den röda klänningen, på den lila balanscykeln. Och det gör mig så ledsen, att han bara får vara helt och hållet Isak en så kort stund i sitt liv, utan att behöva tänka efter och utan att skämmas eller vilja dölja en del av sig själv. Egentligen vill jag skriva en djupare analys om skitnormer, men jag tycker ärligt talat att det är för jobbigt att tänka på just nu. Det får räcka med det här. Fan ta patriarkatet och så vidare. IMG_5621.JPG

Continue Reading

Pojkar som bara skämtar lite, lär sig inte ta ansvar

När jag var ett dagisbarn i Örebro slogs min avdelning ihop med andra avdelningar och dagis under somrarna, eftersom att barnantalet var så litet (och personalen ville ha semester eller något, vad vet jag). Detta var det värsta jag visste, ity jag var inte det barn som tyckte om att lära känna andra barn. Tvärtom tyckte jag att det var asjobbigt och upplevde en del ångest kring det (ja tänka sig – och alla vuxna som hela tiden hävdade att det är så oproblematiskt för barn att anpassa sig till varandra). En sommar spenderade jag en vecka med kidsen i Sörbyängen på deras dagis. Jag var den enda från min avdelning vars föräldrar jobbade hela den här veckan, så jag kände ingen där. Och miljön var för mig relativt okänd.

Jag minns inte så mycket. Vi åkte till stranden en dag och fick godis i kiosken, men ena pedagogen (om han nu var det) konfiskerade allt vi fick och vi fick inte tillbaka det sedan heller. Jag tyckte oerhört illa om den där pedagogen. Inte bara för godiset, utan för att han mest kändes opålitlig och dum. Han var gränslös sådär som en del vuxna är mot barn. På sättet att han liksom trodde att bara han pratade ”barnens språk”, så behövde han inte vinna vårt förtroende, det skulle liksom bara infinna sig. Det gjorde det inte för mig och det hela hjälptes inte av att han hela tiden såg lite snällförvånad ut heller. Har aldrig litat på människor med det ansiktsuttrycket. Inte då och inte nu.

Anyhoodles. Mot slutet av en dag var jag ute på gården och lekte i min ensamhet, när två av Sörbyängens ungar kom fram till mig. Vi var helt oövervakade. Pedagogen, eller opedagogen om ni så vill, var inne och åt upp vårt godis eller något – han var i alla fall inte där. Jag var ganska rädd av mig när jag var liten och de här två killarna var oerhört skrämmande. De var minst ett år äldre och dessutom tillräckligt många för att vara ett gäng och jag var ensam.

Jag minns att de började snacka med mig och att jag försökte att visa att jag ville bli lämnad ifred. Sedan minns jag inte så mycket förrän de båda håller fast mig, samtidigt som de puttar mig mot något de kallar för ett humlebo och säger att humlorna ska bita ihjäl mig. Fy fan vad rädd jag var. Jag skrek i vild panik, grät, vred mig – men satt fast i deras grepp. Det pågick så länge. Kanske längre i minnet än i verkligheten, men jag minns att jag tänkte att någon vuxen måste väl ändå höra mig snart! Så puttar de mig framåt, eller om jag lyckas slita mig, jag vet inte, och jag springer för livet. Ut från gården, längs med den trafikerade vägen utanför. Ingen aning om vart – bara bort därifrån.

Som av en slump kom mina föräldrar i bilen precis då. Hittar mig gråtandes och springandes efter vägen. Plockar in mig och säger att vi måste åka till dagis för att ta reda på vad som hänt. Jag skriker att jag inte vill, men de säger att vi måste. Så vi åker dit. Opedagogen möter oss. Två riktigt jävla förbannade föräldrar och deras vettskrämda barn. Han ser mer snällförvånad ut än någonsin. När han hade kollat hade vi ju bara lekt! Observera: OM han hade varit uppmärksam hade han antingen sett en flicka som ville bli lämnad i fred av två äldre pojkar, alternativ det som utspelade sig när jag blev fasthållen. Man vet ju inte vad folk kommer från för förhållanden, men någon som jobbar med barn borde veta bättre. Till och med under början av åttiotalet, borde man veta bättre än så. Det vill säga: om man över huvud taget hade haft den där kollen på gården utanför.

Opedagogen gick och pratade med den ena av pojkarna, den andra hade blivit hämtad. Sedan kom han tillbaka och förklarade att de bara ville skämta med mig och att ingen hade förstått att jag blev ledsen. Jag kände mig jätteliten då. Och dum. Och otydlig. Och kanske lite skyldig? Killen som var kvar skämdes så mycket att han inte ville komma in i rummet (helt rimlig reaktion från någon som trott att allt var på skoj). Det blev mitt ansvar att gå in till honom och skaka hand och ta emot en ursäkt, för han var ju så ledsen. Sedan åkte vi hem. Jag minns inte att jag var tvungen att gå tillbaka dit, och jag minns inget av mina föräldrars reaktion efter. Men själva skräcken har jag alltid kommit ihåg, och även om det inte är något gigantiskt trauma som har hindrat mig i min övriga livsföring så skapar minnet fortfarande känslor av obehag.

Jag hade tänkte knyta ihop det här med män som kan slippa undan straff idag, genom att skylla på att de inte förstod att tjejen inte var med på det – oavsett hur hon reagerade. Men ärligt talat blir jag alldeles för arg av att ha skrivit det här nu. Ja pojkarna var fruktansvärda, men de vuxna gjorde inget. De vuxna GÖR inget. Det spelar ingen roll om det är på förskolan eller på jobbet eller hos någon som borde ha bättre omdöme. Det spelar ingen roll om det är nu eller då.

Jävla vuxenvärld. Skärp dig. Du har inte lärt dig något sedan nittonhundraåttiotre.

Aldrig att jag uppfostrar Isak så.

Continue Reading

Dagens klimat

Vi kvinnor ska tänka på hur mycket vi dricker om vi inte vill bli våldtagna och män ska inte jobba på förskolor för det finns risk att de är pedofiler. Nej men visst hörrni, det går framåt nu! Snart kanske vi till och med kan diskutera om kvinnor verkligen är lämpliga bilförare! Va? Gjordes det redan på femtiotalet? Ja, men dit kanske ovanstående diskussioner också borde flytta, ärligt talat.

Samtiden, pardon my French, men skit dig i näven. Nu.

Continue Reading