Dag ett och att inte göra sig bitter

Solnedgång i Björnlunda

Idag började jag jobba. På två timmar hann jag ha ett möte med HR i åttio minuter och sedan radera och svara på mejl i fyrtio minuter. Svarade bara på snälla mejl så klart, från folk som skrivit krya på dig-hälsningar. Övade även på att inte dubbelkolla mejlen tusen gånger innan send. Det är någon ovana jag fått sedan jag började bli överstressad. Antagligen för att jag har haft svårt att lita på mig själv, men det får vara slut med det nu. Ska även lägga fram min arbetsbeskrivning och bara bry mig det som står i den. Hell to the no att jag faller in i att bli personen som ”alltid gör det där lilla extra” igen. Världens bästa metod för den som vill bli sjukskriven i utmattning, eller bara bitter.

Apropå det lilla extra, så kommer även en hel del privata tillställningar ryka, även om de rör familjen. Insåg i veckan hur svårt det kommer att vara nu. Ja inte för mig då, utan för andra att fatta att jag inte bara ”behövde vila lite och nu är det bra”.

Jag fick till exempel ställa in min medverkan på midsommar. En tur till landet över dagen gick till att bli en planerad långhelg med sillunch, grillning, födelsedagsfirande, gäster och en önskan om massa ”äventyr och bad”. Detta är kanske något jag orkat med trots utmattning om vi inte hade könsroller, men nu har vi det. Jag kommer alltså som kvinna med utmattning inte bara kunna åka ut och luta mig tillbaka medan borden dukas. Nej. För både i mig och hos andra finns sociala förväntningar på att jag ska vara TREVLIG och VÄLKOMNANDE. Utöver det har vi förväntningarna att hjälpa till med matlagning, disk, ordning, se till att alla i min familj plockar undan efter sig, se till att våra grejer inte är i vägen, se till att barnen inte bara tittar på tv och bara på det stora hela sätta mig själv åt sidan och bara se till allt. Jag vet inte hur ni är, men i mitt fall är detta inte enbart saker någon aktivt ber mig om utan ofta en tryckande känsla som kommer pga… ja kanske ett slitet uttryck men helt sant: patriarkatet.

Hur som helst. JAG insåg i alla fall att midsommarplanen inte funkar för en hjärna som hämtar sig efter utmattning så jag drog mig ur. Alla kan så klart inte anpassa sig efter mig, det menar jag verkligen inte och för dem är det ju kul grejer som ger mer än de tar. Men jag måste ändå ha självbevarelsedrift när det är tvärtom för mig. Resten av familjen får åka iväg efter midsommarlunchen som vi äter tillsammans, sedan är jag ensam hela helgen – för nej, jag nappade inte på erbjudandet att åka ut och supa i Gustavsberg heller, även om det var fint att de inkluderade mig.

Eftersom att jag inte är man kommer jag att ägna hela min ensamma tid åt att känna mig usel över att jag inte gör tillräckligt i vårt förfallna hem när jag ändå har chansen. Och så kommer jag sakna barnen, för det var inte det här jag var inställd på – även om jag kan uppskatta att få sovmorgon. Inte för att midsommar är en så stor grej egentligen för mig, men ändå. Vad gör ni när det är midsommar?

Continue Reading

Inte så sur på tur

Igår vaknade jag glad i hågen utan huvudvärk (hurra!), redo för att åka till Kungsör och träffa mina föräldrar. Kungsör ligger prick halvvägs mellan oss, så utflyktsmålet var givet. Barnen var inte alls så jobbiga som de kan vara en ledig förmiddag, utan höll sams (alltså hela morgonen och förmiddagen – det händer i princip aldrig). De var till och med så lugna att jag fick läsa till morgonkaffet (eller det är så jag minns det, jag tror egentligen att jag mest höll boken i ena handen medan jag ”bara skulle kolla en grej” i mobilen med andra anden). Jag var inte stressad när jag packade ihop, jag fick göra yoga ostörd och jag var på det hela taget en glad skit (nej det var jag inte, för jag skulle aldrig skriva så om mig själv på allvar, men jag var tillfreds.)

Vid elva gick jag ut för att hämta bilen, bligade lite försiktigt mot solen och nös, som jag gjort så många gånger förr när solen kittlat min näsa. Nu märkte jag dock efter ett tag att jag fick värsta rinnsnuvan. Katastrof! Messade mina föräldrar i panik ”NÄSAN RINNER” och såg framför mig hur jag skulle krossa allas hjärtan genom att tvingas ställa in. Barnen skulle aldrig komma över det. Livet skulle sättas på vänt och vi skulle alla gå omkring som trasiga själar. En bana mot droger och kriminalitet hade tagit sin början. Men. Näsan slutade rinna. Messade mina föräldrar igen och sade att det nog bara var en tillfällighet. Eller allergi som typ alla i släkten har utom jag. I alla händelser. De svarade KÖR, så jag körde hem bilen och möttes av de här glada människorna:

Alla packade in sig och jag satte igång fortsättningen av bok nummer åtta – Vitormen – i Pax-serien. Det är min och Isaks biltradition, att alltid lyssna på en Pax-bok när vi åker en längre sträcka. Efter ett tag vände sig Isak mot mig och sade ”det här är första gången som du inte är arg och stressad när du kör”. Kände mig som en så himla härlig människa då…

Lagom till infarten till Kungsör var boken slut och det var ju väldigt lämpligt. Jag hade googlat fram ett fik (Himmelsberga) på en gammal kungsgård grundad av Gustav Vasa, vid Mälarens strand. Ett extremt typiskt utflyktsmål för min familj. Historisk plats (gärna med kunglig touch), nära vatten eller natur, med fikamöjlighet. Vet ej hur många sådana ställen jag besökt, men jag tröttnar aldrig. Vi steg ur bilen på parkeringen och möttes av mina föräldrar, tjugo plusgrader och sol. Som medelålders har jag äntligen börjat uppskatta den här typen av väder. Som småsur alternativ ungdom fräste jag alltid och ställde mig i skuggan. Heja fyrtio plus!

Himmelsberga gjorde ingen besviken, men framförallt var det så fint att få se glädjen hos både barnen och mina föräldrar över att ses igen, även om de inte fick kramas. Ena sidan av Kungsudden, som caféet ligger på, vetter mot Mälaren. Andra sidan mot en kanal med tillhörande järnvägsbro. Landskapet är hundra procent typiskt för den här delen av Sverige och alldeles ljuvligt att knalla omkring i med barnen. Tyvärr saknade Himmelberga glass, så vi åkte in till Kungsörs centrum och käkade dajmstrut vid en staty av Thor Modéen innan vi skildes åt och åkte hem igen.

MEN. Låt mig hoppa tillbaka lite. Vi steg ur bilen och möttes av solen och jag nös igen och sedan blev jag akutsnuvig och sedan nös jag igen. Sedan försvann det, för att komma tillbaka precis innan vi skildes åt och efter det eskalerade allt under bilresan hem. Väl hemma hade jag 37.7 grader, vilket vi alla vet har en ”real feel” på 42. I dessa tider är det ju svårt att inte bli extremt nojig så jag ägnade kvällen åt att dels känna att jag mördat mina föräldrar med smitta, dels att läsa på WHO om symtom och smittorisk och dels att göra självskattningstester. Jag hade varken corona-symtom eller utsatt mina föräldrar för risk pga hade ej kroppskontakt och jag nös i mina armveck. Men bara tanken på att jag skulle kunna ha smittat dem med corona, efter alla deras månader av försiktighetsåtgärder… hu. Idag är jag trött och pyttelitet varmare än vanligt. Karl har börjat nysa, så vi preppar honom med astmamedicin eftersom att en nysning otvivelaktigt leder till svår förkylningsastma hos honom i annat fall. Den här dagen kommer tillbringas i soffan med att känna att vi har det rätt bra men att det är jobbigt allt som händer ändå. I alla händelser var dagen fin igår. Jag hoppas att vi kan göra om det snart igen.

Continue Reading

Olika sidor jag har

Satt precis och ängslade mig över vad folk tycker, vilket fick mig att komma ihåg den där listan som jag har delat upp på flera inlägg. Att ängsla sig är definitivt en av mina dåliga sidor (även om jag är himla bra på att göra det); här kommer lite andra sidor:

7. Vad är din sämsta sida?

Att bara välja en sida som är dålig är nästan omöjligt – här skulle jag vilja skriva en hel lista. Dock finns det ju en sak som sammanfattar både viljan att skriva en lista och många av de här dåliga sidorna tillsammans: jag är så oerhört självkritisk. Jag är otroligt sällan nöjd med något jag gör. Allt kan alltid göras bättre. Jag kan alltid anstränga mig lite mer. Jag borde alltid ha tänkte lite mer. När jag pratar om böcker i podden har jag alltid glömt att nämna något. Jag borde vara mer ordningssam. Jag borde himla mycket faktiskt. Kanske borde jag mest av allt sluta att vara så enormt självkritisk och istället relaxa lite i vetskapen om att jag är good enough? Ja det vore trevligt, men jag håller inte andan här va.

Nu är jag en ganska lat människa – hade jag inte varit lat, hade jag varit utbränd. Så många av de här sakerna jag känner att jag misslyckas med, orkar jag helt enkelt inte ta itu med. Jag sitter istället och mår dåligt över dem, eller så försöker jag förtränga dem genom att läsa en bok.

8. Vad är din bästa sida?

Jag är lojal mot mina vänner. Om vi bestämmer att vi ska ses, så reserverar jag den tiden för dig. Då kommer inte något av mina barn följa med såvida det inte blir kris, eller min sambo. Jag kommer dessutom tacka nej till i princip allt annat som dyker upp och inte flytta runt dig i kalendern hur som helst. Här skriver jag i princip, eftersom att jag 1998 tackade nej till en fribiljett till Radiohead på grund av att en person, som ganska snabbt visade sig vara ett as, ville dricka öl efter jobbet och jag hade sagt ja till detta innan biljetten dök up. Detta har jag ångrat i alla år.

Du kommer i alla fall aldrig höra mig säga, ”Jaha, jo vi skulle ju ses imorgon, men nu insåg jag att detta är den enda lediga kvällen jag och Alex har tillsammans hela veckan så vi får skjuta på det”.  För då måste vi skjuta på det i en månad, eftersom att det är så folks liv ser ut.

Ibland måste man så klart ställa in av olika anledningar – det kan vara ”mycket nu”, någon blir sjuk, något glömdes. Jag är öppen för att vara snäll mot sig själv. Jag är inte öppen för ”åh men jag vet att vi skulle ses då, men nu ska jag och min partner gå på bio den dagen istället” . Detta är vad jag hör då: Åh, hade vi bestämt något Fia? Ja jag vet, systerskapet ÄR viktigt och mothers before brothers och allt det där, men det är ju något vi bara skriver i våra facebookuppdateringar? Och sedan sitter jag där och har liksom tackat nej till saker för att jag tog tiden vi bestämt på allvar. Bu!

Jag tänker ofta på det här. Det är en egenskap jag själv värdesätter hos andra och därför reagerar jag säkert lite hårdare på det än många gör. Jag ser inte en film med Alex som du och jag har sagt att vi ska se tillsammans. Jag testar inte en restaurang med någon annan än dig om vi har sagt att vi ska gå dit först. Jag tar helt enkelt väldigt seriöst på vad vi har bestämt.

Jag sprider inte heller det du sagt i förtroende.

9. Vilken sida av sängen sover du på?

Den som är längst bort från barnsängen…

Continue Reading

Julen 2016

En gång i tiden hatade jag julen av tusen olika anledningar. Det gör jag inte längre. Jag älskar faktiskt julen nu, till och med. Delvis av den inte så jättepeppiga anledningen att det är en familjehögtid där alla samlas och jag under större delen av året går omkring och tror att alla ska dö när som helst, så julen kommer liksom som en lättnad. ”Hurra!! Vi överlevde det här året också!”

I år överlevde vi ända till Alex syster som bor i ett hus med åtta meter till tak. Jag överdriver inte ens. ÅTTA meter. Vår lägenhet får plats tre gånger staplade ovanpå varandra där plus säkert fyra gånger i bredd och två på längden. Barnen blev helt till sig av allt utrymme och jag började i smyg fundera på om vi ska flytta ut på landet, bara för att ha råd att bo så. Och med landet menar jag givetvis någon döende by, långt upp i Sverige där det inte finns några jobb längre så att vi måste gå i personlig konkurs. Eftersom att vi inte har särskilt mycket sparpengar och den lilla sparpeng vi har skulle i så fall gå till insatsen till huset som kanske mer skulle vara ett renoveringsobjekt aka ruckel. Oj. Är jag bitter över bostadssituationen igen? Förlåt. Jag ska vara tacksam över att vi över huvud taget har någonstans att bo i det här jävla samhället.

I alla händelser. Julen var fin. Vi var hos Alex syster över dagen, i övrigt spenderades tiden hos Alex föräldrar. Jag har stickat, läst böcker, kramat mina barn, funderat på att skära av öronen på grund av det ena barnet, ätit veganskt, druckit julöl och fått Alex mammas gamla knappsamling vilket har gjort mig så himla glad. Det allra finaste på julafton var när tomten kom och jag lade handen över Isaks bröst och kände hans lilla hjärta slå fort, fort, fort och hårt, hårt, hårt. Ja jäklar vad han tror! På juldagen gick vi en traditionsenlig promenad och låg sedan på soffan och levde på rester. På annandagen åkte vi hem.

Nu är det ingen särskild dag alls, mer än den tjugosjunde december. Barnen sover efter en eftermiddag i Stockholms söderförorter och jag och Alex ska snart pressa en ask med Aladdinchoklad framför Suicide Squad. Jag är ganska trött, himla lycklig och så otroligt tacksam över mitt liv just nu. Om jag kunde åka tillbaka i tiden, skulle jag åka tillbaka till Fia, 14 år, och säga ”det blir bra, stå ut, överlev – det blir bra”. För det blev det. Så himla bra.

Continue Reading

Räddar livet på mig själv

Först råddar vi med föräldraledigheten fram till augusti 2017 eller så och SEDAN går jag ner på 80% på obestämd tid. Och ja, det känns faktiskt som att rädda livet på mig själv. 

Jag håller inte med om att det är kärnfamiljen som sliter ut en alla gånger, även om den gör ett rätt bra jobb ibland. Mitt problem är fyrtiotimmarsveckan. Jag vill ha sex, jag vill ha sex, jag vill ha sex timmars arbetsdag! Och nu får jag nästan det. Om två år. Det känns just nu som mitt livs bästa beslut. Jag får inte ihop min heltid, med all pendlingstid och förskolans öppettider, samtidigt som jag ska vara delaktig i familjen. 
Alex har fått ta så sjukt mycket hämtningar och lämningar i jämförelse. Jag har fått offra så sjukt mycket genom att vara den enda med fast inkomst. Aldrig att mina stressbesvär hade varit så stora om jag hade kunnat gå ner på deltid tidigare. Framtiden känns så himla mycket mer rättvis för oss båda. 

Och när vi har två löner ska jag banne mig lyxa till det och köpa en hamburgerpress. Jag vet. Helt vansinnigt att planera in sådan lyx så långt i förväg. Men i en framtid där vi båda har jobb, ska vi väl för bövelen få vara lite medelklassiga och ha jämna bönbiffar en gång för alla? 

Continue Reading

Mild sommarpanik

Igår kollade vi lite snabbt på hur sommarschemat ser ut och låt mig säga som så här: det blir en ungefärlig upprepning av förra sommaren och jag känner redan nu en intensiv oro för det. Alex jobbar fyra till fem dagar i sträck och är sedan ledig en dag, under större delen av juli och augusti. Det var lite då planen låg, att turnera runt i Sverige med gästinhopp på några dagar av Alex. Så kan det så klart inte bli nu. Så jag vet inte vad som blir. Elände förmodligen!

Jag vill inte ha semester, jag vill inte ha sommar. Jag vill ha veckor med förskola och jobb och fasta rutiner. Eller så vill jag att det ska bli nästa år så att Alex antagligen har en fast anställning och kan ställas inför den exotiska tillvaron med semester – gärna ungefär samtidigt som jag har det.

Det lär ju lösa sig på något sätt, det gör det alltid. Kanske är inte alla bortresta när vi är hemma i år, kanske kan folk från Skåne komma upp till Stockholm och bo någon annanstans än i vår lilla lägenhet, kanske får jag ett psykbryk som varar fram tills att hösten sveper sin gula hand över löven. Mest troligt. Hur det än blir är jag trött på att det ska bli sommar. Det räcker liksom med att folk envisas med att gå i shorts och sandaler så fort temperatuern höjs, jag behöver inte planeringsstressen också.

Continue Reading

Tid

Läste en gång att anledningen till att tiden går snabbare när vi är äldre är att den är en mindre del av våra liv. Det vill säga att en vecka av trettiofem år är en mindre del än den är av två år. Dessutom har vi varit med om vardagen så många gånger att hjärnan känner igen allt. Det tar längre tid att ta in nya intryck än dem vi redan vant oss vid.

Men de där förklaringarna spelar ju inte så stor roll när jag sitter här och å ena sidan längtar hem till familjen, men å andra sidan känner att jag precis kom hit och att jag inte riktigt hann med att torsdag blev söndag och att helgen i Örebro som jag och mina brorsor pratat om så länge redan är slut. Hur kan saker som vi väntar på i en evighet, knappt hinna snudda vid en när de drar förbi?

Önskar ibland att vi bara kunde få bo på en stor jäkla gård. I varsitt hus. Jag, mina familjer och alla jag tycker om. Slippa det här tramset med avstånd och längtan och dagar som går alldeles för fort. Sedan kan vi sitta där och gå varandra på nerverna i all evighet. Vilken dröm!

Continue Reading

Throw back thursday

Igår kom en av tentavakterna jag anlitar fram till mig och sade att hon blev så glad varje gång jag ringde och sade att hon skulle få vakta för mig, för hon blev änka för fem år sedan och det här var ju hennes små glädjestunder i livet. Det blev så ensamt sedan han försvann sade hon. Hon hade tänkt sluta vakta på tentor eftersom att de nästan var åttio båda två och hon ville att de skulle få så mycket tid tillsammans som möjligt på slutet. Så dog han och nu, fem år senare, vaktar hon fortfarande tentor. För sällskapets skull. Hon är åttiotre och världens raraste.

Åh mitt hjärta brister lite. För fina, fina tentavakten och för mormor, som hade åtta friska år efter att morfar dog innan hon föll in i demensen och försvann. Lilla, lilla mormor som inte alltid lyckades vara snäll. Vad ensamt det måste ha blivit för henne när morfar inte längre fanns. Vad glad jag är att jag inte vet vad som väntar.

016
Mormor och morfar 1958, i Örebro.

Continue Reading

Jag tror att vi har bondat nu

Alex pappa ringde precis för att ”snacka lite bil”. Det är första gången under de fem och ett halvt år som vi varit ihop som han har ringt om något annat än praktiska saker. Sedan har han ju alltid varit världens mest sociala människa när vi väl har setts (Lill-Babs, släng dig i väggen), men ringa i onödan – nej det gör han inte. Kändes lite rart att vår kamp för att hitta en rimlig bil i lördags ledde oss till detta stora möte idag måste jag säga.

 

Farfar, barnbarn, snö och kallt som fan för typ ett år sedan.

Continue Reading

Lucka 3: första rubriken från den givna listan – min bästa vän

3m3”Berätta om din bästa vän”. Jag har börjat göra det säkert femton gånger nu, men saken är att jag har inte bara en bästa vän – jag har massor. Jag inser det nu när jag ska skriva det här, att jag har en bild av mig själv som ensam som är helt åt helvete för, och tillåt mig svära franskt nu: mon dieu så många fina, bra och kloka vänner jag har och jag kan för mitt liv inte välja ut en av dem som är bäst. Däremot kan jag välja ut två som är lite extra speciella och det är mina bröder. Johan som föddes tio år innan mig och Thomas som kom sex år efter Johan, tillika fyra år innan min födelse. Utan dem hade jag inte varit jag. De har varit mina största idoler under hela min uppväxt och de är mina största idoler nu och jag hatar att vi bor på tre olika platser i landet, för tiden räcker aldrig till när vi ses.

Jag saknar dem. Så ofta.

Nu när fler och fler börja outa sin lättnad över att de slipper spendera julen med sina egna och sina lånade familjer, så känner jag själv en oro över att det inte kommer klaffa så att vi kan åka ner till Skåne över jul när båda mina bröder och jag för en gångs skull är lediga alla tre. Alltså det hänger på bilen, så sjukt är det. Jag har på grund av miljö och moral inte velat köpa bil någonsin – men nu vill jag det. Och det handlar kanske inte till hundra procent om att få träffa mina bröder, men i alla fall till hälften. De är mina bästa vänner. For life!
148267_480583502028_3544653_n

Continue Reading