Räddar livet på mig själv

Först råddar vi med föräldraledigheten fram till augusti 2017 eller så och SEDAN går jag ner på 80% på obestämd tid. Och ja, det känns faktiskt som att rädda livet på mig själv. 

Jag håller inte med om att det är kärnfamiljen som sliter ut en alla gånger, även om den gör ett rätt bra jobb ibland. Mitt problem är fyrtiotimmarsveckan. Jag vill ha sex, jag vill ha sex, jag vill ha sex timmars arbetsdag! Och nu får jag nästan det. Om två år. Det känns just nu som mitt livs bästa beslut. Jag får inte ihop min heltid, med all pendlingstid och förskolans öppettider, samtidigt som jag ska vara delaktig i familjen. 
Alex har fått ta så sjukt mycket hämtningar och lämningar i jämförelse. Jag har fått offra så sjukt mycket genom att vara den enda med fast inkomst. Aldrig att mina stressbesvär hade varit så stora om jag hade kunnat gå ner på deltid tidigare. Framtiden känns så himla mycket mer rättvis för oss båda. 

Och när vi har två löner ska jag banne mig lyxa till det och köpa en hamburgerpress. Jag vet. Helt vansinnigt att planera in sådan lyx så långt i förväg. Men i en framtid där vi båda har jobb, ska vi väl för bövelen få vara lite medelklassiga och ha jämna bönbiffar en gång för alla? 

Continue Reading

Mild sommarpanik

Igår kollade vi lite snabbt på hur sommarschemat ser ut och låt mig säga som så här: det blir en ungefärlig upprepning av förra sommaren och jag känner redan nu en intensiv oro för det. Alex jobbar fyra till fem dagar i sträck och är sedan ledig en dag, under större delen av juli och augusti. Det var lite då planen låg, att turnera runt i Sverige med gästinhopp på några dagar av Alex. Så kan det så klart inte bli nu. Så jag vet inte vad som blir. Elände förmodligen!

Jag vill inte ha semester, jag vill inte ha sommar. Jag vill ha veckor med förskola och jobb och fasta rutiner. Eller så vill jag att det ska bli nästa år så att Alex antagligen har en fast anställning och kan ställas inför den exotiska tillvaron med semester – gärna ungefär samtidigt som jag har det.

Det lär ju lösa sig på något sätt, det gör det alltid. Kanske är inte alla bortresta när vi är hemma i år, kanske kan folk från Skåne komma upp till Stockholm och bo någon annanstans än i vår lilla lägenhet, kanske får jag ett psykbryk som varar fram tills att hösten sveper sin gula hand över löven. Mest troligt. Hur det än blir är jag trött på att det ska bli sommar. Det räcker liksom med att folk envisas med att gå i shorts och sandaler så fort temperatuern höjs, jag behöver inte planeringsstressen också.

Continue Reading

Tid

Läste en gång att anledningen till att tiden går snabbare när vi är äldre är att den är en mindre del av våra liv. Det vill säga att en vecka av trettiofem år är en mindre del än den är av två år. Dessutom har vi varit med om vardagen så många gånger att hjärnan känner igen allt. Det tar längre tid att ta in nya intryck än dem vi redan vant oss vid.

Men de där förklaringarna spelar ju inte så stor roll när jag sitter här och å ena sidan längtar hem till familjen, men å andra sidan känner att jag precis kom hit och att jag inte riktigt hann med att torsdag blev söndag och att helgen i Örebro som jag och mina brorsor pratat om så länge redan är slut. Hur kan saker som vi väntar på i en evighet, knappt hinna snudda vid en när de drar förbi?

Önskar ibland att vi bara kunde få bo på en stor jäkla gård. I varsitt hus. Jag, mina familjer och alla jag tycker om. Slippa det här tramset med avstånd och längtan och dagar som går alldeles för fort. Sedan kan vi sitta där och gå varandra på nerverna i all evighet. Vilken dröm!

Continue Reading

Throw back thursday

Igår kom en av tentavakterna jag anlitar fram till mig och sade att hon blev så glad varje gång jag ringde och sade att hon skulle få vakta för mig, för hon blev änka för fem år sedan och det här var ju hennes små glädjestunder i livet. Det blev så ensamt sedan han försvann sade hon. Hon hade tänkt sluta vakta på tentor eftersom att de nästan var åttio båda två och hon ville att de skulle få så mycket tid tillsammans som möjligt på slutet. Så dog han och nu, fem år senare, vaktar hon fortfarande tentor. För sällskapets skull. Hon är åttiotre och världens raraste.

Åh mitt hjärta brister lite. För fina, fina tentavakten och för mormor, som hade åtta friska år efter att morfar dog innan hon föll in i demensen och försvann. Lilla, lilla mormor som inte alltid lyckades vara snäll. Vad ensamt det måste ha blivit för henne när morfar inte längre fanns. Vad glad jag är att jag inte vet vad som väntar.

016
Mormor och morfar 1958, i Örebro.
Continue Reading

Lucka 3: första rubriken från den givna listan – min bästa vän

3m3”Berätta om din bästa vän”. Jag har börjat göra det säkert femton gånger nu, men saken är att jag har inte bara en bästa vän – jag har massor. Jag inser det nu när jag ska skriva det här, att jag har en bild av mig själv som ensam som är helt åt helvete för, och tillåt mig svära franskt nu: mon dieu så många fina, bra och kloka vänner jag har och jag kan för mitt liv inte välja ut en av dem som är bäst. Däremot kan jag välja ut två som är lite extra speciella och det är mina bröder. Johan som föddes tio år innan mig och Thomas som kom sex år efter Johan, tillika fyra år innan min födelse. Utan dem hade jag inte varit jag. De har varit mina största idoler under hela min uppväxt och de är mina största idoler nu och jag hatar att vi bor på tre olika platser i landet, för tiden räcker aldrig till när vi ses.

Jag saknar dem. Så ofta.

Nu när fler och fler börja outa sin lättnad över att de slipper spendera julen med sina egna och sina lånade familjer, så känner jag själv en oro över att det inte kommer klaffa så att vi kan åka ner till Skåne över jul när båda mina bröder och jag för en gångs skull är lediga alla tre. Alltså det hänger på bilen, så sjukt är det. Jag har på grund av miljö och moral inte velat köpa bil någonsin – men nu vill jag det. Och det handlar kanske inte till hundra procent om att få träffa mina bröder, men i alla fall till hälften. De är mina bästa vänner. For life!
148267_480583502028_3544653_n

Continue Reading

The big three… eh… five

Bäst med året som gått: jag har blivit så mycket gladare eftersom att jag gjort så många bättre val. Vad gäller allt. Vänner, fighter, motion, kaffesort. På det sättet älskar jag att åldras. Det blir så mycket lättare att se vad som är bra (observera att det har krävts en del terapi i mitt fall).

Sämst med året som gått: att jag aldrig kommer bort från känslan att desto längre tiden går, desto fler kommer den att ta ifrån mig. På det sättet hatar jag att åldras. Inte ens terapi verkar bita på det.

Bäst idag: Isak lyriska dans och handklapp till Chris Isaak. Vi låtsas inte om att Pugh Rogerfeldt gav samma reaktion (obs, obs det var pappa som drog igång honom och inte jag – Pugh finns inte i min tankevärld om inte någon annan har den tveksamma smaken att placera honom där).

Sämst idag: Stefan Löfvén (orkar inte ens…) och resan från Isak och Alex, eftersom att det inte gick att lösa logistiken kring att åka till Örebro allihop. Det känns så himla cheesy, men alltså det blir ju jobbigare och jobbigare att åka ifrån de där två. Vad hände med att fokusera på sovmorgon och möjligheten att jazza omkring i pyjamas, simmig på två centiliter rom (nej, mer behövs inte) hos äldsta brorsan? Hjärtknipen tog över. Bah.

20131108-180022.jpg

Continue Reading