Åtta bilder från sju dagar

Jag brukar verkligen aldrig hoppa på utmaningar på facebook, eftersom att jag helt enkelt inte är lagd åt det hållet. Men. Jag trodde inte att jag var lagd åt meditationshållet heller, och nu sitter jag ändå här – tio minuter om dagen – och försöker att släppa tanken fri. Kanske var det just den där tanken på vift som fick mig att falla till föga, för till slut tackade jag i alla fall ja till utmaningen om sju svartvita bilder utan förklaring, som folk sysslat med i några år.

Jag har fått en del önskemål om att ge en förklaring till varje bild, så jag tänkte göra det här. SKOJA! Ingen har bett om en förklaring, men jag vill skriva en ändå. Här har ni sju dagar av mitt liv, med början 29 april:

Den 29 april stickade jag på Alex väst. Det var senaste gången jag gjorde det. Nu är den i ett läge då jag måste mäta den för att veta hur jag ska gå vidare, och det är tydligen helt oöverstigligt jobbigt för mig. Alltså ligger den i en hög medan jag gör mitt bästa för att ignorera den. I bakgrunden syns ett avsnitt av Unorthodox. Är halvvägs in i boken nu. Läs den! Den är bra och ger en utförlig bakgrund till serien.

Den 1 maj var det ju så klart 1 maj! Och spöregn. Eftersom att demonstrationen uteblev i år (vi går med V), hängde vi upp en hemmapysslad flagga i rött på balkongen och en i vardagsrumsfönstret till tonerna av Avanti Popolo med Cornelis Vreeswijk. Karl var mycket förtjust i hela flaggprylen, men så klart helt ovetandes om bakgrunden till varför vi satte upp dem. Den tar vi när han blir äldre och så får han ta ställning då. Oavsett vilken politik mina barn kommer att följa, så får de i alla fall räkna med att 1 maj är en röd dag på alla sätt och vis i detta hem.

Den 2 maj var det sol! Massor av sol. Hela familjen åkte till godisbutiken med det spexiga namnet Kandiz och köpte lördagsgodis. Sedan tog vi en långpromenad till en park och efter det åkte vi via Systembolaget där jag köpte suröl som jag sedan drack i eftermiddagssolen hemma på balkongen medan jag läste bok. En av mina mesta favoritsysslor i hela världen.

Den 3 maj var det också sol. Och regn. Sedan sol igen. Och så lite mer regn på det. Jag och en vän lyckades i alla fall pricka in en promenad på armlängds avstånd medan solen sken, och under den promenaden gick jag förbi ett litet turkost ägg. Och tog en bild. En kvart senare sprutade det regn från himmeln igen, så jag tog bussen hem även fast jag bara var några kvarter bort.

Den 4 maj upptäckte jag RuPaul’s Secret Celebrity Drag Race och grät ner i min virkning. Dels pga otroligt rörande program, men också pga att virkningen gick åt helvete och nu ligger i en ful hög som jag knappt ens vill titta åt.

Den 5 maj orkade jag inte anstränga mig, så då blev det en bild på Isak från parkhänget på lördagen och en bild på Karl som jag haft i telefonen ett tag och som jag brukar ta fram och titta på när hjärtat behöver det.

Och så kom den sista dagen för utmaningen vilket råkade vara både den sjätte dagen i maj och dag sex i min yoga för Adriene. Bilden är tagen innan passet som gett mig så mycket träningsvärk att jag knappt kan sitta upp och andas samtidigt idag.

Ja det var väl det. Ganska kul grej trots allt och på det stora hela en fin vecka! Hade ni några highlights från veckan som gick?

Continue Reading

Facebook-grupper – farväl

I omgångar försöker jag gå med i facebook-grupper i hopp om att antingen hitta likasinnade eller få tips som underlättar min vardag så att den blir som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (kan vi enas om att detta är den sämsta titeln i mannaminne på en bok?). Jag lyckas i princip aldrig med det. Jag hittar aldrig likasinnade utan finner bara människor som gör mig jättetrött, helt utan sommarängskänsla.

Därför har jag nu gått ur:

  1. alla grupper, vad de än må handla om från början, där det krävs en examen i genusvetenskap för att ens starta en tråd. Okej – eventuellt överdriver jag, men jag har fått så himla mycket nog av att befinna mig i grupper där folk förutsätter att alla har haft samma tillgång till bildning under hela  sina liv, och att de därför förtjänar att dumförklaras som de säger fel. Då menar jag inte att man ska tycka synd om en rasist för att de kanske inte har pluggat på universitet (vilket många av dem dock har och det har ju inte hjälpt). Men att vara lite ödmjuk inför att alla inte är hundra procent pålästa om intersektionalitet kanske?
  2. grupperna med temat pepp eller släpp efter att vi tre tillfällen sett människor skriva ner folk jag känner och vrida och vända på berättelser in absurdum. Detta kan givetvis bero på en bristande känsla av självinsikt, snarare än direkt lögn, men eftersom att ”pepp eller släpp” råder går det ju inte att göra något åt det. Många tycker att det är så himla avslappnat och skönt med den regeln och jag är förmodligen världens mest omysiga människa som inte kan se det. Men jag mådde ganska dåligt när en person hängde ut sin granne och alla ba ”FY FAN VILKET ODJUR TILL MÄNNISKA” – när man dels 1) enbart hörde en sida av storyn och 2) helt uppenbart provocerades av en ensamstående småbarnsperson med ett sjukt hektiskt liv. Och att hetsa mot en person utan insyn i gruppen under flaggen ”pepp”? Njae. Anmälde dock den posten och den togs bort. Ändå sjukt obehagligt hur lätt det blir sektstämning i grupper, vilket för mig in på att jag även går ur:
  3. föräldragruppen som skulle skapa någon slags alternativ oas för föräldraskap, men ändå bara skapade sin egen norm av krystad mysighet. Hatar kollektivt mys.
  4. de grupper där någon ställer en fråga och de som kommenterar väljer att anmärka på allting runt själva frågan, utan att svara på vad trådstartaren egentligen undrar. Vilket är resten av alla grupper jag är med i.

Jag är medveten om att grundtanken med ”pepp eller släpp” är för att undvika det som händer i den första typen av grupp jag beskriver, bland annat. Det vill säga att folk skammas på grund av otillräcklig kunskap. Men det hjälper inte. Jag fixar varken det ena eller det andra. Jag fixar helt enkelt inte facebookgrupper och därför går jag ur dem. Kanske gör det mig till en osympatisk person som för alltid måste vandra sin väg allena, men då får det väl vara så. Grupperna tar, trots sin höga irritationslevel, ändå sjukt mycket tid från mig. För jag kan inte sluta skrolla bland dumheterna. Nu har jag dock satt stopp för det. Hej då facebookgrupper som startats av folk jag inte känner (har ju trots allt en handfull helt rimliga grupper med vänner)! Hej ännu mera lästid! Eller sticktid, om jag inte misslyckas med även nästa projekt jag planerar att dra igång. Såvida ingen har tips på en bra litteraturgrupp? Den skulle jag eventuellt kunna nörda ner mig  i.

Hur gör ni andra för att stå ut i grupperna? Skiter i att fastna på idiotinläggen och bara skrollar? Jag besitter tyvärr inte den superkraften.

Ps. Min gamla bloggs header får illustrera det här inlägget.

Continue Reading

Om att sålla, eller inte sålla, sina flöden

När jag gick in på Facebook idag var en av mina första tankar att jag skulle sålla flödet. Ta bort alla jävla idioter som säger att ”det är så här det går när vi öppnar gränserna” och ”det är bara en tidsfråga innan det händer i Sverige” och ”ut med packet om de inte kan sköta sig” och ja, ni vet. Alla jävla rasister som inte fattar att det folk flyr från är ju för fan de här människorna som utför terrordåden som det i Paris igår. De här människorna som flyr, de har varit med om Paris flera gånger om. UTAN världens omtanke och medlidande. Och med risk för att låta konspiratorisk, men är det inte det här IS vill? Att blåsa på islamofobin och rasismen, så att ännu fler känner utanförskap och till slut tyr sig till dem?

I vilket fall som helst. Jag har inte tagit bort någon. Än. Jag vet inte om jag ska. Jag vet inte om det är bra att vara en motpol i deras flöden (om de inte blockat mig än) eller försvinna så att de bara har sina rasistpolare kvar att ryggdunka genom livet. Och jag vet inte om det är så himla bra för mig själv, att inte få påminnas ibland om att det här idioterna faktiskt finns och är på riktigt och att tankarna som de har, finns hos människor som vid en första anblick verkar sympatiska. Hur jobbigt det än är. För jag vet, att även om jag ofta säger att jag inte behöver påminnas om all skit – så inser jag genom chocken och irritationen som ibland uppstår när jag ser skiten, att jag visst behöver påminnas och att jag redan har sållat bort för mycket. Jag har lyxen att inte utsättas för rasism på grund av den jag är. Ska jag verkligen också ta mig lyxen att bara välja bort att se det som är en vardag för så många andra? Jag vet inte. Samtidigt får jag inte kraft av att bli uppgiven. Hur gör ni?

Continue Reading

Hon sade ”good times ahead” – vad som hände sedan, kommer att få er alla att häpna

Jag fick spänningshuvudvärk. Would you believe it? Ja you would. Ja igen. Ja jag vet, otroligt tjatigt inslag i mitt liv. Trots hyfsat fungerande vardag, fantastiskt jobb, nackhuvudkudde och bettskena fortsätter den att komma. Jag tror faktiskt att jag måste sluta läsa folks politiska åsikter på internet. Det måste vara där det ligger. Känner ändå inte att jag hör hemma i något fält här just nu. Folk är så sabla kategoriska.

Samma sak gäller inlägg från ”vettiga” föräldrar. Tillåt mig ta ett exempel: just nu gillas ett inlägg på facebook som någon har skrivit om att föräldrar är ”bajsnödiga” (inte mitt ordval). Även om det är ett inlägg fullt av vettigt (det handlar om att ta ansvar för sina barn, det får man ju ändå ta på sig som förälder), så är det också ett inlägg med följande skittråkiga upprepning, som händer överallt i inlägg om uppfostran nu:  skribenten speglar sig i andra föräldrars misslyckanden och använder dem för att kokettera om sin egen förträfflighet (tvi). Och folk uppskattar det. Kanske för att det även ger dem själva en chans att spegla sig i andra föräldrars misslyckanden. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir otroligt störd och irriterad av den attityden. Jag tycker absolut att uppfostran ska diskuteras, men inte för att någon har behov av att framhäva sig själv. Så för mitt huvuds skull ska jag nu sluta läsa politiska inlägg och inlägg om barnuppfostran. I alla fall om det gillas på facebook. Borde jag även avsluta facebook? Nej. Låt oss inte förhasta oss nu.

Hursomhelst. Förutom att jag fick spänningshuvudvärken den här helgen, så sket jag i att åka till Garnbollen och bestämde mig för att ta till vara på det garn jag har. Däremot åkte jag till Myrorna och köpte en trasmatta för 45 kronor, som nu döljer vårt skitiga köksgolv. Tips till alla: köp era trasmattor second hand. Det kostar nästan inget alls. Skickpoddandet idag blev av och finns här imorgon eller så. Under kvällen åkte vi dessutom på planerad och gemytlig cocktail och den gick över förväntan, även om bilden av hur Isak klåfingrade sönder något dyrt och oersättligt hela tiden spelades upp för mitt inre. Helt i onödan, eftersom att det inte hände.

Jag och Isak körde hem vid sju. Väl hemma hade jag tänkt mig följande scenario: Isak somnar oproblematiskt vid halv åtta, jag får sticka, ringa min bror som fyller år och se ett avsnitt av någon serie innan sängdags. Väl hemma hände dock istället följande: jag märkte att jag hade bytt väska tidigare på dagen. Ergo: inga husnycklar. Fick åka tillbaka till Alex, hämta nycklarna, köra hem och komma innanför dörren styvt hugget tio i åtta. Ursäkta för TMI nu, men fem i åtta bestämde sig Isak för att han skulle skita. I fyrtio minuter. FYRTIO minuter, under vilka jag inte ens fick befinna mig i vardagsrummet, som tydligen var det enda stället där han kunde tänka sig att sitta på pottan. Min stickning låg i andra sidan av rummet, dit jag inte kunde ta mig. Förbannat. Halv nio var han lite svettig, men nöjd och lättad och sådär sprallig som en nyskiten hund blir. Ytterligare tjugo minuter senare låg han i sängen, och somnade oproblematiskt. Sedan ringde jag min bror och nu sitter jag här och gnäller i ett blogginlägg. Ingen stickning. Dock en selfie i trappuppgången, när jag hade hämtat nycklarna. God natt!

Continue Reading

Internationella kvinnodagen – beviset på att världen aldrig lär sig

Redan igår började flera vänner lägga upp statusar på facebook om att de betackar sig ett grattis på internationella kvinnodagen. Men hallå, tänkte jag, det här har vi ju varit förbannade över i så många år nu att budskapet väl har gått fram? Finns det verkligen någon som är så korkad att den säger grattis idag? Ja tydligen. Det första som mötte mig på Facebook idag var nämligen det här:

ver

Jahaja Verum, ni har nog inte hittat en konsument i mig. Tog bort reklamen. Ville nästan anmäla den som stötande, men tänkte att det skulle ta fokus från reklam som är sexistisk på riktigt och inte bara sjukt korkad. Sedan kan vi ju fråga oss om det inte är så att det även är jag som är korkad som faktiskt tror att människor tar till sig saker även fast jag motbevisas hela tiden. Anyhoodles, jag säger som Rossana Dinamarca:

Vänner, idag på åttonde mars vill jag inte höra grattis. Det finns tyvärr inget att gratulera. Vi kvinnor har sämre lön och pension än män, vi tvingas leva med en vardagsrädsla, vi utsätts för sexuellt våld, rätten till våra kroppar ifrågasätts, vi har inte samma tillgång till makt som män. Bara för att vi är kvinnor. Så nej, gratulera mig inte. Bli feminist.
international-womens-day--001

Continue Reading