En lista om böcker

Tjolahopp! Efter en härlig sju (eller om det var åtta) timmars session på akuten i natt med Karl har jag gjort det enda rimliga och tagit ut en hel dags komp för att inte göra något ansträngande alls. Karl har eventuell förkylningsastma eller krupp (eller var det bronkit?), kraftig inflammation i tonsillerna plus en eventuell öroninflammation på gång. Jag har bara sömnbrist. Och vad passar väl bättre vid sömnbrist än en lista om böckerna jag inte alls klarar av att läsa i detta tillstånd? Inget! Listan hittade jag hos Enligt O!

Vid sängen: ligger Pontus Ljughills Lykttändaren och är skitbra. Dessvärre alldeles för bra för att ligga där, eftersom att sängboken generellt är den bok jag läser i minst av alla jag är igång med.

På soffbordet: ligger ingen bok, däremot en dator med HBO Nordic där jag just nu följer Handmaids Tale och Twin Peaks, samtidigt som jag stickar en sjal i en färg som inte klär mig egentligen. Men det skiter jag i.

I handväskan: följer Andras vänner av Liane Moriarty med fram och tillbaka och blir aldrig utläst. Jag har växlat mellan ljudboken och läsboken, men alltså herregud vad tråkig den är. Förlåt nomineringsjuryn i Årets bok, men den här vet jag inte om jag mäktar med att ta mig igenom. HON KOMMER JU ALDRIG TILL SAK.

I öronen: finns Törst av Jo Nesbø. En timma in beskriver jag den redan som: toppraffel.

På läsplattan: ligger Girls av Emma Cline. Den har funnits där sedan i höstas, men det kommer alltid någon annan bok i vägen som gör att jag inte läser den. Måste åtgärda det. Dels för att boken verkar bra (liksom Emma Cline själv). Dels för att jag som tonåring var besatt av Charles Manson och gick till allehanda bibliotek för att läsa allt jag kunde komma över om honom. Ja – min tidiga tonår låg mestadels utanför internetåldern.

Borde jag påbörja: ingenting. Jag läser redan alldeles för mycket samtidigt.

Borde jag läsa ut: Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood. Är halvvägs in och har egentligen ingen bra anledning till att jag inte fortsätter.

Bokklubbsbok: Ingen aktiv just nu, men om några veckor kommer vi sätta igång En förbannad read-along med Ett litet liv av Hanya Yanagihara som första bok ut.

Längtar jag efter att få läsa: ostört i en hängmatta, i skugga, med en kopp perfekt tempererat kaffe inom armlängds avstånd.

3 andra böcker i min TBR-hög: 

  • Inte i det här livet – Guns N’ Roses – Hårdrockens sista giganter av Mick Wall
  • Maddaddam av Margaret Atwood
  • Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith
Continue Reading

I’m a survivor!

Jag överlevde! Vill ni läsa mer om det kan ni gå hit, vill ni läsa de nominerade till Lilla Augustpriset (som jag pratade om) kan ni gå hit och vill ni se själva framträdandet kan ni klicka på bilden. Jag är igång från 1.13. I komplett panik, men har tydligen ett helt okej poker face ändå. Om min slöa ögonlock gav sig tillkänna vet jag inte, ity jag har inte vågat titta på klippet själv. Jag lever ganska bra på känslan av att ha varit med, än så länge.

august

Continue Reading

Högmod före fall

Ja men minns ni att jag skrev ett inlägg den 29 september? Om att jag kände mig usel efter att ha sett mig själv på youtube? Tydligen dödade inte det myten jag lurar mig själv med, om att jag är typ bäst i test när det kommer till att prata inför kameror och liknande. För när de ringde från Augustpriset i förrgår, för att fråga om jag vill vara med på scenen under nomineringskvällen imorgon och svara på frågor om Lilla Augustpriset så tackade jag ja. Sedan blev jag så nervös att det brusade lite avlägset i huvudet i en kvart. Och nu är jag fortfarande ganska så nervös, men mest glad och ganska så hedrad och jag tänker att det är ju ändå rätt många människor som överlevt att stå på en scen, inför en publik och en massa journalister i två minuter? Det är ju bara lite synd att detta sker mitt i min sömnbristsperiod så att jag kommer svara ”ööööh vahettereeee ööööh” på alla frågor och sedan förmodligen trilla av scenen i ett försök att se avslappnad ut. Men men. Det är smällar mitt ego får ta helt enkelt.

Continue Reading

Ett år senare

Det här kanske ni redan visste, men jag hade faktiskt ingen aning förrän jag satte de två bilderna nedan bredvid varandra, att jag var frikyrklig förra året! Tänk vad man hinner glömma va? Nu har vi i alla fall funnits i snart ett år, i en förbannad poddform. Fy fan vad kul det är, även om jag som vanligt får ångest av att tiden går så sabla fort. Rätt Avigt är också jättekul, men det är sådan stor skillnad på att vara med ibland i en podd med fem, och att vara med varenda gång i en podd med två.

På det här året har vi i alla fall spelat in 27 avsnitt (från och med måndag), pratat om nära nog tvåhundra böcker (om inte fler) och blivit ambassadörer för Augustpriset. Jag själv har under det här året hunnit föda ett barn och (i och med det?) fått en så hängande ögonlock att jag inte längre kan använda eyeliner. Det är ju faktiskt inte bara kul att åldras. Däremot är det sjukt kul att göra saker ihop med superproffset Katta. Hoppas jag får göra det i minst tio år till, om inte ända fram till och förbi pensionen (som kommer vilken dag som helst nu, med tanke på hur fort tiden går).

img_5861 14632744_10154026095967607_273378261_o

Continue Reading

Då sitter jag väl här och känner mig usel då

Jag och Katta har startat en youtube-kanal. Det var Kattas idé (jag tänker inte sno någon cred här) men jag var ju inte sen att skrika HELL to the YEAH när hon tog upp den. SJÄLVKLART att vi ska dra En förbannad podd vidare till En förbannad tube. Jag som är naturtalang när det kommer till film och allt! SÅ himla rafflande! Hur kan den här idén inte ha fötts för typ två år sedan, så bra som den är? Så bra som JAG är på det här med film, dessutom!

Ni vet det där ljudet när någon drar nålen från en vinylskiva? Det som brukar markera att festen är slut och någon vaknar upp till verkligheten? Ni kan infoga det här.

Sanningen är att min erfarenhet av att spela in mig själv på film har varit väldigt begränsad, men jag har liksom haft en känsla av att jag skulle vara bra. Åh ack, du dumma ungdom! I verkligheten, den jag inte har levt i på många år tydligen, är jag allt annat än bra i det här avseendet. Jag är faktiskt knappt medioker, långt ifrån den där naturtalangen jag så tydligt känt av. Jag är stel och sluddrig och har en hel massa nervösa tics för mig, som jag var lyckligt ovetande om ända tills jag såg den första inspelningen på mig själv. ”Ah, men den är bara för att det vara första gången” tänkte jag, och så spelade jag in femton försök till med precis samma resultat. Sedan tänkte jag att, äh, vad fan, det är jag som är självkritisk – jag lägger upp det här och skiter faktiskt i vilket. Men alltså. Jag är inte självkritisk. Och jag skiter visst inte i vilket ändå. Det är SÅ himla tydligt att jag är stel och otalangig och tydligen, TYDLIGEN, får lite slö ögonlock på ena ögat om jag blinkar och pratar samtidig? Vad i helvete!

Nu försöker jag tänka att filmen i alla fall stärker någon som sitter hemma och känner sig usel och att det säkert kan vara till hjälp att inte vara ensam om det. MIG stärker det sannerligen inte att den där filmen finns, men jag antar att detta helt enkelt är ett av de tillfällen i livet då man måste späka sig för att få in en vana, och sedan… sedan blir det väl lite bättre.

Nej. Jag skriver inte detta för att folk ska säga emot mig. Eventuellt skriver jag det lite för att förekomma folk som gärna pekar ut andras brister – det finns ju rätt många sådana människor. Fast främst skriver jag det för att det faktiskt är oerhört deppigt att befinna sig i verkligheten. Där jag inte är naturtalang. Alls. Det är lite som att ha fått en spann med vatten över huvudet. Kallt vatten. Med is. Som har bedövat min ena ögonlock, så att den blir lite slö om jag blinkar och pratar samtidigt.

0jvn5

Continue Reading

Den bästa av dagar!

Från att ha varit en person som läser, blev jag en person som läser sparsamt och därifrån till en person som inte läste alls under ett år för att till slut bara känna att hela jag stagnerade i utveckling på grund av mitt ickeläsande. Av böcker alltså. Aftonbladet är legat mig varmt om hjärtat oavsett (vilket kanske också bidrog lite extra till den avstannade utvecklingen). Till slut började jag ju då i alla fall läsa igen och det var nog i grevens tid, för jag hade nästan slutat prata rent år 2014. Sedan hände ditten och datten och jag och Katta startade En förbannad podd och helt plötsligt var det i början av den här sommaren då jag trillade över Elizabeth Hands Generation Loss. Helvetet vilken bra bok! Den gick inte att släppa. Jag levde fortfarande kvar i den några veckor efter att jag hade läst ut den när Fridah på Skugge & CO hörde av sig och frågade om vi, alltså jag och Katta, ville intervjua Elizabeth (eller Liz, som jag tycker att jag får kalla henne nu) i vår podd. Haha, det kan du fethaja att vi ville!

Det här var i juni och mitten av augusti kändes orimligt långt fram i tiden. Men tiden går som bekant asfort och igår var det redan dags. Eftersom att jag är tidspessimist i grunden var jag på plats ungefär fyrtiofem minuter innan utsatt tid – precis lagom till fika. Det var nog tur, för jag var faktiskt sjukt nervös. Dels för att träffa Liz, men också för att prata engelska som spelas in och som folk sedan ska lyssna på i en tid där många gillar att anmärka på andras brister. Skulle jag ens komma ihåg något annat än hälsningsfraser och restaurangbeställningar? Ja hujeda mig och gud förbjude att man någon gång bara kunde slappna av och skita i skit.

I alla händelser. Jag kom ihåg hur jag gör när jag pratar engelska och Liz var världens mest avslappnade och fantastiska person. Jag glömde bort att vara nervös ända tills vi tryckte på inspelningsknappen, då kom jag ihåg det en liten stund, men sedan släppte det där med. Efter en intervju som enligt Elizabeth var den roligaste hon gjort på hela dagen (HURRA!!), gick vi och åt tillsammans med henne och Fridah. Vi avhandlade Donald Trump, svampförgiftning och varför vi älskar Cass Neary, som är antihjälten i Genration Loss (och Se mörkret, som släpptes häromdagen i svensk översättning – ni gör bäst i att köpa båda). Efter det var vi med på boksläpp, bokläsning och intervju av Sara Bergmark Elfgren och Helena Dahlgren. Sedan var det slut. Vi träffade några som kände igen oss från podden, vilket gav lite av en svindelkänsla måste jag säga. Efter det hade jag ganska bråttom hem på grund av amningsissues.

Hur som helst. Så himla rolig kväll. Så jäkla mycket kul vår lilla podd för med sig, inte bara när vi spelar in. På grund av en historia med många idioter i rollerna, är jag alltid inställd på att det jag gör kommer att mottas med hån och blir därför uppriktigt glad och lite förvånad när de flesta, trots allt, bara är så himla rara jämt. För att citera mitt barn ”jag älskar det här hundra, miljoner”.

Jag och min kompis Liz. Jag och min kompis Katta.

Continue Reading

Lättsam kvällsläsning

Läser just nu Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Om du inte har läst den: gör det. Den handlar om en palestinsk familjs öde när de tvingas på flykt av Israel. Boken börjar 1948 och fortsätter fram till och med någon gång för inte så länge sedan.

Den här boken är verkligen skitjobbig. Jag får lägga ifrån mig den hela tiden för att jag börjar gråta. Den kommer ju aldrig sluta vara aktuell så länge det finns krig i världen heller.

Hursomhelst. Det är lite för jobbig kvällsläsning det här, så jag har bestämt mig för att börja läsa serier istället. Mitt första lättsamma val föll på den här:

Antar att jag hatar mig själv undmedvetet. God natt?

Continue Reading

Titta jag pratar!

Helgen som gick poddade jag både i En förbannad podd och Rätt avigt. Både avsnittet ligger ute, så den hugade kan klicka på respektive bild för att komma vidare till lyssning. I sidopanelen här kan ni gå direkt in och gilla båda sidorna på Facebook om ni vill. Och i iTunes kan ni ge oss massa fina omdömen! Om ni vill. Om ni inte vill så behöver ni inte ge oss någonting.

En förbannad podd om Lollo av Linna Johansson, Mr Ripley och julkalendrar och andra tidsfördriv:

 

 

Rätt avigt med Anna Dandelion som gäst – om stickning, garnfärgning och annat livsviktigt den här gången:

 

Continue Reading

Den förbannade podden fortsätter!

Igår vaknade jag fyra på grund av hostande barn, gick upp vid sex, åkte till bilverkstan kvart över sju, åkte vidare till jobbet efter inlämnad bil, jobbade, åkte till bilverkstaden när jag var färdig och efter det! Då rattade jag hem till Katta där vi bänkade oss i sovrummet med julmust och mikrofon. Ett helt avsnitt fick vi ihop. Om Lotta Lundgren, kokböcker, Twin Peaks och andra tidsfördriv. Klicka på bilden så hittar ni! Och vill ni skriva en liten recension i iTunes blir vi så glada, så glada!

Continue Reading

En förbannad podd – snart i en iTunes nära dig!

Nämen vet ni vad som hände? Katta och jag startade en podd! Om böcker och andra tidsfördriv i våra liv. Som tv-serier och irritationsmoment och chips. Men mest om böcker. Det tar ett tag innan iTunes är med på noterna hära, men om ni vill kan ni lyssna via hemsidan på vårt första avsnitt. Och om ni tycker om det får ni gärna säga det, men om ni inte gillar det får ni vara tysta för annars blir vi ledsna. Faktiskt.

en förbannad podd

Continue Reading