Hej från Nordvärmland

Hänger i Branäs. Dagarna flyter på liksom. Vaknar, läser, stickar, går ut och rullar i snön med barnen. Kvartar på soffan efter lunch, tänder en brasa, mölar chips, åker en tur upp på berget. Fnissar åt Lilla Berlin (alltså hur är det ens möjligt att vara så rolig som Ellen Ekman är HELA tiden?). Isak är besatt av att köra omkring på sparken och Karl vill bara vare ute bland all ”nööö”. Ja ni fattar. Vi lever livet, så att säga.

Det hade gärna fått vara så här jämt, men det kommer det så klart inte vara. Istället är de här dagarna ett sista djupt andetag innan mars fortsätter med en utställning jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska ansvara för och en rapport jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska vara redaktör för. Försöker att inte sabba de här dagarna med att oroa mig för mycket, men det är svårt. Det är det ju. Någon sade till mig en gång att oro är en helt värdelös känsla som inte leder till något annat än att du mår dåligt. Det är inte helt sant. Oro leder mig ofta in på Tradera vilket i slutändan ofta leder mig till en massa nya, begagnade kläder. Ja jag vet, jag har ett problem. Men jag har även möjlighet att misslyckas med rapporter och utställningar i en grön blus med öppen rygg som jag knep för 37 spänn:

Continue Reading

Nu är vi i Branäs

I en stuga i Branäs. Vid liv. Vi hade lika gärna kunnat ligga på varsin bår i ett sjukhus eller något ännu värre.

Vi körde på 80-vägen som följer på västra sidan om Klarälven, någonstans i obygden norr om Karlstad. Plötsligt tyckte bilen framför oss att den skulle stanna och svänga in på en grusväg. Den typen av grusväg som är omgiven av högt gräs och som syns först när man passerar den.

Bilen hade inga fungerande bromsljus och den hade ingen blinkers. Det var med andra ord ytterst svårt att uppfatta att den gjort en inbromsning mitt på vägen för att svänga av. Plötsligt märkte jag bara att vi närmade oss den lite för snabbt. Väldigt mycket lite för snabbt. Nu hann jag ställa mig på bromsen så att däcken eventuellt färgade asfalten i flera meter, och jag hann gira åt höger. Jag har även hunnit snudda vid ”tänk om” cirka en triljard gånger. Vi passerade så nära den andra bilen att jag hade känt lukten av förarens rakvatten om vi båda haft rutorna nere.

Det finns mycket jag känner nu, men allra tydligast känner jag att fy fan vad jag är tacksam över att jag gör som varje vettig förare gör och håller avstånd när jag kör. För hade jag inte gjort det, hade jag bara legat några meter närmre, då hade jag som sagt inte suttit i en stuga i Branäs nu. Förmodligen inte min bror eller mina barn heller.

På  höger sida om vägen fanns en breddning för en busshållplats. Vi hade eventuellt hamnat i diket utan den. Så det var ju bra att den fanns. Till exempel är det ju bra att den finns för den utan bromsljus och blinkers, som behöver vänta ut trafik innan det går att svänga in på en skymd väg från en landsväg där bilar kör i hög hastighet. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA IDIOT SOM INTE FATTAR DET?!?!

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen.


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden.

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

Continue Reading