Sista inlägget om webbhotellbytet

Ja jävlar. Vilken pärs hörrni? Men nu. NU tror jag banne mig att jag är över på andra sidan, två veckor försvann på vägen men bilderna är i behåll. Några inlägg är klippochklistrade och några är borta för alltid. Jag har fortfarande en hel del att bygga upp, som blogglänklistan och kategorier och sådant där annat, men alltså jag läser Vassa föremål av Gillian Flynn just nu så det får faktiskt vänta. Jag har redan lagt en arbetsdag i tid på den här bloggen idag, inklusive en timmes supportsamtal till GoDaddy som tydligen har fått pris för sin support? Jo tjenare. Pris för att fara med osanning möjligen. Mindre än tio minuter skulle jag få vänta på svensk support, efter en halvtimma kopplades jag upp till en engelsk variant som inte kunde hjälpa mig alls. Tacka vet jag Sandra på one.com som till slut ledde mig rätt.

Skål!

23402ad5375d46df16ccf07b040dea3f

Continue Reading

Snart blir det mörkt här en stund igen

Både på sidan och i sinnet. Försöker lösa flytten av webbhotell, så att även mina bilder kommer över hit, och det är tydligen jättekrångligt och jag måste göra en massa saker jag inte alls förstår. Jag gissar att det har skitit sig och att jag får köra på här utan mina bilder, men vi får se. Jag försvinner en stund och testar.

Påminn mig om att i fortsättningen 1) stick to my plans 2) inte lita på support 3) aldrig mer byta webbhotell. MERCY!

Eventuellt är det här det mest onödiga jag har skrivit eftersom att det troligen inte kommer att gå att läsa.

Continue Reading

Bloggförvirrad

Det finns ett uttryck inom amning – ”tuttförvirrad”. Det är vad de riktigt hardcore amningsförespråkarna använder när napp och nappflaska kommer på tal. Om du ens viftar med en napp framför ett barn som ammas, så kan barnet bli tuttförvirrat och vägra amma i all evighet och herregud vad dåligt det är FÖR DITT BARN KOMMER ATT FÅ ANKNYTNINGSPROBLEM, BLI KRIMINELLT OCH ALLERGISKT. Ja. Jag ger väl inte så mycket för den där tuttförvirringen. Nya rön säger att napp och nappflaska när amningen kommit igång är helt okej, och själv sitter jag här med en 18 dagar gammal bebis som inte har blivit det minsta ”tuttförvirrad” av att få flaska av farsan ibland och att sova med napp när andan faller på. Jag tänker att det där är individuellt och att hardcore amningsförespråkare (likväl som hardcore hatar av amning på offentlig plats) är folk jag inte riktigt orkar lyssna på.

Amning är ju ett ämne jag skulle kunna ägna en hel blogg åt, men det kommer jag inte att göra. Kanske ett mer utförligt inlägg längre fram om varför jag hatar amning (eller mer ”auran” som omger den – jag ammar ju själv, vilket var ett helt okomplicerat beslut utan större värdering från min sida). Anyhoodles. Nu tänkte jag egentligen skriva om bloggförvirring, som inte alls har med tuttförvirring att göra över huvud taget.

Som ganska många nog märkte lade jag upp ett inlägg i förrgår om att aldrig få en dotter, som jag sedan tog bort. Saken är att jag fick ett plötsligt infall av att inte orka vara så himla personlig eller privat eller vad man nu ska kalla det. Även om jag tycker att det är en viktig diskussion om att man kan känna sorg över barnet man aldrig fick, samtidigt som att man inte känner någon som helst sorg över barnen man fick. Jag vet faktiskt inte om jag vill att alla ska veta vad jag tycker. Det här med att skriva en blogg som har mellan hundra och tvåhundra läsare när det väl kommer ett inlägg… ni får bra koll på mig, men vilka är ni egentligen? Jag lägger i alla fall upp det inlägget igen, fast med lösenord och så får jag se vad jag gör med det sedan.

Över huvud taget känner jag viss förvirring kring den här bloggen. Jag vet inte vad jag vill riktigt. En gång i tiden ville jag skriva massa politiska inlägg för att förändra världen – sedan började jag engagera mig politiskt på nätet och nu känner jag att det sista jag vill är att göra mig själv angripningsbar genom att skriva saker som folk medvetet kommer misstolka. För det är lite där jag ser den politiska debatten nu. Medvetna misstolkningar och en jävla massa identitetspolitik och jag avskyr båda delarna med lika stor passion. Hej då politiskt aktiva nätliv!

Sedan har jag varit med om en del, ganska jobbiga saker. Ibland tänker jag att det är bra att skriva om det. För min och för andras skull. Samtidigt tänker jag att det inte är så himla kul att vara så öppen jämt. Jag blev till exempel mobbad under flera år. Läser ni som mobbade mig här? Dra åt helvete i sådana fall. Jag vill inte att ni ska ta del av mitt liv. Lika lite som jag vill att personen som snackade skit om mig när jag var i samma rum som henne för att hon blandade ihop personer, ska få ta del av något jag är med om.

Jag vet inte. Det fortsätter säkert som innan. Jag klämmer ur mig fyra inlägg i månaden och spenderar tiden där emellan med att ha ångest över att jag inte skriver något ”betydande för mänskligheten”. Ja. Så får det bli!

img_2337.jpg

Continue Reading

Sådant skulle jag aldrig blogga om…

Hanna undrar vad jag aldrig skulle blogga om. Det är ganska mycket faktiskt. En del saker pga ängslighet andra saker pga moral.

Jag är ganska ointresserad av att skriva sådant som hänger ut Alex för mycket. Förutom om jag är skitsur. Då är jag jättesugen på att hänga ut honom och diktar ihop långa inlägg i huvudet om hur taskig han är och hur synd det är om mig. Sedan publicerar jag dem aldrig, för jag är aldrig tillräckligt sur för att tycka att det är okej mot honom att bara ge min syn på en situation i ett forum jag äger.

Sex tycker jag själv är vansinnigt tråkigt att läsa om och att prata om och även att skiva om. Jag har i många år fått höra att jag är pryd som inte vill prata sexdetaljer med folk, eller gå in på mitt sexliv över huvud taget men alltså… varför skulle jag det? Vad är det för sjukt intresse folk har, som vill veta hur jag humpar runt? Skärp er. Dessutom skulle det återigen bli så att jag hänger ut någon i ett forum jag äger. Så nej.

Och så finns det mycket jag vill skriva, men inte vågar för den feministiska debatten är en sjukt trång korridor på nätet just nu. Helt förbjudet att göra fel. Alla måsta ha akademisk kunskap i allt, på en gång. Säga förlåt för sina misstag räcker inte, folk ska ändå förstå att de är ovärdiga i fan fem år efter. Finns det någon förståelse för att även feminister kommer från olika förutsättningar när det gäller kunskap och bildning? Hell no! Ogillar väldigt mycket internetfeminism just nu. Det började med Twitter och sedan sket sig allt.

Ja och så skulle jag väl ändå aldrig blogga ingående om mitt jobb, för intimt om Isak eller någon annan i min familj, förskolan och de som jobbar där/har sina barn där eller de som ÄR barn där för den delen.

Mycket jag inte skriver om handlar mest om ängslighet faktiskt. Jag hatar att missuppfattas och är sjukt rädd att såra någon genom ett ogenomtänkt inlägg. Och så är det mycket jag inte skriver om för att jag tänker att det är tråkigt att läsa. Tänk vad bra den här bloggen hade kunnat bli om jag någon gång lärde mig att skita lite mer i vad andra tycker? Jaja. Den dagen kommer också. Nu ska jag däremot sova. God natt va!

 

 

 

Continue Reading

Stånkar upp ur askan

Jag brukar känna att det tar emot att erkänna dåliga perioder. Dels vill jag inte bli uppfattad som någon som söker uppmärksamhet genom påhittat eller överdrivet lidande, dels vill jag inte bli uppfattad som galen, dels vill jag inte att alla ska veta allt om hur jag mår jämt och dels ja… jag tar väl inte mig själv på allvar sådär extremt mycket alla gånger. Men nu skrev jag ju i alla fall en liten rad om det här och jag vill bara säga tack för att ni tog mig på allvar och tog er tid att kommentera och inte tyckte att jag överdrev. Jag har förnyat bloggen, jag har bestämt mig för att skita i att försöka rädda världen med den och återgå till att ha den som hobby och så har jag fixat med open-ID-inställningarna så att ni förhoppningsvis ska kunna kommentera igen.

Ett gulligt djur – varsågod:imagesCA0GXIOI

Continue Reading

Alltså, hjälp mig hörrni!

För det första: hej. Det var ju ett tag sedan. Jag har börjat nytt jobb, jag kan springa en halvmil igen och Isak är inne i en nästan trotsfri period. Det är väl det största som hänt sedan sist i mitt liv.

För det andra: hjälp. Jag har den här bloggen stationerad hos GoDaddy. Detta var ett ganska billigt beslut i ett år – men nu när det är dags att förnya abonnemanget kostar det över trehundra dollarlitos att göra det. Styvt hugget 1300 kronor. För ett år. Detta tycker jag är alldeles för dyrt – så min fråga till er är om ni har koll på något annat webbhotell? Hittar jag inget innan 15 september kommer den här bloggen få ligga nere ett tag tills jag kommer på en bättre lösning som inte involverar Blogspot.

Ja det var väl allt va?

Hej då.

Continue Reading

I lördags startade en rätt avig historia

När Julia skrev att Amanda hetsade henne att starta en stickpodd i vår interna lilla pysselgrupp på Facebook ,tänkte jag att det var en typisk sådan idé som är skitbra och som inte blir något. Ack vad jag bedrog mig! Det tog inte ens en månad innan podden var ett faktum. I lördags träffades Amanda, Annan, Caroline, Julia och jag hos Julia över arraksmuffins, noblesse och en… eh… rysk saffranskaka? Något ryskt som hade fått jäsa väldigt länge i alla fall, som var väldigt gott men som jag aldrig någonsin kommer att försöka mig på att uttala. Skit samma. Vi träffades och fikade och när vi hade tuggat ur och flyttat noblesseasken på behörigt avstånd, testade vi Julias podd-mick. Sedan skrevs ett stycke historia skulle jag vilja säga, men jag är ju för all del partisk. Efter lite fixande och trixande av Julia (med inspelning och uppladdning) och Annan (med logga) så är det nu då ÄNTLIGEN dags att komma ut ur garnskåpet och göra podden offentlig.

Vill ni lyssna på oss? Klart ni vill! Alla som inte vill lyssna på oss gillar George Bush. Klicka på bilden så kommer ni rätt. Jag är den som låter som en blandning mellan en gäll och störig person och Refaat El-Sayed.

Ja och en stickpodd är ju då helt enkelt en podcast där någon, i detta fallet vi, pratar om stickning och garn och annat livsviktigt. Och en podcast är som radio, fast inte live. Come! Join us!

Continue Reading

Pladder om pressen att vara viktig

Nu har Alexandra slutat blogga. Ungefär precis när jag började följa henne på riktigt, så jag har ingen sådan där krisande känsla av att stora bloggdöden är på ingång som en del andra som följt henne i nio år har – även om jag så klart tycker att det är trist. Hon skriver i alla fall det här och jag relaterar så väldigt mycket till det:

Varje vecka strömmade tusentals personer in här på ”Försök att inte se så snygg ut”. Ju fler läsare jag fick desto större krav kände jag på mitt bloggande. Jag har försökt strunta i det men att blogga med en skavande känsla om att jag egentligen borde blogga om viktigare saker. Det är lite som FI skriver Släng inte bort din röst inför EU-valet den 25/5. Jag borde ta tillvara på chansen att nå ut.

Okej, jag har inga tusentals personer här i veckan, men ni är ändå en del och i takt med att ni blir fler växer en gnagande känsla av att jag borde skriva viktigare inlägg. Försöka nå ut och påverka.

Jag följer massa olika typer av bloggar. En del skriver en del politiskt, en del skriver inte alls politiskt (eller medvetet eller ”viktigt” eller hur det nu ska benämnas). Jag låter ju inte en enda blogg tillfredsställa alla mina bloggbehov liksom – för det skulle ändå inte gå. Och jag kan tycka att det är rätt skönt med bloggare som bara beskriver vardag. Ganska tråkigt, och ofta krystat, när det blir för mycket politik. Ändå sätter jag så fånigt stor press på mig själv att skriva VIKTIGT.

Vet ni vad som händer med ”viktigt” när det pressas fram? Det blir ett långt, skitnödigt och torrt inlägg som glöms bort redan innan det är läst. Jag har sett detta hända i så många bloggar (särskilt från folk som även är aktiva på Twitter, där det knappt går att vara ”witty” längre utan att bli hängd). Jag har skrivit säkert tio sådana inlägg bara i år, som jag har skitit i att publicera. Av omtanke för er. Skitnödighet räddar ingen värld – så är det.  Samtidigt, vem är jag egentligen? Hur mycket kan jag ens förändra världen med ett blogginlägg någonsin och oavsett? Och när det dyker upp inlägg om att feminismen i bloggvärlden blivit mamifierad av vita medelklasskvinnor i trettioårsålder – då kanske det är lika bra att inte säga så himla mycket om det utan bara lämna över till någon annan.

Continue Reading

Nu funkar det!

Typ. Tog tillbaka de gamla inställningarna och tänkte att livet med en blogg som ligger nere en gång i veckan och som blogspotägare inte alltid kan kommentera i är bättre än en som inte funkar alls. Fast jag kan bara skapa inlägg från mobilen just nu. Så länge de inte innehåller bilder. GLAD FÖR DET LILLA.

Continue Reading