Eventuellt en ålderskris, eller bara en kris relaterad till folks dumhet

Ja fy fan vad jag kämpar med att vi inte planerar fler barn. Jag tycker att det är så jobbigt att jag faktiskt inte ens orkar skämmas över det just nu. Det svider i hela hjärtat över att alla val vi gör för tillfället stänger igen den lilla glipan i dörren som jag höll öppen för ett kanske, kanske, kanske om vi vill och det går om något år.

Idag har vi rensat ut och skänkt nästan alla bebiskläder. Babysittern, babyskyddet, babygymmet. Det som fick stå kvar efter Isak, när jag ironiskt nog var mycket mer övertygad om att jag inte ville ha fler barn än vad jag är nu.

Samtidigt har vi två barn i en värld där några av mina närmaste vänner inte ens har kunnat få ett. Så jag önskar att jag bara kunde uppskatta vad livet gav mig och inte vara så himla ledsen över det jag inte har fått. Och det kan jag kanske. Kanske en annan dag, när vi inte precis har gått igenom resterna av det som varit och inte kommer igen. Kanske en annan dag när jag inte precis har fått frågan (igen) om när vi planerar att ge ”grabbarna en lillasyster”.

Ja hörrni. Tänk om folk visste hur illa deras tråkiga skämt tar ibland?

Continue Reading

Förstagångsmamma vs andragångsmamma, del ett

Lillebror är i ett utvecklingssprång. Det första av resten av livet, så att säga. Allt är ju perioder liksom, men det är bara för barnets första år som appen Wonder Weeks finns.

När Isak var späd och den där appen visade det lilla molnet med blixtar, som dyker upp vid varje språng, tog jag emot det med skräckblandad förtjusning. Skräck, för att molnet är en tydlig illustration över barnets humör under språnget, och förtjusning för att det var så himla roligt att följa hans utveckling.

Nu tar jag bara emot det där språnget med förtvivlan över tidens gång. Jamenja, det är klart att jag vill att lillebrorsan ska utvecklas och det är ju roligt att följa honom också. Men min bebis! Mitt sista lilla spädbarn, med sin fjuniga lilla nacke och sin spralliga lilla kropp. Han är redan tre veckor. Det går för fort! Jag hinner inte med. Alltså magen på honom kan ju inte utvecklas fort nog, så att han slutar få ont – men resten. Resten kan få gå lite långsammare.

Jag har alltid stört mig på folk som moraliserar över småbarnsåren med att ”barnen är små en så kort tid och det går ju så fort och du kommer ångra dig sedan”, så fort man yppar minsta lilla om att det faktiskt kan vara lite jobbigt ibland. Men nu, eftersom att jag vet att det är sista gången – känns det faktiskt som att de har rätt i att det är en himla kort tid. Inte alls sådär evighetslång som trotsperioderna eller vakennätterna har känts.

Jag lyckas liksom inte tänka runt det här heller. För varje gång jag snuddar vid tanken att jag på ett teoretiskt plan ändå ska hålla trebarnsfrågan öppen, för att psykologiskt lugna mig, så hör jag hur kroppen skriker ”nej, nej, nej, nej” och hur äggstockarna börjar skramla efter en bågfil för att kunna såga sig ut. Tror att jag måste kombinera den där Wonder Weeks-appen med en app som gör mig lite mer mindfull. Det är antingen det eller rödvin som är lösningen.

 Isak vs lillebror. Två veckor vs en och en halv vecka.

Continue Reading

Idag har internet lärt mig…

… hur oerhört synd det är om detta barn som redan är tre och inte ens har ett syskon på gång.  Så vi kan väl säga att jag inte gillar internet alls just nu. För även om jag vet bättre, med bröder som är nästan fem och elva år äldre än mig, så blir jag så sjukt stressad av två barn inom två års-normen, och ganska ofta får den där skitnormen mig att känna mig usel. Ja, jag vet bättre på ett intellektuellt plan, men på ett känslomässigt plan är det så oerhört jobbigt att läsa folks obetänksamma kommentarer om syskonkärlek som bara existerar inom en gräns på allra högst tre år. Särskilt när jag har postmenstruella symtom. Som jag brukar ha strax innan de premenstruella drar igång. Hurra för livet. Nej.

Continue Reading

Jag har inte bestämt mig

Ibland tänker jag, att om vi skulle bestämma oss för ett syskon och allt skulle gå vägen så skulle jag sova ännu mindre än jag gör nu och då hade jag definitivt blivit sjuk i huvudet. Andra dagar tänker jag att det kanske vore en skitbra idé att bestämma sig för ett syskon, för om allt skulle gå vägen så skulle det innebära att jag bara behöver vara på ett ställe under en period och det hade varit så skönt att slippa stressen att pendla två timmar om dagen. Men så tänker jag att det vore så himla tråkigt att inte få jobba på så himla länge. Det  är egentligen ingen ångest – det är mest tankar som uppstår och som jag behöver ventilera ibland. Jag har så svårt att tänka mig in i känslan av det där självklara valet att skaffa ett eller flera barn som så många verkar känna. Isak bara hände och hade han inte gjort det, hade han förmodligen inte funnits. Lite konstig tanke, men helt sann.

Continue Reading

Nästa lektion till mitt barn: tiga är guld och platina

Ja ni vet ju hur det här säkert. Från cirka tjugofem och framåt ökar det omotiverade intresset från omvärlden. När ska du få barn EJENTLIEN och tänk nu på vad du missar och jag vet inget om ditt liv, men jag tänker ändå tala om för dig att du kommer ångra dig jämt och för resten av dina dagar om du inte gör mina val. Precis som att barn är något alla bara vill och kan välja att få, sådär i en krystning. Och när åldern närmar sig trettio ökar skaran intresserade och frågorna blir allt mera ingående och det är ju faktiskt sjukt att tänka lite närmre på. Fattar folk att de egentligen frågor om ens sexvanor?

En dag stod jag i alla fall där och var gravid, vid trettiotre års ålder, fast jag inte trodde att jag kunde bli det, och inte ens hade försökt, för jag visste ju inte om vi ville, och då, långt innan det första barnet ens kommit ut och magen knappt börjat puta litegrann, då började frågan om nummer två komma.

Nu fyller barnet tre i mars och det är så mycket att det förmodligen bryter mot någon konvention, för alla barn förtjänar faktiskt minst ett syskon i jättenära ålder nuförtiden. Allt annat är egoistiskt. Syskon med mer än två år mellan sig hatar förmodligen varandra och ensambarn blir knarkare så småningom (och så lär de sig aldrig att dela med sig, så de kommer inte knarka lite heller).

Sanningen är att vi kanske vill ha fler barn, eller så vill vi kanske inte det. Jag kanske kan få fler barn, eller så kan jag kanske inte det. Jag vill i alla händelser slå alla som frågar, tänker eller ens andas något om syskon åt mitt håll just nu.

Hur som helst. Nu ska ni få veta något roligt.

En närstående är gravid och Isak har lärt sig att säga ”mamma har en bebis i magen”.

Tänk så kul det kommer att bli när han säger det inför någon av alla dem som tycker att NU ÄR DET VÄL ÄNDÅ PÅ TIDEN.

Ja sannerligen. Det kommer bli en lång vår i år.

Ridå.

Continue Reading

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis ”herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Continue Reading

Min gamla kollegas kärlek

Min före detta kollega gav upp om att träffa någon att bilda familj med på sin trettiofemårsdag. Några månader senare åkte hon på ett bröllop med övernattning. Där föll det sig så att hon övernattade med någon och att de kanske inte var så där jättebra på att skydda sig efter allt bubbel. Skyddet sprack, men ingen brydde sig om det förrän det hade gått några månader och det visade sig att den där magkatarren var en graviditet. Hon övervägde abort, men lyssnade på sin mor som sade att hon aldrig skulle ångra att hon sätter ett barn till världen och att hon skulle få allt stöd hon behövde hemifrån.

Så. Hon ringer flirten och säger som det är. Du ska bli pappa, men jag begär inget av dig om du inte vill. Flirten säger: jag vill – jag vill att vi testar hela livet ihop. Och så testade de det. När hon var trettiosex kom första barnet, när hon var trettiosju gifte de sig, när hon var trettionio kom andra barnet och när hon var fyrtioett kom tredje. Det har inte varit så lätt som det låter alla gånger, men det har hela tiden varit något båda vill. Jag vet, det här är en en på miljarden-historia, men jag gillar den ändå. Den finns nära mig och den ger lite hopp om att även om det känns som att allt har skitit sig för all framtid, så kan det faktiskt sluta skita sig imorgon.

Jag var tjugonio och singel när min kollega berättade det här för mig. Efter allt jag varit med om var jag helt övertygad om att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och barn, det var inte ens något som fanns i min tankevärld. Två månader senare träffade jag Alex. Iförd samma tunika som jag har på jobbet idag. Alltså JAG var iförd den, inte Alex.

Hur som helst. Det går inte att veta vad som händer. Imorgon kan ett helt nytt liv börja. Med med barn, utan barn, i ensamhet eller med någon. Och jag behöver inte känna mig så sabla stressad över Isaks eventuella syskons vara eller icke vara bara för att jag är trettiofem. Jag kanske blir gravid om ett år. Eller så blir jag inte det och då är det okej. Jag saknar inget, även fast omvärlden stressar mig att tro att jag gör det.

20140207-074426.jpg

 

Continue Reading