Hissyfit och carpe diem

Fascineras ständigt av hur olika två barn från samma livmoder ändå kan vara i grunden. Isak föddes med ett enormt närhetsbehov. Han ville amma i timmar under de första veckorna, och vägrade sova om han inte sov ovanpå oss. Karl låg vid tutten i max tio minuter redan från början, sedan kunde han ligga på en filt för sig själv och vara nöjd.

Karl var faktiskt så nöjd som bebis att han fick plattskalle och vi tvingades gå till sjukgymnast och börja med svindyra kuddar för att den skulle räta ut sig. Vilket den gjorde. Typ. I vissa vinklar så… 

Hur som helst. Ju mer jag tänker på dem som spädbarn, desto mer förklarar det hur de är nu. Karl, som förvisso kan få ett hissyfit om han inte får sitta i mitt knä, men som på det stora hela kör carpe diem genom hela livet. Och Isak. Lilla Isak som är en så känslig själ och kämpar hårt med varje motgång. Imorgon börjar han skolan och tycker att det känns ”mest jobbigt”. Hjärtsnörp. 

Continue Reading

Inte så explosiv trots allt

Nu har jag läst ut Explosiva barn av Ross Green. En miljon tack för tipset om den! Jag ogillar i regel böcker om metoder och uppfostring av barn, men kan ändå inte låta bli att läsa dem. Ungefär som att min kusin inte kan låta bli att lyssna på Andres Glenmark även om han bara gör henne arg.

Den här boken var dock ingen Glenmark, utan den var faktiskt bra. Inte bara för att den fick mig att inse att min unge inte är så himla explosiv trots allt – utan mer för att den tar upp ett rimligt förhållningssätt till barn. Utan att för den sakens skull förminska eller fördumma föräldrar som ”inte lyckas”. Kan rekommendera den!

Nu är klockan 21.25 och jag ska lägga mig. Långt borta är fredagarna då jag orkade ta mig en sup efter jobbet och dansa till tre på morgonen (HUR orkade jag ens?). Kvällens prestation bestod av en egenkomponerad pizza med rostad sötpotatis, karamelliserad lök och fetaost. Efter den lade vi Karl i sängen och jag lade mig i badet med en syramask (min bästa nya hobby). Och ja. Det är fredag. Mer än så här orkar inte jag. God natt.

Continue Reading

Explosiva ungar

Nu är vi hemma. Aldrig har fem timmar och tretton minuter i en bil känts så himla långa. Fick halsa en halvliter cola i ren desperation utanför Strängnäs för att inte somna bakom ratten.

Inför kvällen hade jag i vanlig ordning ett helt lass av planer, av vilka jag enbart har orkat fixa en tredjedel (lyckligtvis den del som innehöll ett långbad med ansiktsmask och hårinpackning). Sedan blev det bråk med Isak vid läggning. Som följd av det kom ett långt samtal om hur man är en bra vän och att pappa faktiskt inte alls är dum jämt. Utom när han inte låter mig förklara färdigt saker, utan måste avbryta för att visa att han också kan. Då är han faktiskt skitdum, men det var ju inte det som hade hänt nu så det kunde jag inte gärna ta upp.

Hur som helst. Efter vårt samtal var jag i alla fall tvungen att vara ängslig en stund. Även om jag egentligen vet att förklaringen är ganska så lätt (som sagt: fem timmar och tretton minuter i bil idag) så börjar jag ofta lista olika möjliga avvikande orsaker i huvudet när vi har bråkat för tätt här hemma. Idag började jag till och med googla, vilket vi alla vet är the big no no. Ännu mer big no no är att börja göra en massa snabbtester för att få fram en diagnos på sitt barn, så jag gjorde inte det även om jag faktiskt hittade två. Jag nöjde mig istället med att läsa en text om ”explosiva barn”. Sedan ställde jag mig i kö på tre olika böcker om ämnet på biblioteket.

Det är svårt att veta det där tycker jag. Alla vettiga föräldrar jag pratar med om konflikter i hemmet har liknande upplevelser som vi, men förskolan gav på sätt och vis en rätt dålig start för Isak och oss. Nästan fem år senare har jag liksom inte återhämtat mig från det. Jag hade gärna skrivit mer om det, men har ärligt talat svårt att veta hur jag ska göra det utan att hänga ut någon. Kort sagt så fick Isak en stämpel på sig som ”temperamentsfull” på en gång, av en person som nu har slutat. Och jag kan så klart se att han inte alltid varit ett proffs på att hantera konflikter. Fast jag har ju också sett att många av de andra ungarna har hanterat motgångar precis likadant som honom. Det vill säga; som en mindre katastrof. Eftersom att de är barn. Och inte har lärt sig hur man gör än. Ändå verkar temperamentet vara det som fick bli Isaks grej. I slutändan kan jag undra hur många utbrott som triggas av händelser och hur många som triggas av omgivningens förväntningar.

Med detta sagt. Jag är ganska intresserad av barnuppfostran och mental utveckling hos barn och läser gärna mer om det, även om mycket av de som finns att läsa ofta utvecklar spontan pms hos mig. Det ingår väl i min uppgift som förälder att dessutom alltid oroa mig för om vi sabbar våra barn eller inte. Så ja, jag tar risken den här gången. Även om ingen av våra ungar i slutändan kanske är explosiv kan det väl liksom inte vara fel om vi blir bättre på konflikthantering här hemma. Känns som ett område med ständigt förbättringspotential.

Och ja. Säg gärna att jag inte är ensam med att ha konflikter med en nästan sexåring flera gånger om dagen, vissa dagar. Så kanske jag blir lite mindre ängslig.

Continue Reading

Mamman som födde jättebebisen

Såg en nyhet om att ett barn som fötts nyss vägde 6,3 kilo. Mamman var glad, för barnet var ju friskt. Om hon bara vet vad som väntar tänker jag, men det gör hon kanske eftersom att detta har blivit en nyhet?

Mina barn vägde inte 6,3 kilo. Däremot 4,8 respektive 4,7. Ganska skönt att de inte var underviktiga om de skulle få RS eller vinterkräkis eller vad som helst som bebisar kan få och som drabbar dem hårt. Sedan tyckte ju jag att de var hur små som helst, men redan inne i förlossningssalen fick jag veta vilka jättar de var. En undersköterska var till och med tvungen att komma in och hälsa på mig, mamman som fött jättebebisen (som senare namngavs Isak). Efter det har det rullat på. Kommentarer om att jag väl har behövt göra knipövningar efter och många ”AJ, sprack du?” har det ju blivit från både kända och okända. Likaväl som ett par ”ojojojojoj då blev det väl kejsarsnitt, jaså inte AJAJAJAJ ont i snippan?” För ni visste väl att normviktiga barn inte gör ont att föda? Jaså inte? Nej, men på folks kommentarer verkar det ju faktiskt som att det är så.

När jag väntade Karl hade jag ångest på slutet för att magen växte så fort och han aldrig kom ut och jag var så trött och att jag verkligen, verkligen inte ville ha ett varv till av halvbekanta som pratar om knipövningar och ojojojar över mitt underliv. Men det fick jag oavsett vad jag önskade mig. Tydligen föder alla utom jag och folk i tidningar jättesmå barn. Annars hade väl inte en på två som frågat om födelsevikt känt sig tvungna att komma med ett onödigt utlåtande efter?

Nu är det inte så mycket om mig längre hur som helst, utan om mina barn direkt som kommentarerna kommer. Särskilt om Karl. Folk lyfter honom och stånkar överdrivet, hänvisar till att han är välgödd och att deras barn inte drog hans storlek förrän de var minst ett år äldre. Jaha? Ja. Vad svarar jag på det?

Knäppaste kommentaren var nog ändå hon som påpekade, med huvudet beklagande på sned, att jag aldrig skulle få uppleva hur det känns att ha ett riktigt litet barn. Jag gissar att hon är en av de miljoner som drar paralleller mellan liten och söt, men det ursäktar ju faktiskt inget. Att ha ett alldeles för litet barn är nog dessutom många gånger jobbigt, om det beror på en allt för tidig förlossning.

Hur som helst. Det finns ju betydligt värre saker att gå igenom med barn, men ibland blir jag faktiskt lite trött, som ni kanske förstår. Folk som å ena sidan absolut inte förstår varför det ska vara så mycket fokus på kropp för vuxna, har många gånger samma fokus när det kommer till mina barn. Jag tänker att det helt enkelt vore ganska trevligt om det inte var så. Och att det vore skönt att slippa få kommentarer om statusen på mitt underliv efter respektive förlossning. Alltså jätteskönt, vore det faktiskt. Att slippa det.

Continue Reading

Vad hände med vårdnadshavare?

På hallmattan den här veckan: reklam från Bamseklubben, reklam från gympaskola, reklam från idrottsläger som riktar sig mot unga. Ända sedan Isak kom har företag skickat direktreklam till oss. Eller rättare sagt till mig. Varenda reklamjävel som rör mina barn har även mitt namn på sig. Alex finns inte. Det är bara jag som finns finns i deras adressregister för utskick. Det spelar ingen roll om det är danskurser, gymnastik, prenumerationer eller något annat. Det är enbart jag som ska planera och styra upp vad det nu är de vill sälja, i egenskap av mamma. Så kan pappa kanske vara barnvakt någon gång, om han finns och är riktigt DUTTI. Utan att göra ett allt för långt utlägg om detta, men är det så himla konstigt att mammor känner sig manade att projektleda när det i tid och otid förväntas av dem? Nej.

När jag var liten minns jag tydligt post som var ställd till ”målsman för”. Nu kan ju målsman kännas förlegat, men för all del: vårdnadshavare. Är inte det ett perfekt ord? För vad vet Bamseklubben om sin kundkrets familjekonstellationer? Förmodligen väldigt lite. Ärligt talat. Eff Off Bamseklubben. Tänk om det råkar vara så att det är barnafadern som rår över prenumerationer hos oss? Så himla synd att ni aldrig har adresserat en enda försändelse till honom då.

Continue Reading

Plötsligt en dag händer det

Okej. Helt ärligt var detta i fredags och inte idag, men chocken har hållit i sig ända till idag: vi hade inte en enda konflikt innan halv sex i fredags! Halv sex PÅ KVÄLLEN. Ingen ilsken nästan tvååring som tar brorsans leksaker. Ingen frustrerad nästan sexåring som sliter i legobitar som sitter fast. Inga syskonbråk. Inga mammabråk. Och då var jag ensam med barnen större delen av dagen på grund av planeringsdag på förskolan. Vi överlevde frukost, bibliotek, Coop och städning som vänner. JAG FICK TILL OCH MED DRICKA VARMT KAFFE OCH LÄSA I MIN BOK OSTÖRT I FEMTON MINUTER. Miraklernas tid är då inte förbi. Ni som vet, vet. Som det heter.

 

Continue Reading

Målbild

Ja alltså målbilden är ju inte Karl i en gunga, för uppenbarligen har vi redan fått ner honom i den. Inte heller har jag som målbild att jag ska sitta i gungan. Nej fotot har inte mer med min målbild att göra än att det här är en av tre familjemedlemmar som jag åker ifrån nästa vecka och det där ”åka ifrån” är min målbild just nu. Det blir min första natt ifrån Karl och ja, det känns faktiskt lite i hjärtat precis som det gjorde första natten jag var ifrån Isak. Men alltså. Nätterna just nu. De är en enda avlösning mellan Karl, Isak och min sömnbrist.  Jag snittar på kanske fyra ihopskramlade timmar per natt och det är fan helvetet. Jag vet att det är en period. Jag vet att jag bara måste överleva den. Och jag överlever bäst genom att tänka på nästa fredag när jag tar tåget till Örebro vid lunch, för att först fika med brorsan och sedan möta upp tre gamla kolleger. Vi ska bo i ett barnfritt hus. Vi ska laga mat. Vi ska dricka vin. Vi ska få sovmorgon. Sedan ska jag åka hem igen och då kommer jag må så mycket bättre än vad jag gör nu. Heja nästa helg!

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen.


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden.

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

Nio månader med Karl

 

Det är ju lite märkligt, men vi har lyckats få världens gladaste barn. Jag märkte det när jag gick igenom årets foton för att göra en fotokalender till våra föräldrar. Jäklar vilken glad unge? Trots grinig, närkingsk mamma, morgonsur och småbutter pappa och en storebror med noll millimeter stubin, som dessutom tror att bebisar funkar lite som dockor. Typ att de går att bära omkring på hursomhelst och lägga i konstiga ställningar på golvet. Karl är ändå glad. Inte bara på bild.

Han låter och skrattar, piper och tjuter i princip hela sin vakna tid. Såvida han inte hittar något mönstrat som han inte känner igen. Då är han tyst och koncentrerad en ganska lång stund. Sedan är han igång igen.

Dock finns det ett tillfälle när Karl inte är glad och det är den lilla helvetesstunden på dygnet när hans ska sova. En gång i tiden, fram till för ungefär en månad sedan, gick det att lägga Karl på sidan och sätta på Olle Ljungström och så somnade han. Nu går inte det längre. Nu måste han sätta sig, ställa sig, krypa med pannan före in i spjälsängen, gråta, prutta, skratta, sprattla som en besatt och skrika i allt mellan fem minuter och två timmar innan han däckar av pur utmattning. Vi är så himla bortskämda med Isak som alltid, i princip, har somnat på fem minuter. Även när Isak skriker ”JAG KOMMER ALDRIG SOMNA” från sitt rum, tar det cirka en minuts läsning efter det innan han däckar. Karl sover i och för sig bra och länge, men läggningarna är helvetet. Helvetet. Det känns helt orimligt att detta är samma unge som för några veckor sedan spontansomnade i både barnstolen och babygymmet.

Ibland har jag tänkt att det är rätt jobbigt att Karl är min sista bebis. Att jag kanske skulle vilja försöka få ett tredje barn. Sedan kom Karls helvetesläggningar och nu tänker jag mer att jag kanske ska knipa ihop tills jag har gått igenom klimakteriet, för att undvika alla risker.

Karl har två tänder på väg. En där fram och en där bak. Jag hoppas att det är därför han vägrar sova. Att det är något som ändå är övergående. Ja jag vet, han sover hela nätterna med några undantag, jag borde inte klaga – men två timmar av skrik, relativt ofta, är sjukt tärande trots hyfsat intakt nattsömn.

Han började krypa för några veckor sedan, efter att ha stått i startposition och laddat i säkert två månader. Jäklar vad han laddade. Varje dag tänkte vi att NU, nu är minsann dagen då Karl börjar krypa. Men det var det inte. Till slut tänkte vi att han kanske är den typen av barn som reser sig upp och går och skiter i krypningen, men då började han. Och kort efter har han börjat ställa sig mot det mesta för att headbanga alternativt bara vingla en stund.

Han härmas. Gör tittut, skakar på huvudet och klappar händerna. Ibland tänker jag att han är så himla tidig med ALLT, sedan ser jag i sociala medier alla andra har barn som kunnat krypa från att de var fyra månader och som började läsa sin första bok innan de var ett. Brott och straff av Dostojevskij.

Jag har väldigt dålig koll på hur stor han är. Eventuellt 74 centimeter lång och tio kilo tung, eventuellt lite mer än det.

Han är ett sjukare barn än Isak, men Isak har varit ett otroligt friskt barn. Däremot är Isak fantastiskt bra på att bära hem baciller till sin bror. Karl är förkyld nästan jämt. Han rosslar som en gammal gubbe och hostar så att han väcker sig själv (och måste sövas om) på nätterna. I slutet av varje förkylning får han en ögoninflammation. En gång var den så jävlig att vi fick åka till akuten klockan elva på kvällen. Ögonen var helt igensvullna och stenhårda och det var på det hela taget ganska obehagligt.

Han ammar inte sedan ungefär en månad tillbaka (PRAISE!!!) och det var han själv som valde att sluta. Jag vet att man i de mindre sunda amningshjälpsgrupperna som finns är av åsikten att barn kan tvingas igång med amningen igen, men jag antar att jag är en känslokall jävel som inte vill trycka in tuttarna i munnen på min vägrande och gråtande bebis. Precis som förra gången jag slutade kände jag mig lite sentimental över tidens gång, men samtidigt lättad. På tre dagar kändes det helt otänkbart att amma över huvud taget. Nu käkar han sådant som inte behöver tuggas, men som han kan stoppa i munnen själv och så dricker han välling. Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem. Helst ska man lägga upp bilder på sin unge i sjal, skriva ett jättelångt innehåll om närhet och avsluta med namaste. Och helst ska det vara mamman som gör det här. Pappor är sorgligt frånvarande. OBS: jag bar själv Karl i sjal, numera i sele, vi samsov i början, vi kör potta ibland när vi orkar osv. Jag är inte emot att göra de här sakerna i sig. Jag är emot när det blir en metod som kommer med en miljard ovälkomna råd. Och jag har oerhört svårt för namaste (also known as carpe diem)-inlägg i sociala medier.

Hur som helst. Karl är världens bästa lilla filur om jag får säga det själv. Han älskar sin bror, sin mor och sin far. Han älskar även alla andra människor som han får vänja sig vid en stund. Precis som med Isak har slumpen fallit sig som så att vi är hemma båda två väldigt ofta med honom. Det suger givetvis för ekonomin, men för familjerelationen är det fantastiskt. Och jag tänker att det är delvis därför vi har två trygga ungar, som vare sig är pappiga eller mammiga. Eller så har bara slumpen fallit sig så, att de är sådana ändå. Vad vet jag om just det, egentligen?

Continue Reading

Ändå kul med barn hörrni!

Ja jag vet. Så ofta föräldrar resonerar att deras barn sagt så himla roliga saker, som egentligen är skittråkiga. Nästan lika tråkiga som att lyssna på när folk berättar med inlevelse om sina drömmar (herregud vad tråkigt det är, såvida det inte är jag, men jag drömmer ju bara skitroliga saker). Hursomhelst. Det VAR faktiskt, helt objektivt, jätteroligt att Isak sprang in på sitt rum i vredesmod igår och argskrek till Alex att de skulle göra argyoga för att bli glada igen. Efter yogan frågade vi vem som lärt honom att bli sams genom yoga, men det hade ingen gjort. ”Faktiskt i alla fall att jag kom på det själv” sade han. Sådant litet hippiebarn han är ändå! Det måste vara från Alex gener.  

Continue Reading
1 2 3 6