Målbild

Ja alltså målbilden är ju inte Karl i en gunga, för uppenbarligen har vi redan fått ner honom i den. Inte heller har jag som målbild att jag ska sitta i gungan. Nej fotot har inte mer med min målbild att göra än att det här är en av tre familjemedlemmar som jag åker ifrån nästa vecka och det där ”åka ifrån” är min målbild just nu. Det blir min första natt ifrån Karl och ja, det känns faktiskt lite i hjärtat precis som det gjorde första natten jag var ifrån Isak. Men alltså. Nätterna just nu. De är en enda avlösning mellan Karl, Isak och min sömnbrist.  Jag snittar på kanske fyra ihopskramlade timmar per natt och det är fan helvetet. Jag vet att det är en period. Jag vet att jag bara måste överleva den. Och jag överlever bäst genom att tänka på nästa fredag när jag tar tåget till Örebro vid lunch, för att först fika med brorsan och sedan möta upp tre gamla kolleger. Vi ska bo i ett barnfritt hus. Vi ska laga mat. Vi ska dricka vin. Vi ska få sovmorgon. Sedan ska jag åka hem igen och då kommer jag må så mycket bättre än vad jag gör nu. Heja nästa helg!

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen. 


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden. 

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

Ändå kul med barn hörrni!

Ja jag vet. Så ofta föräldrar resonerar att deras barn sagt så himla roliga saker, som egentligen är skittråkiga. Nästan lika tråkiga som att lyssna på när folk berättar med inlevelse om sina drömmar (herregud vad tråkigt det är, såvida det inte är jag, men jag drömmer ju bara skitroliga saker). Hursomhelst. Det VAR faktiskt, helt objektivt, jätteroligt att Isak sprang in på sitt rum i vredesmod igår och argskrek till Alex att de skulle göra argyoga för att bli glada igen. Efter yogan frågade vi vem som lärt honom att bli sams genom yoga, men det hade ingen gjort. ”Faktiskt i alla fall att jag kom på det själv” sade han. Sådant litet hippiebarn han är ändå! Det måste vara från Alex gener.  

Continue Reading

Lördag i Älvsjö

image

Så här började det. Lite tidigare än vi tänkt oss, men ändå ack så mysigt. Nybryggt kaffe och glada barn är ta mig fan himmelriket.

Sedan.

Sedan sade vi vuxna att när Karl sover då städar vi. Inget jättestäd utan mest ”alla tar hand om sina grejer och så hjälps vi åt om det behövs”. För innan resan var jag däckad av en förkylning och Alex bruten av ett ryggskott, så vi lämnade hemmet i en sanitär kris. Typ.

Och så somnade Karl i alla fall, och strax efter det bröt helvetet ut. För vet ni vad som händer med fyraåringar när de vaknar lite för tidigt? De går omkring som små tickande bomber med impulsklocka. Redo att explodera för minsta hinder (det började med en laddarsladd som tydligen var omöjlig att gå runt). Det spelar ingen roll om man följer alla förståndiga råd i böcker om barn som bråkar. Helvetet is bound to happen. Och jag förstår väl det jag, att man lackar på sömnbrist och städmåsten. Jag gör det själv, ganska ofta.

Hursomhelst. Tjugo minuter efter att bilden togs skrek Isak så att Karl vaknade och sedan skrek han med. Nu har Alex på något mirakulöst vis fått över Isak på hyfsat humör och hjälper honom med städningen mellan sammanbrotten. Jag ligger i mörker med en lätt pulserande känsla bakom tinningen, kliar på mina myggbett och försöker söva om Karl, som vaknar till av varje ljud. Effekten av himmelriket i morse har sedan länge lämnat kroppen.

Om det är skönt att vara hemma igen undrar ni? Kanske om jag fortsättningsvis inleder dagen med en sup. Eller fem.

(Funderade femton varv på hur mycket information jag måste lägga in för att någon inte ska tolka detta inlägg som att jag 1) vill ha råd om barnuppfostran 2) tvingar Isak till att fixa ett kliniskt rent hem när han har sovit för lite 3) tycker att Isak var orimlig. Gissar att svaret är ”enough is never enough” på internet)

Continue Reading

Jag skriver för att det är synd om mig

Vi har en fas igen. Eller Karl har en. I alla fall idag. Igår sov han som vanligt till halv elva, men det spelade ju inte så stor roll eftersom att Isak är hemma på måndagar och han går upp innan sju. Jag själv hade tagit Legrigan natten till igår och somnade sittandes två gånger, medan jag försökte leka med Isak på morgonen. ”Men mamma, då kan ju inte leka om du bluuuundaaaar”. Jaha. FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET DÅ.

Idag är Isak på förskolan till sin egen stora lycka, och även min. Dock tyckte Karl att det var läge att först köra på en natt med massa amning, trots att han har klarat sig finfint utan det innan, för att sedan anse att sju var en lämplig tid att gå upp. Var jag pigg efter det? Inte alls.

En gång sade en vän till mig att mina ögon hängde som råttpittar när jag var trött (har jag skrivit om det innan?). Jag vet fortfarande inte vad han menade, men jag kände att risken fanns att mina ögon hängde så idag. Det var sannerligen inte looken jag var ute efter när jag skulle fotas för tidningen Publikt (jo jo) klockan tio. Så jag gick upp och tog en snabbdusch medan Alex fortfarande var hemma, sedan försökte jag lägga mig med Karl igen. Fem i nio somnade han, och även jag. Tio över nio ringde klockan. Cirka trettio minuter och några bebisrelaterade olyckor senare var vi på väg, med ögonen hängande som jag vet inte vad.

Efter fotograferingen såg jag på Karl att han kanske ville sova lite. Brukar du säga ”sov när barnet sover”? Okej. Då vill jag eventuellt slå dig. Så sluta med det. Eller du kanske tänkte att jag kunde lägga mig på gatan för att försöka kompensera för nattens förlorade timmar? Det tänkte inte jag. Dock är jag inte sämre än att jag fattar att om Karl sover när vi är på språng, kan jag i alla fall sätta mig på ett café och läsa en bok under tiden. Sagt och gjort: vi gick till Waynes.

Precis när Karl skulle till att somna ringde hans farmor och undrade om jag skaffat kreditkort än. Det hade jag inte. Jag vill ha pengar jag har, inte pengar som är på låtsas och som riskerar att kosta mer än de ser ut att göra. Jo, men då visade det ju sig att vi feltolkat hyrbilsfirman i Kroatien, så det räcker inte med att ha självrisken på ett konto utan de vill att man ska ha ett kort med låtsaspengar för det ändamålet. För det är tydligen bättre än riktiga pengar? Fattar inte den logiken alls, men så reser jag inte särskilt ofta heller. (Att svara ”men så är det alltid, så gör hotell också” kommer inte göra mig på bättre humör, så känner ni för att svara det kan ni ställa er med ”sov medan barnet sover”-folket i hörnet och skämmas)

Min bok-ro ersattes således av kreditskortsilska. Jag halsade mitt kaffe och gick.

För att försäkra mig om att det verkligen, VERKLIGEN, inte gick att lösa på något annat sätt, ringde jag hyrbilsfirman. Trettiofem minuter senare svarade de att nej, du kan inte göra på något annat sätt. Världen är ur led. Du måste skaffa ett kreditkort. Så jag gick till SEB vid Liljeholmstorget, men det fanns så klart inte kvar. Så jag gick till bilen och knappade in deras nya adress på gps:en. Men den var fel. Så jag knappade om adressen och hamnade vid Liljeholmskajen mitt i lunchrusning och fick därför stå på en parkering som kostade 40 kronor i timman. Hur lång tid tar det på SEB mitt under lunchen? Säkert 70 kronor parkering i alla fall, tänkte jag och lade i det. Under tiden hade Karl somnat i bilen. Skulle jag sova samtidigt som honom på parkeringen då? Eller hur tänker ni ”sov samtidigt som barnet”-människor? Ni kanske tänker att folk alltid är hemma och att ingen någonsin lider av insomningsproblem och att bara för att det funkade för er, så funkar det för alla? Sjukt dåligt sätt att tänka, om ni frågar mig.

Hur som helst. Det tog inte så lång tid på SEB. Det tog fyrtio minuter, vilket i och för sig är tillräckligt lång tid, men det är inte 70 kronor i parkering-lång tid. Jag beställde ett jävla kreditkort, som jag tänker säga upp så fort jag kan sedan. Det här är första gången i mitt liv jag har behövt ett kreditkort, så jag räknar med att jag kan leva trettiosju år till utan att behöva ett igen.

Jag unnade mig en kopp Selecta-kaffe på vägen ut från SEB, innan jag ägnade resten av 70 kronors-parkeringen åt att jaga Pokémons nere vid vattnet. Med framgång faktiskt! Fast egentligen är det en sanning med modifikation, för mitt i Pokémon-jakten, visade det sig att Karl hade skitit ner sig totalt. Det kändes inte som framgång. Särskilt inte när jag insåg att jag glömt servetter och vatten hemma. Förbannat!

I alla händelser. Dagen har varit skit. Nu är vi hemma, Karl vill inte sova utan ägnar sin tid åt att gnälla entonigt i babygymmet. Jag funderar på om jag verkligen skulle sakna att ha hår ovanpå huvudet, för jag är rätt så jäkla sugen på att slita av det just nu. Men jag väntar nog en stund. I dagens anda lär väl Isak vara på sitt sämsta humör när jag hämtar, och då kan det kanske vara värt att ha några strån kvar att ta av.

Continue Reading

Det här är Karl, just nu

När Isak var bebis fick han en helt egen blogg, och trots att den uppdaterades ganska frekvent det första året har jag glömt nästan allt känns det som. Jag vill faktiskt inte glömma bebis-Karl utan att ha något att gå tillbaka till, så här kommer en liten sammanfattning om vem han hunnit bli på nästan exakt tre månader.

IMG_5908
På tremånaderskollen var Karl 65 cm lång och vägde 6,6 kg, vilket är så enormt att alla som hör det känner sig tvungna att påpeka det samtidigt som de drar efter andan. Isak hade hunnit bli en halv centimeter längre och gått upp nästan ett kilo mer på den tiden, så jag är inte fullt så chockad som resten av världen. Egentligen tycker jag att det är rätt drygt att diskutera storlek på barn, men eftersom att alla tror att det här är så himla unika fall känner jag mig tvungen att nämna det. Det är inte unikt. Det finns miljoner barn som är större, mindre och lika stora. Vänj er och håll tyst.

Att amma Karl är ganska jobbigt såvida det inte är morgon eller natt. Han sprattlar, simmar iväg, trycker bort, klöser, tar tag, släpper, gurglar, skrattar, fiser och står i. Så de där jävla mysstunderna som folk tjatar om när de pratar om amning, de existerar inte här. Det är faktiskt så krångligt att amma Karl dagtid att jag funderar på om vi ska gå över till ersättning på deltid. Så nej, jag kommer inte att amma detta barn i flera år heller även om vissa amningshetsare i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook tycker att det är barnmisshandel att sluta amma innan ungen är två år. Min förhoppning är att han vill sluta av sig själv när han är kring 8 månader, precis som storebrorsan. Dessutom vore det fint om det fanns en neutral amningshjälpsgrupp fri från hetsare och troll, men samtiden verkar inte riktigt vara där än.

IMG_6534

Karl har en storebror som han älskar massor, och Isak har en lillebror som han älskar lite för mycket. Här hemma är just nu de största farorna att Karl ska kvävas av Isaks miljoner pussar eller att Isak ska nypa honom någonstans – antingen på impuls eller på ren trots. Ibland blir Isak dessutom så till sig av att pussa Karl att han råkar bita honom i ett finger. Jag var ju likadan när jag var liten, men jag hade inget småsyskon att ta ut det på. Så jag bet och nöp mina dagiskompisar istället. Både på impuls och för att se hur de reagerade i allmänhet. Minns mycket väl den blandade känslan av tillfredsställelse, skamsenhet och skräck när någon började gråta. Förstår att Isak har svårt att låta bli, även om jag önskar att han kunde göra det ibland. Tar sig Karl ur den här spädbarnsperioden utan trauman, kommer vi alla vara förvånade.

IMG_6843
Isak håller Karls hand om utifall att det skulle bli läskigt på tv.

Karl började le tidigt och Karl började skratta tidigt och Karl började jollra tidigt. Han är väldigt social mot både människor och leksaker med ansikten. Särskilt män verkar falla honom i smaken, och precis som storebror så ÄLSKAR han sin morfar. Eller så tycker han bara att morfar ser sjukt rolig ut, för så fort han dyker upp börjar Karl att skratta.

Nacken höll han upp redan i magen och nu är den även stabil. Han har upptäckt sina händer och börjat sträcka sig efter saker, men är inte riktigt koll på gripreflexen förutom när han ska dra i min tutte. Han rullade från rygg till mage för första gången förra veckan och kämpar nu varje dag för att kunna göra det igen.

IMG_6802
Första rullet

Vi har haft tur med det här barnet. Han har sovit mycket och bra från första dagen i princip och det händer mer än en gång i veckan att han sover hela nätterna. Dessutom gillar att han att sova länge på morgonen. Kombon med Isak, som somnar tidigt och vaknar tidigt är ju inte klockren, eftersom att Karl somnar sent – men efter att ha haft ett barn som vaknat en gång i timman för att äta de första två månaderna och sedan tyckt att dagen börjar klockan fyra under en period är detta himmelriket. Skillnaden sömn gör för livskvalitén går inte ens att beskriva i ord.

IMG_6597
Sover i hippiedress från mina kolleger

Isak hatade att bli buren i sjal. Det gjorde Karl också i början, men alltså trägen vinner! Typ, i alla fall. Han älskar det inte, men det funkar om han får ha huvudet utanför och det får han nu när nacken är stabil. Somnar han får jag gå och stödja hans huvud med handen. Selar hatar han däremot fortfarande och jag tänker inte kämpa så mycket med dem så länge sjalen funkar. Även om det gör mig till en hippie.

IMG_6540
Sjalhäng på Polismuseet

Det sjukaste av allt är hur mycket jag oftast trivs med att ha två barn (ni kan räkna med ett annat svar de veckorna när Karls utvecklingsfaser matchar Isaks trotsperiod). Jag tror att vi fick en enbarnschock och slapp tvåbarnschocken, eller så funkar vi bara så jäkla bra ihop som föräldrar eller så är det helt enkelt så att vi har tur och får sova hyfsat nu. Jäklar vad sömn gör skillnad i tillvaron. Och jäklar vad jag är mycket bättre på att vara föräldraledig den här gången. Hade vi bara haft ett annat boende och en luftkonditionerad bil, hade livet varit nära nog perfekt.

Continue Reading

Om att tvingas njuta

Jag är med i ett mammaforum på facebook. Jag vet inte varför. Troligen för att jag hatar mig själv. I alla fall. Häromdagen skrev en desperat mamma om hur hennes barn vägrar att vara någon annanstans än ovanpå henne. Hon får inte sova, hon får inte gå på toa, hon får inte laga mat, hon får inte göra någonting utan att barnet börjar gråta. Så här var det med Isak i början också. Han ammade oavbrutet och fick han inte amma ville han sova ovanpå någon av oss och fick han inte det heller så var det kris. Ingen vuxen sov. Ingen vuxen åt som den skulle. Alla vuxna mådde jättedåligt.

Karl-Ziggy är lite bättre på det här, men i måndags begick jag det fatala misstaget att äta ett tråg med linser (Isak påverkades aldrig av sådant) och det har helt klart påverkat magstatusen hos honom. I förrgår kväll tröstades han bara med amning, igår låg han och stressgnällde så fort jag lade ner honom, idag verkar han må bättre så länge han slipper vara vaken. Jag har varit en millimeter från att bita av mig tre fingrar i frustration under de här dygnen. Herregud vad jag hade glömt hur otroligt jobbigt det här verkligen är. Känslan av att inte kunna trösta sitt barn, men också känslan av att vara helt livegen och inte ens kunna utföra ett toalettbesök utan att bebisen får en smärre livskris.

Den här mamman i alla fall. Det tog ungefär fem minuter innan hon fick den gamla härliga kommentaren ”släpp alla måsten, passa på att njuta, tiden med de små är så kort”. Om jag fick skjuta en person för varje gång någon sade så hade jag mått så himla mycket bättre, och bostadskrisen i Stockholm hade varit ett minne blott (och jag hade fått en ny fin bostad med galler som fönster…). Alltså ärligt talat? Den där tjatiga ramsan kan bara komma ur munnen på någon som 1) absolut inte vet hur det är 2) inte kan ta in hur andra mår 3) har ett större behov av att visa sig duktig än att känna empati. ”Släpp alla måsten och njuuuut”. Ja men sitt för all del fast i soffan, med blodsockerfall samtidigt som din blåsa långsamt spricker och ha det HÄRLIGT! För det vet ju alla, att snabbaste vägen till total njutning är att någon förnumstig person utan insikt stressar dig med tidens förgänglighet.

Att ha ett barn som närhetstörstar så här i början är inte en välsignelse, det är ett helvete. Det handlar inte om att man vill kunna surfa ostört eller ha femton timmar egentid per dygn. Det handlar (förutom om stressen att inte kunna trösta barnet som gråter) om stressen över att inte kunna tillgodose sina egna basala behov. Behov som behövs för att vara en bra förälder. Ja man får räkna med sömnbrist, matbrist, tålamodsbrist, nödighet och en hel massa saker som förälder – men man måste få lov att tycka att det är jobbigt utan att någon ska försöka få en att må ännu sämre genom att påminna en om att man inte njuter. I vilken verklighet har det ens hjälpt mer än stressat när någon sträcker fram ett långt finger och säger ”du njuuuuuter väl nu VA?” Nej. Sådana personer tycker jag faktiskt inte om. Låt folk få må dåligt i fred om du inte vill trösta dem. Alla har rätt till sin egen ångest. Det betyder inte att man inte vill ha sitt barn. Mon dieu! Det är faktiskt okej att inte njuta av precis allting under väldigt jobbig period.

PS. Det är  även okej att vilja surfa ostört ibland också. Man behöver inte vara en dålig förälder för det.

Continue Reading

What’s your name, yo?

Jävlar i helvetet vad jobbigt det är att enas om ett namn, men nu tror jag att vi har gjort det. Nu tror jag faktiskt att vi har bestämt att det här är Karl. Det tog bara fem veckor av hans liv:

Om prins Carl Philip visar sig ha storhetsvansinne och döper sin unge till halva sitt namn, det vill säga Karl, ja då kommer jag eventuellt att bränna ner slottet. Det räcker faktiskt med att hans storasyster stal Oscar (som Alex i och för sig inte helt hade sagt ja till, men jag tänker vara sur på Victoria ett tag till ändå). Nu ska jag bara få Alex att inse att Ziggy är ett perfekt andranamn. Efter Ziggy Stardust så klart. Jag tycker att den informationen räcker för ett jublande ja till mitt fantastiska förslag – om inte annat så borde det räcka med att jag bar och födde detta barn för att få dubbla röster i det här – men tydligen har inte Alex fattat hur det går till. Jaja. Nu ska jag i alla fall testa det där ”sova medan barnet sover”. God natt!

Continue Reading

Hur gammal är jag egentligen?

Jag vet ju när jag är född, så jag vet att jag är 37 nu. Det låter ju inte som en gigantiskt hög ålder, men när jag kollar mig omkring så känner jag mig helt otroligt gammal och lite ofullständig. Låt mig få ta ett exempel. I de flesta forum jag är med i nu, rörande föräldraskap, finns massor av flerbarnsföräldrar och husägare. Samtliga är födda en bit in på åttiotalet. De flesta har fått sitt andra barn och köpt sitt hus innan jag fick min första son. I föräldragruppen med Isak var jag en av de äldsta förstagångsföräldrarna – då var jag ändå bara 33 när den gruppen drog igång. Nu när det är dags att skriva upp sig för andragångsföräldragruppen kommer jag mest troligt att vara den äldsta. Och den enda som inte bor i hus eller bostadsrätt eller har skaffat flera barn inom två år. Ska inte Stockholm vara ett ställe där folk blir föräldrar sent? Jag känner mig lurad! Dessutom känner jag mig inte så himla gammal egentligen, även fast jag verkar vara gammal men bo som en ungdom. Och så känner jag mig jätteosugen på att gå med i en andragångsföräldragrupp. Ja. Jag har fördomar – men de baseras helt och hållet på alla grupper jag varit med i redan där jag tvingas ta del av skittråkiga diskussioner om bostadsägande, barnvagnsmärken, ”barn är meningen med livet”, ”det skulle du tänkt på innan du skaffade barn” and what not.

När var folk fulla egentligen? Jag kan säga när jag var det! Från sena tonåren fram till sommaren 2011 då jag var 32 och blev gravid med Isak. Under de åren jobbade jag även hårt när jag inte var full (vilket jag trots allt inte var så ofta), men hade aldrig en lön som gjorde att jag kunde lägga undan särskilt mycket pengar och ingen annan har gett mig några heller. Så nej, jag har inte varit hemma och renoverat ett hus eller en lägenhet eftersom att jag inte köpt någon – men det kanske är det som är normen egentligen i det här? Det kanske är det folk har gjort? OM de inte har rest. Det har jag inte heller gjort., såvida inte röda linjen till Slussen räknas.

Jag känner mig lite ensam som hela tiden får barn när mina vänner har paus i sitt barnafödande. Jag känner mig lite gammal fast jag egentligen inte är det. Jag känner mig lite ofullständig i en pytteliten och smutsig hyresrätt (skulle gärna byta den mot en större och mindre smutsig hyresrätt med hiss istället för brant marmortrapp). Men jag känner inte att jag är gjord för att umgås med dem som generellt söker sig till föräldragrupper och föräldraforum. Jag fattar inte hur mina vänner har gjort som har skaffat ”vänner för livet” i de här sammanhangen? Är det mig det är fel på eller har jag bara haft otur? Eller finns det helt enkelt inte fler just nu som föddes på sjuttiotalet eller tidigt åttiotal, bor i hyresrätt med en nyfödd och ett syskon som är mer än två år äldre i en förort söder om Stockholm och som har andra intressen än renovering, barnvagnar och att helt ignorera det faktum att ”bebis” är ett böjbart ord? ”Idag ska jag och bebis gå ut i vår Brio Blaj Blaj och titta på tapeter. Bebis tycker om det.” Bah! Livet som alternativ. Så himla ensamt hörrni! Nej men ärligt talat. Jag har det rätt bra ändå, jag känner mig bara lite udda och ensam i veckorna när mina vänner jobbar.

IMG_3719
Igår, när jag var hemma hos in kära poddkollega och vän Katta. Med sådana vänner kan faktiskt föräldragrupperna kvitta.
Continue Reading

Saker som aldrig går ur tiden tydligen: dumma frågor om kön

Det är fyra år sedan jag var gravid sist och ändå behöver jag störa mig på samma saker den här gången för det har hänt precis INGENTING på fyra år. Det känns ju faktiskt ganska så trist.

På tisdag har vi vårt rutinultraljud och vad händer? En miljard frågor från omgivningen om vi ska kolla kön, givetvis. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara en idiotfråga. Det behöver inte ligga några värderingar i den menar jag, mer än nyfikenhet (även om nyfikenhet kan vara nog så irriterande). Men sedan, förstår ni, att när jag säger ”troligen inte”, så förvandlas den här nyfikenheten till ren och skär dumhet.

De två vanligaste orsakerna till att vi tydligen MÅSTE kolla kroppsligt kön är dels för att vi ska kunna förbereda oss på rätt sätt (underförstått: köpa rätt färg på kläderna – den oron kände folk när jag väntade Isak också) och dels att *trumvirvel* Isak blir förvirrad om han inte får veta. Alltså. Isak blir förvirrad om han inte får veta? HUR DÅ? Varför då? Jag fattar inte? Ultraljud har funnits sedan slutet på sextiotalet, men när jag föddes 1978 fanns det ändå ingen möjlighet att kolla mitt kön. Möjligheten var så liten att tanken var helt orimlig. Är alla som är födda innan åttiotalet någon gång, och som har småsyskon, förvirrade alltså? Nog för att det förklarar en hel del om mina bröder, men herregud vilket sabla trams. Den lilla, lilla lust jag kände att faktiskt se vilket kön som ligger där den här gången har med råge blåst bort av de här, oroväckande vanliga, kommentarerna.

Så här: Isak säger att han önskar sig en lillasyster som ska heta Emma, men vi har förberett honom på att det lika gärna kan komma en lillebror. Tyvärr vill han att lillebrorsan ska heta Prinsessan Bajs, men i övrigt är han inte mer förvirrad än gemene tre och ett halvt-åring just nu. Och kläder behöver vi inte planera, för vi har massor kvar efter honom och de är alla genusvänliga. Det vill säga: färgglada och praktiska för alla ungar oavsett kön.

IMG_2773
Okej. Björndräkten var kanske inte jättepraktiskt, men vi visste ju faktiskt inte att han skulle vara så stor när han föddes att han redan vuxit ur den här presenten i magen. Och ja – det gick utmärkt för hans faster att köpa den även fast hon inte visste att han var en han!

 

Continue Reading
1 2 3 5