Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

Continue Reading

Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

Continue Reading

Totalt jävla mörker – eller i alla fall sjukt mulet

Jag tror minsann att jag har blivit lite trasig. Hösten, och våren innan den, var inte nådig. Först var det jobbet och arbetsbelastningen, sedan började kroppen falla ihop och sist, men störst, så var det skolstarten för mitt äldsta barn.

Det här kan jag av flera skäl inte skriva jättemycket om, men jag kan ge er en liten bild. Vi hade en person – JAG hade en person – som mejlade mig och bara mig långa, långa mejl om hur hemskt mitt barn är (för varför ska en pappa ens behöva blandas in). Sedan hade vi långa, långa samtal med skolan och fick en annan bild, men det spelar ingen roll. Jag hade redan blivit mer eller mindre förstörd. Jag vågar till exempel knappt höra av mig till andra föräldrar, eftersom att jag är för rädd att de också ska skriva lika långa, hemska mejl. Jag får magont om mitt barn visar reaktioner som inte är positiva, eftersom att det skulle kunna bekräfta något av det som stod i mejlen. När han vill planera sitt sjuårskalas får jag panik, för tänk om ingen kommer? Det har inte varit självklart för honom att få vänner. Och om hans klasskompisar kommer – tänk om han inte är jätteglad hela tiden, utan gud förbjude: reagerar med känslor som hos ett barn? Och varför har han inte ens blivit bjuden till något kalas själv sedan skolstarten? Varför tar ingen annan förälder kontakt med oss och föreslår en lekträff? Jag överanalyserar säkert, men jag kommer inte ifrån ångesten och jag kommer inte ifrån att det är jag som har gjort något fel i min uppfostran. Varit för lat, för osocial mot andra föräldrar, inte varit tillräckligt på, försökt för lite, hittat på för få saker, inte tänkt på mitt sääärskilda ansvar som pojkförälder. Svurit för mycket?

Så ja. Jag har som sagt blivit lite trasig. Jag märker det på den ständiga känslan av ångest, och jag märker det på att jag inte tycker om mig själv.

Förutom tidsbrist och allmän utmattning är detta varför jag inte bloggar. Jag vet inte om jag är så sugen på att ge den här typen av inblickar i mitt liv, men det är det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ångest över än det ena, än det andra. Anledningen till att jag ändå skriver detta är att jag just nu har något slags fokus på att jag kommer att må bättre och framför allt så kommer det att bli bättre för mitt barn och då ska jag gå tillbaka till den här posten och minnas hur jävla illa det var. Och nästa gång det blir så här jävligt för någon av oss – för det blir det ju med jämna mellanrum pga livet – så ska jag gå tillbaka till posten som jag kommer skriva när allt har vänt, och veta att det blir fan ta mig bättre. Någon gång. Just nu dock: not so much.

Continue Reading

Förbannat.

Så. Ikväll var det ett mingel för 100 personer och jag hade beställt chirre och grejer till det. Faaaaast, jag hade visst skrivit 26 november i bokningen. Fick ett stressat mess från Teaterbaren i Kulturhuset strax efter nio. De hade löst det – stackars, stackars människor som kom till jobbet idag och fick detta som uppgift – men ändå. Mild ångest.

Jag fick bekräftelsen per mejl i förra veckan och jag tänkte att jag skulle dubbelkolla den, men så har jag fem pågående antagningsärenden på jobbet, och tre nyanställningar. Plus intervjuer för en ny kollega, introduktion av ny personal, myndighetskontakter för en kollega som har problem med föräldraledigheten, förteckning av två års forskningsprojekt, projektplan för en årsrapport och det vanliga, vardagliga som bara ska hinnas med. Plus filmfestivalen samtidigt. Jag skriver inte detta för att skryta om mitt viktiga jobb, utan snarare för att jag själv ska se att det är rimligt att det blir en miss här och där. Och faktiskt. Jag tycker att det kanske var lite förlåtligt att jag råkade skriva november istället för september under omständigheterna. November är liksom dessutom MÅNADEN. Filmfestival och min fyrtioårsdag. Den ligger naturligt längst fram i huvudet.

Med detta sagt. Imorgon är det jag som åker upp efter lunchen och lämnar en blomma till de anställda på Teaterbaren. Så fantastiskt bra personal som fixade detta på plats. Usch vad jag skäms ändå.

Continue Reading

Världen brinner på grund av oss

Jag har varit intresserad/engagerad i #klimat sedan jag var doktorand i meteorologi ca 1990, dvs innan jag började jobba heltid på SVT.

Det är sällan jag drabbas av ”klimatångest”/oro. Men jag gör det nu… när jag ser prognoserna för Portugal och Spanien till helgen. ->

— Par Holmgren (@ParHolmgren) July 31, 2018

På riktigt. Avboka era jävla charters, ta bort köttet, åk kollektivt så mycket ni kan och lägg av med överkonsumtionen. Prognosen för Portugal är femtio grader i helgen. Här hemma brinner skogarna upp. Människor och djur dör för våra lyxvanor. Vilken fruktansvärd ångest detta är.

Vi kan inte lita på att något av de politiska partier som har chans att få makt efter valet vågar gå emot den välbärgade köttmassan genom regleringar och skatter för privatpersoner. Och en ensam person kan inte göra allt själv. Men de flesta av oss kan göra något, och det är fan dags att göra det nu.

Detta är vad jag gör från och med idag:

– tar upp konsumtionsbegränsningen igen. Jag får bara ersätta det som går sönder eller tar slut.

– börjar matplanera igen. Efter närhetsprincip och säsong.

– matrester äts upp och flyttar inte längre in i kylen för att vi är sugna på något annat.

– skärper mig med sopsorteringen.

– djupandas i en påse och försöker att inte tänka på vad jag har gjort mot mina barn genom att föda dem in i den här världen.

Continue Reading

Den onda cirkeln

Precis när jag är på väg att somna får jag bilder av hur vi åker ner med bilen i vatten och barnen blir innestängda, eller att Isak körs på av en buss eller att Karl ligger livlös i sängen. Eller så kommer tankarna när jag vaknar på natten och håller mig vaken i timmar. I natt kunde jag absolut inte somna om, så till slut läste jag igenom några blogginlägg i Feedly och hamnade på ett förskolebarn som dött av, vad jag gissar var, bakteriell hjärnhinneinflammation. Fick så mycket ångest att jag var på väg att väcka Alex och föreslå att vi försöker få ett barn till, så att Isak eller Karl inte blir ensamma om någon av dem dör. Vid fem somnade jag, vid sex ringde klockan och då kände jag väl att ett barn till inte är riktigt vad jag behöver just nu, eller senare heller för den delen.

Så här har det varit periodvis hela mitt liv, fast det blev värre med barnen. Jag oroar mig mer för att jag sover mindre. Jag sover mindre för att jag oroar mig mer. Det är så en period. Sedan går det över. Och sedan kommer det tillbaka. På det stora hela är jag i alla fall väldigt, väldigt trött just nu.

Continue Reading

Nej. Nu vill jag faktiskt inte mer.

Så. Nu kom dagen då jag började få klarhet i vad min förra tandläkare menade när han sade ”det får vi ta ställning till sedan”. Tyvärr är  han inte med i detta ställningstagande, eftersom att han har slutat. Vilket är synd. För trots allt var han himla bra.

Idag fick jag en annan tandläkare som också var himla bra, medan personen som bokade min tid inte alls var särskilt bra. Det står klart och tydligt i min journal att detta var en komplicerad lagning. Skadan sitter liksom på bakre kortsida där tänderna möttes, innan den ena drogs ut. Ganska så otillgängligt alltså. Ändå bokades en tid för en vanlig lagning. Trots att tandläkaren borrade så att det ilade upp i hjärnan även med bedövning, så blev det inte färdigt den här gången. Jag fick en tillfällig lagning och en ny tid i mars. Och då ska vi borra jättemycket mer och funkar inte det så måste det rotfyllas och jag börjar faktiskt, FAKTISKT, bli ganska trött på det här. Men även rätt rädd. Jag vet att jag minns något fel i den här historien, men en nära väns svärmor råkade ut för en olycka hos tandläkaren, och hamnade därefter i rullstol med väldigt låg hjärnaktivitet. Inser att detta är något som inträffar cirka en gång på miljarden, och jag missar, som sagt, säkert viktig fakta i det här – men det hjälper inte. Och det spelar ingen roll om jag får reda på hur det egentligen var. Jag vill faktiskt inte mer nu. Jag vill inte ens ha några tänder längre om det ska vara sådant himla jobb med dem. Drar snart ut allihop med en tång och kraften från min rädsla för omfattande hjärnskador. Alldeles själv. Bu.

Continue Reading

Klimatavtalsångest och det jag själv gör

Få har väl missat att Trump gick ur klimatavtalet före sommaren. Eventuellt är det en gammal nyhet att dra upp nu, men det är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Dessutom råkade vi börja prata om det på jobbet idag.

När Trump vann valet blev jag uppgiven och sorgsen, men när USA gick ur Parisavtalet blev jag verkligen livrädd. Alla apokalypsfilmer jag sett om en miljöförstörd framtid passerade i revy, med mina barn som huvudkaraktärer (ja, jag vet – oerhört familjecentrerat av mig). Nu lugnade mina kolleger mig med att det är ett par års uppsägningstid på det där avtalet, så senast 2020 (tror jag det var) kan amerikanerna gå ur. Och flera delstater har ju angett att de tänker fortsätta följa avtalet ändå. Förhoppningsvis finns det en liten, liten strimma hopp här. Har vi tur sitter inte ens Trump kvar när det blir aktuellt, och är han borta kanske någon mindre korkad person stoppar utträdet.

Den här diskussionen om avtalet mynnade ut i en diskussion om den svåra balansen mellan eget ansvar och samhällets ansvar. Att å ena sidan är allt ett stort system där individen har väldigt lite att säga till om. Regler måste skärpas. Miljöhot elimineras. Det måste komma mer uppifrån. Å andra sidan sitter vi på en oerhört privilegierad plats i det där systemet och man kan inte bara bortse från det medan man lutar sig tillbaka och väntar på ”samhället”. Å tredje sidan – en person kan inte göra allt. Men å fjärde sidan: alla kan göra något.

Jag tycker att jag gör rätt mycket bra faktiskt, när det kommer till klimatsmarthet. Men som många andra kan jag givetvis bli bättre. När jag gör klimatkalkylatorn för att se hur många jordklot jag lever upp stannar det på 2.8. Genomsnittssvensken landar på 4.2, men jag har ingen anledning att slå mig själv för mycket för bröstet. Vi har bil. Den är svår att bortprioritera just nu, men lik förbannat står den där på parkeringen utanför. Och även om vi inte kör mer än tusen mil per år, blir det så klart en del latresor bara för att den finns. Andra saker jag kan bli bättre på är:

  • återvinning – alldeles för mycket åker ner i lådor i källaren, fast det borde lämnas in till närmaste Stadsmission
  • sopsortering – vill inte ens gå in på hur mycket bättre jag kan bli där
  • elförbrukning – förstår inte hur något som nöttes in i mig under alla år hemma, bara har kunnat sippra bort de tre senaste åren? Det vill säga: att alltid släcka lampan när jag lämnar rummet och att inte låta elapparater stå i stand by-läge.
  • vattenförbrukning – är bäst på att låta kranen bara stå och rinna när jag lagar mat. Och dessutom badar jag fortfarande badkar ibland. Dock oftast med barnen, så då kanske det inte är riktigt lika slösigt som lyxbad i ensamhet?
  • resthantering – så himla dålig på att ta tillvara på rester. Dels har vi inte så mycket plats i frysen och dels är jag… dålig på att ta tillvara på rester.

Samtidigt så:

  • köper jag i princip enbart second hand till mig och barnen. Enda nya plaggen jag köper är underkläder, med undantag för två reafynd på Lindex i somras och några panikinköp i samma butik när jag inte hittade sommarkläder till Karl samma vecka som värmen slog till. För att sedan försvinna – men det visste vi ju inte då.
  • äter jag veganskt minst två gånger om dagen och har fått bort 99% av min mjölkkonsumtion. Är dock sämst på att sluta med ost, gräddfil och ägg.
  • äter jag grönsaker efter säsong och massor av linser och bönor.
  • bor jag litet i en hyresrätt. Storleken är inte självvald i och för sig, men hyresrätt är. Även om jag kunnat hade jag inte velat bo i bostadsrätt och hade jag ändå hamnat där hade jag inte tvångsrenoverat.
  • har jag flugit två gånger på fem år. Om två veckor flyger jag en tredje gång. Till Cambridge. HURRA JAG SKA ÅKA TILL CAMBRIDGE!

Har ni något ni är bra respektive mindre bra på när det kommer till ett så kallat hållbart liv?

Continue Reading

Hej då nyheterna

Då och då blir mitt psyke lite bräckligt. Vanligtvis när jag har lite för mycket hormoner i omlopp, som t.ex. vid pms och hela året efter att jag fött barn tydligen. Det här blev tusen resor värre sedan jag fick barn för övrigt, vilket jag tror att jag nämnt tidigare och även om jag inte har det så är jag väl knappast unik som blivit känsligare. När Isak var ny gick jag till exempel till slut till en psykolog, eftersom att det blev för mycket. Och det är det på väg att bli nu också, även om jag tänker skippa psykologen den här gången.

Jag kan inte sluta ta in saker just nu. Allt hemskt jag läser eller hör om går rätt in i mig som en film om min familj. Jag är som ett stort svart hål som slukar misär och det finns liksom inget stopp, ingen botten, inget slut. Det bara fortsätter att gå in och det funkar inte. De senaste nätterna har jag känt hur vi är på flykt och drunknar någonstans på medelhavet, instängda i en båt. Jag har försökt ta oss ut ur bränder, jag har planerat samtalet till SOS Alarm när någon av oss blir knivskuren, jag har tänkt igenom vilka vägar vi ska åka i sommar för att minska risken för mötesolyckor. Barn som glöms i bilar eller blir påkörda eller faller ut från balkonger. De får mina barns ansikten allihop. Jag orkar inte. Jag kan inte läsa om de här sakerna just nu.

Jag vet att det är en lyx att unna sig att bara sluta läsa nyheterna, medan allt det där fortsätter drabba andra familjer. Men jag klarar det inte. Och ingen slutar heller drabbas om jag fortsätter läsa, jag kan bara maktlöst titta på. Jag äts upp av ångest så fort jag inte sysselsätter mig med något, och kvällarna blir en plåga som gör att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vrider och vänder mig till leda, medan tankarna rusar och pulsen ökar. Jag googlar statistik över flygplansolyckor och bränder i hemmet. Funderar på hur jag ska kunna slippa åka med barnen till Kroatien i september, samtidigt som jag intalar mig att de allra, allra flesta människor faktiskt lever ett fullt liv. Nödvändigtvis inte utan att drabbas av tragedier, även om det finns människor som klarar ett helt liv utan det med.

Hur som helst. Jag måste sluta med nyheterna nu. Ett tag i alla fall. Jag har ju ändå minnet av allt jag läst tidigare idag kvar…

Continue Reading

Hur gammal är jag egentligen?

Jag vet ju när jag är född, så jag vet att jag är 37 nu. Det låter ju inte som en gigantiskt hög ålder, men när jag kollar mig omkring så känner jag mig helt otroligt gammal och lite ofullständig. Låt mig få ta ett exempel. I de flesta forum jag är med i nu, rörande föräldraskap, finns massor av flerbarnsföräldrar och husägare. Samtliga är födda en bit in på åttiotalet. De flesta har fått sitt andra barn och köpt sitt hus innan jag fick min första son. I föräldragruppen med Isak var jag en av de äldsta förstagångsföräldrarna – då var jag ändå bara 33 när den gruppen drog igång. Nu när det är dags att skriva upp sig för andragångsföräldragruppen kommer jag mest troligt att vara den äldsta. Och den enda som inte bor i hus eller bostadsrätt eller har skaffat flera barn inom två år. Ska inte Stockholm vara ett ställe där folk blir föräldrar sent? Jag känner mig lurad! Dessutom känner jag mig inte så himla gammal egentligen, även fast jag verkar vara gammal men bo som en ungdom. Och så känner jag mig jätteosugen på att gå med i en andragångsföräldragrupp. Ja. Jag har fördomar – men de baseras helt och hållet på alla grupper jag varit med i redan där jag tvingas ta del av skittråkiga diskussioner om bostadsägande, barnvagnsmärken, ”barn är meningen med livet”, ”det skulle du tänkt på innan du skaffade barn” and what not.

När var folk fulla egentligen? Jag kan säga när jag var det! Från sena tonåren fram till sommaren 2011 då jag var 32 och blev gravid med Isak. Under de åren jobbade jag även hårt när jag inte var full (vilket jag trots allt inte var så ofta), men hade aldrig en lön som gjorde att jag kunde lägga undan särskilt mycket pengar och ingen annan har gett mig några heller. Så nej, jag har inte varit hemma och renoverat ett hus eller en lägenhet eftersom att jag inte köpt någon – men det kanske är det som är normen egentligen i det här? Det kanske är det folk har gjort? OM de inte har rest. Det har jag inte heller gjort., såvida inte röda linjen till Slussen räknas.

Jag känner mig lite ensam som hela tiden får barn när mina vänner har paus i sitt barnafödande. Jag känner mig lite gammal fast jag egentligen inte är det. Jag känner mig lite ofullständig i en pytteliten och smutsig hyresrätt (skulle gärna byta den mot en större och mindre smutsig hyresrätt med hiss istället för brant marmortrapp). Men jag känner inte att jag är gjord för att umgås med dem som generellt söker sig till föräldragrupper och föräldraforum. Jag fattar inte hur mina vänner har gjort som har skaffat ”vänner för livet” i de här sammanhangen? Är det mig det är fel på eller har jag bara haft otur? Eller finns det helt enkelt inte fler just nu som föddes på sjuttiotalet eller tidigt åttiotal, bor i hyresrätt med en nyfödd och ett syskon som är mer än två år äldre i en förort söder om Stockholm och som har andra intressen än renovering, barnvagnar och att helt ignorera det faktum att ”bebis” är ett böjbart ord? ”Idag ska jag och bebis gå ut i vår Brio Blaj Blaj och titta på tapeter. Bebis tycker om det.” Bah! Livet som alternativ. Så himla ensamt hörrni! Nej men ärligt talat. Jag har det rätt bra ändå, jag känner mig bara lite udda och ensam i veckorna när mina vänner jobbar.

Continue Reading