Efter att Örjan tvingat in lockar i mitt hår och övertygat mig om att johooodå de kommer visst hålla (och det har de faktiskt gjort nu i tre timmar) så åkte jag med försenade bussar hem. Sedan sprang jag in, slängde i mig mat, pussade barnet hastigt god natt på pannan, slet åt mig föräldrakooperativets mastercard och brände iväg till Willys för att handla obscena mängder frukost och mellanmål till trettiosju förskolebarn. Det är bland annat sådant vi får göra en gång per termin för att kunna ha en pedagog extra till barnen. Och det är så klart ingen jättegrej egentligen. Vanligtvis. Men när det har blivit en kommunikationsmiss som innebär att vi får handla med ungefär noll sekunders framförhållning så blir det en lite större grej. Och när det blir som idag så växer den där grejen ännu mer.
Jag handlade. Det gjorde jag. 18 liter mjölk, 12 påsar bröd, 10 liter yoghurt, blöjor, keso, ost, ägg, hushållspapper och ja, ni fattar. Sjukt mycket grejer. Egentligen är vi ju två om det här, men eftersom att handlingen var tvungen att göras idag och jag, som är den enda med körkort, inte var hemma förrän typ vid Isaks sovtid så… lucky me!
Som vanligt när jag tycker att jag är smart och självskannar så är jag egentligen inte alls smart, för varje gång jag självskannar på Willys så fastnar jag i en kontroll. Det vet jag egentligen, men samtidigt: yolo! Jaja, idag var inget undantag så klart. Jag stoppades när jag skulle dra mitt kort. Så mycket för att spara tid…
När Isak skulle börja förskolan var min största skräck alla andra föräldrar. Alla vuxna människor med belånade jättevillor och barn med mindre än två års mellanrum för att de bara ähähääälskar allt med familjelivet. Föräldrar med ordnade liv och städade hem och huvuden på sned mot oss som bor i hyresrätt i en mindre ordnad tillvaro (inte för att just de två hänger ihop, men ni fattar). Nu är inte föräldrarna på förskolan inte alls så, men generellt känns många helt klart mer ordnade än vad vi är och sådant där ger mig alltid ångest.
Hur som helst. Kontrollen. Det var bara en snabbkontroll på tjugo varor, så jag lade kontokortet och inköpslistan åt sidan på disken och hjälpte killen bakom kassan. Sedan skulle jag betala och då var kortet borta. Alltså HELT borta. Ingen hade befunnit sig vid kassan annat än jag och butiksbiträdet, så ingen kan ha snott det. Jag VET att jag höll det i handen innan kollen, men nu fanns det inte där. Det låg inte på disken, det låg inte i någon av påsarna, det låg inte bakom eller framför disken eller i vagnen, det låg inte någonstans i butiken där jag hade gått, det låg inte i mina fickor. I fyrtiofem minuter letade jag, alltmedan jag blev kallad ”fröken” av butiksbiträdet. ”Fröken kanske har glömt kortet i hemma?”, ”Det här ser inte bra ut fröken”, ”Kanske ska fröken ta och spärra kortet på en gång?”. Fröken? Seriöst? Jaja. Jag gjorde det enda jag kunde göra i den situationen. Betalade med mitt eget kort, gick ut i bilen och satte mig och grät i en kvart. Sedan åkte jag hem.
När jag kom hem fick Alex tag på förskolans ekonomiansvarig så kortet är spärrat. Det borde vara jag som ringde det samtalet. Nu går han fram och tillbaka med varorna i Isaks vagn, från bilen till förskolan och får ta straffet för att jag är en klant. Det borde vara jag som gick den vägen. Men jag sitter här och fortsätter gråta istället. För att jag är så jävla klantig. För att jag inte orkar. För att jag känner mig otillräcklig. För att jag sabbar för andra genom att vara som jag är. För att jag fattar att det här beror på stress men att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag har PMS. För att något jävla aber har repat vår bil och kastat ägg på den och det känns som om det var riktat mot just mig.
För att jag precis, just idag levde upp till fördomen som jag tror att alla andra har om mig.
Känner mig så sorglig att jag inte ens orkar lägga upp en bild på mitt sönderbölade ansikte. Vill bara typ… bort från den här dagen. Tvi.
