Klimatavtalsångest och det jag själv gör

Få har väl missat att Trump gick ur klimatavtalet före sommaren. Eventuellt är det en gammal nyhet att dra upp nu, men det är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Dessutom råkade vi börja prata om det på jobbet idag.

När Trump vann valet blev jag uppgiven och sorgsen, men när USA gick ur Parisavtalet blev jag verkligen livrädd. Alla apokalypsfilmer jag sett om en miljöförstörd framtid passerade i revy, med mina barn som huvudkaraktärer (ja, jag vet – oerhört familjecentrerat av mig). Nu lugnade mina kolleger mig med att det är ett par års uppsägningstid på det där avtalet, så senast 2020 (tror jag det var) kan amerikanerna gå ur. Och flera delstater har ju angett att de tänker fortsätta följa avtalet ändå. Förhoppningsvis finns det en liten, liten strimma hopp här. Har vi tur sitter inte ens Trump kvar när det blir aktuellt, och är han borta kanske någon mindre korkad person stoppar utträdet.

Den här diskussionen om avtalet mynnade ut i en diskussion om den svåra balansen mellan eget ansvar och samhällets ansvar. Att å ena sidan är allt ett stort system där individen har väldigt lite att säga till om. Regler måste skärpas. Miljöhot elimineras. Det måste komma mer uppifrån. Å andra sidan sitter vi på en oerhört privilegierad plats i det där systemet och man kan inte bara bortse från det medan man lutar sig tillbaka och väntar på ”samhället”. Å tredje sidan – en person kan inte göra allt. Men å fjärde sidan: alla kan göra något.

Jag tycker att jag gör rätt mycket bra faktiskt, när det kommer till klimatsmarthet. Men som många andra kan jag givetvis bli bättre. När jag gör klimatkalkylatorn för att se hur många jordklot jag lever upp stannar det på 2.8. Genomsnittssvensken landar på 4.2, men jag har ingen anledning att slå mig själv för mycket för bröstet. Vi har bil. Den är svår att bortprioritera just nu, men lik förbannat står den där på parkeringen utanför. Och även om vi inte kör mer än tusen mil per år, blir det så klart en del latresor bara för att den finns. Andra saker jag kan bli bättre på är:

  • återvinning – alldeles för mycket åker ner i lådor i källaren, fast det borde lämnas in till närmaste Stadsmission
  • sopsortering – vill inte ens gå in på hur mycket bättre jag kan bli där
  • elförbrukning – förstår inte hur något som nöttes in i mig under alla år hemma, bara har kunnat sippra bort de tre senaste åren? Det vill säga: att alltid släcka lampan när jag lämnar rummet och att inte låta elapparater stå i stand by-läge.
  • vattenförbrukning – är bäst på att låta kranen bara stå och rinna när jag lagar mat. Och dessutom badar jag fortfarande badkar ibland. Dock oftast med barnen, så då kanske det inte är riktigt lika slösigt som lyxbad i ensamhet?
  • resthantering – så himla dålig på att ta tillvara på rester. Dels har vi inte så mycket plats i frysen och dels är jag… dålig på att ta tillvara på rester.

Samtidigt så:

  • köper jag i princip enbart second hand till mig och barnen. Enda nya plaggen jag köper är underkläder, med undantag för två reafynd på Lindex i somras och några panikinköp i samma butik när jag inte hittade sommarkläder till Karl samma vecka som värmen slog till. För att sedan försvinna – men det visste vi ju inte då.
  • äter jag veganskt minst två gånger om dagen och har fått bort 99% av min mjölkkonsumtion. Är dock sämst på att sluta med ost, gräddfil och ägg.
  • äter jag grönsaker efter säsong och massor av linser och bönor.
  • bor jag litet i en hyresrätt. Storleken är inte självvald i och för sig, men hyresrätt är. Även om jag kunnat hade jag inte velat bo i bostadsrätt och hade jag ändå hamnat där hade jag inte tvångsrenoverat.
  • har jag flugit två gånger på fem år. Om två veckor flyger jag en tredje gång. Till Cambridge. HURRA JAG SKA ÅKA TILL CAMBRIDGE!

Har ni något ni är bra respektive mindre bra på när det kommer till ett så kallat hållbart liv?

Continue Reading

Gnap!

I september blev jag utsatt för en härskarteknik. Jag är lite långsam med sådant där tyvärr, så det tog faktiskt ända fram tills ganska nyligen innan jag insåg vad som hade hänt och då insåg jag det eftersom att det kom tio härskartekniker till. Det var i och för sig samma typ av härsk som den första, men i lite olika ordalag och det var väl variationerna som fick mig att se basen, så att säga. Nu har jag i alla fall betett mig helt i enlighet med den här härskartekniken ända sedan den dök upp första gången. Jag har aktat mig, inte velat ta plats, delat med mig mer än vad som är rimligt och på alla vis försökt visa att jag FAKTISKT ÄR JÄTTESNÄLL OCH GENERÖS. Fast grejen är att jag var jättesnäll och generös redan från början. Och det är faktiskt skit samma i just det här läget om jag är det eller inte. Men eftersom att min autopilot alltid hoppar in i tvivel-läge, så är det mina sagda brister jag har fokuserat på och inte på vad som verkligen höll på att hända. Jag har med andra ord gjort PRECIS som en rövhatt har velat.

Nu sitter jag i en situation som faktiskt inte gör något annat än suger valballe och jag kan inte göra något åt det. Jag har betett mig på ett typiskt inkompetent och ängsligt vis och ja… vad ska jag säga. Jag är så jävla sur. Jag är så jävla trött på att folk använder härskartekniker och jag är så jävla, jävla, jävla trött på att jag är så seg med att fatta dem. Det spelar ingen roll hur många tips jag får om hur jag ska värja mig när min autopilot tror att alla utom jag har rätt i det de säger. Och det kära ni, det är faktiskt röven. En sak som inte är röven dock, är att jag ska tatuera mig imorgon. Det har faktiskt inget alls med röven att göra. Tack och lov…

 

Continue Reading

Hej då nyheterna

Då och då blir mitt psyke lite bräckligt. Vanligtvis när jag har lite för mycket hormoner i omlopp, som t.ex. vid pms och hela året efter att jag fött barn tydligen. Det här blev tusen resor värre sedan jag fick barn för övrigt, vilket jag tror att jag nämnt tidigare och även om jag inte har det så är jag väl knappast unik som blivit känsligare. När Isak var ny gick jag till exempel till slut till en psykolog, eftersom att det blev för mycket. Och det är det på väg att bli nu också, även om jag tänker skippa psykologen den här gången.

Jag kan inte sluta ta in saker just nu. Allt hemskt jag läser eller hör om går rätt in i mig som en film om min familj. Jag är som ett stort svart hål som slukar misär och det finns liksom inget stopp, ingen botten, inget slut. Det bara fortsätter att gå in och det funkar inte. De senaste nätterna har jag känt hur vi är på flykt och drunknar någonstans på medelhavet, instängda i en båt. Jag har försökt ta oss ut ur bränder, jag har planerat samtalet till SOS Alarm när någon av oss blir knivskuren, jag har tänkt igenom vilka vägar vi ska åka i sommar för att minska risken för mötesolyckor. Barn som glöms i bilar eller blir påkörda eller faller ut från balkonger. De får mina barns ansikten allihop. Jag orkar inte. Jag kan inte läsa om de här sakerna just nu.

Jag vet att det är en lyx att unna sig att bara sluta läsa nyheterna, medan allt det där fortsätter drabba andra familjer. Men jag klarar det inte. Och ingen slutar heller drabbas om jag fortsätter läsa, jag kan bara maktlöst titta på. Jag äts upp av ångest så fort jag inte sysselsätter mig med något, och kvällarna blir en plåga som gör att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vrider och vänder mig till leda, medan tankarna rusar och pulsen ökar. Jag googlar statistik över flygplansolyckor och bränder i hemmet. Funderar på hur jag ska kunna slippa åka med barnen till Kroatien i september, samtidigt som jag intalar mig att de allra, allra flesta människor faktiskt lever ett fullt liv. Nödvändigtvis inte utan att drabbas av tragedier, även om det finns människor som klarar ett helt liv utan det med.

Hur som helst. Jag måste sluta med nyheterna nu. Ett tag i alla fall. Jag har ju ändå minnet av allt jag läst tidigare idag kvar…

Continue Reading

Vår i januari

I takt med att de livsbejakande vårhyllningarna svämmar över på Instagram, scrollar jag flödet snabbare och snabbare för var dag som går för att inte förgås av vinterilska. Jag hatar verkligen vår i januari. Jag hatar mildväder på vintern. Det är fel. Det ska inte vara så här. Nej, en mild vinter säger ingenting, men vi har konsekvent förändrade väderförhållanden nu och när forskarna kollar på varför, så kommer de fram till att global uppvärmning är det som gör det och att det är skitdumt. Så nej. Jag tycker inte att det är sååååå myyyyys med vårvindar i januari, för det är fan i mig bara undergångsvindar som blåser.

Och JA, det är klart jätteskönt för hemlösa att inte behöva förfrysas här i norr. Samtidigt svämmas ö-nationer i Indiska oceanen över redan idag – så ursäkta om jag låter tjurig, men det bästa vore kanske om vi hade ett bättre system för att ta hand om hemlösa här och att restriktioner kring ohållbar livsstil blir starkare så att vi kanske kan få ha kvar vinter när det är vinter och folk slipper tvingas till klimatflykt. För det är ett problem som kommer växa.

Är du en av livsbejakarna som myser om våren i januari? Läs mer här om konsekvenser av global uppvärmning. Sedan kanske vi kan hoppas tillsammans på att vintern kommer tillbaka med full fräs här och att den fortsätter att göra det när det är vinterperiod i Sverige. (Och ja, jag oroar mig över detta hela året, inte bara för att vi har haft en period av plusgrader, när det borde vara minus)

För övrigt är jag jättegravid, saknar blodtryck och är allmänt trött på det mesta. Tackar som frågar.

8lno1

Continue Reading

Låt oss hoppas att detta är gravidhormoner och inte ett tecken på att jag måste börja om på ruta ett

Jag har i hela mitt liv dragits med en ganska jobbig dödsångest. Jag har varit rädd för att dö själv, men mest av allt har jag varit rädd för att närstående ska dö. Redan som nioåring kunde jag gråta mig till sömns på kvällen över tanken på att jag en dag skulle tvingas begrava min mamma. När Isak föddes eskalerade givetvis den här ångesten till långa utdragna scenarion där jag såg hans ledsna, svikna och skräckslagna min framför mig när jag misslyckades att rädda honom från drunkning, bilolyckor, aggressiva hundar och ja, typ alla olika typer av död som kan drabba ett barn. Det blev så illa att jag inte sov alls vissa nätter, vilket även gjorde mig till en ganska nervig mamma och förmodligen en ganska trist människa att leva med över lag. Så jag sökte hjälp. Som hjälpte. Hyfsat i alla fall. De här tankarna kommer ju alltid att dyka upp, men jag har lärt mig ett sätt att trycka undan dem och tvinga mig tillbaka till verkligheten där alla (för tillfället) lever och mår bra. Eller jag hade lärt mig ett sätt, för nu är tankarna tillbaka i fullt rally både dag och natt och jag kan inte stoppa dem.

Nu när Isak ska sova över hos Alex föräldrar några nätter är en del av mig mer eller mindre övertygad om att något kommer hända. Det är inte logiskt, men det spelar ju ingen roll för min sjuka hjärna och det tar så himla mycket energi att gå omkring med den här rädslan. Samtidigt blir jag för varje dag mer och mer övertygad om att jag egentligen är galen och att det är nu allt är på väg att bryta ut.

Så ja. Jag hoppas verkligen att det här är ett utslag av sömnbrist och hormoner, för jag orkar inte gå i mer terapi. Men jag kommer inte heller att fixa livet med två barn och samtidigt gå omkring som ett nervöst vrak och bara tänka ut olika sätt som alla runt om mig kan dö på. Jag har redan suttit vid allas dödsbäddar och gått på allas begravningar i huvudet tio gånger om. Jag vill inte behöva göra det mer förrän jag måste.

Continue Reading

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis ”herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

 

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Continue Reading

Mild sommarpanik

Igår kollade vi lite snabbt på hur sommarschemat ser ut och låt mig säga som så här: det blir en ungefärlig upprepning av förra sommaren och jag känner redan nu en intensiv oro för det. Alex jobbar fyra till fem dagar i sträck och är sedan ledig en dag, under större delen av juli och augusti. Det var lite då planen låg, att turnera runt i Sverige med gästinhopp på några dagar av Alex. Så kan det så klart inte bli nu. Så jag vet inte vad som blir. Elände förmodligen!

Jag vill inte ha semester, jag vill inte ha sommar. Jag vill ha veckor med förskola och jobb och fasta rutiner. Eller så vill jag att det ska bli nästa år så att Alex antagligen har en fast anställning och kan ställas inför den exotiska tillvaron med semester – gärna ungefär samtidigt som jag har det.

Det lär ju lösa sig på något sätt, det gör det alltid. Kanske är inte alla bortresta när vi är hemma i år, kanske kan folk från Skåne komma upp till Stockholm och bo någon annanstans än i vår lilla lägenhet, kanske får jag ett psykbryk som varar fram tills att hösten sveper sin gula hand över löven. Mest troligt. Hur det än blir är jag trött på att det ska bli sommar. Det räcker liksom med att folk envisas med att gå i shorts och sandaler så fort temperatuern höjs, jag behöver inte planeringsstressen också.

Continue Reading

Vad som hände efter klippningen

Efter att Örjan tvingat in lockar i mitt hår och övertygat mig om att johooodå de kommer visst hålla (och det har de faktiskt gjort nu i tre timmar) så åkte jag med försenade bussar hem. Sedan sprang jag in, slängde i mig mat, pussade barnet hastigt god natt på pannan, slet åt mig föräldrakooperativets mastercard och brände iväg till Willys för att handla obscena mängder frukost och mellanmål till trettiosju förskolebarn. Det är bland annat sådant vi får göra en gång per termin för att kunna ha en pedagog extra till barnen. Och det är så klart ingen jättegrej egentligen. Vanligtvis. Men när det har blivit en kommunikationsmiss som innebär att vi får handla med ungefär noll sekunders framförhållning så blir det en lite större grej. Och när det blir som idag så växer den där grejen ännu mer.

Jag handlade. Det gjorde jag. 18 liter mjölk, 12 påsar bröd, 10 liter yoghurt, blöjor, keso, ost, ägg, hushållspapper och ja, ni fattar. Sjukt mycket grejer. Egentligen är vi ju två om det här, men eftersom att handlingen var tvungen att göras idag och jag, som är den enda med körkort, inte var hemma förrän typ vid Isaks sovtid så… lucky me!

Som vanligt när jag tycker att jag är smart och självskannar så är jag egentligen inte alls smart, för varje gång jag självskannar på Willys så fastnar jag i en kontroll. Det vet jag egentligen, men samtidigt: yolo! Jaja, idag var inget undantag så klart. Jag stoppades när jag skulle dra mitt kort. Så mycket för att spara tid…

När Isak skulle börja förskolan var min största skräck alla andra föräldrar. Alla vuxna människor med belånade jättevillor och barn med mindre än två års mellanrum för att de bara ähähääälskar allt med familjelivet. Föräldrar med ordnade liv och städade hem och huvuden på sned mot oss som bor i hyresrätt i en mindre ordnad tillvaro (inte för att just de två hänger ihop, men ni fattar). Nu är inte föräldrarna på förskolan inte alls så, men generellt känns många helt klart mer ordnade än vad vi är och sådant där ger mig alltid ångest.

Hur som helst. Kontrollen. Det var bara en snabbkontroll på tjugo varor, så jag lade kontokortet och inköpslistan åt sidan på disken och hjälpte killen bakom kassan. Sedan skulle jag betala och då var kortet borta. Alltså HELT borta. Ingen hade befunnit sig vid kassan annat än jag och butiksbiträdet, så ingen kan ha snott det. Jag VET att jag höll det i handen innan kollen, men nu fanns det inte där. Det låg inte på disken, det låg inte i någon av påsarna, det låg inte bakom eller framför disken eller i vagnen, det låg inte någonstans i butiken där jag hade gått, det låg inte i mina fickor.  I fyrtiofem minuter letade jag, alltmedan jag blev kallad ”fröken” av butiksbiträdet. ”Fröken kanske har glömt kortet i hemma?”, ”Det här ser inte bra ut fröken”, ”Kanske ska fröken ta och spärra kortet på en gång?”. Fröken? Seriöst? Jaja. Jag gjorde det enda jag kunde göra i den situationen. Betalade med mitt eget kort, gick ut i bilen och satte mig och grät i en kvart. Sedan åkte jag hem.

När jag kom hem fick Alex tag på förskolans ekonomiansvarig så kortet är spärrat. Det borde vara jag som ringde det samtalet. Nu går han fram och tillbaka med varorna i Isaks vagn, från bilen till förskolan och får ta straffet för att jag är en klant. Det borde vara jag som gick den vägen. Men jag sitter här och fortsätter gråta istället. För att jag är så jävla klantig. För att jag inte orkar. För att jag känner mig otillräcklig. För att jag sabbar för andra genom att vara som jag är. För att jag fattar att det här beror på stress men att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag har PMS. För att något jävla aber har repat vår bil och kastat ägg på den och det känns som om det var riktat mot just mig.

För att jag precis, just idag levde upp till fördomen som jag tror att alla andra har om mig.

Känner mig så sorglig att jag inte ens orkar lägga upp en bild på mitt sönderbölade ansikte. Vill bara typ… bort från den här dagen. Tvi.

Continue Reading

Jamen framtiden då? Bleuurgh.

Efter att jag läste ett blogginlägg om en delägare i en advokatbyrå som blev utbränd och utförsäkrad efter ett hennes son fick cancer har jag haft mild panik. Dels på grund av att barn kan få cancer över huvud taget, men också för att man aldrig vet vad som händer. Verkligen aldrig. Det är ju lätt att tänka att någon som är jurist och delägare i en advokatbyrå är ekonomiskt tryggad för resten av sitt liv, men uppenbart är det inte så i dessa dagar. Och då är det ju lite upp till en själv att försöka fixa den där tryggheten med de medel som finns.

Så. Efter två år av fondångest har jag nu i alla fall startat ett sparkonto till Isak. Ett vanligt jävla sparkonto. Hatar verkligen fonder intensivt och inte blev jag gladare av att behöva läsa om dem igen. Varför kan inget vara enkelt? För att allt bara handlar om att tjäna pengar på allt. Galen blir jag. GALEN.

Pensionskontot jag hade tänkt öppna har däremot förblivit oöppnat efter ett samtal till banken och en väldigt energisk fondförespråkare som tvunget skulle ha in mig på samtal på ett kontor. ”Det handlar faktiskt om dina pengar, de måste växa, du måste ta dig tid, det är din framtid, kom hit, prata med oss, come – JOIN US”. Jag sade att jag skulle återkomma, men jag vet faktiskt inte om jag tänker göra det. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här systemet. Kan jag bara få köra en månadsinbetalning resten av mina, förhoppningsvis, trettio år som arbetsför och anställd UTAN att någon kommer med skräckhistorier om hur lite pengarna växer och hur dålig jag är som inte vill fondspara? ”Tänk på dina efterlevande”. Jo tjenare. ”Tänk på att vi vill leka med dina pengar” är väl snarare det allt handlar om. Å vredes vrede!

Känslan jag vill få av pensionssparande.
Känslan jag vill få av pensionssparande.

Jag vill inte spekulera i mina pengar. Jag är inte jätteintresserad av att tjäna massor på det jag sätter in. Jag är nöjd med lite ränta och tryggheten i att veta att jag får ut minst värdet av det jag har lagt undan, men det får du visst inte säga i det här landet längre för då innebär det autmatiskt att du vill att dina barn ska leva på gatan. Jaha. Men tänk om den där jättefantastiska fonden ni försöker lura in mig i inte alls jäser över utan blir döbakt?

tumblr_lh4zv0Ss1B1qzjix8
Känslan pensionsparande förmedlar.

Så. Istället för att öppna ett enkelt pensionssparande sitter jag nu med dåligt samvete och framtidskräck utan att spara något till pensionen. Ska verkligen aldrig mer ringa en bank och be om råd. När det här traumat är över går jag in och öppnar ett enkelt sparkonto även fast det betyder att jag hatar min familj och livet.

Hur pensionssparar ni egentligen?  Gör ni ens det?

Continue Reading