Om att tvingas njuta

Jag är med i ett mammaforum på facebook. Jag vet inte varför. Troligen för att jag hatar mig själv. I alla fall. Häromdagen skrev en desperat mamma om hur hennes barn vägrar att vara någon annanstans än ovanpå henne. Hon får inte sova, hon får inte gå på toa, hon får inte laga mat, hon får inte göra någonting utan att barnet börjar gråta. Så här var det med Isak i början också. Han ammade oavbrutet och fick han inte amma ville han sova ovanpå någon av oss och fick han inte det heller så var det kris. Ingen vuxen sov. Ingen vuxen åt som den skulle. Alla vuxna mådde jättedåligt.

Karl-Ziggy är lite bättre på det här, men i måndags begick jag det fatala misstaget att äta ett tråg med linser (Isak påverkades aldrig av sådant) och det har helt klart påverkat magstatusen hos honom. I förrgår kväll tröstades han bara med amning, igår låg han och stressgnällde så fort jag lade ner honom, idag verkar han må bättre så länge han slipper vara vaken. Jag har varit en millimeter från att bita av mig tre fingrar i frustration under de här dygnen. Herregud vad jag hade glömt hur otroligt jobbigt det här verkligen är. Känslan av att inte kunna trösta sitt barn, men också känslan av att vara helt livegen och inte ens kunna utföra ett toalettbesök utan att bebisen får en smärre livskris.

Den här mamman i alla fall. Det tog ungefär fem minuter innan hon fick den gamla härliga kommentaren ”släpp alla måsten, passa på att njuta, tiden med de små är så kort”. Om jag fick skjuta en person för varje gång någon sade så hade jag mått så himla mycket bättre, och bostadskrisen i Stockholm hade varit ett minne blott (och jag hade fått en ny fin bostad med galler som fönster…). Alltså ärligt talat? Den där tjatiga ramsan kan bara komma ur munnen på någon som 1) absolut inte vet hur det är 2) inte kan ta in hur andra mår 3) har ett större behov av att visa sig duktig än att känna empati. ”Släpp alla måsten och njuuuut”. Ja men sitt för all del fast i soffan, med blodsockerfall samtidigt som din blåsa långsamt spricker och ha det HÄRLIGT! För det vet ju alla, att snabbaste vägen till total njutning är att någon förnumstig person utan insikt stressar dig med tidens förgänglighet.

Att ha ett barn som närhetstörstar så här i början är inte en välsignelse, det är ett helvete. Det handlar inte om att man vill kunna surfa ostört eller ha femton timmar egentid per dygn. Det handlar (förutom om stressen att inte kunna trösta barnet som gråter) om stressen över att inte kunna tillgodose sina egna basala behov. Behov som behövs för att vara en bra förälder. Ja man får räkna med sömnbrist, matbrist, tålamodsbrist, nödighet och en hel massa saker som förälder – men man måste få lov att tycka att det är jobbigt utan att någon ska försöka få en att må ännu sämre genom att påminna en om att man inte njuter. I vilken verklighet har det ens hjälpt mer än stressat när någon sträcker fram ett långt finger och säger ”du njuuuuuter väl nu VA?” Nej. Sådana personer tycker jag faktiskt inte om. Låt folk få må dåligt i fred om du inte vill trösta dem. Alla har rätt till sin egen ångest. Det betyder inte att man inte vill ha sitt barn. Mon dieu! Det är faktiskt okej att inte njuta av precis allting under väldigt jobbig period.

PS. Det är  även okej att vilja surfa ostört ibland också. Man behöver inte vara en dålig förälder för det.

Continue Reading

Bloggförvirrad

Det finns ett uttryck inom amning – ”tuttförvirrad”. Det är vad de riktigt hardcore amningsförespråkarna använder när napp och nappflaska kommer på tal. Om du ens viftar med en napp framför ett barn som ammas, så kan barnet bli tuttförvirrat och vägra amma i all evighet och herregud vad dåligt det är FÖR DITT BARN KOMMER ATT FÅ ANKNYTNINGSPROBLEM, BLI KRIMINELLT OCH ALLERGISKT. Ja. Jag ger väl inte så mycket för den där tuttförvirringen. Nya rön säger att napp och nappflaska när amningen kommit igång är helt okej, och själv sitter jag här med en 18 dagar gammal bebis som inte har blivit det minsta ”tuttförvirrad” av att få flaska av farsan ibland och att sova med napp när andan faller på. Jag tänker att det där är individuellt och att hardcore amningsförespråkare (likväl som hardcore hatar av amning på offentlig plats) är folk jag inte riktigt orkar lyssna på.

Amning är ju ett ämne jag skulle kunna ägna en hel blogg åt, men det kommer jag inte att göra. Kanske ett mer utförligt inlägg längre fram om varför jag hatar amning (eller mer ”auran” som omger den – jag ammar ju själv, vilket var ett helt okomplicerat beslut utan större värdering från min sida). Anyhoodles. Nu tänkte jag egentligen skriva om bloggförvirring, som inte alls har med tuttförvirring att göra över huvud taget.

Som ganska många nog märkte lade jag upp ett inlägg i förrgår om att aldrig få en dotter, som jag sedan tog bort. Saken är att jag fick ett plötsligt infall av att inte orka vara så himla personlig eller privat eller vad man nu ska kalla det. Även om jag tycker att det är en viktig diskussion om att man kan känna sorg över barnet man aldrig fick, samtidigt som att man inte känner någon som helst sorg över barnen man fick. Jag vet faktiskt inte om jag vill att alla ska veta vad jag tycker. Det här med att skriva en blogg som har mellan hundra och tvåhundra läsare när det väl kommer ett inlägg… ni får bra koll på mig, men vilka är ni egentligen? Jag lägger i alla fall upp det inlägget igen, fast med lösenord och så får jag se vad jag gör med det sedan.

Över huvud taget känner jag viss förvirring kring den här bloggen. Jag vet inte vad jag vill riktigt. En gång i tiden ville jag skriva massa politiska inlägg för att förändra världen – sedan började jag engagera mig politiskt på nätet och nu känner jag att det sista jag vill är att göra mig själv angripningsbar genom att skriva saker som folk medvetet kommer misstolka. För det är lite där jag ser den politiska debatten nu. Medvetna misstolkningar och en jävla massa identitetspolitik och jag avskyr båda delarna med lika stor passion. Hej då politiskt aktiva nätliv!

Sedan har jag varit med om en del, ganska jobbiga saker. Ibland tänker jag att det är bra att skriva om det. För min och för andras skull. Samtidigt tänker jag att det inte är så himla kul att vara så öppen jämt. Jag blev till exempel mobbad under flera år. Läser ni som mobbade mig här? Dra åt helvete i sådana fall. Jag vill inte att ni ska ta del av mitt liv. Lika lite som jag vill att personen som snackade skit om mig när jag var i samma rum som henne för att hon blandade ihop personer, ska få ta del av något jag är med om.

Jag vet inte. Det fortsätter säkert som innan. Jag klämmer ur mig fyra inlägg i månaden och spenderar tiden där emellan med att ha ångest över att jag inte skriver något ”betydande för mänskligheten”. Ja. Så får det bli!

 

Continue Reading