Fylla fyrtio

Om tre månader fyller jag fyrtio. Helt utan ångest, men även hyfsat utan all den där balansen och tryggheten och ”förmågan att skita i det som inte är viktigt” som tydligen kommer med åldern. Jag embrejsar inte heller alla mina rynkor. Vissa av dem – ja. Men det där som händer på halsen just nu, som om skinnet blivit tre storlekar för stort, det har jag faktiskt väldigt svårt att omfamna. Och det måste väl få vara okej? Så trött på pressen att vi alltid förväntas älska oss själv till den grad att de som inte gör det skammas.

Min ursprungliga plan var att inte göra så stor grej av det här. Kanske ordna en middag för närmaste familjen. Sedan utökades den planen till att ta ut dem på restaurang. Och nu börjar jag fundera på en himla finlandsfärja, för vilken rimlig restaurang funkar med tre barn mellan två och sex år, som inte har tålamod att sitta genom en hel middag? Inte så sugen på att fira fyrtio på Donken liksom.

Vi får se vad det blir. Vem vet, kanske blir det en av de där tio sakerna jag kommer ångra på dödsbädden om jag inte tar tillfället i akt att tömma sparkontot nu? Kanske borde jag satsa på någon påkostad jättefest med tema och fri bar och liveband där jag bjuder alla jag känner? Det verkar vara grejen för dem som fyller jämnt nuförtin. Framför allt kommer jag kanske ångra mig om jag inte passar på att springa in i väggen i november när jag ändå har möjligheten, eftersom att jag ändå är med och organiserar en filmfestival då. 

Jaja. Om trettio var en ålder då jag obrytt bjöd alla jag kände i Stockholm till min lilla lägenhet för förfest och utgång (dock inte dit vi tänkte oss eftersom att vakten ansåg att jag var för full på Rocks – vilket jag tio år senare fortfarande hävdar att jag inte var), så lutar fyrtio ändå mer åt någon slags känsla av… jag vet inte. Trötthet kanske. Jobbet tar mer på kraften, sömnbristen är större och barnen fler. Det får bli vad det blir. Jag orkar inte riktigt bry mig. Än. Mest är jag nog förundrad över att jag är så här gammal nu. Min bild av folk som är fyrtio är mycket mer vuxen, än den person jag är. Vad nu vuxen är egentligen. Jag betalar mina räkningar i tid, men jag kan inte tänka mig något tråkigare än diskutera inredning och renovering med folk.

Hur har ni firat födelsedagar på sistone? 

Continue Reading

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?

Continue Reading

Att åldras och åldras men inte komma någonstans

I år fyller jag fyrtio. Jag är typ halvvägs in i livet, om vi tänker att jag tillhör någon form av medel och samtidigt bortser från att medellivslängden beräknas vara nästan 90 år för kvinnor det år jag fyller åttio. Jag har absolut ingen fyrtioårskris, tvärtom – det är samma gamla vanliga kris som hänger med här. Det finns nämligen några saker som jag aldrig tycks kunna påverka hur mycket pengar jag än lägger på terapi.

Jag har ganska låg självkänsla i perioder. Det är väl det som är grunden och som påverkar resten. Den tar sig lite andra uttryck nu än när jag var yngre, men den finns där fortfarande. Att ha låg självkänsla är som att ha en dålig vän som då och då ringer dig för att påpeka att du är rätt ful trots allt. Dessutom är du i övrigt ganska kass och du bör faktiskt komma ihåg precis alla ruttna saker någon någonsin gjort mot dig – annars finns det en risk att du går vidare.

Jag har fått lika många olika ”verktyg” för att lära mig att släppa saker (eller egentligen har jag ju gått för att göra slut med den dåliga kompisen ”kass självkänsla”) som jag har gått till psykologer. Det vill säga tre. Men inget hjälper fullt ut. Det är som att det här är något som inte går att bli frisk från. Att det kan försvinna i perioder, men att det ändå ligger där och lurar för att hugga till igen. OCH JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET. Jag orkar inte känna mig dålig och ful och usel längre. Även om det bara är ibland. Jag orkar inte känna mig påhoppad av folk oavsett om de menar det eller inte. Jag orkar inte med att jag inte kan vara mer blasé utan måste ha en massa känslor om saker jämt. Jag orkar inte åldras utan inre värdighet. Var det inte det här som skulle försvinna när man blev äldre? Var det inte nu, kring fyrtio, som jag skulle blomma och känna mig så himla trygg i mig själv?

Hur som helst. Jag uppnår tyvärr inte allt det ni andra pratar om. Så ursäkta, men jag vill faktiskt reklamera  den här åldern nu. Vem ringer jag?

PS. Inser att jag skrev typ samma sak 2016. Så mycket för personlig utveckling!

Continue Reading

Hur saker och ting förändras och försvinner

För en vecka sedan, den 25 januari, var det tio år sedan Christian dog av en överdos. Samma dag skulle Josefine ha fyllt 40 om hon levde. Men det gör hon inte. Hon tog sitt liv på ett hem för psykiskt sjuka här i Stockholm den 8 augusti år 2000. Jag har skrivit om det några gånger här och i gamla bloggar.

Josefine och jag lärde känna varandra när vi var fjorton, och hade en stark men konfliktfylld vänskap. Jag visste ju inte då att hon antagligen var schizofren, och jag vet ärligt talat inte om den vetskapen hade gjort någon skillnad. Jag älskade henne oavsett vad jag visste och jag saknar henne fortfarande även om det ofta var svårt.

Josefine och jag lärde känna Christian ungefär samtidigt som vi lärde känna varandra. Det var av honom jag fick min första kyss och hade mitt första riktiga förhållande. När vi gjorde slut försvann han ganska snabbt in i ett missbruk, och de sista åren av hans liv var det svårt att upprätthålla någon slags kontakt. Han kunde försvinna i perioder eller så var han hög eller så var han JÄTTEGLAD och skulle ta nya tag och allt skulle bli så perfekt och moder jord var med oss och sedan… försvunnen i en lång period igen. Sista gångerna vi hade kontakt avslutade han varje meddelande med ”Gaia är alltid med dig” och två dagar innan han dog fick jag det här ”Jag kommer allltid att bry mig omdig…Ring närsom…kramar”. Efter det försvann han och hittades senare livlös på en toalett i Helsingborg.

Varje år den 25 januari har jag  av helt uppenbara skäl tänkt extra mycket på först Josefine och sedan även på Christian. I år? I år var min första tanke när jag vaknade ”HELVETE! Planeringsdag med förskolan. Ensam med barnen.”, vilket den här gången inte alls visade sig vara ett helvete. Vi spelade bilspel, byggde lego, gick till biblioteket, åt en semla, träffade mina föräldrar och när Alex kom hem gick vi och åt pizza på Motell L i Älvsjö. Inte förrän jag började klippa med ögonlocken vid halv elva-knycket på kvällen insåg jag att det var den 25 januari. Detta är delvis på grund av Facebooks algoritmer. Tidigare har många människors minnesmeddelanden dykt upp i flödet, men nu försvinner de. Ganska skönt. Jag tänker på, i synnerhet, Josefine så himla mycket ändå. Jag vill inte ha en dag som är som en mina av sorg i kalendern. Men det är ändå så himla konstigt. Hur en dag som har varit så otroligt tydlig, föll bort med tiden och mest var en fredag i januari när jag fick lön och var ensam hemma med barnen det här året. Livets gång antar jag att det kallas.

Continue Reading

Fortsatt utfläkning angående min dåliga självkänsla – nu åldras jag även på fel sätt

Ja men det är väl ingen hemlighet att jag har typ sämst självkänsla. Ibland är den så dålig att jag blir lite fnissig (vilket kan vara ett tecken på att jag även är galen), men ofta är den rätt jobbig att dras med. Som i natt när jag låg och nojade fritt ut i mörkret över en framtidsrelaterad grej, som jag i dags läge vet mycket litet om. Ja, självkänsla är jag dålig på, men tydligen är jag toppen när det kommer att måla fan på väggen! Glad för det lilla!

I vilket fall som helst. I natt låg jag omgiven av alla dessa tankar om att jag är sämst, och utbytbar och kanske även ett riktigt tråkigt umgänge som folk bara har för att de ska kunna känna sig bättre med sig själva eftersom att jag alltid är just sämst (och dessutom har både en slö och en hängande ögonlock). Och så kom jag på en sak. Jag är på väg mot fyrtio och ända sedan jag var kring tjugoåtta eller så, har folk börjat deklarera hur fantastiskt det är att åldras. Jo men man slutar ju bry sig om skitsaker, rycker lite mer på axlarna, tar ingen skit, är trygg i sig själv. RYNKORNA ÄR ETT TECKEN PÅ ERFARENHET HÖRRNI! Ängslan, BAH, det är sådant som kvinnor sysslade med förr i tiden. Den moderna kvinnan vet minsann att hon är bra. Ja men alltså ursäkta om jag bräker lite åt det. Rynkor i alla ära, men de kommer oavsett din erfarenhet. Huden funkar så. Och nej, jag har helt uppenbart inte lyckats bli den där härligt, avslappnade kvinnan, strax innan medelåldern, som tror på sig själv och vägrar ta skit. Jag är fortfarande ett ängsligt åbäke. Och nu har jag insett att jag inte ens kan åldras på rätt sätt. Tack livet.

Egentligen tänker jag att alla de här ”alltså guuuu, åldras, härligt, ja ba TAR INGEN SKIT LÄNGRE, såååå pass trygg i mej själv”-människorna egentligen också har misslyckats i att lyckas åldras. Det är något misstänkt lömskt bakom någon som hela tiden måste hävda hur bra de mår i sig själv. Jag tänker lite surt att om man nu är så jävla bra, så måste man väl inte gå omkring och bröla om det hela tiden. Som att liksom försöka övertyga andra och sig själv. Eller? ELLER?!

Men visst. Det är ju inte så att utvecklingen står still i mig. Jag har lättare för att skita i vissa saker (typ kläder och stil), men i gengäld har annan ängslan fått en mycket större plats (typ jag är bara så bra som jag kan prestera). Plus att jag blir fortfarande ledsen när folk inte tycker om mig. Faktiskt.

Jaja. Det var bara det jag ville säga. Att jag är sämst, men att ganska många andra är minst lika bra på att vara dåliga som jag. Hrmpf.

img_5388
Här står jag och inte duger

Continue Reading

Ett år senare

Det här kanske ni redan visste, men jag hade faktiskt ingen aning förrän jag satte de två bilderna nedan bredvid varandra, att jag var frikyrklig förra året! Tänk vad man hinner glömma va? Nu har vi i alla fall funnits i snart ett år, i en förbannad poddform. Fy fan vad kul det är, även om jag som vanligt får ångest av att tiden går så sabla fort. Rätt Avigt är också jättekul, men det är sådan stor skillnad på att vara med ibland i en podd med fem, och att vara med varenda gång i en podd med två.

På det här året har vi i alla fall spelat in 27 avsnitt (från och med måndag), pratat om nära nog tvåhundra böcker (om inte fler) och blivit ambassadörer för Augustpriset. Jag själv har under det här året hunnit föda ett barn och (i och med det?) fått en så hängande ögonlock att jag inte längre kan använda eyeliner. Det är ju faktiskt inte bara kul att åldras. Däremot är det sjukt kul att göra saker ihop med superproffset Katta. Hoppas jag får göra det i minst tio år till, om inte ända fram till och förbi pensionen (som kommer vilken dag som helst nu, med tanke på hur fort tiden går).

img_5861 14632744_10154026095967607_273378261_o

Continue Reading

27 grader i skuggan

Min väderapp har hotat med 27 grader i skuggan idag hela veckan. Jag hatar värme och blir noll procent impad av folk som reser till den, så när Katta hörde av sig igår och erbjöd mig en resa till söderort med plaskdamm till barnen och skugga till mig var det inte särskilt svårt att vråla ja. Och fan om inte den här dagen var det bästa jag har tackat ja till det här året. Bara det att jag fick chips så fort jag kom innanför dörren var ju en välsignelse i sig. Sedan fortsatte det med iskaffe, kakor, barn som höll sams (!!!), lunch, middag, ett palettblad och hemgång vid åtta efter ett smärre sammanbrott hos Isak.

Nu sitter jag här nyduschad. Jag har slutat lukta surt. Jag  har en slinkig jumpsuit. Jag målar naglarna med guldlack och dricker rosé och ja, jag kanske påminner om en lyxhustru i pensionsåldern, men fan vad bra jag mår. Jag älskar banne mig att åldras.

Alltså ja, självkänslan är fortfarande svajig, men valen jag gör är ta mig fan stabila.

Det var bara det jag ville säga. Ja till livet, helt enkelt.

Kanske att rosévinet slog till lite väl snabbt i den här värmen…

*hick*

Jag och iskaffet. Living life.

Continue Reading

Hur gammal är jag egentligen?

Jag vet ju när jag är född, så jag vet att jag är 37 nu. Det låter ju inte som en gigantiskt hög ålder, men när jag kollar mig omkring så känner jag mig helt otroligt gammal och lite ofullständig. Låt mig få ta ett exempel. I de flesta forum jag är med i nu, rörande föräldraskap, finns massor av flerbarnsföräldrar och husägare. Samtliga är födda en bit in på åttiotalet. De flesta har fått sitt andra barn och köpt sitt hus innan jag fick min första son. I föräldragruppen med Isak var jag en av de äldsta förstagångsföräldrarna – då var jag ändå bara 33 när den gruppen drog igång. Nu när det är dags att skriva upp sig för andragångsföräldragruppen kommer jag mest troligt att vara den äldsta. Och den enda som inte bor i hus eller bostadsrätt eller har skaffat flera barn inom två år. Ska inte Stockholm vara ett ställe där folk blir föräldrar sent? Jag känner mig lurad! Dessutom känner jag mig inte så himla gammal egentligen, även fast jag verkar vara gammal men bo som en ungdom. Och så känner jag mig jätteosugen på att gå med i en andragångsföräldragrupp. Ja. Jag har fördomar – men de baseras helt och hållet på alla grupper jag varit med i redan där jag tvingas ta del av skittråkiga diskussioner om bostadsägande, barnvagnsmärken, ”barn är meningen med livet”, ”det skulle du tänkt på innan du skaffade barn” and what not.

När var folk fulla egentligen? Jag kan säga när jag var det! Från sena tonåren fram till sommaren 2011 då jag var 32 och blev gravid med Isak. Under de åren jobbade jag även hårt när jag inte var full (vilket jag trots allt inte var så ofta), men hade aldrig en lön som gjorde att jag kunde lägga undan särskilt mycket pengar och ingen annan har gett mig några heller. Så nej, jag har inte varit hemma och renoverat ett hus eller en lägenhet eftersom att jag inte köpt någon – men det kanske är det som är normen egentligen i det här? Det kanske är det folk har gjort? OM de inte har rest. Det har jag inte heller gjort., såvida inte röda linjen till Slussen räknas.

Jag känner mig lite ensam som hela tiden får barn när mina vänner har paus i sitt barnafödande. Jag känner mig lite gammal fast jag egentligen inte är det. Jag känner mig lite ofullständig i en pytteliten och smutsig hyresrätt (skulle gärna byta den mot en större och mindre smutsig hyresrätt med hiss istället för brant marmortrapp). Men jag känner inte att jag är gjord för att umgås med dem som generellt söker sig till föräldragrupper och föräldraforum. Jag fattar inte hur mina vänner har gjort som har skaffat ”vänner för livet” i de här sammanhangen? Är det mig det är fel på eller har jag bara haft otur? Eller finns det helt enkelt inte fler just nu som föddes på sjuttiotalet eller tidigt åttiotal, bor i hyresrätt med en nyfödd och ett syskon som är mer än två år äldre i en förort söder om Stockholm och som har andra intressen än renovering, barnvagnar och att helt ignorera det faktum att ”bebis” är ett böjbart ord? ”Idag ska jag och bebis gå ut i vår Brio Blaj Blaj och titta på tapeter. Bebis tycker om det.” Bah! Livet som alternativ. Så himla ensamt hörrni! Nej men ärligt talat. Jag har det rätt bra ändå, jag känner mig bara lite udda och ensam i veckorna när mina vänner jobbar.

Continue Reading

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis ”herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Continue Reading

Mot nya tider

Sista natten som trettiofemåring. Isaks första natt i eget rum. Alex sover på soffan och jag har 140 centimeter säng för mig själv. Livet som trettiosexåring kommer att börja alldeles strålande, det är ett som är säkert.

PS: Alex har städat byrån. En sak mindre att reta sig på om jag vaknar i natt!

PS igen: döm om min förvåning, när jag slutade reta mig på alla saker på listan igår, efter att jag publicerat inlägget! Spenderade ytterligare två vakentimmar med att reta mig på annat efter det, men ändå. Glad för det lilla!

Continue Reading