web analytics

En dag av magsjuka går till historien

Det är ju kul att Isak tar med sig saker hem från förskolan och så, men jag hade föredragit en teckning framför magbaciller. Det blev inte så mycket jobba och ägna kvällen åt att springa idag alltså, som att ligga hemma med svårt illamående och titta på säsong ett av Supernatural (hur har jag inte kunnat titta på den serien innan?!). Alex fick glädjen att ta jouren på förskolan istället för mig och spenderade således eftermiddagen med att få pruttpopcorn kastade på sig av fyraåringar. Isak hade i sin tur glädjen att få komma hem till salong Estelle-Jonsson och få en redig mopp klippt på huvudet igen (håret på detta barn alltså, tror att vi har klippt hans kroppsvikt tre gånger om redan). Man skulle kunna kalla moppen lite av hans signaturfrisyr. På bilden ses han obrytt dunka sin stridskossa i golvet. I övrigt inte så mycket nytt på vår front. Har försökt bota mitt illamående med en delicatoboll, men började bara må ännu sämre. Vilket måste vara det yttersta beviset för att jag faktiskt är sjuk på riktigt. Hur kan man annars må dåligt av det bästa som livet har skapat?

20131022-210109.jpg

||||| 0 Gilla! |||||

Låt mig vara

I fredags drack jag två öl med en vän, i lördags vaknade jag bakfull trots att den ena ölen inte ens var stark. Trots att jag hade gått hem från Bröderna Olsson redan halv tio, när musiken höjdes. Vet ni vad jag är vansinnigt trött på? Förutom oförtjänta bakfyllor och för hög volym. Män i grupp som inte bara kan låta en passera. Som bara måste anmärka på något när man kommer ensam. Att man har bråttom, att man lyssnar på musik, att man ser hård ut, att man är klädd i svart, att man har glasögon, att man inte stannar och fnissar och gör deras ovälkomna uppmärksamhet till lags. ”Men hallå, värst vad du var sur, vi vill ju bara prata lite för faaan”. Alltid någon oönskad kommentar. Inte nödvändigtvis sexuella anspelningar, men fortfarande män i grupp som inte bara kan låta mig passera. Och jag blir så vansinnigt, vansinnigt trött och ganska ofta blir jag även lite, lite rädd. För vad gör jag den dagen de hindrar mig med sina kroppar istället för med sina ord? De här helt vanliga männen, som tvunget måste bröla i grupp. Jag vill inte vara med om det. Jag vill bara få passera i fred. Utan att behöva vara på min vakt.

||||| 0 Gilla! |||||

Liten önskan

Det här: ”har du inget snällt att säga så var tyst” och ”varför vara otrevlig när man kan vara trevlig”. Det vore väl ändå lite roligare om fler kunde applicera det på vardagen? Att vara en dryg översittare eller bara butter av princip är så himla tråkiga intressen – kan inte folk ägna sig åt något annat? Som får till exempel. (obs inte på ett snuskigt sätt, jag är djurvän framför människovän)

||||| 0 Gilla! |||||

De bästa morgnarna

Alltså det allra, allra bästa vore ju om Isak inte vaknade fem utan typ sju så att alla kunde vakna utvilade och få gå upp tillsammans och köra långfrukostar utan dess like – men nu är ju livet som det är. Så utifrån situationen vi lever i är det här de bästa morgnarna, de som är som idag. Det är helg, Alex jobbar inte, Isak vaknar (och har lärt sig klättra ur spjälsängen som en tyst ninja? Tveksamt om det ingår i en bra morgon), jag får första delen av sovmorgonen, Alex får andra, jag och Isak hänger tills han blir så trött att han måste sova middag, Alex fortsätter att sova som en tonåring, jag får kolla ostört på senaste avsnittet av Americas Next Top Model och sticka en stund, dricka kaffe och blogga lite och sedan ge mig ut och springa facking 4.52 km på 31 minuter!! WIN!

20131020-135630.jpg

||||| 0 Gilla! |||||

Lördag och strumpstickning vol. 2

Eftersom att jag tydligen aldrig lär mig hur uttråkad jag blir av machoaction föreslog jag att vi skulle se Pacific Rim ikväll. Om vi säger så här: jag har sett den nu så att ni slipper – ni kan tacka mig sedan. Eller jag såg ju inte hela eftersom att en svår uttråkning slog till när jag insåg att det bara fanns en kvinna med och att hon var tvungen att kompensera sina slagsmålsskills med en skör personlighet. Samt: väldigt trött på att se film som helt och hållet spelats in framför blåskärm (eller grönskärm eller vad nu datan kräver för skärm för att göra om allt till effekter). Så för att inte flimmer och irritation skulle utlösa ett epileptiskt anfall tog jag upp strumpstickningen igen. För den gör ju inte mig irriterad… Hur som helst – hittade gammalt fint garn i gömmorna och ett mönster som går att följa – så nu kanske Isak kan få sina raggsockar trots allt. Skulle ju vara himla skönt faktiskt – så att han slipper bli en sådan där barfotahippie.

20131019-221508.jpg

||||| 0 Gilla! |||||

Ursäkta om jag dansar en stund

Alltså försiktigt hurra här borta. Har svurit över klockans omställning nästa vecka ända sedan jag insåg att det där med att ”få en extra timme” bara gäller för dem som inte har ett barn som vaknar fem. Vi kommer ju förlora en timme eftersom att han kommer att vakna fyra istället. Men plötsligt ba: MINNS ÖFVERENSKOMMELSE MED ALEX FÖRÄLDRAR. Han ska ju sova hos dem nästa helg! Och ja han kommer säkert vara astrött på kvällen när han kommer hem – men vi kommer ha sovmorgon på dagen! SOVMORGON MED EN EXTRA TIMMES SOV PGA VINTERTID! Åh jag känner i Caps Lock!! Fucking A, eller vad det nu är engelsmännen säger. Fucking A hörrni!

||||| 0 Gilla! |||||

Vad är det som händer?

Idag sade min chef att hon rekommenderar mig att söka hennes tjänst och att hon har rekommenderat den nya prefekten att välja mig som hennes efterträdare. Det är smickrande och skrämmande på samma gång måste jag säga. Fast när jag känner efter är jag nog mer smickrad (dvs förblindad av högmod) än rädd, så jag kommer troligen att söka tjänsten (och sedan får vi helt enkelt se vilken typ av fall det blir efter det här högmodet).

Dock: inget säger att jag får tjänsten bara för att jag söker den. Inget säger att jag kommer ta den om jag får den. Däremot finns det mycket som talar för att vi kommer få en friggin awesome jul i våra fönster eftersom att jag precis har beställt hem den här (!!!!) från Lampgrossisten och det är något jag har mycket lättare att hantera än tanken på att jag eventuellt kommer att söka en chefs-tjänst:

||||| 0 Gilla! |||||

Ett par gamla skor med rosetter

Precis när vi hade fått veta att vi väntade barn åkte vi till Dublin. Inte för att fira, utan för att vi hade planerat det sedan länge – till skillnad från graviditeten som var helt oplanerad och därför gav oss en hel del ångest. Så med risk för att komma med överflödig information: Dublin blev inte riktigt som planerat. Det blev inga turer ut i det irländska landskapet ity jag låg i fosterställning och växlade mellan att sova, ha ångest och att må illa större delen av resan. Och någon guiness blev det så klart inte heller – men det var ungefär det sista jag var sugen på då, så det spelade inte så stor roll på något annat sätt än att det blev så uppenbart att vi var på väg mot en gigantisk förändring. Däremot blev det en hel del rostat bröd med marmelad och det får man ju säga, att det var en himla tur att det var just det som var min gravidcraving när vi var på en britt-ö.

Vi hann med några saker. Vi besökte fängelset Kilmainham där världens bästa film har spelats in (In the name of the father, om du inte redan visste det) och fick samtidigt veta ungefär allt om påskupproret. Sedan åkte vi turistbuss (obs: inte som vikingar. Det var många som gjorde det, men inte vi.) och så såg vi Captain America på bio och jag blev inte helt oväntat sur över att de enda kvinnorna som var med, var det för att männen behövde något att hetsa upp sig till. Att jag aldrig lär mig, kan man tycka.

Jag köpte även ett par skor. Jag minns mycket väl när jag såg skorna och fick den där känslan av att jag skulle ångra mig ett helt liv om jag inte köpte dem. Visst var åttio euro ganska mycket pengar, men alltså allt jag hade sparat på att inte dricka öl då! Nå. Jag köpte dem och ganska snart fick jag lägga undan dem för de var ju knappast gjorda för att en gravid kvinna skulle kunna gå i dem om en säger. Och ja, det där med att jag skulle ångra mig ett helt liv… Häromveckan kom jag att tänka på skorna, men kunde för mitt liv inte minnas hur de såg ut. Jag kunde bara komma ihåg hur tvunget jag ville ha dem en gång i tiden. I helgen hittade jag dem när jag gick igenom förrådet och nu känner jag väl att jag kanske inte riktigt kan relatera till var själva ångrandet av att inte ha köpt dem skulle ligga. Rosetter? På mig? Jaja. Vi får kalla detta Lex Dublin och se beteendet som ytterligare en god anledning till vårt konsumtionsfria år (ursäkta, konsumtionsbegränsade år) – som jag för övrigt redan har börjat med i smyg. Det ska gudarna veta, fast jag inte tror på dem, att fler saker är det sista jag behöver. Och ett par obekväma skor med rosetter, det har jag nog aldrig behövt egentligen.

20131016-075329.jpg

||||| 0 Gilla! |||||