web analytics

Min mage

Igår, när jag gjorde plankan (som jag egentligen inte ska göra eftersom att jag tydligen fick diastas av att vara gravid, vilket jag råkade glömma en stund) kikade jag på magen bara för att se hur den höll ihop. Inte särskilt mycket visade det sig. Alltså när jag ligger i plankläge så hänger min mage ner som en död mans pung. På riktigt. Detta gjorde mig så fnissig att jag var tvungen att ropa in Alex så att han också fick se. Sedan fnissade vi tillsammans.

Det här syns ju inte alls när jag befinner mig i en normal position så att säga och vanlig planka är inget jag gör särskilt ofta, så det hela kom lite som en överraskning. Absolut inte en dålig överraskning, för jag tyckte att det var ganska fint ändå (okej, nu låter ju det där jättesjukt eftersom att jag jämförde magen med en död mans pung nyss, men ni får bortse från den liknelsen en stund).

Det som hängde där är ju trots allt påsen som Isak vilade i, i nio månader.

Min fina lilla påse som bar mitt fina lilla barn. Dig vill jag ha kvar.

||||| 0 Gilla! |||||

Mvh Dryg feminist -78

Okej. Jag vet att jag ofta brukar hylla ödmjukhet i diskussioner, men idag, när en kollega ville diskutera kvotering med mig svarade jag i alla fall: ”Har du fakta eller bara åsikter? För är det det senare alternativet orkar jag faktiskt inte ha en diskussion med dig”. Ja, och hen hade ju så klart bara åsikter visade det sig efter att jag även fått tillägga ”men alltså – har du läst ?” så trevligt jag kunde efter att ha fått svaret ”jag vet, vad jag vet”.

Och vet ni vad? Jag känner att jag är väldigt nöjd över att jag log, reste mig och gick. Och leendet var verkligen genuint, för är det något jag är glad att jag går ifrån är det ytterligare en dödfödd diskussion med någons åsikter. Så faktiskt: high five på mig där.

 

||||| 0 Gilla! |||||

Färdig!

20131102-221427.jpg

Herreminje, nio timmar stickning har tant klarat av idag. Det gick så snabbt! Är jättetrött och fingrarna värker som om jag vore en fiskargumma som lappat nät hela mitt liv. Jag var ändå inte alls sugen på att detta skulle ta slut så fort, trots att allt jag stickade egentligen blev fel (mitt projekt utvecklades från mössa till magvärmare och slutade som en mycket klädsam tubsjal, om jag får säga det själv).

Är ärligt talat ungefär lika nöjd med att kvällen är över som Isak varit med livet i allmänhet de senaste dagarna. Jag tänker gå och lägga mig nu, men jag tänker INTE vara glad över det. God natt.

20131102-221554.jpg

||||| 0 Gilla! |||||

I’ve been looking for freedom!

Men hörrni? Jag har ju glömt att säga en sak! Imorgon ska jag, Julia, Amanda och Annan träffas klockan tio på förmiddagen för att köra igång en hel dag av random acts of kindness. Vår random act kommer att vara att sticka så att fingrarna värker ända fram till klockan elva på kvällen, eller längre, och sedan skänka allt till Hjälpstickan. Fattar ni inte alls vad jag pratar om? Lugn. bara lugn – det finns en facebook-sida här där ni kan läsa mer om det. Förutom att sticka kommer vi att äta scones med portvinsmarmelad och lägga upp ett foto i timmen på Instagram. På frågan om vilken hashtag som var bäst svarade Julia precis: #efit #e4k #knitting #charity #myhandshurt #fuckthis – så ni kan ju med fördel söka på det i den ordningen imorgon om ni vill se hur det går.

Och vet ni vad mer? Jag glömde skriva om en blogg jag har skrivit i i mitt förra inlägg. Jag och Andrea var ju ekopoliser under en alldeles för kort period av våra liv för några år sedan och skrev bland annat om att rädda ålar och använda ekologiska duschprodukter.  Och vet ni vad ännu mer? Andrea hörde av sig till mig häromdagen och erbjöd sig att deala två kassar garn som någon slängt i hennes soprum till mig. Och vet ni hur mycket garn det var? HUR mycket som helst. Tittar bara på bilden! Nu ska delar av allt detta bli en mössa och kanske en halsduk till någon som saknar värme och hem i vinter. <3 Andrea för det!

IMG_4638[1]

 

Titeln på det här inlägget? Never mind. Är så peppad just nu att till och med jag själv börjar tycka att jag är obehaglig.

||||| 0 Gilla! |||||

Vem är du, vem är jag – låt oss få kontakt nu!

Idag har Katta skrivit ett inlägg om sina bloggar och om varför hon bloggar och det inspirerade mig till att göra samma sak. Inte för att jag alls har ett lika flådigt blogg-CV som Katta, men några bloggar har det ju blivit genom åren, det har det. Ungefär så här många faktiskt:

Det låter ju så fånigt att säga men ja, jag är också en av dem som ”alltid älskat att skriva”. Så jag har gjort det ganska mycket faktiskt. Mest för mig själv. Först på papper och sedan på dator och slutligen på det hära INTERNET. Efter att ha småfulat lite i privata inlägg i en gammal Helgon-dagbok från 2003, skred jag till verket och startade min första blogg i januari 2008. All about garmonbozia fick den heta, eftersom att jag inte alls var så originell som jag trodde när jag ville döpa den enbart till garmonbozia (ja, det är en Twin Peaks-referens och jag är ju inte så ensam om att nörda ner mig i den serien så kanske inte så konstigt att det namnet var upptaget.. eh.). Den var menad att bli som en dagbok, men min gamla pojkvän dog den vintern och den blev till slut bara en kolsvart sörja (obs det är inte så att alla som står mig nära dör, ni behöver inte bli rädda för mig, jag lovar). Jag lade hur som haver ner den och startade upp the Unsatisfactory samma höst istället.

Ja, det skulle ju vara synd att säga att jag mådde bra när jag startade Unsatisfactory. Om inte namnet bevisar det tillräckligt tydligt, så kan ju valet av taglinen ”a long and whining road” kanske ge er en hint.MyBannerMaker_Banner (1)

The Unsatisfactory hade under sina glansdagar ett par hundra läsare om dagen och en hel del kommentatorer, sedan sjönk det. För i takt som jag började ordna upp mitt liv, mitt mående och sakta började undra  hur konstruktivt det är att vara skitarg feminist jämt, så kändes det väldigt svårt att skriva i en blogg som utgick från bittra humörsvägningar och samhällsförakt. Och mitt närkinska arv till trots: det är faktiskt skittråkigt att bara skriva saker i ett perspektiv som går helt i svart, alternativt lite lätt gråskala. Jag fick svår skrivkramp och gravt kommentarberoende (varje inlägg som inte fick en kommentar kändes lika peppigt som bakfylleångest). Efter fem år fick nog vara nog. Alla förväntningarna jag satte på mig själv genom åren att alltid vara bittert fyndig hade gjort bloggen till något som bara var besvärligt. Saken är dessutom den att jag liksom inte är så himla bitter längre (*GASP* THE SHOCKING TRUTH ABOUT FIAT). Jag mår ganska bra och det har tagit rätt lång tid för mig att inte skämmas över det. Vilket ju är lite knäppt, men så är det. Att skriva i en bitterblogg när man försöker gå ifrån tillståndet bitter är jättedålig medicin – I kid you not.

Anyhoodles, vid sidan om The Unsatisfactory startade jag The Satisfactory som skulle vara någon slags motpol till allt neg, sedan blev den en drink-blogg och sedan lade jag ner. Jag har haft bloggen Garnhärva som skulle handla om alla mina stickningsprojekt, men alltså, har man svårt att hitta tid till att sticka så är det komplett omöjligt att hitta tiden till att blogga om det i efterhand. Samt: avsaknad av bra kamera gör inte en handarbetesblogg roligare. I våras startade jag Live long and prosper som skulle vara en tränings- och matblogg, men tyckte det var ganska svårt att orka hålla igång den där (och så var det det där med den dåliga kameran, så undvik att titta på bilderna om ni går in där). Så det var ju en förbannad tur att jag och Katta och Mirijam slog oss ihop och startade Move it mama som känns som ungefär det roligaste projektet jämte den här bloggen.

mama

Numera skriver jag det jag vill, när jag vill. Jag orkar inte bry mig så mycket om jag inte får kommentarer på ett inlägg (men jag blir ju väldigt väldigt glad när jag får det) och jag orkar inte bry mig om någon kommer in här och tycker att jag är en dålig feminist för att jag engagerar mig i fel frågor eller skriver för få inlägg om det. Jag har nog blivit väldigt… vuxen?… trygg i mig själv?… obrydd på det sättet.

Så. Om du har läst ända ner hit. Vem är du som läser här och hur länge har du gått vid min sida?

 

||||| 0 Gilla! |||||

Pearl Jam och jag

När jag var fjorton eller femton kom grungen till den lilla hålan jag växte upp i. Helt plötsligt började vi sätta på oss alla kläder vi kunde hitta i garderoben samtidigt och jag började, precis som så många andra, att lyssna på Pearl Jam. En tjej som gick i min parallellklass – en av de populära tjejerna – brukade hasa omkring i högklackade Dr Martens, hålla ut armarna och simulera att hon var ett flygplan (eller ja, hon tänkte nog att hon såg lite svävande hippieaktigt fri ut, men jag såg henne alltid som ett flygplan) samtidigt som hon sjöng refrängen till Alive. Jag brukade stå lite osäkert i ett hörn och peta med mina lågklackade Dr Martens i golvet och vara både avundsjuk för att jag inte vågade sväva som ett flygplan genom korridoren och väldigt upprörd över hennes blasfemi. Det är väl tyvärr mitt första Pearl Jam-minne. Jag hade önskat att det var något annat typ… ja… jag vet inte… något som inte innebar någon som simulerade ett flygplan/hippie i högklackade Dr Martens i alla fall. Men nu är det som det är. Jag får helt enkelt leva med den bördan.

Ibland glömmer jag bort hur bra Pearl Jam är. Det kan gå ett år utan att jag lyssnar på dem, men sedan kommer de alltid tillbaka. Som en gammal vän man kan träffa över ett glas vin efter hur lång tid som helst utan att det känns som att en dag har gått. Nu dricker jag ju inte vin på jobbet, men jag lyssnar väldigt, väldigt mycket på Pearl Jam för tillfället och de är så bra att jag ibland känner mig lite simmig på samma sätt som jag gör efter ett glas vin. En dag ska jag berätta om ett sorgligt men samtidigt fint minne om Pearl Jam, men för tillfället (eller i alla fall för den här veckan)  får det vara nog med sorgligt här på bloggers en stund. Jag tycker vi ägnar oss åt att lyssna på den här låten istället (som i och för sig är lite sorglig, men ändå ack så bra):

 

Jag älskar dem faktiskt.

||||| 0 Gilla! |||||

”Smärtan behöver ord för att övervinnas, annars kunde vi inte stå ut med den”

Jag har varit förväntansfull hela dagen. Inte riktigt fattat varför, bara känt att jag väntat på något. Insåg nu när jag kom hem att jag drömde att Josefine kom tillbaka i natt och att min väntan hela dagen var på henne. Precis som att hon skulle ringa på dörren nu och bara ”hej hej, jag spelade död i tretton år, men nu kom jag tillbaka – det blir väl bra?”.

Vad sjukt det är hur drömmar sätter sig ibland. Jag önskar att de inte gjorde det.

Vad sjukt det är när man varit med om några som dött, hur somliga bara försvinner och blir som någon man inte hört av på flera år och man känner att det kan kvitta fast man stod där och trodde att man skulle förgås av sorg vid kistan. Och att andra blir som Josefine, som tidvis känns så nära.

Jag inser ibland, att jag kommer nog aldrig komma över henne. Jag kommer alltid gå tillbaka till kistan och gråta. Absolut inte varje dag, men ändå under resten av mitt liv.

Under resten av mitt liv ska jag gå och sakna henne. Ha kvar mina minnen av henne i en låda i förrådet. En kofta, ett halsband, foton från Roskilde, ett blandband som jag inte kan lyssna på längre för vi har ingen bandspelare som fungerar och bandspelare är liksom ingen pryl som ersätts när den går sönder numera. Det har hänt så mycket sedan hon dog. Herregud, kidsen gör inte blandband på kassett längre! De vet ju för fan inte ens vad en kassett ÄR. Josefine – har du hört så dumt! Nej det har du inte, för du är död och jag är ateist så det finns inget i mig som ens tror att du hör. Men väldigt mycket i mig önskar att du gjorde.

Även när jag inte känner, saknar jag henne. Det är så jävla jobbigt när jag kommer på det. Och jag orkar inte riktigt prata med någon om det när det kommer upp. Så med jämna mellanrum skriver jag om det, men det hjälper inte. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är så jävla jobbigt att döden fungerar så. Jag önskar att den inte gjorde det.

 

||||| 0 Gilla! |||||