web analytics

Jag har gjort er en tjänst!

Jag har sett the Hobbit så att ni slipper. Och har ni redan hunnit se den (vilket ju vore fullt möjligt eftersom att den har funnits i typ ett år) vill jag beklaga samt fråga om det finns någon stödgrupp för oss som gått igenom det här? Jag blev ju varnad innan, det blev jag. Å andra sidan blev jag det för Men in black III också och till den hulkgrät jag ogenerat och inlevelsefullt (samt skällde på Alex för att han inte gjorde samma sak). Inte så himla lätt att veta vad som väntar bakom ett varnande finger faktiskt.

För övrigt? Imorgon åker jag hem från Örebro och så här ser min favoritklänning ut:

20131109-205250.jpg

God natt!

The big three… eh… five

Bäst med året som gått: jag har blivit så mycket gladare eftersom att jag gjort så många bättre val. Vad gäller allt. Vänner, fighter, motion, kaffesort. På det sättet älskar jag att åldras. Det blir så mycket lättare att se vad som är bra (observera att det har krävts en del terapi i mitt fall).

Sämst med året som gått: att jag aldrig kommer bort från känslan att desto längre tiden går, desto fler kommer den att ta ifrån mig. På det sättet hatar jag att åldras. Inte ens terapi verkar bita på det.

Bäst idag: Isak lyriska dans och handklapp till Chris Isaak. Vi låtsas inte om att Pugh Rogerfeldt gav samma reaktion (obs, obs det var pappa som drog igång honom och inte jag – Pugh finns inte i min tankevärld om inte någon annan har den tveksamma smaken att placera honom där).

Sämst idag: Stefan Löfvén (orkar inte ens…) och resan från Isak och Alex, eftersom att det inte gick att lösa logistiken kring att åka till Örebro allihop. Det känns så himla cheesy, men alltså det blir ju jobbigare och jobbigare att åka ifrån de där två. Vad hände med att fokusera på sovmorgon och möjligheten att jazza omkring i pyjamas, simmig på två centiliter rom (nej, mer behövs inte) hos äldsta brorsan? Hjärtknipen tog över. Bah.

20131108-180022.jpg

Meh

Gudars skymning vad trött jag är på mina ängsliga perioder. Fyller trettiofem imorgon och analyserar människors uteblivna svar som om det vore första veckan på högstadiet ikväll. Tvåtusen-nu får faktiskt vara året jag fixar den här tråkiga lasten. Jag har ju inget att noja över egentligen. Ju.

Min mage

Igår, när jag gjorde plankan (som jag egentligen inte ska göra eftersom att jag tydligen fick diastas av att vara gravid, vilket jag råkade glömma en stund) kikade jag på magen bara för att se hur den höll ihop. Inte särskilt mycket visade det sig. Alltså när jag ligger i plankläge så hänger min mage ner som en död mans pung. På riktigt. Detta gjorde mig så fnissig att jag var tvungen att ropa in Alex så att han också fick se. Sedan fnissade vi tillsammans.

Det här syns ju inte alls när jag befinner mig i en normal position så att säga och vanlig planka är inget jag gör särskilt ofta, så det hela kom lite som en överraskning. Absolut inte en dålig överraskning, för jag tyckte att det var ganska fint ändå (okej, nu låter ju det där jättesjukt eftersom att jag jämförde magen med en död mans pung nyss, men ni får bortse från den liknelsen en stund).

Det som hängde där är ju trots allt påsen som Isak vilade i, i nio månader.

Min fina lilla påse som bar mitt fina lilla barn. Dig vill jag ha kvar.

Mvh Dryg feminist -78

Okej. Jag vet att jag ofta brukar hylla ödmjukhet i diskussioner, men idag, när en kollega ville diskutera kvotering med mig svarade jag i alla fall: ”Har du fakta eller bara åsikter? För är det det senare alternativet orkar jag faktiskt inte ha en diskussion med dig”. Ja, och hen hade ju så klart bara åsikter visade det sig efter att jag även fått tillägga ”men alltså – har du läst ?” så trevligt jag kunde efter att ha fått svaret ”jag vet, vad jag vet”.

Och vet ni vad? Jag känner att jag är väldigt nöjd över att jag log, reste mig och gick. Och leendet var verkligen genuint, för är det något jag är glad att jag går ifrån är det ytterligare en dödfödd diskussion med någons åsikter. Så faktiskt: high five på mig där.

 

Färdig!

20131102-221427.jpg

Herreminje, nio timmar stickning har tant klarat av idag. Det gick så snabbt! Är jättetrött och fingrarna värker som om jag vore en fiskargumma som lappat nät hela mitt liv. Jag var ändå inte alls sugen på att detta skulle ta slut så fort, trots att allt jag stickade egentligen blev fel (mitt projekt utvecklades från mössa till magvärmare och slutade som en mycket klädsam tubsjal, om jag får säga det själv).

Är ärligt talat ungefär lika nöjd med att kvällen är över som Isak varit med livet i allmänhet de senaste dagarna. Jag tänker gå och lägga mig nu, men jag tänker INTE vara glad över det. God natt.

20131102-221554.jpg

I’ve been looking for freedom!

Men hörrni? Jag har ju glömt att säga en sak! Imorgon ska jag, Julia, Amanda och Annan träffas klockan tio på förmiddagen för att köra igång en hel dag av random acts of kindness. Vår random act kommer att vara att sticka så att fingrarna värker ända fram till klockan elva på kvällen, eller längre, och sedan skänka allt till Hjälpstickan. Fattar ni inte alls vad jag pratar om? Lugn. bara lugn – det finns en facebook-sida här där ni kan läsa mer om det. Förutom att sticka kommer vi att äta scones med portvinsmarmelad och lägga upp ett foto i timmen på Instagram. På frågan om vilken hashtag som var bäst svarade Julia precis: #efit #e4k #knitting #charity #myhandshurt #fuckthis – så ni kan ju med fördel söka på det i den ordningen imorgon om ni vill se hur det går.

Och vet ni vad mer? Jag glömde skriva om en blogg jag har skrivit i i mitt förra inlägg. Jag och Andrea var ju ekopoliser under en alldeles för kort period av våra liv för några år sedan och skrev bland annat om att rädda ålar och använda ekologiska duschprodukter.  Och vet ni vad ännu mer? Andrea hörde av sig till mig häromdagen och erbjöd sig att deala två kassar garn som någon slängt i hennes soprum till mig. Och vet ni hur mycket garn det var? HUR mycket som helst. Tittar bara på bilden! Nu ska delar av allt detta bli en mössa och kanske en halsduk till någon som saknar värme och hem i vinter. <3 Andrea för det!

IMG_4638[1]

 

Titeln på det här inlägget? Never mind. Är så peppad just nu att till och med jag själv börjar tycka att jag är obehaglig.

Vem är du, vem är jag – låt oss få kontakt nu!

Idag har Katta skrivit ett inlägg om sina bloggar och om varför hon bloggar och det inspirerade mig till att göra samma sak. Inte för att jag alls har ett lika flådigt blogg-CV som Katta, men några bloggar har det ju blivit genom åren, det har det. Ungefär så här många faktiskt:

Det låter ju så fånigt att säga men ja, jag är också en av dem som ”alltid älskat att skriva”. Så jag har gjort det ganska mycket faktiskt. Mest för mig själv. Först på papper och sedan på dator och slutligen på det hära INTERNET. Efter att ha småfulat lite i privata inlägg i en gammal Helgon-dagbok från 2003, skred jag till verket och startade min första blogg i januari 2008. All about garmonbozia fick den heta, eftersom att jag inte alls var så originell som jag trodde när jag ville döpa den enbart till garmonbozia (ja, det är en Twin Peaks-referens och jag är ju inte så ensam om att nörda ner mig i den serien så kanske inte så konstigt att det namnet var upptaget.. eh.). Den var menad att bli som en dagbok, men min gamla pojkvän dog den vintern och den blev till slut bara en kolsvart sörja (obs det är inte så att alla som står mig nära dör, ni behöver inte bli rädda för mig, jag lovar). Jag lade hur som haver ner den och startade upp the Unsatisfactory samma höst istället.

Ja, det skulle ju vara synd att säga att jag mådde bra när jag startade Unsatisfactory. Om inte namnet bevisar det tillräckligt tydligt, så kan ju valet av taglinen ”a long and whining road” kanske ge er en hint.MyBannerMaker_Banner (1)

The Unsatisfactory hade under sina glansdagar ett par hundra läsare om dagen och en hel del kommentatorer, sedan sjönk det. För i takt som jag började ordna upp mitt liv, mitt mående och sakta började undra  hur konstruktivt det är att vara skitarg feminist jämt, så kändes det väldigt svårt att skriva i en blogg som utgick från bittra humörsvägningar och samhällsförakt. Och mitt närkinska arv till trots: det är faktiskt skittråkigt att bara skriva saker i ett perspektiv som går helt i svart, alternativt lite lätt gråskala. Jag fick svår skrivkramp och gravt kommentarberoende (varje inlägg som inte fick en kommentar kändes lika peppigt som bakfylleångest). Efter fem år fick nog vara nog. Alla förväntningarna jag satte på mig själv genom åren att alltid vara bittert fyndig hade gjort bloggen till något som bara var besvärligt. Saken är dessutom den att jag liksom inte är så himla bitter längre (*GASP* THE SHOCKING TRUTH ABOUT FIAT). Jag mår ganska bra och det har tagit rätt lång tid för mig att inte skämmas över det. Vilket ju är lite knäppt, men så är det. Att skriva i en bitterblogg när man försöker gå ifrån tillståndet bitter är jättedålig medicin – I kid you not.

Anyhoodles, vid sidan om The Unsatisfactory startade jag The Satisfactory som skulle vara någon slags motpol till allt neg, sedan blev den en drink-blogg och sedan lade jag ner. Jag har haft bloggen Garnhärva som skulle handla om alla mina stickningsprojekt, men alltså, har man svårt att hitta tid till att sticka så är det komplett omöjligt att hitta tiden till att blogga om det i efterhand. Samt: avsaknad av bra kamera gör inte en handarbetesblogg roligare. I våras startade jag Live long and prosper som skulle vara en tränings- och matblogg, men tyckte det var ganska svårt att orka hålla igång den där (och så var det det där med den dåliga kameran, så undvik att titta på bilderna om ni går in där). Så det var ju en förbannad tur att jag och Katta och Mirijam slog oss ihop och startade Move it mama som känns som ungefär det roligaste projektet jämte den här bloggen.

mama

Numera skriver jag det jag vill, när jag vill. Jag orkar inte bry mig så mycket om jag inte får kommentarer på ett inlägg (men jag blir ju väldigt väldigt glad när jag får det) och jag orkar inte bry mig om någon kommer in här och tycker att jag är en dålig feminist för att jag engagerar mig i fel frågor eller skriver för få inlägg om det. Jag har nog blivit väldigt… vuxen?… trygg i mig själv?… obrydd på det sättet.

Så. Om du har läst ända ner hit. Vem är du som läser här och hur länge har du gått vid min sida?