web analytics

Jamen framtiden då? Bleuurgh.

Efter att jag läste ett blogginlägg om en delägare i en advokatbyrå som blev utbränd och utförsäkrad efter ett hennes son fick cancer har jag haft mild panik. Dels på grund av att barn kan få cancer över huvud taget, men också för att man aldrig vet vad som händer. Verkligen aldrig. Det är ju lätt att tänka att någon som är jurist och delägare i en advokatbyrå är ekonomiskt tryggad för resten av sitt liv, men uppenbart är det inte så i dessa dagar. Och då är det ju lite upp till en själv att försöka fixa den där tryggheten med de medel som finns.

Så. Efter två år av fondångest har jag nu i alla fall startat ett sparkonto till Isak. Ett vanligt jävla sparkonto. Hatar verkligen fonder intensivt och inte blev jag gladare av att behöva läsa om dem igen. Varför kan inget vara enkelt? För att allt bara handlar om att tjäna pengar på allt. Galen blir jag. GALEN.

Pensionskontot jag hade tänkt öppna har däremot förblivit oöppnat efter ett samtal till banken och en väldigt energisk fondförespråkare som tvunget skulle ha in mig på samtal på ett kontor. ”Det handlar faktiskt om dina pengar, de måste växa, du måste ta dig tid, det är din framtid, kom hit, prata med oss, come – JOIN US”. Jag sade att jag skulle återkomma, men jag vet faktiskt inte om jag tänker göra det. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här systemet. Kan jag bara få köra en månadsinbetalning resten av mina, förhoppningsvis, trettio år som arbetsför och anställd UTAN att någon kommer med skräckhistorier om hur lite pengarna växer och hur dålig jag är som inte vill fondspara? ”Tänk på dina efterlevande”. Jo tjenare. ”Tänk på att vi vill leka med dina pengar” är väl snarare det allt handlar om. Å vredes vrede!

Känslan jag vill få av mitt pensionssparande.

Jag vill inte spekulera i mina pengar. Jag är inte jätteintresserad av att tjäna massor på det jag sätter in. Jag är nöjd med lite ränta och tryggheten i att veta att jag får ut minst värdet av det jag har lagt undan, men det får du visst inte säga i det här landet längre för då innebär det autmatiskt att du vill att dina barn ska leva på gatan. Jaha. Men tänk om den där jättefantastiska fonden ni försöker lura in mig i inte alls jäser över utan blir döbakt?

Så. Istället för att öppna ett enkelt pensionssparande sitter jag nu med dåligt samvete och framtidskräck utan att spara något till pensionen. Ska verkligen aldrig mer ringa en bank och be om råd. När det här traumat är över går jag in och öppnar ett enkelt sparkonto även fast det betyder att jag hatar min familj och livet.

Hur pensionssparar ni egentligen?  Gör ni ens det?

||||| 0 Gilla! |||||

Head to desk

Att jag ens går in på en artikel i Aftonbladet som heter ”Nio stekheta sexfantasier”, för det första. För det andra:

”Att ha sex med en person av samma kön – är en väldigt vanlig fantasi bland kvinnor, som dock inte automatiskt innebär att du är homo­sexuell. Skillnaden är viljan och beslutet att göra det.”

”Att vara det andra könet¹ i sexakten – ja detta är faktiskt ganska vanligt. Det betyd­er inte automatiskt att du är homosexuell eller transsexuell”

Wh9jL

Vilken TUR att det inte betyder att jag är bög bara för att jag vill vara en snopp.

¹ Jag har kanske läst lite mer genus än fellow Aftonbladet-skribent, men känns det inte hopplöst förlegat att fortfarande prata om människor utifrån två kön?

||||| 0 Gilla! |||||

Töntiga män

Kollade på något program om hitlåtens historia på SVT igår. Jag gillar inte den typen av program, men ibland handlar det om något jag tycker om och då lurar jag mig ändå att titta fast jag bara blir arg. Vet ni vad jag tycker är skittöntigt? Män som sitter och är så jävla viktiga om musik (nej det fanns inga kvinnor med – troligen för att kvinnor inte kan det här med musik på riktigt, de förstår inte själen och tekniken liksom, dessutom vill ju kvinnor inte vara på tv, det vet alla, så… bara män alltså). Finns det något som känns mer oinspirerande?

”När jag hörde den här låten, då visste jag – före alla andra – att den var en hit. JÄVLAR tänkte jag. Här har bandet inte fattat vad de har gjort, men det har jag. Det var nästan som en andlig upplevelse. Lyssna här – här hör ni en gitarr och här, här hör ni någon som sjunger och så en kör på det.”

*göra viktig min*

*säga självklarheter*

*mumla något om andra män med instrument*

*ratta ratta på mixerbord*

Alltid detta mixerbord som de ska sitta vid. Vill fan sluta lyssna på musik när jag ser den här typen av program.

Däremot var låten bra, även om vissa män verkar tro att den spelades in enbart för att de skulle få sitta och vara viktiga om den tjugo år senare.

||||| 0 Gilla! |||||

Lite mer information om min kropp som ni kanske inte vill ha

Jag har ett eksem. Nej inte DÄR. Inte där heller. Det sitter vid ögat som en kliande torr fläck. Om jag använder Elisabeth Ardens eight hour cream håller det sig borta, men så fort jag glömmer av smörjsmörjet någon dag dyker det upp igen. Jag är sämst på nya rutiner så jag glömmer så klart det där ganska ofta.

Varför skriver jag det här? För att vårdcentralen typ  hånskrattar när jag ber om hjälp och jag håller på att bli galen av att det aldrig försvinner. Eller jo, en gång försvann det och var borta ett år och det var när jag tog handsprit på det några gånger. Det sved utav bara hilvidde, men eksemet försvann. På ytan i alla fall, kliet var kvar. Den här gången hjälper inte handsprit och inte någon hokuspokustvål med naturkrafter. Jag har testat mjällmedel och svampsalvor, men det hjälper inte heller. När inte ens google har några svar måste jag vända mig till er (dessutom – vet ni vad man får upp för bilder när man googlar eksem? Never again!). Ni är typ hundra personer som trillar in här om dagen – NÅGON av er måste ju ha haft någon som helst erfarenhet av eksem precis mellan ögonbrynet och ögonlocken? Hjälp mig!

||||| 0 Gilla! |||||

Allt blev PMS

En låt till mig själv:

Jag sov dåligt, jag blev lilla gummad på jobbet, jag misslyckades med stickningen, jag förlorade på alfapet. Jag tycker inte att det är rättvist. Är så sur att om jag sover kommer jag att göra det hyttandes med näven, det är ett som är säkert.

||||| 0 Gilla! |||||

Throw back thursday

Igår kom en av tentavakterna jag anlitar fram till mig och sade att hon blev så glad varje gång jag ringde och sade att hon skulle få vakta för mig, för hon blev änka för fem år sedan och det här var ju hennes små glädjestunder i livet. Det blev så ensamt sedan han försvann sade hon. Hon hade tänkt sluta vakta på tentor eftersom att de nästan var åttio båda två och hon ville att de skulle få så mycket tid tillsammans som möjligt på slutet. Så dog han och nu, fem år senare, vaktar hon fortfarande tentor. För sällskapets skull. Hon är åttiotre och världens raraste.

Åh mitt hjärta brister lite. För fina, fina tentavakten och för mormor, som hade åtta friska år efter att morfar dog innan hon föll in i demensen och försvann. Lilla, lilla mormor som inte alltid lyckades vara snäll. Vad ensamt det måste ha blivit för henne när morfar inte längre fanns. Vad glad jag är att jag inte vet vad som väntar.

016
Mormor och morfar 1958, i Örebro.
||||| 0 Gilla! |||||

Tur att det inte blev jag

Jag sökte en chefstjänst och jag fick den inte, men vet ni vad? Det känns bara så himla skönt. Jag har liksom gått och nosat på den där tjänsten i flera år, men när den väl blev sökbar så kändes det ändå inte helt rätt. Det var något som skavde. Vet inte exakt vad. Kanske att jag vet att alla mina relationer på arbetsplatsen hade ändrats om jag blivit mina kollegers chef. Kanske att jag såg bitarna av personalansvaret som jag vet inte är fixbara och som jag vet kommer att gå ut över mitt privatliv. Kanske att jag redan jobbar övertid och har svårt att hinna med som det är. Hur ska jag hinna jobba ännu mer och samtidigt få tid över till familjen, träningen och kanske framförallt: Supernatural säsong åtta och nio?  När jag sedan träffade personen som var min sista konkurrent igår och hon gav ett alldeles fantastiskt intryck så kändes det helt definitivt som att jag inte ens skulle tacka ja till tjänsten om hon så tackade nej.

Nu har jag dock lite ångest över att jag pladdrade på om alla fördelar att slippa personalansvar över ett visst område här, när jag väl fick beskedet om att tjänsten gick till den andra personen. Så typiskt mig. Varför är jag så pladdrig? Men ja. Om inte annat blev det väl ännu mera tydligt att jag inte var rätt person efter det.

Hur som helst. Win, trots allt. Skönt att beslutet är taget.

||||| 0 Gilla! |||||

Hur det går med konsumtionsstoppet?

Ganska bra, tackar som frågar, minus det faktum att jag lade en timma på att matplanera efter alla extrapriser i lördags och sedan kom ut till en bil som inte startade när vi väl skulle åka och handla allt det där planerade. Vi kan kalla det för ett antiklimax. Jag har genom insikt fått lägga till några saker på första listan över hur våra konsumtionsbefriade liv ska se ut för övrigt. Tänkte att jag skulle skriva till det och sedan lägga in alltihop som en egen sida här sedan, men jag hindras just nu av två saker:
1) Överenergisk tjugotvåmånaders som tydligen vill leva sitt liv på mig. Roterandes. Helst med en armbåge i mitt lår och en tå intryckt under min haka.
2) Tröttman efter att ha försökt korrigera sömnproblem med preparat som egentligen är allergimedicin med bieffekt (kändes liksom inte bra med stilnoct hemma med överenergisk unge som når allt). Trist bara att den där bieffekten är dygnet runt-trötthet. Vad är pest och vad är kolera här: trött jämt pga tre till fem timmars sömn per natt eller trött jämt pga preparat?

Bonusinformation: kolera ska vara lite bättre än pest, så länge du har tillgång till rent vatten.
Bonusbild: Jag som trött.

20140113-200810.jpg

||||| 0 Gilla! |||||

Min tappade tro

Min mamma lät mig gå med i kyrkans barntimmar efter att jag hade tjatat det till mig när jag var sju. Min bästis Sara gick där, så det kunde ju inte vara annat än ett hippt ställe tänkte jag. Där fick jag sedan läsa bibeln, sjunga psalmer och ägna mig åt kristet pyssel. Jag var ju ganska liten, så min uppfattning var väl att Gud fanns och att det var en han för det sade kyrkans barntimmar och bibeln. Ibland bad jag på kvällarna för att det kändes som att det var bäst att vara på den säkra sidan.

I Örebro hade vi skolavslutning i kyrkan. Det var så det var. När vi sedan flyttade till Skåne och metropolen Hofterup fanns det förvisso en kyrka där i krokarna, men jag kan inte minnas att vi någonsin besökte den. Och jag kände ingen hipp person som gick på kyrkans barntimmar så jag tappade lite suget. Jag skulle fylla nio och kristendomen började så sakteligen tappa sitt tafatta grepp om mig.

Jag gick från att följa strömmen som kristen till att bli en av alla miljoner som ”inte tror på Gud, men på något”. Mest för att jag ville tro på något, för det är faktiskt ganska skönt att göra det. Så skönt att jag i desperata försök försökte överrösta mina tvivel med att se tecken i de mest löjliga situationer (typ: å strömavbrott, morfar försöker kontakta oss. Å en dröm om någon som dött, vi fick kontakt). Jag startade till och med en hemsida om änglar 1999 (och från och med NU pratar vi aldrig mer om den). Sedan dog Josefine och då blev jag först övertroende för att sedan bara lägga av. Från den ena sekunden till den andra.

2013-08-23 014

Jag har tappat min tro på ”något” i två omgångar. Ett halvår efter att Josefine dog, någon gång i början av 2001 försvann min tro på ett liv efter detta över en natt. Det gav mig så mycket ångest att jag skrek till min dåvarande sambo att han skulle köra mig till akuten för att jag minst höll på att dö där och då. Klockan var tre på natten och jag var nykter och min sambo trodde alldeles säkert att jag blivit galen.

För fem år sedan försvann tron på medium, tarotkort och energier som jag behållit av ren vilja, för det vore så himla skönt om det liksom funkade. Att någon bara kunde SE saker. Det skedde hur som helst helt smärtfritt genom ett kallt konstaterande. Klockan var inte tre på natten, men jag var nykter även vid detta tillfälle. Trots den tappade tron var jag ändå tvungen att kalla mig agnostiker under en period. Svårt att motivera varför. Feghet kanske.

Men så kom en dag, för något år sedan när jag satt på jobbet och vi diskuterade tro och jag bara… kom ut som ateist. Det kändes så jäkla skönt att bara säga det och liksom inse att nej, jag TROR verkligen inte på någonting övernaturligt (förutom Svarta madam, ALDRIG att jag säger det fem gånger i en spegel i mörkt rum).

2013-07-16 240

Idag är jag med andra ord övertygad ateist, men skulle aldrig någonsin kalla mig skeptiker eftersom att jag anser att många skeptiker är precis lika irriterande som religiösa fanatiker. Ibland har jag förstått att somliga tycker synd om oss som inte tror för att vi tydligen lever så tomma och innehållslösa liv, men jag kan inte alls identifiera mig med det. Den tiden som andra lägger på att tro på sin gud, andar, energier, troll och tomtar på loftet fyller jag med annat. Så enkelt är det. En del blir jätteprovocerade av det och det kan de väl få bli om de vill. Själv tycker jag att cirka alla religioner (även de inom new age) är obehagliga på ett eller annat sätt (ja – även buddhism och rastafari), men jag har full förståelse för att folk tror och tänker att det kan de väl få fortsätta med, så länge det inte skadar någon annan.

Typ så. Någon som har något att tillägga?

||||| 0 Gilla! |||||