Ett par gamla skor med rosetter

Precis när vi hade fått veta att vi väntade barn åkte vi till Dublin. Inte för att fira, utan för att vi hade planerat det sedan länge – till skillnad från graviditeten som var helt oplanerad och därför gav oss en hel del ångest. Så med risk för att komma med överflödig information: Dublin blev inte riktigt som planerat. Det blev inga turer ut i det irländska landskapet ity jag låg i fosterställning och växlade mellan att sova, ha ångest och att må illa större delen av resan. Och någon guiness blev det så klart inte heller – men det var ungefär det sista jag var sugen på då, så det spelade inte så stor roll på något annat sätt än att det blev så uppenbart att vi var på väg mot en gigantisk förändring. Däremot blev det en hel del rostat bröd med marmelad och det får man ju säga, att det var en himla tur att det var just det som var min gravidcraving när vi var på en britt-ö.

Vi hann med några saker. Vi besökte fängelset Kilmainham där världens bästa film har spelats in (In the name of the father, om du inte redan visste det) och fick samtidigt veta ungefär allt om påskupproret. Sedan åkte vi turistbuss (obs: inte som vikingar. Det var många som gjorde det, men inte vi.) och så såg vi Captain America på bio och jag blev inte helt oväntat sur över att de enda kvinnorna som var med, var det för att männen behövde något att hetsa upp sig till. Att jag aldrig lär mig, kan man tycka.

Jag köpte även ett par skor. Jag minns mycket väl när jag såg skorna och fick den där känslan av att jag skulle ångra mig ett helt liv om jag inte köpte dem. Visst var åttio euro ganska mycket pengar, men alltså allt jag hade sparat på att inte dricka öl då! Nå. Jag köpte dem och ganska snart fick jag lägga undan dem för de var ju knappast gjorda för att en gravid kvinna skulle kunna gå i dem om en säger. Och ja, det där med att jag skulle ångra mig ett helt liv… Häromveckan kom jag att tänka på skorna, men kunde för mitt liv inte minnas hur de såg ut. Jag kunde bara komma ihåg hur tvunget jag ville ha dem en gång i tiden. I helgen hittade jag dem när jag gick igenom förrådet och nu känner jag väl att jag kanske inte riktigt kan relatera till var själva ångrandet av att inte ha köpt dem skulle ligga. Rosetter? På mig? Jaja. Vi får kalla detta Lex Dublin och se beteendet som ytterligare en god anledning till vårt konsumtionsfria år (ursäkta, konsumtionsbegränsade år) – som jag för övrigt redan har börjat med i smyg. Det ska gudarna veta, fast jag inte tror på dem, att fler saker är det sista jag behöver. Och ett par obekväma skor med rosetter, det har jag nog aldrig behövt egentligen.

20131016-075329.jpg

Continue Reading

Argast i Älvsjö

Så arg på min stickning nu att jag vill lägga garnet på hyllan FÖR ALLTID. Har i tre veckors tid försökt få ihop ett par raggsockar till Isak i ett garn som är mycket tjockare än det garn som finns i alla satans beskrivningar till barnstrumpor, men det går inte. Nu ger jag upp. Jag orkar inte vara positivt inställd till min egen bristande förmåga när det kommer till att freestyla ihop ett par strumpor med färre maskor än mönstret anger. Däremot orkar jag vara arg. Så arg att jag förmodligen kommer ligga och hytta med näven i sömnen. Och Isak – ja han får väl ha köpta raggsockor den här vintern då och efter det finns bara en väg att gå, det vet ju alla. Rakt ner i hippieträsket. Allt på grund av att jag inte kan sticka ett par raggsockar i naturgarn så att mitt barn istället tvingas bära en industrivariant som inte andas och som kommer att få honom att vilja gå barfota för resten av livet. Inkörsporten till rökelse och ”California dreamin'” på gitarr – jag har precis öppnat den. Ursäkta, men nu tänker jag ägna resten av min vakentid till att tycka synd om mig själv. God natt.

20130928-093310.jpg

Continue Reading

Småbarnsförälder – inte min starkaste gren

Dagar som den här… Förstår inte: 1) hur man klarar av fler än ett barn samtidigt som man jobbar heltid 2) hur ensamstående med småbarn överlever över huvud taget 3) exakt hur mycket superhjältekrafter som krävs om man är ensamstående och dessutom har fler än ett barn och eventuellt en hund.

Vi har ju Isak och ingen mer förutom katten som sköter sig själv för det mesta, när han inte kissar på saker, för då torkar han ju inte upp efter sig om en säger. Men det är jobbigt nog ändå. Isak är inne i en ”period” igen och mitt jobb är också inne i en ”period” igen och som av en händelse är även min sömnbrist inne i en ”period” igen och även om jag vet att denna kombination är en fullgod orsak till att vilja åka till en öde ö med en fullutrustad narkossköterska som enda sällskap, så känner jag mig lite, lite dålig som inte älskar småbarnslivet så mycket att jag redan nu har planerat för minst tre barn till. Och när jag tänker på alla ensamstående med barn, som liksom gör allt detta själv känner jag mig knappt värdig nog att skriva det här inlägget. Hur orkar de? Hur orkar man?

20131014-194932.jpg
Sjukt bra gäng, från en dag som var lättare än den här kvällen.

Continue Reading

Så mycket kläder, så lite tid

Nämen vi säger väl konsumtionsbegränsat år då, eftersom att det är så mycket viktigare för somliga att anmärka på innebörden av ändelsen fritt i konsumtionsfritt än att se innebörden i det vi gör. ”Fritt? Men alltså hur ska ni köpa mat då”? BAH! Folk alltså.

Gick för övrigt igenom vårt förråd igår. Alltså mängden kläder jag har köpt genom åren. MÄNGDEN. Förbannat vare mormors hamsterarv (mormor = kvinnan som inte ens slängde sina använda bussbiljetter). Inte ens nu när jag stod inför kläder tillräckligt för en skolklass modell större kunde jag rensa ut så mycket som jag borde. Allt på grund av den inre och sjukt påträngande hamstern som hela tiden försökte övertala mig till varför jag borde spara saker. Tydligen är argumentet ”jag kanske behöver det senare” helt omöjligt för mig att slå hål på liksom ”men jag tyckte ju så mycket om den här när jag köpte den”. Till slut kunde jag i alla fall konstatera att kläder som sticks, det använder jag faktiskt inte och svarta kläder i material som suger åt sig så mycket katthår att Sabbat blir skallig bara han går förbi – dem kunde jag också göra mig av med. Och eftersom att det fruktansvärda jag misstänkt sedan länge, nu genom en mätning har blivit ett faktum, var det liksom ingen idé att spara på skor i storlek 37. Nej. Eftersom att en jobbig graviditet följt av en jobbig förlossning inte är ett tillräckligt högt pris i det här landet, har så klart mina fötter ökat på en storlek sedan innan graviditeten och hamnat precis där 38:an slutar och 39:an börjar, så att det är komplett omöjligt att hitta en sko som passar. Som om det inte vore nog med fot på denna kropp redan! Mon dieu!

En flyttlåda full med kläder och skor blev det till slut i alla fall. Hade en ljuv idé om att ordna en klädbytardag, men insåg att jag inte besitter den typen av ork just nu så jag skänker allt till bättre behövande istället.

IMG_2773
Isak på väg hem från BB i klädesplagg avdelning ”vi kanske behöver det här igen”. Vi som inte planerar några fler barn – kan jag ju tillägga för att undvika ovälkomna spekulationer.

 

Continue Reading

New shoes!

”Jag går ner för Hamngatan, kommer fram till NK, mina svarta lågskor låter – mot den gråa trottoaren. Chick-e-chacke chick-e-chacke chick-e chack-e”. Eller typ. Åker pendeltåg till Älvsjö, min svarta lågskor hasar mot det stegsäkra plastgolvet och gummisulan kanske gnisslar lite lojt på sin höjd. Trots det: nöjd med livet i allmänhet. Även fast Alex protesterade med sprucket pubertal röst när Docent Död på spottan överröstade Vikings på tv.

20131010-205815.jpg

Continue Reading

Tusen minuter av lidande

Teambuilding var det idag alltså. Föredrag på Oscarsteatern. Två timmar och en kvart med en psykolog, som i egenskap av en yrkesroll han lagt på hyllan först förklarade för oss att det finns skillnader mellan kvinnor och män ”och det finns det för att så är det bara”. Sedan drog han i äkta ”think inside the box”-anda lite billiga poänger på det. Helt utan djupare analys men däremot med en uppmaning om att vi inte skulle ”säga det utanför de här väggarna, för i Sverige får vi inte prata om skillnader”. Alla hummade muntert och medhållande utom jag och mina två jämnåriga kolleger som istället intog en muttrande hållning med armarna i kors och tveksam blick.

Sedan var det power point och laserpekare och i Afrika vet man inte vad mat är och i Östeuropa förstår man inte ordet ärlig och väldigt många ”hahaha, ja men visst håller ni meeeed?”. Och det gjorde ju tyvärr en hel del i lokalen. Helst hade jag velat ställa mig upp och kasta tre nävar okvädesord på karln och alla som uppmuntrade honom genom att skratta, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte istället att lyssna på saker som att människor är rädda för höjder eftersom att vår inre grottmänniska vet sedan tidernas begynnelse att höjd är något vi ska akta oss för (eftersom att barn har en inbyggd känsla för höjder, ja just ja). Fart – det har däremot inte funnits lika länge som våra inre grottmänniskor så det har vi inte lärt oss konsekvenserna av. Allt detta pladder ackompanjerat av folk som företagsfnissade och nickade instämmande och ja, jag tänkte på mord och död och sedan på Bon Jovi för det kändes mycket mer givande än att lyssna på en generaliserande tölp. Har ni blivit erbjudna att gå på företagsevenemang på Osacrsteatern? Låt mig då få citera Waldo från Twin Peaks: don’t go there.

Efteråt gick vi i alla händelser till Wagamaga där en kollega utropade föredragshållaren till kung och vi andra intog muttrande hållning igen. Fram till det att maten kom in för OJ vilket ställe och OJ vilken mat! Gå dit! Förutom att det var asgott så kan man få te med blomma som inte smakar blomma, utan snarare hö. Även det asgott, om jag får säga vad jag tycker:

 

20131009-195759.jpg

 

 

Continue Reading

Äsch

Från en kväll där jag funderade på om jag verkligen är skapt att vara förälder egentligen och vidare till en morgon där världens bästa människa sprang omkring med en strumpa på ena foten och ingen på den andra och testade kvaliteten på våra dörrar med ett matskedsmått. Inte för att de två behöver ha något gemensamt. Jag kan ju vara en oskapt förälder även när Isak är på sitt bästa humör och tvärtom.

Vissa dagar älskar jag i alla fall att gå till jobbet oavsett Isaks humör, andra dagar vill jag bara vara hemma med honom. Idag är en sådan dag där jag önskar att morgonen i alla fall hade fått vara tre timmar längre.

2013-08-31 002

Continue Reading

Sak som har stört mig i veckor

Pappa som inte tagit ut egen föräldraledighet går ut och säger att föräldrar som lämnar bort sina barn på förskola gör det för att de inte vill vara med barnen. Alltså ursäkta – men vad gjorde DU när du fick ”välja själv” och valde att jobba istället för att ta ut tid tillsammans med de barn som du valde att sätta till denna jord?

Går bananas när jag tänker på att detta är ganska vanliga åsikter ändå. Går ännu mer bananas när jag tänker på att många förväxlar en pappa med starka åsikter om uppfostran med en engagerad pappa. Och vad som händer med mig när jag tänker på pappor som säger att de skulle ha kastat ut modern till deras gemensamma barn om hon inte ammade? MERCY!

Så. Denna lilla stund framför datorn då jag skrev detta var min så kallade egentid ikväll. Fram tills nu har jag brottats med trotsande 18-månaders (alltså finns det någon andningspaus eller är hela uppväxten bara olika perioder av trots som går in i varandra?), tvättat madrass som katten kissat på, ätit en bränd sojakorv på stående fot medan barnet badade, satt ihop fotokalendrar till familjen (mon dieu vilken tid det tar) och förberett morgondagens lunch samt svarat på jobbmail som jag inte kommer att hinna svara på imorgon eftersom att eftermiddagen är bokad åt ”teambuildande verksamhet” (om ni ser någon stå och lalla hysteriskt kring centralen imorgon eftermiddag och samtidigt slå sig i huvudet så är det inte jag, ity jag sitter troligen redan inspärrad då). Jag hann inte motionera och jag hann inte sticka. Nu tänker jag däremot hinna sova. God natt.

095 (2)
Hittade en bild från en sekund i mars när Isak inte befann sig i trots. Däremot försökte han slicka på el direkt efter att det här fotot togs och bröt sedan ihop av kränkthet när jag sade att han inte fick.

Continue Reading

En kurs i Excel och en studie i dunkad rygg

Jag älskar Excel intensivt, så i veckorna tre har jag varit besinningslöst peppad på att få gå en fördjupningskurs i detta eminenta livsverktyg idag och imorgon. Och visst har första dagen varit fantastisk för oss alla fyra deltagare – men fy fan vad trött det går att bli när läraren visar sig vara en ganska så tyst typ så länge vi bara är kvinnor i salen. Sedan trillar en försenad snubbe in efter en timme och då, först DÅ, kan läraren entusiastiskt börja prata på – för nu kom det ju äntligen någon som FATTADE. På lunchen tog läraren med sig sin entusiasm till lunchrestaurangen och pratade i princip uteslutande med sin nyfunna bro’ om hockey. Är förvisso väldigt glad att slippa dras in i en sådan diskussion, men fortfarande: så töntigt. Dessutom är jag vagt irriterad över att jag behandlades som besserwisser när jag kunde saker medan sena snubben fick hör hur bra han tänkt. De andra två deltagarna teg sig igenom dagen, om ni undrar varför jag inte nämnt dem förresten.

Det var så länge sedan jag gick gymnasiet att jag liksom hade glömt bort den här klassrumsstrukturen. Blev därför besserwisser på trots, i brist på annat sätt att bemöta karln. Hade jag inte fått mina sexton månaders terapi hade jag förmodligen blivit tyst och grämt mig till döden över den här människan. Väldigt tacksam över att jag inte är sådan längre. Väldigt otacksam över att det fortfarande inte går  att krypa in i ett parallellt universum när manlig ryggdunkar-stämning uppstår.

Hur som helst: jag kan om-satser, villkorsstyrd formatering, dataverifiering och konsolidation nu. Bara så att ni vet.

Imorgon tänker jag vara smart-ass igen.

Ridå.

Continue Reading