New shoes!

”Jag går ner för Hamngatan, kommer fram till NK, mina svarta lågskor låter – mot den gråa trottoaren. Chick-e-chacke chick-e-chacke chick-e chack-e”. Eller typ. Åker pendeltåg till Älvsjö, min svarta lågskor hasar mot det stegsäkra plastgolvet och gummisulan kanske gnisslar lite lojt på sin höjd. Trots det: nöjd med livet i allmänhet. Även fast Alex protesterade med sprucket pubertal röst när Docent Död på spottan överröstade Vikings på tv.

20131010-205815.jpg

Continue Reading

Tusen minuter av lidande

Teambuilding var det idag alltså. Föredrag på Oscarsteatern. Två timmar och en kvart med en psykolog, som i egenskap av en yrkesroll han lagt på hyllan först förklarade för oss att det finns skillnader mellan kvinnor och män ”och det finns det för att så är det bara”. Sedan drog han i äkta ”think inside the box”-anda lite billiga poänger på det. Helt utan djupare analys men däremot med en uppmaning om att vi inte skulle ”säga det utanför de här väggarna, för i Sverige får vi inte prata om skillnader”. Alla hummade muntert och medhållande utom jag och mina två jämnåriga kolleger som istället intog en muttrande hållning med armarna i kors och tveksam blick.

Sedan var det power point och laserpekare och i Afrika vet man inte vad mat är och i Östeuropa förstår man inte ordet ärlig och väldigt många ”hahaha, ja men visst håller ni meeeed?”. Och det gjorde ju tyvärr en hel del i lokalen. Helst hade jag velat ställa mig upp och kasta tre nävar okvädesord på karln och alla som uppmuntrade honom genom att skratta, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte istället att lyssna på saker som att människor är rädda för höjder eftersom att vår inre grottmänniska vet sedan tidernas begynnelse att höjd är något vi ska akta oss för (eftersom att barn har en inbyggd känsla för höjder, ja just ja). Fart – det har däremot inte funnits lika länge som våra inre grottmänniskor så det har vi inte lärt oss konsekvenserna av. Allt detta pladder ackompanjerat av folk som företagsfnissade och nickade instämmande och ja, jag tänkte på mord och död och sedan på Bon Jovi för det kändes mycket mer givande än att lyssna på en generaliserande tölp. Har ni blivit erbjudna att gå på företagsevenemang på Osacrsteatern? Låt mig då få citera Waldo från Twin Peaks: don’t go there.

Efteråt gick vi i alla händelser till Wagamaga där en kollega utropade föredragshållaren till kung och vi andra intog muttrande hållning igen. Fram till det att maten kom in för OJ vilket ställe och OJ vilken mat! Gå dit! Förutom att det var asgott så kan man få te med blomma som inte smakar blomma, utan snarare hö. Även det asgott, om jag får säga vad jag tycker:

 

20131009-195759.jpg

 

 

Continue Reading

Äsch

Från en kväll där jag funderade på om jag verkligen är skapt att vara förälder egentligen och vidare till en morgon där världens bästa människa sprang omkring med en strumpa på ena foten och ingen på den andra och testade kvaliteten på våra dörrar med ett matskedsmått. Inte för att de två behöver ha något gemensamt. Jag kan ju vara en oskapt förälder även när Isak är på sitt bästa humör och tvärtom.

Vissa dagar älskar jag i alla fall att gå till jobbet oavsett Isaks humör, andra dagar vill jag bara vara hemma med honom. Idag är en sådan dag där jag önskar att morgonen i alla fall hade fått vara tre timmar längre.

2013-08-31 002

Continue Reading

Sak som har stört mig i veckor

Pappa som inte tagit ut egen föräldraledighet går ut och säger att föräldrar som lämnar bort sina barn på förskola gör det för att de inte vill vara med barnen. Alltså ursäkta – men vad gjorde DU när du fick ”välja själv” och valde att jobba istället för att ta ut tid tillsammans med de barn som du valde att sätta till denna jord?

Går bananas när jag tänker på att detta är ganska vanliga åsikter ändå. Går ännu mer bananas när jag tänker på att många förväxlar en pappa med starka åsikter om uppfostran med en engagerad pappa. Och vad som händer med mig när jag tänker på pappor som säger att de skulle ha kastat ut modern till deras gemensamma barn om hon inte ammade? MERCY!

Så. Denna lilla stund framför datorn då jag skrev detta var min så kallade egentid ikväll. Fram tills nu har jag brottats med trotsande 18-månaders (alltså finns det någon andningspaus eller är hela uppväxten bara olika perioder av trots som går in i varandra?), tvättat madrass som katten kissat på, ätit en bränd sojakorv på stående fot medan barnet badade, satt ihop fotokalendrar till familjen (mon dieu vilken tid det tar) och förberett morgondagens lunch samt svarat på jobbmail som jag inte kommer att hinna svara på imorgon eftersom att eftermiddagen är bokad åt ”teambuildande verksamhet” (om ni ser någon stå och lalla hysteriskt kring centralen imorgon eftermiddag och samtidigt slå sig i huvudet så är det inte jag, ity jag sitter troligen redan inspärrad då). Jag hann inte motionera och jag hann inte sticka. Nu tänker jag däremot hinna sova. God natt.

095 (2)
Hittade en bild från en sekund i mars när Isak inte befann sig i trots. Däremot försökte han slicka på el direkt efter att det här fotot togs och bröt sedan ihop av kränkthet när jag sade att han inte fick.

Continue Reading

En kurs i Excel och en studie i dunkad rygg

Jag älskar Excel intensivt, så i veckorna tre har jag varit besinningslöst peppad på att få gå en fördjupningskurs i detta eminenta livsverktyg idag och imorgon. Och visst har första dagen varit fantastisk för oss alla fyra deltagare – men fy fan vad trött det går att bli när läraren visar sig vara en ganska så tyst typ så länge vi bara är kvinnor i salen. Sedan trillar en försenad snubbe in efter en timme och då, först DÅ, kan läraren entusiastiskt börja prata på – för nu kom det ju äntligen någon som FATTADE. På lunchen tog läraren med sig sin entusiasm till lunchrestaurangen och pratade i princip uteslutande med sin nyfunna bro’ om hockey. Är förvisso väldigt glad att slippa dras in i en sådan diskussion, men fortfarande: så töntigt. Dessutom är jag vagt irriterad över att jag behandlades som besserwisser när jag kunde saker medan sena snubben fick hör hur bra han tänkt. De andra två deltagarna teg sig igenom dagen, om ni undrar varför jag inte nämnt dem förresten.

Det var så länge sedan jag gick gymnasiet att jag liksom hade glömt bort den här klassrumsstrukturen. Blev därför besserwisser på trots, i brist på annat sätt att bemöta karln. Hade jag inte fått mina sexton månaders terapi hade jag förmodligen blivit tyst och grämt mig till döden över den här människan. Väldigt tacksam över att jag inte är sådan längre. Väldigt otacksam över att det fortfarande inte går  att krypa in i ett parallellt universum när manlig ryggdunkar-stämning uppstår.

Hur som helst: jag kan om-satser, villkorsstyrd formatering, dataverifiering och konsolidation nu. Bara så att ni vet.

Imorgon tänker jag vara smart-ass igen.

Ridå.

Continue Reading

Vet ni vad jag gjorde igår?

Sprang min första halvmil!! Glöm allt jag har sagt om att inte jaga kilometrar, ty jag har gjort det i smyg ändå.

Det har tagit benhinneinflammationer, järnbrist, ryggskott och eoner av tid men till slut sprang jag över mitt eget målsnöre till tonerna av Bonnie Tyler och Holding out for a hero (okej telefonen ville få detta till heroinist?). Fy. Fan. Vad jag är bra! Det var jobbigt och smärtsamt och alldeles alldeles underbart. Hurra för mig! Jag som inte ens kunde gå i rask takt till bussen utan att få håll innan jag blev gravid. Och nu! Gasellen i Älvsjö! Jojo.

20131006-184853.jpg

Continue Reading

Nästan konsumtionsfritt år

Fick ett halleluja-moment av Johannas inlägg om Underbara barn-mässan. Vi köper så himla mycket hela tiden. Vi i det här hemmet (okej, minus Isak då) och alla andra. För vår del är det väldigt, väldigt dumt eftersom att vi bor väldigt, väldigt litet och vi har kanske inte väldigt, väldigt lite pengar men de växer ju inte riktigt på trän här va. Så idag har jag och Alex bestämt att från och med första januari kör vi ett nästan konsumtionsfritt år. Alltså vi måste lägga in brasklappen nästan eftersom att det är svårt med ett helt konsumtionsfritt år när det finns ett växande barn. Men typ så här kör vi:

1) Saker får bara köpas om de tar slut eller går sönder och vi inte har något att ersätta med hemma.

2) Jag får inte köpa några glas eller koppar. Känner mig tvungen att infoga en ledsen smiley här: :(. Glas och koppar är lite av mitt signum nämligen. Jag ÄLSKAR att köpa glas och koppar. Men. Vi behöver inte fler, det gör vi inte.

3) Allt som köps till Isak ska i första hand köpas begagnat. Det gör vi i och för sig nästan helt redan.

4) Alex måste använda upp sitt hårklet innan han köper nytt och jag måste sticka upp allt garn innan jag köper nytt. Fy fan vad svårt detta kommer bli. Att köpa garn är lite som att köpa godis för mig. Det innebär att det finns garn i hela hemmet – och det är ju trots allt rätt onödigt om det inte blir något av det.

5) Jag får säga upp min Glossybox. Ingen förlust i och för sig. De gav mig fotkräm istället för parfym i förra boxen och med tanke på mitt, sedan barnsben, välodlade hat mot just fötter kunde jag inte se detta som något annat än ett hån.

Kort sagt: inget i onödan. Fy fan vad vi är bra! Kanske ska vänta med att hurra innan 2014 är slut i och för sig…

Hur som helst: vi kommer att hjälpa miljön (herregudrun vad miljön får lida för konsumtionshetsen, ledsen smiley igen: :(), vi kommer att kunna hjälpa vår ekonomi, vi kommer att hjälpa vårt hem och på ett senare plan kanske vi lär oss att minska våra ekonomiska behov så mycket att vi kan gå ner i arbetstid även fast ingen av oss är civilingenjör eller jurist eller något annat som ger en flådig lön. Och så kanske vi lär oss en gång för alla hur lurade vi är till köphets.

Avslutningsvis: lite sjukt att känna att vi ändå är så privilegierade att vi kan välja att inte göra av med pengar, men trots allt glad smiley för att vi ändå gör ett val som är bra: :). 2014 alltså! The year of the year.

Continue Reading

Ps. Jag sprang!!!

Igår, när jag sade att jag skulle kolla på Sons of anarchy och dricka te så ljög jag! Jag sprang istället! Svinkallt var det och mörkt och isande så att halsen värkte och benet kändes stumt och en lågmäld trettionågonting kvinna hejdade mig för att säga att jag inte syntes när jag sprang mitt under en lampa, med reflexer, på trottoaren (mycket irriterande). Men! Jag sprang.

Jag fick överlista mig själv för att komma ut, förbannat sugen på te som jag var. Tog till det gamla knepet att byta om i smyg, hela tiden med fokus på att iskallt beckmörker är en fullgod ursäkt för att fortsätta vara inne. Sedan när jag var ombytt kändes det ju sjukt fånigt att sitta i soffan med springkläder och glo, och fånig vill jag inte vara, så jag sprang. Jag stod bara ut tre och en halv kilometer, men ändå! Så otroligt nöjd över mig själv. Tyvärr tog jag ingen bild, så ni får hålla till godo med en som jag råkade ta när jag kom hem efter förra turen. Så här ser jag ut snett underifrån när jag tar av en sko och berättar om hur snabb jag är:

20131003-152329.jpg

 

Continue Reading