Tatueringar

Jag har en ganska avslappnad attityd till tatueringar. Man skulle kunna dra till med ett så fånigt uttryck som att jag är mindfull när det kommer till dem. När jag tatuerar mig handlar det nämligen mest om vad jag gillar NU och sedan ägnar jag inte så mycket tid åt att gräma mig över vad jag har gjort genom åren. Och det är väl tur med tanke på följande tre verk:

  • en ojämn pinuppa som en bakfull tatuerare övertalade mig att göra för sju år sedan
  •  ett skevt litet kinesiskt tecken som jag gjorde själv på handen när jag var arton
  • en sunkig tribal på benet som jag gjorde på en mässa när jag var tjugo och tyckte att Marilyn Manson-mode var en fest

Okej, ärligt. Ibland blir jag faktiskt grinig över pinuppan. Den påminner mig om mitt sämsta personlighetsdrag (att jag ibland tror att andra vet bättre om min verklighet än jag själv) men i övrigt så bryr jag mig inte. Varje tatuering är ett minne i och för sig, men oftast tänker jag på dem lika lite som jag tänker på mina miljarder leverfläckar. 

Fast det är klart, mina sunkiga tatueringar till trots; jag älskar ju allra mest snygga tatueringar. Så vilken himla tur att jag hittade Veronica på Gallon Tattoo i Hökarängen, för jäklar om inte hon är den bästa av alla tatuerare jag någonsin träffat. Titta bara vad hon gjorde på insidan av min arm häromveckan: 

Det gjorde ont som fasen efter en timma, och mot slutet ville jag nästan slåss varje gång hon närmade sig med nålen, men ATT allt lidande var värt ändå!  Och heja mig som övervann smärtskräcken på insidan av armen. Nu har jag två tatueringstillfällen till inplanerade och sedan känner jag mig nog hyfsat färdig. I alla fall utifrån hur jag är idag. Men det kan ju ändras om några år!

Continue Reading

Julen 2016

En gång i tiden hatade jag julen av tusen olika anledningar. Det gör jag inte längre. Jag älskar faktiskt julen nu, till och med. Delvis av den inte så jättepeppiga anledningen att det är en familjehögtid där alla samlas och jag under större delen av året går omkring och tror att alla ska dö när som helst, så julen kommer liksom som en lättnad. ”Hurra!! Vi överlevde det här året också!”

I år överlevde vi ända till Alex syster som bor i ett hus med åtta meter till tak. Jag överdriver inte ens. ÅTTA meter. Vår lägenhet får plats tre gånger staplade ovanpå varandra där plus säkert fyra gånger i bredd och två på längden. Barnen blev helt till sig av allt utrymme och jag började i smyg fundera på om vi ska flytta ut på landet, bara för att ha råd att bo så. Och med landet menar jag givetvis någon döende by, långt upp i Sverige där det inte finns några jobb längre så att vi måste gå i personlig konkurs. Eftersom att vi inte har särskilt mycket sparpengar och den lilla sparpeng vi har skulle i så fall gå till insatsen till huset som kanske mer skulle vara ett renoveringsobjekt aka ruckel. Oj. Är jag bitter över bostadssituationen igen? Förlåt. Jag ska vara tacksam över att vi över huvud taget har någonstans att bo i det här jävla samhället.

I alla händelser. Julen var fin. Vi var hos Alex syster över dagen, i övrigt spenderades tiden hos Alex föräldrar. Jag har stickat, läst böcker, kramat mina barn, funderat på att skära av öronen på grund av det ena barnet, ätit veganskt, druckit julöl och fått Alex mammas gamla knappsamling vilket har gjort mig så himla glad. Det allra finaste på julafton var när tomten kom och jag lade handen över Isaks bröst och kände hans lilla hjärta slå fort, fort, fort och hårt, hårt, hårt. Ja jäklar vad han tror! På juldagen gick vi en traditionsenlig promenad och låg sedan på soffan och levde på rester. På annandagen åkte vi hem.

Nu är det ingen särskild dag alls, mer än den tjugosjunde december. Barnen sover efter en eftermiddag i Stockholms söderförorter och jag och Alex ska snart pressa en ask med Aladdinchoklad framför Suicide Squad. Jag är ganska trött, himla lycklig och så otroligt tacksam över mitt liv just nu. Om jag kunde åka tillbaka i tiden, skulle jag åka tillbaka till Fia, 14 år, och säga ”det blir bra, stå ut, överlev – det blir bra”. För det blev det. Så himla bra.

Continue Reading

Bara en harmlös uppdatering från helgen

Hade tänkte skriva en helgrapport, så som jag gjorde förr i tiden, men jag hade visst bokcirkel ikväll! Den avslutades alldeles nyss och nu måste jag snart sova, eftersom att jag jobbar imorgon och ja. Nu får ni en en snabbgenomgång i form av lista som jag kommer på samtidigt som jag skriver istället, sedan är det god natt:

Best of

Fredag – tröjan jag stickade färdigt till Isak. Den borde blivit färdig för länge sedan, med tanke på att jag började på den i somras, men den tog tid på sig. Tur att han inte hann växa ur storleken…

Lördag – kvällen med ramensoppan jag improviserade ihop, som mot alla odds (det vill säga brist på både buljong och rätt sorts soja) blev himla trevlig. Lime borde jag haft i också. Nästa ramen kommer bli oförglömlig (på det bra sättet).

Söndag – regenter och kaffe hos Katta. Tantkakor är faktiskt de bästa kakorna.

Worst of

Fredag – Karls sömnvägran mellan två och kvart i fem på natten. Blev väldigt medveten om hur lite jag vill ha fler barn.

Lördag – Att Kattas fyrtioårsfest fick ställas in. Förbannade kräksjuketid.

Söndag – Tiden som sprang ifrån mig.

På bokfronten

Avslutade Malin Wollins Till min dotter och Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra som ljudböcker. Har lite kvar i Lilla Ångestboken av Linda Skugge. Började läsa Frozen Charlotte av Alex Bell på fredagskvällen, samtidigt som jag tänkte ”men HUR läskig kan den vara?”. LOL. Famous last words…

På TV-fronten

Tittade ikapp julkalendern med Isak och såg fyra avsnitt av the Crown med Alex. Glömde dock att senaste och SISTA avsnittet av the Exorcist har kommit!

Vad jag borde ha gjort mer

Rensat och stickat.

Vad jag borde ha gjort mindre

Spelat Angry Birds, så att jag hade hunnit rensa och sticka.

Vad jag ser fram emot nästa vecka

Att jobba imorgon plus julhelgen.

Continue Reading

Nio månader med Karl

 

Det är ju lite märkligt, men vi har lyckats få världens gladaste barn. Jag märkte det när jag gick igenom årets foton för att göra en fotokalender till våra föräldrar. Jäklar vilken glad unge? Trots grinig, närkingsk mamma, morgonsur och småbutter pappa och en storebror med noll millimeter stubin, som dessutom tror att bebisar funkar lite som dockor. Typ att de går att bära omkring på hursomhelst och lägga i konstiga ställningar på golvet. Karl är ändå glad. Inte bara på bild.

Han låter och skrattar, piper och tjuter i princip hela sin vakna tid. Såvida han inte hittar något mönstrat som han inte känner igen. Då är han tyst och koncentrerad en ganska lång stund. Sedan är han igång igen.

Dock finns det ett tillfälle när Karl inte är glad och det är den lilla helvetesstunden på dygnet när hans ska sova. En gång i tiden, fram till för ungefär en månad sedan, gick det att lägga Karl på sidan och sätta på Olle Ljungström och så somnade han. Nu går inte det längre. Nu måste han sätta sig, ställa sig, krypa med pannan före in i spjälsängen, gråta, prutta, skratta, sprattla som en besatt och skrika i allt mellan fem minuter och två timmar innan han däckar av pur utmattning. Vi är så himla bortskämda med Isak som alltid, i princip, har somnat på fem minuter. Även när Isak skriker ”JAG KOMMER ALDRIG SOMNA” från sitt rum, tar det cirka en minuts läsning efter det innan han däckar. Karl sover i och för sig bra och länge, men läggningarna är helvetet. Helvetet. Det känns helt orimligt att detta är samma unge som för några veckor sedan spontansomnade i både barnstolen och babygymmet.

Ibland har jag tänkt att det är rätt jobbigt att Karl är min sista bebis. Att jag kanske skulle vilja försöka få ett tredje barn. Sedan kom Karls helvetesläggningar och nu tänker jag mer att jag kanske ska knipa ihop tills jag har gått igenom klimakteriet, för att undvika alla risker.

Karl har två tänder på väg. En där fram och en där bak. Jag hoppas att det är därför han vägrar sova. Att det är något som ändå är övergående. Ja jag vet, han sover hela nätterna med några undantag, jag borde inte klaga – men två timmar av skrik, relativt ofta, är sjukt tärande trots hyfsat intakt nattsömn.

Han började krypa för några veckor sedan, efter att ha stått i startposition och laddat i säkert två månader. Jäklar vad han laddade. Varje dag tänkte vi att NU, nu är minsann dagen då Karl börjar krypa. Men det var det inte. Till slut tänkte vi att han kanske är den typen av barn som reser sig upp och går och skiter i krypningen, men då började han. Och kort efter har han börjat ställa sig mot det mesta för att headbanga alternativt bara vingla en stund.

Han härmas. Gör tittut, skakar på huvudet och klappar händerna. Ibland tänker jag att han är så himla tidig med ALLT, sedan ser jag i sociala medier alla andra har barn som kunnat krypa från att de var fyra månader och som började läsa sin första bok innan de var ett. Brott och straff av Dostojevskij.

Jag har väldigt dålig koll på hur stor han är. Eventuellt 74 centimeter lång och tio kilo tung, eventuellt lite mer än det.

Han är ett sjukare barn än Isak, men Isak har varit ett otroligt friskt barn. Däremot är Isak fantastiskt bra på att bära hem baciller till sin bror. Karl är förkyld nästan jämt. Han rosslar som en gammal gubbe och hostar så att han väcker sig själv (och måste sövas om) på nätterna. I slutet av varje förkylning får han en ögoninflammation. En gång var den så jävlig att vi fick åka till akuten klockan elva på kvällen. Ögonen var helt igensvullna och stenhårda och det var på det hela taget ganska obehagligt.

Han ammar inte sedan ungefär en månad tillbaka (PRAISE!!!) och det var han själv som valde att sluta. Jag vet att man i de mindre sunda amningshjälpsgrupperna som finns är av åsikten att barn kan tvingas igång med amningen igen, men jag antar att jag är en känslokall jävel som inte vill trycka in tuttarna i munnen på min vägrande och gråtande bebis. Precis som förra gången jag slutade kände jag mig lite sentimental över tidens gång, men samtidigt lättad. På tre dagar kändes det helt otänkbart att amma över huvud taget. Nu käkar han sådant som inte behöver tuggas, men som han kan stoppa i munnen själv och så dricker han välling. Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem. Helst ska man lägga upp bilder på sin unge i sjal, skriva ett jättelångt innehåll om närhet och avsluta med namaste. Och helst ska det vara mamman som gör det här. Pappor är sorgligt frånvarande. OBS: jag bar själv Karl i sjal, numera i sele, vi samsov i början, vi kör potta ibland när vi orkar osv. Jag är inte emot att göra de här sakerna i sig. Jag är emot när det blir en metod som kommer med en miljard ovälkomna råd. Och jag har oerhört svårt för namaste (also known as carpe diem)-inlägg i sociala medier.

Hur som helst. Karl är världens bästa lilla filur om jag får säga det själv. Han älskar sin bror, sin mor och sin far. Han älskar även alla andra människor som han får vänja sig vid en stund. Precis som med Isak har slumpen fallit sig som så att vi är hemma båda två väldigt ofta med honom. Det suger givetvis för ekonomin, men för familjerelationen är det fantastiskt. Och jag tänker att det är delvis därför vi har två trygga ungar, som vare sig är pappiga eller mammiga. Eller så har bara slumpen fallit sig så, att de är sådana ändå. Vad vet jag om just det, egentligen?

Continue Reading

Nu träningsbloggar jag inte längre

Idag lade vi ner Move it Mama. Det var jag som förde det på tal häromdagen, att jag inte hinner träna, fan, jag vill nog inte ens träna nu. Eller jo, jag vill vara uppe i träningsnivån som gör att det blir roligt, men jag kommer ju aldrig dit känns det som. Nu känns det bara som röva och när motivationen och orken tryter till att träna, så finns det knappast något över till att skriva om det. Men aj vad sorgligt det kändes ändå, att trycka på ”publicera” på det sista inlägget. Tre och ett halvt fina år som träningsbloggare har det trots allt fått vara. Vi ville aldrig vara en ”kost- och träningsblogg”, vi ville aldrig gå med på att ”hälsa” kidnappades av rawfood- och viktminskningssekter. Vi ville få lyfta vår skrot, springa våra mil och samtidigt få äta våra chips. En motpol till alla andra tråkiga träningsbloggar. Jag tyckte ändå att vi lyckades rätt bra med det.

Kommer jag skriva om träning här nu? Tjaaaa, det får vi väl se. Till att börja med vore det väl trevligt om jag skrev här över huvud taget? Oftare än en gång i månaden alltså.

Continue Reading

Tjugofem gånger två frågor

Ja men jag älskar ju listor. Hur skulle jag kunna strunta i den här listan som jag hittade hos Katta precis? Va? VA?

1. Vem litar du på?
Det beror ju lite på vad man menar med ”lita på”. Efter ganska så tråkiga tonår på ett högstadium fyllt av rövhattar, ett och ett halvt års komboskap med en svårt borderlinesjuk person och ytterligare två år i en destruktiv relation är det ganska svårt att lita på folk över huvud taget. Till exempel så kan jag ganska snabbt sluta lita på någon om jag märker att den umgås med uppenbart opålitliga människor. Eller om någon pratar skit om en person, men ändå går in och gillar/hjärtar allt personen skriver och gör i sociala medier. Då litar jag inte så mycket på den personen alls. Eller om någon använder härskartekniker, då drar jag ganska fort.

Eftersom att jag inte litar så mycket på folk, utan tänker att det mesta jag säger ändå sprids vidare, säger jag sällan saker jag inte klarar av att stå för om de kommer fram. Men det var ju inte det som var frågan här. Jag litar på en handfull personer. Några är jag släkt med, en av dem bor jag med och en av dem poddar jag med.

2. Vart skulle du vilja vara just nu?
I en sovmorgon, precis innan Alex kommer in med kaffe och säger ”Jag tur ut barnen i fem timmar nu. Drick kaffe. Läs tre böcker.”

3. Favoritstad?
Örebro. Ja. Precis så tråkig är jag att jag älskar staden jag föddes i.

4. Vilket är ditt favoritnummer?
Åtta är bäst, ingen protest.

5. Vad var det senaste du åt?
Min kroppsvikt i choklad. Typ.

6. Om du var en krita, vilken färg skulle du vara då?
Svart. Har oerhört svårt att identifiera mig med någon annan färg.

7. Hur är vädret just nu?
Svinkallt duggregn.

8. Vem var den senaste personen du pratade i telefon med?
Jag, Isak och Karl körde FaceTime med mina föräldrar för en timma sedan.

9. Vad är det första du ser hos det motsatta könet?
Det beror väl på om det går framlänges eller baklänges in i rummet. Precis som med alla andra kön.

10. Vad har du för skostorlek?
Smala trettioåttor.

11. Favorit tv-program?
Spontant: Mad Men, Twin Peaks, The Killing och The Fall. Men även Historieätarna och Så mycket bättre. Ja. Jag älskar att se när någon tolkar en annan persons låt och alla gråter, ity då gråter även jag.

12. Har du några syskon?
Två äldre bröder.

13. Längd?
172,5 cm om jag sträcker på mig, vilket jag aldrig gör så säg 165 cm.

14. Hårfärg?
Urblekt mörkbrunt som jag ska färga om, när jag har kommit på vilken färg jag vill ha.

15. Ögonfärg?
Melerade.

16. Använder du kontaktlinser?
Kul grej om kontaktlinser; för länge sedan hade jag linser när jag var ute på partaj. En kille följde med mig hem och tänkte väl att han skulle få sig lite rajraj, vilket jag inte tänkte alls. Jag erbjöd enkom sovplats, eftersom att sista tåget till Järfälla hade gått. Så jag bäddade till honom på soffan till hans besvikelse, och sedan gick jag in på toaletten för att ta ut linserna, men vet ni vad? När man har astigmatism, så här det himla vanligt med torra ögon och har man så torra ögon som jag har så fastnar linserna om de inte tas ut i tid! Det vill säga efter typ fyra timmar. Jag hade haft de här linserna inne i kanske åtta. Så jag fick gräva och gräva och sminket kletade och ögonen rann och jag var ju full så jag tog väl i lite för mycket. Sedan började jag tänka på hur sjukt det skulle vara om jag råkade gräva loss mitt öga och komma ut i vardagsrummet med det i handen. Det kändes inte bara sjukt, det kändes även väldigt roligt. Jag kunde helt enkelt inte sluta skratta åt det. Och det var ju så himla kul så jag var liksom tvungen att berätta det för snubben som satt besviket och väntade på den bäddade soffan. Således trillade jag ut ur badrummet med utsmetad eyeliner i hela huvudet, klösmärken runt ögat och illröd ögonvita samtidigt som jag skrattade så mycket att det enda jag fick ur mig var ”ÖGA I HANDEN”. Han bligade ännu mer besviket mot mig, helt utan att förstå det roliga. Ganska säker på att han inte ville ha rajraj längre efter det.

Hursomhelst. För att återgå till frågan: nej, jag använder inte kontaktlinser.

17. Favorithögtid?
Julen är bäst, ingen protest. Bubblare: halloween.

18. Favoritmånad?
November och april tror jag. Och december. Inte en chans att det är februari i alla fall.

19. Har du gråtit någon gång utan anledning?
Vad är utan anledning? Helt apropå, mitt på gatan? Nej. Däremot har jag haft tusen anledningar att gråta tusen gånger. En del kanske inte skulle kunna se anledningarna till att jag grät, men det kan jag.

20. Vilken var den senaste filmen du såg?
Bad Santa.

21. Favoritdag på året?
Min födelsedag. Ja, så pass.

22. Är du för blyg för att fråga ut någon på dejt?
Nej, men för ointresserad.

23. Kan du stå på huvudet (utan att luta dig mot en vägg)?
HAHAHAHA! Nej.

24. Kramar eller kyssar?
Kramar.

25. Choklad eller vanilj?
Choklad

26. Har du tatueringar?
Ja och snart blir de fler.

27. Vad lyssnar du på just nu?
Fläkten på den här skitdatorn.

28. Är du kär i någon kändis?
Matt Damon. Fast inte kär som i ”bli ihop”-kär, utan mer kär i att han finns.

29. Vilka böcker läser du just nu?
Holding up the universe av Jennifer Niven och Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Bland annat.

30. Piercingar?
Ett hål i varje örsnibb nu för tiden. Innan hade jag fyra till i örsnibbarna, ett i tragus (det vill säga den lilla fliken som ligger över hörselgången), ett i näsan och ett i naveln.

31. Favoritfilmer?
Hilary and Jackie, Dazed and Confused, alla filmer med Thor, alla X-men. Hitta Nemo. Ja. Typ.

32. Favoritsport?
Just nu: ingen.

33. Vad gör du just nu?
Mår illa efter att ha ätit, typ, min vikt i choklad.

34. Smöriga, naturella eller saltade popcorn?
Saltade. Herregud, vem äter popcorn utan salt?!

35. Hundar eller katter?
Båda.

36. Favoritblomma?
Liljor. Eller tulpaner. Eller rosor. Eller vilka blommor som helst egentligen. Älskar blommor.

37. Har du blivit påkommen med att göra något du inte får göra?
Ja. En gång när jag åt upp vår hunds choklad. Jag var sju.

38. Har du en bästa kompis av det motsatta könet?
Är det här man ska skriva typ ”mnåååå alltså jag brukar alltid få höra att jag är liksom en av grabbarna, för att jag liksom är så himla avslappnad och rak liksom”, för det tänker jag inte göra. Jag hoppas att jag aldrig mer får höra att jag är som en av grabbarna, för det är en jävla förolämpning att jag skulle vara en ”bättre tjej” för att jag är ”mindre tjej”. FUCK OFF!

39. Har du älskat någon någon gång?
Ganska många faktiskt.

40. Vem vill du träffa just nu?
Råkade glömma att det var black friday idag och begav mig in till stan – ergo: jag vill inte träffa någon.

41. Är du fortfarande vän med folk från skolan?
Ja. Två stycken. Resten skiter jag i.

42. Hur imponerar man på dig om man är kille?
SUCK.

43. Gillar du att flyga flygplan?
Nej, inte egentligen. Både av skräck-skäl och miljö-skäl.

44. Höger- eller vänsterhänt?
Höger.

45. Hur många kuddar sover du med?
Jag laddar med fyra, och vaknar med en.

46. Saknar du någon?
Ja.

47. Lyssnar på radio?
Jag lyssnar på radioprogram i poddform. Helst från P1.

48. Bästa beslutet du har gjort i år?
Tar inte så himla många jätteavgörande bra beslut, men är rätt nöjd med att jag har orkat lära mig lyssna på ljudböcker och att läsa skönlitteratur på engelska.

49. Sämsta beslutet i år?
Ingen aning. Att åka in till stan mitt under pågående black friday kanske…

50. Din senaste nerladdade app?
Nike Training Club.

 

Continue Reading

Hej då Leonard

En dag till den här veckan började i tårar. Leonard Cohen dog. Aj mitt hjärta, vad ledsen det gjorde mig. Några få artister har följt med mig genom hela livet och Leonard är en av dem. Jag kan inte påstå att jag älskade honom när jag var sex år och kär i bröderna Herrey (dock ej Per), men han fanns där i högtalarna hemma i Örebro. Genom hela uppväxten. 

Jag vet att ingen lever för alltid, men jag hoppades nog att han skulle göra det. Och skulle någon sjungande gubbe nu få Nobelpriset i litteratur hade jag hellre sett honom få det än Bob Dylan. Men nu blev det inte så och vi fick inte ha kvar honom för alltid heller. Lite sorgligt, kan jag tycka. 


Continue Reading

Helvetet

Jag har aldrig fällt tårar över politiska val innan, men i morse någonstans vid halv fem, när jag började inse vart allt barkade, började jag faktiskt grina. Sedan tårades ögonen lite senare igen i ren frustration över alla ”men det var väl ändå inte oväntat”-människor i flödet. Nej men skit i om det var oväntat eller inte, det är fortfarande för jävligt. Fler människor röstade på Hillary Clinton än på den där misogyna rasistgubben, men USA:s korkade valsystem korar ändå Trump till vinnare. Är det ens demokratiskt? Är det ens demokratiskt med ett land som omöjliggör röstmöjligheten för så många att du i princip måste ha ett jobb som tillåter dig att ta ledigt, så att du kan ta bilen till valurnan, för att du ska kunna rösta? Hur många hamnar utanför? Gissningsvis prick de som kommer drabbas hårdast av Trumps politik. Det spelar ingen roll om han inte får igenom allt, det är ändå åt helvete. Så ja. Jag tänker vara arg och jag tänker vara förtvivlad och jag tänker fortsätta med det ett tag. Nej det beror inte på chock, det går alldeles utmärkt att tycka att det här är för jävlig ändå. För även om Hillary Clinton fick flest röster, så var det ändå en enorm summa sexister som fick igenom att en misogyn rasist blev president framför en kvinna. Och den misogyna rasisten kommer att göra livet till ett helvete får så himla många.

Usch.

 

Continue Reading

I’m a survivor!

Jag överlevde! Vill ni läsa mer om det kan ni gå hit, vill ni läsa de nominerade till Lilla Augustpriset (som jag pratade om) kan ni gå hit och vill ni se själva framträdandet kan ni klicka på bilden. Jag är igång från 1.13. I komplett panik, men har tydligen ett helt okej poker face ändå. Om min slöa ögonlock gav sig tillkänna vet jag inte, ity jag har inte vågat titta på klippet själv. Jag lever ganska bra på känslan av att ha varit med, än så länge.

august

Continue Reading

Högmod före fall

Ja men minns ni att jag skrev ett inlägg den 29 september? Om att jag kände mig usel efter att ha sett mig själv på youtube? Tydligen dödade inte det myten jag lurar mig själv med, om att jag är typ bäst i test när det kommer till att prata inför kameror och liknande. För när de ringde från Augustpriset i förrgår, för att fråga om jag vill vara med på scenen under nomineringskvällen imorgon och svara på frågor om Lilla Augustpriset så tackade jag ja. Sedan blev jag så nervös att det brusade lite avlägset i huvudet i en kvart. Och nu är jag fortfarande ganska så nervös, men mest glad och ganska så hedrad och jag tänker att det är ju ändå rätt många människor som överlevt att stå på en scen, inför en publik och en massa journalister i två minuter? Det är ju bara lite synd att detta sker mitt i min sömnbristsperiod så att jag kommer svara ”ööööh vahettereeee ööööh” på alla frågor och sedan förmodligen trilla av scenen i ett försök att se avslappnad ut. Men men. Det är smällar mitt ego får ta helt enkelt.

Continue Reading