web analytics

Tips på sommarläsning, hela året runt: Moxie av Jennfier Mathieu

Hälften av ungdomsboksläsarna är vuxna, läste jag någonstans alldeles nyligen. Vet inte om det stämmer, men jag är i alla fall en av de vuxna som läser ungdomsböcker oavsett hur många vi är. Jag älskar ta mig fan en välskriven ungdomsbok nästan mer än en bok som riktar sig till en mer vuxen publik (dock är det himla luddigt med de här ålderskategorierna på böcker – minst lika många unga läser ju ”vuxet” som tvärtom). En bok som jag läste ganska nyligen var Moxie av Jennifer Mathieu. Den här lilla rackaren recenserade jag förvisso i avsnitt 74 men jag tror att jag måste skriva om den här med.

Jag läste den egentligen av en slump när jag fick hem den som recensionsex och inte kunde släppa den – men jag funderar faktiskt på att beställa hem den på engelska och läsa om den. Moxie är nämligen en bok som lyckas få igång alla känslor hos mig. Boken fångar, med ett ganska enkelt språk, frustrationen i att växa upp i ett samhälle som tystar tjejer och lyfter pojkar, samtidigt som en lite introvert tjej får vara den som tar plats.

Just att introverta, eller blyga, tjejer (ja faktiskt killar med) får ta plats i litteratur som är åt det feministiska hållet vurmar jag verkligen för. Jag är så himla trött på trenden att tjejer tvångsmässigt ska visas som tuffa, platstagande och framåt både i litteratur och i sociala medier så till den grad att även riktigt rövigt beteende hyllas. Ja jag förstår varifrån det kommer. Jag fattar att man vill göra motstånd mot föreställningen att flickor i grunden är blyga och väna varelser genom att visa på motsatsen. Till viss del håller jag med om att det ska göras. Men när bara motsatsen visas osynliggörs den tysta, blyga tjejen IGEN. Jag är så trött på att samhället hela tiden ska gå mot att den som hörs mest vinner, oavsett om det är feminister eller bara folk som älskar mäns framfart i samhället som skriker. Fan lägg av. Lyft fram de blyga. Våga lämna plats åt dem som inte hörs. Slut bre er bara för att ni vågar! Så. Nu var det sagt. Åter till boken.

Moxie handlar om Vivian som fått nog av sexismen i hålan där hon bor. Men Vivian är inte tjejen som är van vid att ta plats, eller som ens vågar höras. Inspirerad av sin mammas forna Riot Grrrl-dagar skapar hon ett feministisk fanzine där hon uppmanar till kamp mot det sexistiska skitsamhället. Det är en bok som sjuder av kamp, och om du är som jag och verkligen uppskattar lite aktivism i vardagen – då vågar jag säga att du kommer tycka om boken. Jag skrattade, jag grät och jag ville stundom skrika i frustration när jag läste. Även om den tappar lite på slutet, och även om jag kanske hade önskat att författaren hade vågat ta sig lite mer språkliga utmaningar (kan dock vara översättargrej) så kan jag inte släppa boken. Alltså det sjuder fortfarande i mig av kamplust så fort jag tänker på den.

Har ni inte redan fixat bokhögen för sommaren: se till att skaffa den här. Har ni fixat bokhögen? Se till att lägga den här överst. Den är så värd att läsas! Jag hoppas verkligen att den bli obligatorisk litteratur för alla som går första året på gymnasiet. För att citera mig själv från blurben jag precis hittade hos Gilla böcker (blir så himla fnissig varje gång jag ser en sådan):

”Jag tyckte verkligen, verkligen, verkligen om den här boken … jag grät av kamplusta … jag älskade den!” Sofia, En förbannad podd

||||| 0 Gilla! |||||

Skamlös spridning av mig själv

Att få prata om böcker och skriva om skönhet – och dessutom att få göra båda grejerna med sin BFF: det är nog fan den bästa kombon hittills. För min del blev det ju aldrig något frilansande liv som skribent, utan en fast tjänst inom staten. Nu älskar jag förvisso denna tjänst och jag har aldrig velat frilansa, men jag vill fortfarande hänge mig åt mina intressen. Det vill säga att skriva, att läsa, att podda och från och med ganska nyligen: att smörja in ansiktet med dyra krämer. Med detta sagt så har jag skrivit ett nytt inlägg på Bjooti idag och igår släpptes vårt första mini-avsnitt av En förbannad podd.  Den här gången om sommarläsning!

Ibland känner jag mig lite tjatig med vår podd. Men vet ni vad? Dels så älskar jag den, och dels så gör vi gör allting själv. Poddar, klipper, redigerar, sprider och står i. Mycket helt utan annan ersättning än uppskattning. Så all uppskattning vi får, betyder så klart väldigt mycket. Vill du stödja podd eller blogg eller både och? Följ oss i ditt favoritforum (både blogg och podd finns på instagram till exempel)! Dela våra inlägg och avsnitt, berätta för era vänner som gillar böcker, skönhet eller bara bra snack att vi finns (om jag får säga det själv, så är vi ju himla bra på just bra snack). Vill ni dessutom ge podden bra betyg i iTunes så ökar möjligheten att vi når ut till fler. Ett hjärta på det: <3

 

||||| 0 Gilla! |||||

En typ av feelgood som inte går hem

Vet ni vad jag inte klarar att läsa tydligen? Generell feelgood. Där handlingen kretsar kring en kvinna som på grund av livet flyttar från storstadens brus till en småstad eller ut på landet. Det är tänkt att det ska vara något tillfälligt, men gissa? Hon förälskar sig i den nya platsen, där livet liksom bara faller på plats! Storstaden är dålig, stökig och kall. Småstaden är härligt pitoresk med mysiga personligheter – men man lär så klart inte känna dem utan ett par missförstånd på vägen, tihi!

I småstaden träffar kvinnan en man som är sammanbiten och tyst, men som alltid ställer upp eftersom att han är så himla händig. Antingen med får eller med att bygga hus, eller som i boken jag läser nu: med bin. Kvinnan blir lite intresserad, men mannen säger något som får henne att tro att han är en riktig kvinnokarl. Oj oj oj, vad typiskt, men hon var ju inte ute efter något ändå intalar hon sig. Hon säger i sin tur något om sitt förflutna som kan tolkas som nutid, och han blir om möjligt mer introvert än innan. Sedan händer en del saker som alla leder till en, för läsaren, rätt jobbig sexscen (vi har inte kommit dit än i den här boken, men jag gissar att det är dit vi är på väg). På slutet är alla glada. Utom läsaren, som i bästa fall återhämtar sig från chocken.

Ofta finns lite mossigt moraliserande ingömt i texten. Jag har precis fått veta att en ammande kvinna absolut inte får dricka vin till exempel. Lägg till lite ”tjockångest för kvinnor att känna igen sig i”, krystat finurlig dialog ”med värme” och ja. Där har ni en bok som jag inte vill läsa igen. Låter det som att jag pratar om Jenny Colgan? Det skulle jag ha kunnat gjort, men nu pratar jag om Gröna fingrar sökes av Annika Estassy. En bok som jag tyvärr inte kan rekommendera. Jag kan förvisso inte rekommendera Jenny Colgan heller. Har läst en bok av henne (Den lilla bokhandeln runt hörnet), och den tilltalade mig precis lika lite som den jag läser nu. Och den hade ungefär samma handling (Kattis pratar om Jenny Colgans sätt att skriva här). Dock ska tilläggas att jag har sjuttio sidor kvar här, så vem vet. Det kanske vänder på slutet?

Med all respekt för att vissa älskar den här typen av berättelser, men för mig blir det för platt och puttrigt. Jag står inte ut. Den här typen av feelgood är faktiskt inget för mig. Däremot älskar jag chicklit, som jag faktiskt tycker förtjänar att stå för sig själv och inte ska blandas in i generell feelgood. Chicklit är oftare smart och feministisk och även om den kan spela på feelgood-strängar, känns den liksom lite vassare. Eller vad säger ni?

||||| 0 Gilla! |||||

In och vinn!

Just nu pågår det en tävling på vår instagram, i samarbete med Årets bok! Genom att rösta på din favoritbok och gå in på vår insta och motivera ditt val, så har du chansen att kamma hem alla tolv böcker som är nominerade i år. Till på lördag har du på dig! Och när du har röstat kan du för all del gå in och lyssna på vårt senaste avsnitt. Ett himla bra avsnitt om jag får säga det själv.

||||| 0 Gilla! |||||

Saker att ägna midsommardagen åt

Igår åkte vi en sväng över till Kattis med familj och grillade korv. Jag är vanligen inte så tjurig som jag vill göra gällande, jag är oftast rätt glad. Men att skratta så att det kniper i magen och ögonen tåras, det gör jag faktiskt nästan aldrig. Ett av undantagen var igår, med efterföljande träningsvärk i magmusklerna idag.

Idag är det midsommardagen. När jag levde ett liv utan barn, brukade jag alltid ägna denna dag åt att kolla hela säsonger av serier. Detta liv är faktiskt inte så långt bort som man kan tro årets midsommardag, ity jag har en lista på sjuttio filmer där tio ska väljas ut till filmfestivalen i november. Alex har fått ta ut ungarna på galej, och jag ligger med begynnande nackspärr i gästsängen och plöjer. Film efter film om företag som vill förstöra samisk mark med sina gruvor, människor vars liv ruinerats av miljöförstöring och andra trevliga ämnen som klimatkris och jordens pågående undergång. Ögonen tåras och magen kniper av helt andra orsaker idag än igår. Jag är en tredjedel in i listan nu, men behöver en paus. Det finns en gräns för hur mycket verklighet jag klarar av att ta in i ett svep (inser hur vidrigt det låter från någon som bara behöver se detta på film, och precis har kunnat trycka på paus-knappen).

Hur som helst. Vad ägnar ni er åt idag?

||||| 0 Gilla! |||||

Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

||||| 0 Gilla! |||||

DET ÄR MYCKET NU

Typiskt tecken på att ”det är lite mycket nu”: den totala vreden som uppstår vid insikten om att dagen innan midsommarafton är en halvdag. Även glädjen när vi lyckades få barnvakt igår så att jag kunde jobba över är väl ett symptom på samma… jag behöver verkligen semester nu.

Samtidigt har min PCOS gått bananas efter flera månader av regelbunden cykel. Jag riktigt känner hur hormonerna anordnar rave i hela kroppen, med sömnbrist och svår irritation som följd. Jag hatar verkligen allt och alla just nu. Men mest hatar jag att inte få sova när jag har så här mycket att göra dagtid.

Botar ledan med ungdomsböcker och spänningsromaner. Och det var väl det jag ville komma till. Jag har precis lyssnat på Lisa Bjärbos egen inläsning av Inuti huvudet är jag kul och den var så himla bra! Både inläsningen och handlingen. Kan varmt rekommendera berättelsen om blyga Liv och hennes översociala pappa, som flyttar från Stockholm till Småland. Vi kommer att prata om den längre fram i podden, men jag tycker att ni ska lyssna eller läsa redan nu. Faktiskt. Unna er det.

 

||||| 0 Gilla! |||||

Spilld nostalgi och barnkläder

Efter mitt äldsta barn som till och med grät när hans första par kalsonger gav upp efter tre års användande, är jag världens mest nostalgiska person. Att rensa ut barnkläder är t.ex. något av det jobbigaste jag vet och därför lämnar jag antingen över det på Alex, eller så gör jag det så sällan som möjligt. Nu innan sommaren kom vi till en punkt då ingen egentligen hade gjort något på ett halvår. Ett halvår i ett hem där båda barnen växer ungefär en cm i månaden är ganska lång tid. Karl hade t.ex. vuxit ur storlek 80. Det hade han i och för sig gjort ett halvår tidigare också, men bara så pass att det var lite tight och lite kort. Med god vilja gick det faktiskt att använda flera av de där plaggen ett bra tag efter att han vuxit ifrån 80 centimeter. Så var inte fallet nu.

Eftersom att jag lägger så mycket pengar på skönhetsprodukter nu har vi inte haft råd att köpa nya kläder till barnen. SKOJA. Eftersom att vi aldrig är beredda på att sommaren kommer hade vi inte uppdaterat barnens garderober. Men det var det jag hade tänkt göra när jag påbörjade halvårsutrensningen. Dock gjorde jag något helt annat efter att tårögt ha kramat mig igenom Karls sista bodys. Jag tog fram saxen och klippte av grenen. Och ärmarna. Sedan tog jag hans för korta byxor och klippte av till shorts. Visst sved det lite i hjärtat att klippa i de första plaggen, men de allra flesta har ju gått igenom två barn. Många fler än så eftersom att de var andrahands-fynd från början. Med andra ord har de haft hål och fläckar och noppror och de hade ändå sorterats ut och slängts om jag skänkt dem till bättre behövande.

I helgen gav jag mig på en av mina favoritpyjamasar som jag köpte till Isak på en symässa 2013. Den har Bockarna Bruse-tema och ser ut som något från min egen barndom. Dels på grund av mönstret, men också på grund av den dåliga kvaliteten på tyget. Den är nopprig och muddarna har krympt mer än det övriga tyget, så redan när den passade satt den rätt illa. Dålig kvalitet spelar hur som helst ingen roll. Både jag och barnen har älskat den. Och nu kan vi fortsätta göra det. Från att ha varit en illasittande pyjamas har den nu fått nytt liv som en trekvartsärmströja. Hade jag varit mer pysslig hade jag fållat kanterna, men nu är jag inte det. Däremot är jag ganska nöjd. Mina nya skills med saxen har gett Karl sex nya t-shirtar med varierande längd på ärmarna och tre par shorts. Helt utan onödiga utlägg och nostalgitårar! HURRA!

Detta kanske alla ni med barn som har passerat body-stadiet har gjort i alla år, men om inte är mina bästa tips att: klipp så nära bensömmarna som möjligt, vik plagget dubbelt och klipp jack i där sidorna möts, så har du ett mått att gå efter om du klipper på frihand (jag gör det, för jag är lat, och det har blivit bra ändå). Välj längd på ärmen beroende på hur tight tyget är eller om det sitter en ful fläck någonstans (samma med brallor) eller skit i att klippa av om det inte behövs. Även här viker jag plagget på mitten och klipper jack i båda ärmarna när de ligger jämnt, för att få rätt längd. Fålla om du orkar (jag gör inte det). Slipp köpa nytt! Lägg pengarna du sparar på hudvård. SKOJA. Gör vad du vill för dem, jag bryr mig faktiskt inte.

Någon som sitter inne på andra gyllene tips?

||||| 0 Gilla! |||||

En vanlig mulen jävla onsdag

Vet ni vad jag har gjort idag? Jobbat, frusit och oroat mig.

Dagens oro var så klart relaterad till mina barn. Jag har fått veta att Isak sagt något som kan tolkas som mer kränkande än det vanliga som kommer ur sexåringars munnar. Även om jag vet att mycket barn säger inte alls har samma mening för dem som för oss, så känns det så klart inte bra. Detta var tydligen något han hade hört ”på TV i Branäs” vilket inte säger mig så mycket. Kanske har han snappat upp något från nyheterna som stått på i bakgrunden? Vem vet. Branäs kan lika gärna vara en undanmanöver. Jag är lättad över att han sade detta till sin ömma fader och inte till en kompis i alla fall. Glad för det lilla och så vidare.

Dagens jobb var slitigt och ostimulerande och min enda glädje var att jag skulle gå klockan två för att hinna till Isaks överlämningssamtal. Så sjukt att han börjar förskoleklass! Det var minst sagt en ansträngning att inte börja hulkgråta när vi satt där och pratade om hans framtid.

Dagens lunch var en mikrad pastarätt från kyldisken, för jag hade inte gjort någon lunchlåda. Däremot fick jag chipsrester och min kollega drack faktiskt en slatt vin som blivit över från jobbpicknicken i måndags.

Efter jobbet stod jag i duggregn och kollade på Isaks sista träning med fotbollslekiset. På vägen hem köpte vi sushi som aldrig är god. Eller. Den är väl ok, men jag betalar liksom 90 spänn för lite klibbigt ris och gurka. Ångrar mig varje gång, men det är Isaks favorit och idag var det hans avslutning.

Hemma möttes vi av disken från igår. Jag hälsade på den och gick och lade mig i badet. Om inte Alex orkar göra något åt den ikväll är den säkert kvar imorgon också. Med tillökning.

Nu är klockan strax över åtta och jag har lagt mig. Jag är så sjukt trött. Men det var ändå en bra dag.

Varför skriver jag det här? För att tala om för er att alla inte har jobb som är hundra procent kreativa med vinluncher på dyra trendkrogar och efterföljande afterworks i solnedgångar på någons altan, eftersom att alla ens vänner är förmögna husägare. Alla har inte ens vänner att besöka en mulen onsdag i juni. Alla kommer inte hem till städade villor och stora trädgårdar. Alla har inte barn som föddes till politiskt korrekta varelser. Många av oss har jobb som ibland eller alltid är ovackert slitiga. Vi har små marginaler och gammal pasta och smuts på kläderna och många får inte ens en halvsunkig sushi efter jobbet. Det närmaste vi kommer till yoga i solnedgången är när vi trampar snett och sträcker en vad på vägen hem. Vi orkar inte utveckla oss själva eller skriva i bullet journals och vi står inte emot barnens tjat hur viktigt det än är med konsekvens. För vi är trötta och lägger oss strax efter åtta och skiter i disken idag med. Men vi kan vara nöjda ändå.

Jag vet att internet är en stylad plats på många sätt och vis, men ibland står all ”vardagslyx”, förhärligade husbilder och filtrade vinluncher som flyter förbi där mig upp i halsen. Och ja. Jag måste nog rannsaka mig själv också, för ibland hänger jag på och tror att sådana upplevelser är det enda som är värt att dokumentera. Men det är fel. Och jag ska arbeta på att känna mig okej med att vara precis så vanlig som jag är mycket oftare.

||||| 0 Gilla! |||||

Om konsumtionens vara och icke-vara

Det är lite knäppt det här, att när jag inte hinner skriva på ett tag så känns det som om jag måste skriva något så oerhört genomtänkt för att ens få lov att existera i sociala medier. Vilket leder till att jag får prestationsångest och inte skriver alls, fast det enda sättet att mota bort känslan är att pladdra på. Jaja, jag tänkte hänga på Peppe skriva lite om konsumtion idag.

Under 2013 började jag leva ett konsumtionsbegränsat liv. Jag gjorde först misstaget att kalla mitt liv konsumtionsfritt, men folk var snälla nog att påpeka både en och två gånger att jag ju faktiskt köpte mat och andra varor som täcker familjens basbehov så nej. Helt fritt från konsumtion levde jag så klart inte. Däremot bestämde vi att vi hade allt vi behövde i form av prylar och kläder och skröfs just då och att vi enbart skulle köpa nytt om något gick sönder. Och gick något sönder kollade vi i första hand efter second hand-varor. Isaks hela garderob var vid den här tiden ärvda och loppade plagg. I princip är det så för båda barnen nu med, men eftersom att det är extremt tidskrävande att hitta specifika saker second hand många gånger köper jag mer nytt till dem nu.

När jag kom ut som konsumtionsbegränsad fick jag ungefär samma typ av reaktioner från folk som jag får när jag säger att jag är vegetarian. Några var tvungna att ifrågasätta precis allt jag gjorde. Till och med folk i min omgivning, som jag tänker vet bättre, kände ett behov att pika om jag till exempel köpte ett par nya byxor till Isak. Då fick jag snällt förklara att många av Isaks byxor var trasiga och vi inte hittat något second hand just då. Det var med andra ord som vanligt. Gör du minsta ansats att göra aktiva val, så måste du vara hundra procent konsekvent. Medan de som skiter i vilket kan leva på precis som vanligt, och dessutom ta sig rätten att pika andra för att de inte gör tillräckligt. GUD vad jag är trött på folk, känner jag nu.

Hur som helst. Några var tvungna att sucka åt vilket tomt liv jag levde utan konsumtion. ”Ingen anklever och champagne? Åh, vad fruktansvärt!”. En del kände sig påhoppade och som att jag ansåg dem vara sämre människor och tyckte att allt var så krystat och PK nuförtiden. Ska man inte ens få handla grejer nu längre? Och ytterligare några var tvungna att förlöjliga mig rätt ut. Här kan det vara på sin plats att säga att jag på inget sätt försökte predika min lära på andra. Jag är och har alltid varit relativt ointresserad att få folk att göra mina val.

Jaja. Jag bytte jobb under den här tiden, och detta är en av anledningarna till att jag älskar min arbetsplats. När vi pratade om konsumtionsbegränsning blev folk nyfikna. Eller så visade det sig att de levde efter samma deviser själv. Eller så sket de i vilket utan att komma med pikar.

Nu lever jag inte alls under samma kontroll av konsumtion som jag gjorde innan. Dels tar det, som sagt, mycket tid. Dels har jag lite gett upp. Vad spelar det för jävla roll vad vi gör ens? <— var så god för peppig tanke. Däremot har jag fått med mig en hel del av de här åren. Jag köper, i princip, bara begagnade kläder och prylar till familjen. Jag går aldrig på Ikeas eller Lindex eller annan valfri storkedjas konsumtionshetsande releaser av samarbeten och femtiotaliga designer längre. Jag ifrågasätter mycket mer innan jag köper något och jag ser till att skänka mycket, mycket mer av det vi inte behöver.

Det finns ju några frågor som uppstår kring konsumtionsbegränsning och som jag ofta funderar på. Den första är för mig vilken klassfråga det är. Det är lätt att slå sig för bröstet och ba ”mmmm gör det här för männnchooor och miljööö”, när man redan har shoppat sig blå i flera år innan och har för mycket av allt. Det är också lätt att prata om närproducerat, ej massproducerat, ekologiskt and what not när du har kapital att köpa det. Jag kan lätt undvika att köpa saker second hand för att jag upplever att jackan Isak behöver är för könad. Då går jag hellre till Lindex och köper nytt. Det är en lyx jag kan unna mig eftersom att vi har två heltidsinkomster. Vilket för mig vidare in i tankar om hur en könsneutral garderob till ett barn också ofta handlar om klass.

Även second hand-marknaden behöver sig en tankeställare av många olika anledningar. Den ska ju t.ex. inte finnas där bara för att vi ska kunna slänga in våra hetsköpta nya grejer och stilla våra samveten med att vi recyclar.

Hursomhelst. Jag tänker att med konsumtion är det ändå ungefär som med veganliv och allt annat. Vi får göra så gott vi kan, men det är värt att ibland ifrågasätta sina mönster och försöka hitta mer hållbara sätt att leva.

 

||||| 0 Gilla! |||||