Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

Continue Reading

Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

Continue Reading

Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017 del två: mindre sjukdom, mer träning

År 2016 gick inte till historien som ett av mina mest aktiva på träningsfronten. Inte för att det är ett jättesvårt rekord att slå, med tanke på hur lite jag tränat i mitt liv, men det var ändå under min kritik. Jag hade kommit igång med träningen ganska bra när jag blev gravid med Karl, och jag höll igång den ända in i månad sju. Sedan tog det tvärstopp, för att ja, jag var jättegravid. När Karl sedan kom hade jag en plan om hur jag skulle börja bygga upp kroppen igen – men den planen försvann i molnet av baciller som Isak drog hem från förskolan. Baciller, sömnbrist, soffsug, allmän olust, alltså… det finns tusen anledningar till att jag inte har tränat och alla är faktiskt lika bra. Men bara för att anledningarna har varit bra, betyder det så klart inte att det ÄR bra för mig att inte träna. Nej. Det är faktiskt jättedåligt. Förutom att jag blir på märkbart sämre humör så orkar jag nästan ingenting. Jag är så klen att jag inte ens kan bygga upp vrede nog att få upp en hårt åtskruvad julmustkork. Min rygg pajar och nacken blir stel och spänningshuvudvärken kommer tillbaka och fan, jag måste helt enkelt träna då och då för att hålla ihop.

Så. Av 2017, som nu redan är inne på den tredje månaden, önskar jag mig mer träning. Egentligen är det jag önskar mig mer tid, för uppenbarligen hinner jag inte jobba samtidigt som jag har familj och mer än ett fritidsintresse, men mer tid kommer inte finnas förrän jag går i pension och jag tror faktiskt att jag behöver börja träna innan dess.

Ett minne från förr i tiden, då jag både tränade med världens bästa människa och vresade obesvärat mot kameran. Idag gör jag inget av det.
Continue Reading

En lista om smink

För ett och ett halvt år sedan fyllde jag i en sminklista som jag hittade hos Maria. Det var kanske en illa vald period för sminklistor i mitt fall, eftersom att jag är sminkperiodare och befann mig i en hyfsat sminklös period just då. Men nu! Nu har jag minsann kommit in i sminkrutiner igen, och eftersom att jag är Kattas plus en på Daisy Beauty Awards idag, så är det väl ändå hur lämpligt som helst att jag skriver en ny lista? Den här listan har publicerats på en miljard bloggar genom åren, och jag vet inte vem som började med den så jag tänker inte länka till någon.

1. Vilken foundation använder du?
Bodyshops Fresh Nude Foundation i tonen Chelsea Porcelain 010. Eftersom att jag använder foundation högst tre gånger i månaden kommer den här vara i tio år säkert, och är förmodligen alldeles för gammal redan. Men den är bra! Jag bad om något lätt och halvtäckande och det var precis det jag fick.

2. Favoritconcealer?
Ingen. Minns inte sist jag hade en finne eller något annat i ansiktet som jag kände att jag ville dölja. Concealer får mig bara att tänka på Clearasils hemska finnstift som gjorde alla tonåringar orangea i ansiktet på åttio- och nittiotalet.

3. Vad har din hudton för undertoner?
Kalla, bleka, rödlätta. Fast om jag anstränger mig är det där röda snarare en överton.

4. Din åsikt om lösögonfransar?
Jag älskar dem, men mina glasögon är mitt handikapp. Har jag lösfrallor fastnar de mot glaset.

5. Slänger du din mascara efter 3 månader?
Nej. Jag byter ofta mascara inom tre månader, men behåller den gamla som reserv och sedan slänger jag den riktigt aldrig. Har kanske femton mer eller mindre uttorkade mascaror som tar plats i gamla sminkväskor, och som jag använder ibland. STÄM MIG.

6. Vilken är din favoritmascara?
Den här, som Katta skrev om häromdagen faktiskt! Har älskat tubmascaror sedan jag fick min första från något livsbejakande hippiemärke 2004.

7. Favoritapplikatorer?
Mina fingrar och den här penseln från Kicks:

8. Använder du någon primer?
När jag hittar den, använder jag Makeup Store’s vanliga primer för ögonen, men jag förlägger den ofta efter att jag använt den. Jag har försökt använda primer för ansiktet flera gånger, men gillar det inte. Särskilt inte Garniers variant som kom för några år sedan. Var som att smeta torr handtvål i ansiktet. Hu.

9. Favvoögonskugga?
För flera år sedan fick jag en duoögonskugga från Model Co kallad Bronzed Goddess i en Glossybox. Den är ta mig fan den bästa ögonskuggan jag ägt. Dels rinner den inte ut i alla rynkor och dels glittrar den lite. Och vem fan blir inte glad av glitter?

10. Favvoläppstift?
Just nu använder jag mest Colour Crusch från Bodyshop i en intensivt ljusrosa ton. Det är åttiotaligt, håller sjukt bra och även fast det är matt och ljust så funkar det på mina läppar. Matta läppstift brukar annars aldrig fästa jämnt på mig. Som vanligt har jag dock hittat och börjat älska det här läppstiftet precis innan kollektionen gick ut.

11. Favvoläppglans?
Använder inte, tänkte jag skriva – men så kom jag på att jag fick ett jäkligt nice läppglans från Dior av Katta och det älskar jag ta mig fan. Har alltid avfärdat läppglans som för kladdigt, men jag har nog helt enkelt inte investerat i ett tillräckligt dyrt.

12. Favvoblush?
Vet inte om det är en favorit, men det är den jag äger och jag äger den för att jag har fått den i en Glossybox för länge sedan, Rimmel London Soft Colour Blush 220 Madeira:

13. Vad tycker du om billigare ”drugstore”-makeup?
Ingen som helst åsikt. Har däremot åsikter om folk som har åsikter om folk som köper ”billigare” smink. I alla fall om det är negativa åsikter. Och min åsikt om dem är att de är rövhattar.

14. Har du någonsin funderat på att ta en/gå en sminkkurs?
Jag har redan gjort det och det var mycket tråkigare än jag hade väntat mig. Tacka vet jag youtube-tutorials!

15. Vilket är det värsta sminkmisstaget tycker du?
Att vädra sina nedsättande åsikter högt om folks smink/icke-smink.

16. Föredrar du neutrala färger eller färgstarka nyanser?
Svarta kläder, färgstarka läppar och naglar. Kulturtant to the bone.

17. Nämn ett favoritmärke när det kommer till smink:
Har inga jättestarka åsikter men Urban Decay är ofta bra och djurvänliga.

Jag, nyår 2010, i ”billigt” drugstore-smink, lagt hår, mormors pärlor och med en old fashioned.

Continue Reading

Ordning hemma på 30 dagar – hur gick det egentligen?

Ja alltså LOL! Det var lite kul i början det här. Uppgifterna skulle ta fem till femton minuter, de skulle komma en gång om dagen och allt kändes jätterimligt i kanske… sex dagar? På den tiden lyckades jag rensa ur garderoben, tömma förrådet på en låda plus göra en gång fram till de andra lådorna, slänga sex fula cocktailglas, samla ihop en kasse skänk till stadsmissionen och något mer som jag glömt bort. Väldigt få av uppgifterna tog mindre än en kvart. Jag tänker att fem till femton minuter, det är för folk som redan har ordning i hemmet och tycker om att lägga upp inredningsbilder på sina hem. Inte oss andra.

Jag var ju väldigt motiverad i början. Så pass att jag till och med skrev ett litet blogginlägg om det. Men sedan kändes allt mer som en jättetråkig lek som någon bossig kompis hittat på. En bossig och jättetråkig kompis. En dag var uppgiften att ge de övriga i familjen beröm för något de gjort hemma. Ingen hade gjort något hemma den dagen, så jag bommade den uppgiften. Jag fattar den psykologiska principen bakom att berömma varandra, men hallå – vem ska berömma mig då när det är jag som drar i utmaningen? Buuuu! Efter det kom en uppgift att fixa en låda i hallen för småprylar och en sådan har vi redan. Den är i och för sig överfull, men vi har inte plats för en till. Sedan var jag inte jättemotiverad längre. Hela utmaningen kändes mer och mer utformad för folk som bor i hus och som, som sagt, redan har viss ordning. ”Fixa tvättstugan” – jo tack, det får gärna Familjebostäder ta hand om själv (obs: tar givetvis hand om mitt eget ludd i torktumlaren).

När det var någon vecka kvar och en uppgift formulerades ”Om du har skrynkliga kläder, vill jag att du stryker dem också” kände jag att måttet var rågat. Varför vill någon som inte känner mig att jag ska stryka mina kläder? Oerhört provocerande. Kände mig som en fyrtiotalistman och ville börja muttra om överförmynderi, men jag höll mig. Jag lät bara bli att göra som det stod i något av de efterföljande mejlen.

Så nej det blev inte ordning hemma på trettio dagar. Vi bor fortfarande på 54 kvadratmeter och vi har fortfarande alldeles för mycket saker för den ytan. Vi är fortfarande inte överens om hur hemmet ska skötas och det kommer vi aldrig bli. Var så god för en helt oputsad sanning om mitt liv. Hoppas ni mår bra i era städade villor.

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 3

Ja men inne på andra veckans pms. Så. Pass. Trött. På. Detta. Att jag först pms:ar vid ägglossning och sedan drygt en vecka efter ägglossning precis innan mensen borde komma – men ibland gör den inte det. Däremot får jag min härliga pms ändå, som liksom fortsätter och eskalerar varje dag fram tills att kroppen ba ”just ja, mens var det”. Sedan tar det en vecka och då får jag ägglossnings-pms igen och ja sedan fortsätter det så till infinity och beyond. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Typ alla dagar i månaden utom tre…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske skulle det blir bättre med p-piller, men jag får inte äta vare sig det eller mini-piller eftersom att jag har migrän. Och även om jag inte hade migrän så reagerar min kropp ändå helt åt helvete på hormonpreparat, så då måste jag gå omkring med UVI-känningar istället. Det känns kanske inte som ett alternativ. Jag får inte sätta in hormonspiral heller för övrigt, för det triggar tydligen utvecklingen av cystor på mig. Jaja. Ändå inget vidare att vara med och kissa ut hormoner som muterar naturen, kan jag tycka. Eftersom att jag har oregelbunden mens så vill gyn inte skriva ut några av de pms-preparat som finns. Dessutom kryssar jag inte i tillräckligt mycket för diagnostiseras med pmdd. Ja ni hör ju. SVÅRT ATT VARA PEPPAD JUST NU. Uppskattar ändå tillfredsställelsen i att gnälla. Det och att det finns en ny delicatoboll med havssalt och karamell är det som håller mig över ytan.

Ps. Den som säger ”magnesium” slår jag.

Continue Reading

Tillbaka till gruvan 

Imorgon börjar jag jobba heltid. Sista dagen av föräldraledighet var idag, sedan är det slut på mina dagar. Jag är så kluven till det här. Nu förväntas jag ge bort större delen av min tid till en arbetsplats där jag inte har jättemycket att säga till om (staten är ju bra, men inte så himla flexibel alla gånger). Det ska jag göra fram till pension och dessutom är det JAG och inte min arbetsgivare som ska vara tacksam över att jag ger bort mig själv. Så skevt. 

Samtidigt är jag ett rutindjur och jag älskar verkligen att jobba. Jag är usel på att vara föräldraledig, eller långledig över huvud taget. Jag får helt enkelt inte till rutiner. Dagarna flyter ihop. Jag aktiverar mig och barnen för lite och jag tyngs av alla jävla borden. Jag borde gå ut mer. Jag borde träna när Karl sover. Jag borde städa. Ja ni vet. 

När jag jobbar och bara har helgerna blir de för dyrbara för att slöa bort, så då gör jag saker. Passar på. Jag är mycket bättre på att vara ledig när jag jobbar med andra ord. Men när jag jobbar är jag borta från familjen elva timmar om dagen. Ofta mer eftersom att SL stjäl rätt mycket tid med sina förseningar. Det är fan vansinne. Det är till och med röva. (Och här betackar jag mig tips om att gå ner i arbetstid, för det funkar helt enkelt inte nu)
Jag vet att jag kommer att komma in i det igen, men fan. Sex timmars arbetsdag. Det vore så mycket trevligare än att tvingas vänja sig vid att missa hälften av sina ungars uppväxt. Hör ni det ni där borta i regeringen?

Continue Reading

Gnap!

I september blev jag utsatt för en härskarteknik. Jag är lite långsam med sådant där tyvärr, så det tog faktiskt ända fram tills ganska nyligen innan jag insåg vad som hade hänt och då insåg jag det eftersom att det kom tio härskartekniker till. Det var i och för sig samma typ av härsk som den första, men i lite olika ordalag och det var väl variationerna som fick mig att se basen, så att säga. Nu har jag i alla fall betett mig helt i enlighet med den här härskartekniken ända sedan den dök upp första gången. Jag har aktat mig, inte velat ta plats, delat med mig mer än vad som är rimligt och på alla vis försökt visa att jag FAKTISKT ÄR JÄTTESNÄLL OCH GENERÖS. Fast grejen är att jag var jättesnäll och generös redan från början. Och det är faktiskt skit samma i just det här läget om jag är det eller inte. Men eftersom att min autopilot alltid hoppar in i tvivel-läge, så är det mina sagda brister jag har fokuserat på och inte på vad som verkligen höll på att hända. Jag har med andra ord gjort PRECIS som en rövhatt har velat.

Nu sitter jag i en situation som faktiskt inte gör något annat än suger valballe och jag kan inte göra något åt det. Jag har betett mig på ett typiskt inkompetent och ängsligt vis och ja… vad ska jag säga. Jag är så jävla sur. Jag är så jävla trött på att folk använder härskartekniker och jag är så jävla, jävla, jävla trött på att jag är så seg med att fatta dem. Det spelar ingen roll hur många tips jag får om hur jag ska värja mig när min autopilot tror att alla utom jag har rätt i det de säger. Och det kära ni, det är faktiskt röven. En sak som inte är röven dock, är att jag ska tatuera mig imorgon. Det har faktiskt inget alls med röven att göra. Tack och lov…

 

Continue Reading