Vecka 18 kommer jag att

Läsa: Jag är snart färdig med Nästa! av Nina Lykke (läs Nej och åter nej om du inte läst henne innan, den här var inte fullt så bra – men helt ok tidsfördriv). Efter det är jag sugen på antingen Where the crawdads sing av Delia Owens, eller En gentleman i Moskva av Amor Towles. Båda inhandlade på Pocketshop vid t-centralen när jag var på väg hem från första psykologen idag.

Titta på: Är i fatt RuPaul säsong 12, men har fortfarande drag-cravings så nu kör jag UK-säsongen parallellt. Hög nivå på brittiska svordomar i den! Fantastiskt. Förutom det ligger Unorthodox på tur. Vi hovrade över den för några veckor sedan, men av någon anledning drog vi aldrig igång och nu har så många hunnit se den att jag är rädd att bli spoilad.

Lyssna på: Har en timma kvar på Pesten av Camus och har insett att det måste vara bra jävla drag i en ljudbok om jag ska palla mer tre timmar. Den här är fem och en halv på dubbel hastighet och det är för långt för en så långsam berättelse. I övrigt är jag djupt nere i Frank Sinatra-träsket igen. Fick helkroppsgåshud när My Way dök upp i playlisten idag.

Öva på: Fortsätter med min meditationskurs. Även om min kropp och mitt medvetande aldrig har connectat särskilt väl och inte verkar ha några planer på att göra det nu heller, så känns det rimligt att stänga av allt i tio minuter och tänka på andningen en gång om dagen. Och obs – jag vet att det tar år att lära sig meditera fullt ut. Har inte förväntat mig att jag ska fixa detta på en vecka. Jag ska även öva på att vara snäll mot mig själv och ställa ”rimliga krav” enligt min psykolog. För någon som inte vet vad ”rimligt” är i just det här sammanhanget känns det oöverstigligt. Men jag återkommer om jag lyckas. Håll inte andan…

Oroa mig över: Efter alla hätska debatter – kommer vi kunna återgå till de trivsamma samtalet över kaffet med varandra igen? Har fått dölja massor av människor i mitt flöde för att ens ha möjligheten att komma dit. Fattar att folk är rädda, men jag fixar inte att se folk späda på mer rädsla genom okunskap.

Se fram emot: mina nya löparskor som jag ska hämta ut imorgon! Förstå vilken bonus i livet att inte behöva tvätta sitt enda par löparskor med fungerande sula varje gång det är dags för inneträning! Det och att vi efter två och ett halvt år i denna lägenhet kommer få upp plisségardiner i kök och vardagsrum är verkligen veckans happening. Jag vet. Mitt liv är verkligen fyllt av content.

Äta: Den dagen jag orkar anstränga mig kommer jag att göra en aubergine- och böncurry, fast utan curry eftersom att den curryblandning vi har här i Sverige bara smakar skolmatsal, och då tar jag hellre något annat.

Vad har ni för planer?

||||| 3 Gilla! |||||
Continue Reading

Men är det så satans farligt att posta lite om träning?

Nej det tycker jag faktiskt inte. Eller – jag fixar inte att följa träningskonton i sociala medier alls längre, men jag tycker inte att själva principen ”att posta träning” är fel för den sakens skull.

Det är inte det att jag inte förstår viljan att uppdatera om träning. Jag förstår mycket väl att det känns supercoolt att svinga ett tjugofemkilos-klot lite lojt över huvudet och att man efteråt vill lägga upp en bild på sitt röda fejs i flödet och bli bekräftad i hundra likes. I mitt fall skulle den bilden motsvaras av att jag sätter mig och reser mig från en stol i lagom hastighet för att höften inte ska hoppa ur led och den skulle generera cirka noll likes.

Nej. Nu överdriver jag. Jag tränar rätt mycket, men jag har alltid svarat ganska dåligt på träning. I kombination med så att säga prestationsbaserad självkänsla (finns det uttrycket ens?) funkar det så klart inte att jag följer massa folk som inte fattar att de bara haft tur som fått sina kroppar (ja, jag är lite bitter och raljant kring detta).

Jajaja, jag vet att jag jämför mig och att det är helt förbjudet, men det är därför jag skippar träning i sociala medier. Det får mig att känna mig usel, det blir inte inspirerande och även med de bästa intentioner känns det så lätt hetsigt. Det dödar på riktigt all min träningsglädje (vilket kan tyckas ironiskt för en som träningsbloggade en gång i tiden, men så är det). Jag lyckas inte kbt:a bort det, så för min del är det bättre att jag undviker de hörnen av internet så mycket jag kan helt enkelt. Jag finner bara glädje i att träna om jag slipper ta del av andras flås. Om vi pratar renodlade träningskonton alltså. Om någon skriver att de tränat i förbifarten eller lägger upp en bild på ett par snajdiga springskor lägger jag mig inte ner och gråter av självförakt. Än så länge.

Men visst. Ibland när jag upplever mig själv extra duktig vill väl jag också att någon bara ska SE MIN SABLA PRESTATION OCH BEKRÄFTA DEN. För de tillfällena har jag två vänner som jag messar till.

Och faktiskt. Jag står med nästippen mot väggen. Om jag skulle följa något som handlar så mycket om prestation som träningskonton gör just nu skulle jag ju vara helt dum i huvudet. Det är tufft nog att följa alla som resultatrapporterar böcker och samtidigt behålla huvudet kallt när man är som jag. Faktiskt.

||||| 5 Gilla! |||||
Continue Reading

En vecka down, five to go

Idag har jag varit sjukskriven i prick en vecka. Dagarna flyter lite ihop. Min stora plan om att SKRIVA DAGBOK PÅ RIKTIGT med penna på papper och känna orden genom handen (jag håller med – det var väldigt pretentiöst) höll sig i tre dagar sedan föll det bort. Jag går fortfarande omkring med en allmän känsla av stress i kroppen, småvärk i huvudet och ett självförakt som hoppar fram vid minsta miss, men jag börjar se något lite glimrande borta vid horisonten som jag tror är känslan av nedvarvning. Eller så är det nästa smäll – vem vet i dessa tider! Jag är i alla fall fortfarande inte deprimerad eller fullt utmattad och det är jag sannerligen tacksam över. Förvånande nog är jag inte heller bitter just nu. Det, som i vanliga fall är en av mina superkrafter vid sidan om lättkränkthet! Borta! Känns svindlande.

Jag tar långa promenader, springer och försöker att inte somna medan jag mediterar (går en kurs i appen Headspace som jag verkligen kan rekommendera – helt oflummigt). Jag läser (just nu i Nästa! av Nina Lykke) och tittar på tv (började senaste säsongen av True Detective igår) medan jag stickar på olika projekt. Men det här maratonlivet jag hade tänkt mig nu, med att plöja böcker och serier och bara leva mitt liv från soffan – det händer inte. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Jag slås ibland av insikten att jag faktiskt inte har några större planer efter att jag lämnat Karl på morgonen. Idag kom jag på det och då sket jag helt enkelt i att fortsätta gå när jag var på väg hem och satte mig på en bänk i solen och sedan sket jag i att tiden gick. När jag var färdig med det tog jag mig till ett café, satte mig på accepterad distans från det andra sällskapet på uteserveringen och drack kaffe utan att ha någon anledning att resa på mig. Ja. Fram till insikten att jag glömt solskyddsfaktor innan jag gick hemifrån. Då hade jag trots allt en ganska bra anledning att inte sitta kvar. Men ändå!

Har även vänligt men bestämt sagt till min arbetsplats att jag inte kan ha mer kontakt med dem på minst två veckor. De är så otroligt ivriga med min rehab och det är väl rart att de saknar mig (eller?), men jag fattar inte hur jag ska kunna släppa jobbet om jag samtidigt förväntas ha idéer om vad jag ska göra när jag kommer tillbaka redan nu. Herregud, det är fem veckor kvar innan jag börjar arbetsträna. Låt en kvinna få andas ut!

||||| 7 Gilla! |||||
Continue Reading

Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

||||| 3 Gilla! |||||
Continue Reading

45 days in captivity

Eller nu ljög jag i titeln. Jag är inte riktigt i fångenskap, men jag har blivit sjukskriven i 45 dagar, med risk för förlängning. Sedan blir det arbetsträning på låg procent i några veckor och ja, sedan är det väl sommarsemester. Tror inte att jag är tillbaka på heltid förrän i augusti igen.

Läkaren på företagshälsovården blev helt förstummad när jag rabblade de två senaste åren för henne, och ja, jag kunde väl hålla med om det varit en del. Ändå var jag i total förnekelse när hon sade ”sjukskrivning 4-6 veckor, nej vi säger 6 på en gång” och tänkte att hon menade dagar. Försökte lite hoppfullt med ett ”jaha, tills huvudvärken gått över? Dagar menar du va? Sex dagar?” Men det gjorde hon inte.

Hur som helst. Jag har det ganska bra trots allt. Jag kan fortfarande läsa, jag kan träna, jag kan sticka och jag är ganska glad.

Förstår att ni undrar vad jag hade på mig hos läkaren. Det här! Allt är loppat utom underkläderna (pga ÖRK om de vore det, där går en viktig gräns för mig) och sjalen (pga har stickat den med mina egna händer). Jackan är en favorit som jag fyndade för 45 spänn, byxorna är supervida men ligger lite konstigt här. Jag har med framgång sytt in dem själv. Håret är mitt favorithår alla kategorier. Gud vad jag älskar min frisyr nu.

Jag kan INTE vara vaken en hel dag. Vid ett eller två tillfällen stänger min hjärna ner och då är det vidrigt att inte få lägga sig. Karl skulle absolut se ”monstermaskiner” idag när hjärnan var på nedgång. Hela mitt system skrek i ångest över att behöva stå upp och försöka stava rätt på fjärren till tv:n för att få upp det där sabla programmet. Det gick så klart inte alls att hitta. Till slut visade det sig att det han ville se var ”Stora maskiner” och att SVT (de jävlarna) tagit bort det från Play. Är det ens lagligt för dem att göra så? En stilla undran bara. Vi hittade det i alla fall på YouTube, men då hade jag redan fått ledvärk av ansträngningen.

Jag kan inte heller minnas saker. När jag skulle äta min lunch tog jag med salladen till soffan för att samtidigt avnjuta ett avsnitt av RuPaul. I soffan insåg jag att jag hade glömt min gaffel. Så jag gick och hämtade den och satte mig i soffan utan att hitta salladen. Den hade jag visst tagit med till köket. Gick för att hämta salladen och kom tillbaka till soffan och insåg att jag glömt pappret. Gick för att hämta pappret, kom tillbaka till soffan och kunde inte hitta gaffeln. Den hade jag visst tagit med och lagt där pappret brukar stå. Så är det med nästan allt.

Jag kan absolut inte se folks prestationer på instagram utan att drabbas av självhat. Men så har det ju varit ganska länge faktiskt.

Sedan händer en massa andra saker, men de tänker jag inte skriva om här. Däremot kan ni få veta att jag faktiskt spelade in en vlog till min blog idag! Blev så inspirerad av Sannas inlägg där hon filmade sitt hem, och tänkte att det vore väl trevligt med lite video-inlägg här nu och då? Så jag gjorde ett om mina plantor, och jag hatade inte ens att se mig själv på videon efter! Tyvärr blev filen för stor, och jag orkade inte komprimera och hålla på så precis som så många bra idéer före denna sket det sig.

Ja. Det var väl de. Hur har ni det?

||||| 4 Gilla! |||||
Continue Reading

Tre saker jag tittar på i april

Det bästa med att titta på tv är att det går att kombinera med så många andra intressen. Som chips och stickning! Detta tittar jag på just nu:

Främlingslegionen – svensk dokumentär från 1990, finns på SVT Play och kan ses i hela världen. Jag och Isak har sett halva här hemma i Älvsjö och vi älskar den (fantastiskt att ha ett barn i dokumentärålder!). Handlar om unga, uttråkade män som under åttiotalet flyr Sverige för att joina militär elit och gå med i Främlingslegionen. Fick tipset från Andrea. Om du besöker hennes sida får du ännu fler tips på dokumentärer att corontän-titta på. Bland annat en om hur Thelma and Louise gjordes!

The Good Fight – spinoff på The Good Wife (som även den är ett tips om du inte redan sett, men se till att köpa kleenex till säsong fem). En av mina stora tv-favoriter genom tiderna – Diane Lockhart – blir av med alla sina besparingar efter ett stort bedrägeri och ansluter sig till en ny advokatfirma . Lag, ordning, politik och powerkvinnor. Lite trams ibland, men mest toppraffel. Du behöver inte ha sett The Good Wife för att hoppa på the Good Fight, men många gamla favoriter dyker upp så det är ganska kul att ha grundat med den. Finns bland annat på Amazone Prime och Viaplay.

RuPaul’s DragRace säsong 12 – som ni vet älskar jag RuPaul och dragracen. Så pass att jag såg om alla säsonger för två år sedan. Drama, queens, dramaqueens och sjukt bra modevisningar. Vad finns INTE att älska? Säsong tolv hade jag tänkt spara tills det närmade sig Werq the World Tour på Circus i början av juni, men showen har blivit pandemiflyttad till augusti och så länge orkar jag inte vänta. Den som inte gillar alternativa källor här i Sverige kan se fram till säsong 11 på Netflix.

Varsågod! Har ni något ni vill tipsa mig om? Kommentarfältet är ert!

||||| 1 Gilla! |||||
Continue Reading

Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Läser just nu

Obs! Det viktigaste först så klart: JA det funkade att sätta en silversked i halsen på cavan och ställa den kallt för att bubblorna skulle hålla sig hela tre kvällar. Igår var det inte fullt så många bubblor kvar, men det var också sista slurken i flaskan som väntade på botten.

Hur som helst. Påsken har varit fantastisk, minus från cirka elva igår kväll när Isak började kräkas.Typisk sak som drar ner stämningen lite. Idag har han inte varit sjuklig, men svårt understimulerad av att tvingas sitta inne och fått ett tillhörande dåligt humör av det. Precis alla har således bråkat större delar av dagen. Mellan bråk och påsk har jag dock läst. Följande böcker håller mig sysselsatt just nu:

  1. En annan Alice av Liane Moriarty. Liane skriver relationsdraman, ganska lättsmält och ofta med någon slags svart humor eller tvist. Jag har tidigare läst Öppnas i händelse av min död (den var underhållande men inte fantastisk) och fingrat på Pretty little lies, men inte läst än. En annan Alice fick jag på en bokträff hos Bonnier häromåret, men har helt glömt att den står i bokhyllan fram tills nyligen. Eller. Jag har inte riktigt glömt den, men jag har inte varit på rätt humör för lättsmält (obs ingen värdering i ”lättsmält”). Pandemitid ger ett ganska bra underlag för den typen av litteratur dock så nu är jag igång! En annan Alice börjar med att Alice vaknar upp efter att ha svimmat under ett träningspass. Hon är säker på att hon är gravid, strax innan trettio och gift med Nick. I själva verket är hon fyrtio och har just glömt de senaste tio åren av sitt liv. Jag älskar en fartig tjockbok som jag kan plocka upp och fastna i utan att den kräver för mycket av mig, så spontant säger jag – läs!
  2. Stardust av Neil Gaiman. Detta är ett recensionsex som jag själv bett om. Det säger jag inte för att vara skrytig. Jag ber extremt sällan om bokex själv nämligen och det beror inte på att jag får så många skickade till mig (får nästan inga – är inte som andra bookfluencers som kan lägga tjugo stories med unboxing av spontana recensionsex på instagram ens om jag vill), utan på att jag verkligen ville läsa och sprida den här rackarn. Neil är en av mina absoluta favoritförfattare. Han skriver SÅ bra. Denna är i översättning, men det gör inget. Den är fortfarande SÅ bra. En saga för vuxna som även finns som film med Michelle Pfieffer.
  3. Jackie av Anne Swärd. Har tidigare läst Vera som gavs ut för snart tre år sedan och den tyckte jag riktigt mycket om. Anne är lite av en motpol till Liane. Det är inte fartigt och det är inte lätt. Det är jobbigt, svart och långsamt och det kryper in under huden på en. Jag älskar det. Jackie är en obehaglig och sorglig roman om en ung kvinna och en äldre man som möts på ett tåg sommaren 1988. Anne är fenomenal i sitt sätt att beskriva besatthet, både ur offret och förövarens perspektiv. LÄS! Eller lyssna – det är faktiskt det jag gör. Inläst av en av mina favoritinläsare: Anna Maria Käll.

Vad läser ni just nu?

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Skärtorsdag år 2020

Jag tänkte skriva att påsken är min favorithögtid, men sedan insåg jag att jag ju faktiskt känner lika starkt för halloween och jul. Jaja, jag tycker väldigt mycket om påsken i alla fall och det har inget att göra med Jesus. Snarare att den är ett pastelligt löfte om vår. Plus att den är mindre stressig än julen, men fortfarande kommer med must.

Jag har dock inte varit jättepeppad på årets påsk eftersom att VIRUSET blir så påtagligt med alla vi inte kan träffa. Men Jesus och folket på hans tid tog inte hänsyn till en framtida pandemi så nu är den likförbannat här. Igår var det skärtorsdag och trots mild opepp, blev den väldigt fin!

Enligt den statliga traditionen jobbade jag halvdag, så efter en sovmorgon till kvart i åtta fällde jag upp hemmakontoret och satte igång. Vi förbereder en disputation i juni där disputanden sitter i karantän i Italien och handledaren intensivvårdas här hemma för covid-19. Det är ganska mycket pyssel med det där, men igår lyckades vi ändå färdigställa alla blanketter och underskrifter. Jag firade med att skicka ett litet meme på Karl Marx till handledaren samt att äta Rydbergs potatissallad direkt ur förpackningen.

Strax efter lunchtimmens början messade Kattis och undrade om det inte var läge för en lunchlive med poddinspelning av En förbannad podd. Det var det så klart. Alex och Isak som har påsklov skickades ut på fisketur och vi spelade in ett avsnitt som ni hittar här!

Efter podden tog spänningshuvudvärken över hela mitt väsen, så jag fick släpa mig till sängen för att göra… ansiktsyoga. Ja i tider av desperation, då ligger man tydligen och gör tysta primalskrin på sängen samtidigt som man stryker sig själv på bröstet. Det hjälpte lite förvånande bättre än Voltaren, men inte helt och hållet.

Jag hade tänkte sova efter mitt lilla yoga-pass, men förskolan messade och undrade om vi hade tänkt oss att hämta Karl den dagen. Det hade vi så klart. Klockan ett hade jag tydligen sagt till dem, men inte till Alex som skulle hämta. Starkt jobbat teflonhjärnan! Alex och Isak fick således sluta fiska och hämta Karl. Jag låg med känslor av uselt moderskap på sängen och hade mild ångest.

När ångestmyset på sängen var över tog jag ett bad följt av en långpromenad med telefonkonferens med en nära vän. Vi pratade lite om att lita på folk och att en bra tumregel med människor och nära vänskap ändå är att se hur deras tidigare relationer ser ut. Finns inga tidigare vänskaper kvar på grund av att personen i fråga känner sig kränkt av alla tidigare umgängen, då är det också ganska sannolikt att man själv blir föremål för drama eller skitsnack längre fram. Vad tänker ni om det? Under promenaden klättarde jag upp på ett berg, sedan hittade jag plommonblomster och sedan köpte jag sushi.

Vet ni vad som är så jävla irriterande? Det ska jag tala om för er. När man står i kö för att köpa sushi och föräldern framför vägrar beställa åt barnen för ”ni sade ju till mig vad ni vill ha, då får ni säga det här också”, men barnen vägrar beställa själv så kön och tiden liksom bara växer och när föräldern till slut ger upp efter en lång kamp, ja då tycker personen att det är läge att be om en ingående beskrivning av alla varmrätter på menyn. För helvete! Det finns en tid och en plats för allt, inklusive barnuppfostran och menyer och detta var inte den. Jag knöt näven i fickan och blängde. Mer vågade jag inte göra, för jag ändå ganska konflikt rädd av mig. Sedan var det min tur, och trots att jag glömde koden jag haft på mitt kort i snart tre år, kom jag framgångsrikt hem med sushi en stund senare.

Det blev kväll och vi samlade ihop oss framför vårt gamla playstation. Hela familjen spelade BurnOut, åt lösgodis och hade ett obeskrivligt mys. Jag tog ett återfall på Tradera och vann en klänning. Sedan drack jag cava och stickade på en gubbväst till Alex.

Idag är det Långfredag och då ska man enligt traditionen lida. Isak brukar bli kränkt och tro att vi ljuger för honom när vi säger att man förr i tiden bara kunde se gudstjänster på TV den här dagen och att allt var stängt. Ingent fick ha roligt och alla skulle tänka på att Jesus led för våra synder. Vi tänker hur som helst inte lida idag. Ikväll har jag till exempel bestämt att vi ska se Hellraiser, jag och Alex, och så ska jag dricka upp den sista cavan som just nu står och håller sig bubblig med en silversked i halsen. Internet har sagt att det funkar (återkommer med rapport om det senare). Vad har ni haft för er?

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Hur mår jag egentligen?

Som några av er kanske minns höll jag på att gå i väggen 2018. Det var minnesförlust, tappat språk, tårar, allmäna utbrott och skit. Ständigt stresspåslag och en värld som inte slutade snurra i dubbel hastighet. Jag jobbade konstant. På jobbet, hemma, vid vab, under helg. Hela semestern hade jag bevakning på mejlen. Skolstarten var pest och pina för Isak. Filmfestivalen jag höll i tog nästan livet av mig. Poddar, bloggar och instagram att jämföra liv på. Därtill pendling med folk i kollektivtrafik varje dag. Samt den utbredda skaran män med stora egon man tvingas möta en vanlig dag i livet. Hurv! Det var rätt pissigt alltihop.

Efter nästan-väggen har livet haltat vidare. Jag tappar fortfarande ord, glömmer vad jag har gjort och vem jag pratade med för fem minuter sedan och går ofta omkring med någon slags lågaffektiv ångest. Jag gråter inte så mycket, men jag är desto argare. Jag har haft dagar när jag inte har kunnat ta mig ur sängen, men jag har också haft dagar som har varit fantastiska.

Jag har upplevt mig själv rätt ensam i det här. Inte många axlar att luta sig mot och inte många utsträckta händer att lägga livet i. Men en bieffekt av allt har också varit cirka noll självkänsla samt en enorm bitterhet. Kanske har jag på grund av detta helt enkelt inte sett vad människor har gjort?

Hursomhelst. Vi spolar fram till dagen som är idag. Dagen som är idag mår jag bättre än jag gjort på månader. Det är, konstigt nog, en bieffekt av pandemin. Mitt i allt kaos kan jag mycket tydligare se allt jag har, allt jag är och mer av det som är viktigt. Jag kämpar fortfarande med prestationsångest och tillit till människor och mig själv, men alltså på det stora hela mår jag faktiskt nästan så bra som jag gjorde innan jag började må dåligt. Och det får faktiskt räcka så. Rom byggdes inte på en dag, ej heller mitt psyke.

||||| 10 Gilla! |||||
Continue Reading