web analytics

Kulturrapport från vecka 4, 2018

Ja jäklar vad tiden går hörrni! Tycker att jag skriver kulturrapporter hela tiden numera. Detta gjorde jag årets fjärde vecka:

Läste: Wishful Drinking av Carrie Fisher. Herregud så bra. LÄS den!

Lyssnade på: Wursten och Veganen av Åsa Asptjärn, en bok som bland annat handlar om aktivism och är skriven för mellanåldern. Så himla kul och fint! Tog mig även till gymmet och letade fram min gym-lista för att kunna lyfta extra tungt. Det funkade inte.

Tittade på: Supernatural säsong 11. Inte hela säsongen, men delar av den. Hittills den som har varit segast att titta på. De första nio säsongerna plöjde jag så fort jag kunde. Tian gick lite långsammare och elvan kommer jag liksom aldrig igenom. Men skam den som ger sig! Det är ju trots allt bröderna Winchester

Lånade: Kvarnstenen av Margaret Drabble till mig och Dumma teckning av Johanna Thydell och Emma Adbåge till Isak. Och mig. En värdig vinnare av Augustpriset, om den hade blivit det. Varning för att läsa den vid PMS dock. Läste den två gånger på rad och hade svårt att ta mig igenom slutet båda gångerna för att jag blev så rörd.

Käkade: Älvsjös godaste pizza. På riktigt. Jävlar vad god den var. Har ni vägarna förbi Älvsjö borde ni gå till Motell L och ta en pizza. Ganska nära stationen. Inget jätteutbud, det är ju först och främst en hotellobby, men det som finns där är så värt. Är du vegan får du be dem ta bort osten och lägga på extra tomatsås.

Blev förbannad på: kravet på konsekvens, när samhället är på väg att sabbas så mycket att vi faktiskt borde vara glada så länge någon gör något. Istället ska den som gör något vara tvungen att göra allt för att slippa hånas för inkonsekvens? Nej. Skit är vad det är. Jag bryr mig inte om ifall du är en jätteduktig vegan som tycker att köttätare hycklar om de är emot päls eller om du är någon som skiter i allt och ändå hackar på andra för att de inte gör tillräckligt. Ge upp. Eller för att citera Isak från när han var tre år och blev förbannad: BACKA.

Veckans mest överskattade: Okej. Sjutton år efter alla andra, men vi försökte se Atlantis igår och den var ju för fan skittråkig? Buuuu!

Lite nya, gamla inlägg

När jag blev gravid med Karl startade jag upp en blogg där jag kunde skriva om allt jag inte skrev om när jag var gravid med Isak. När jag var gravid med Isak skrev jag nämligen ingenting alls nästan, och i efterhand är jag rätt ledsen över det. Särskilt eftersom att anledningen till att jag inte skrev, var för att jag oroade mig för att det skulle vara tråkigt för andra att läsa. Ursäkta men: buuuu! Inte det att jag inte uppskattar er som läser här, men någon måtta på självuppoffringen får det väl ändå vara när det är MIN blogg?

Jaja. Det blev bara tio inlägg i den där gravidbloggen innan jag kom in i något som kändes som en säker period och började skriva här istället – om än inte så utförligt som i hemliga bloggen. Och nu har jag importerat alla tio inlägg hit. Vill någon läsa topprafflande inlägg om min gravidångest där i början så är det alltså bara att gå in under taggen gravid och kolla inläggen som skrevs i juni och juli.

Plötsligt en dag händer det

Okej. Helt ärligt var detta i fredags och inte idag, men chocken har hållit i sig ända till idag: vi hade inte en enda konflikt innan halv sex i fredags! Halv sex PÅ KVÄLLEN. Ingen ilsken nästan tvååring som tar brorsans leksaker. Ingen frustrerad nästan sexåring som sliter i legobitar som sitter fast. Inga syskonbråk. Inga mammabråk. Och då var jag ensam med barnen större delen av dagen på grund av planeringsdag på förskolan. Vi överlevde frukost, bibliotek, Coop och städning som vänner. JAG FICK TILL OCH MED DRICKA VARMT KAFFE OCH LÄSA I MIN BOK OSTÖRT I FEMTON MINUTER. Miraklernas tid är då inte förbi. Ni som vet, vet. Som det heter.

 

Nej. Nu vill jag faktiskt inte mer.

Så. Nu kom dagen då jag började få klarhet i vad min förra tandläkare menade när han sade ”det får vi ta ställning till sedan”. Tyvärr är  han inte med i detta ställningstagande, eftersom att han har slutat. Vilket är synd. För trots allt var han himla bra.

Idag fick jag en annan tandläkare som också var himla bra, medan personen som bokade min tid inte alls var särskilt bra. Det står klart och tydligt i min journal att detta var en komplicerad lagning. Skadan sitter liksom på bakre kortsida där tänderna möttes, innan den ena drogs ut. Ganska så otillgängligt alltså. Ändå bokades en tid för en vanlig lagning. Trots att tandläkaren borrade så att det ilade upp i hjärnan även med bedövning, så blev det inte färdigt den här gången. Jag fick en tillfällig lagning och en ny tid i mars. Och då ska vi borra jättemycket mer och funkar inte det så måste det rotfyllas och jag börjar faktiskt, FAKTISKT, bli ganska trött på det här. Men även rätt rädd. Jag vet att jag minns något fel i den här historien, men en nära väns svärmor råkade ut för en olycka hos tandläkaren, och hamnade därefter i rullstol med väldigt låg hjärnaktivitet. Inser att detta är något som inträffar cirka en gång på miljarden, och jag missar, som sagt, säkert viktig fakta i det här – men det hjälper inte. Och det spelar ingen roll om jag får reda på hur det egentligen var. Jag vill faktiskt inte mer nu. Jag vill inte ens ha några tänder längre om det ska vara sådant himla jobb med dem. Drar snart ut allihop med en tång och kraften från min rädsla för omfattande hjärnskador. Alldeles själv. Bu.

Nya bloggar i läslistan

Vid mina gudar, folk är ju så himla objussig nu för tiden!  Det finns knappt några länklistor i bloggarna längre. KOMIGEN med länkkärleken då! I de flesta av de få länklistor som finns kvar,  är det dessutom idel trasiga länkar och bloggar som inte uppdaterats sedan 2012. Så ryktet om bloggens död är kanske överdrivet, men inte fan mår bloggen bra just nu.

Med detta sagt så har jag uppdaterat min egen läslista både här och på feedly. Vill ni ha tips på vem ni ska läsa kan ni titta i menyn till höger alltså! Ni får gärna tipsa mig om fler än dem. Och har ni tips på en plugin till WordPress som listar bloggar efter senast uppdaterade inlägg, så kan ni gärna dela med er av det med. För Social Blogroll-plugin lade av med det för något år sedan.

Isaks hår

Jag klippte Isaks hår fram tills i somras. Från början fick han en redig pottfrisyr (med undantag för den enda gången Alex klippte honom i någon konstig hockeyfrilla och därmed förbrukade allt förtroende gällande hårklippning). Sedan blev det en prins Valiant-frisyr och prins Valiant blev efter det, på egen begäran, långt hår. Isak ville både vara Emma Sara Oliva och se ut som mig.

Detta långa hår blev snabbt en källa till ack så många kommentarer. Både vänliga om hur långt, fint och tjockt det var, och mindre fina om hur jobbigt långt hår är för barn (underförstått: pojkar). Sedan kom så klart även frågor och antydningar om att det är jag som tvingar Isak att ha långt hår. I egenskap av att jag är feminist, antar jag. Det gör jag inte i alla fall. Jag tvingar inte honom till något annat än att klä sig efter väder när det kommer till vad han har på huvudet.

Vi uppmuntrar och har alltid uppmuntrat Isak att välja både kläder och frisyr själv. Det är det inte alla föräldrar som gör till sina barn, vet jag – eftersom att de har sagt det till mig. Ändå gissar jag att de inte får frågan om de ”tvingar sina barn att se ut så där” hälften så många gånger som jag. Eller vi. Fast mest jag. För det är ju ingen som tror att en pappa klär sin unge sådär, när ungens mamma är en rabiat feminist.

Det mest störande är att det inte bara är till oss föräldrar som folk har valt att vädra sina åsikter, utan allt från halvbekanta till närmare släkt har gått direkt på Isak och försökt övertala honom att klippa sig. För att det är mer praktiskt med kort hår. För att hans hår är jobbigt att borsta. För att folk helt enkelt inte kan vara tysta. Som tur är har Isak varit mycket bättre än jag på att skita i det här. Jag är nämligen fortfarande sur över många kommentarer och inte minst för den gången när han kom hem med en nyklippt lugg efter en barnvaktning. Vi hade kämpat med klämmor och tålamod under ganska lång tid för att luggen skulle växa ut, och fick nu börja om. För det var vad Isak ville. Ha långt hår och lång lugg och kunna sätta upp allt i en likadan tofs som mig.

Det som till slut fick Isak att vilja klippa sig var att jag bytte frisyr. Då tog vi honom för första gången till frisören. Det var i somras och han fick en page. Sedan kom hösten och någon gång i november blev Alex Isaks idol istället för jag, och då sade Isak att han ville klippa av allt sitt hår, för nu ville han se ut som sin pappa. Så då fick han det och nu har någon typ av femtiotalsbarnsfrisyr. Som både vi och han tycker om – precis som vi gjorde med hans långa hår.

Reaktionen? Isak får så otroligt mycket uppmuntran från personerna som ville att han skulle klippa sig att jag blir förbannad. Jag vill inte att han ska lära sig att han är en duktig pojke för att hans hår är kort. JAG VILL INTE. Samtidigt vill jag så klart att han ska känna sig glad och stolt över att han går sin egen väg. Men jävlar vad det är svårt att erbjuda den där egna vägen i värld av normer. Känner mig utmattad hela tiden.

Kulturrapport från vecka 3, 2018

Tjolahopp, en vecka till är över och ungefär detta ägnade jag mig åt:

Läste: två noveller av Nanna Johansson (Vargar och Det är nog dags nu) och ytterligare en fjärdedel i Främlingar på ett tåg. Har haft rätt bråkiga nätter med ungarna och mest orkat titta tomt framför mig i soffan efter arbetsdagen.

Lyssnade på: Hetta av Jane Harper, på tips från en av mina favorit bokbloggar Breakfast bookclub, och sjuhuhuuukt mycket politiska låtar. Gjorde en valårsplaylist som blev så här:

Tittade på: It från 1990. Den är värd att se även om den tappar mycket på slutet. Det var kanske inte samma överväldigande upplevelse som när jag var tolv, men fortfarande riktigt toppraffel. Bill Skarsgård i alla ära, men han är inte Tim Curry.

 

Skaffade: fem nya barnböcker för en krona styck när biblioteket hade utförsäljning. Två av dem var Katitziböcker i den utgåva som fanns på mitt skolbibliotek när jag var barn! Så himla mycket hurra!

Besökte: Geronimo’s FGT i Gamla Stan med Majsan och Katta! Har ni vägarna förbi där någon gång gör ni bäst i att gå in. Mexikanskt för karnivorer, vegetarianer och veganer. Plus goda drinkar. Även för oss som på grund av ungdomssynder inte kan dricka tequila längre. Efter det hamnade vi på Campfire som är en ombyggd Scandic-bar och, precis som Katta skriver, är lite för hipstermysig. Dock goda drinkar, om än ganska dyra. Eller ja – Stockholm city-priser.

Upptäckte: Broder Daniel, tjugo år efter alla andra. Vilket är en sanning med modifikation. Jag har så klart känt till dem och även haft en positiv inställning till hitsen, men varit för ointresserad av lyssna på dem i övrigt eftersom att jag aldrig föll för panda-trenden. Känner mig fortfarande lite störd när jag tänker på den, men jag är ändå gammal nog för att förlåta Broder Daniel för eventuell inblandning.

Sörjde: Dolores! No need to argue-skivan är en stor del av soundtracket till mitt sextonde år. Så fruktansvärt sorgligt att hon gick bort så tidigt.

I övrigt var den här veckan väldigt trött.

Inte ger man fan i politiken

Herregud vad det är valår. Var på en disputationsfest igår och kunde. inte. sluta. prata. politik. Alla gjorde det ju och vi hade samma oro inför framtiden, så på sätt och vis en lisa för själen – men jag blir ändå trött på att jag vid varje valår tappar all förmåga att kallprata och går pang på politiken så fort jag hamnar bredvid en annan människa. Igår ledde det i alla fall till att jag och några kolleger pratade om att vi ska organisera oss under året. Inte så mycket med demonstrationer och partipolitik, utan genom olika event. Kulturaktivism kanske man kan kalla det. Så kanske får jag revidera det jag skrev tidigare om bloggplanerna. Det vill säga att det inte blir så mycket politik här, för herregud ALLT är ju politik. Är däremot inte sugen på att rabbla olika partiers program och allt som är fel med dem.

I vilket fall som helst så var det som sagt disputationsfest igår. Jag var trött som om klockan var tolv på natten redan klockan fem, och festen började inte för sex. Ändå härdade jag ut rekordlänge och lämnade inte tillställning förrän efter ett på natten. Som jag skrev till Katta – en okristlig tid även för en ateist. Då kunde inte ens en sur vodka tonic hålla mig från att gäspa, så jag satte på Complainte Pour Ste Catherine med Kate & Anna McGarrigle och vinglade hem. Väl där möttes jag av Alex och min försenade julklapp. Jag som helt har glömt att beställa hans (även om jag har tänkt på det himla mycket) kände mig både lite skamsen och väldigt glad, ity det jag fick var en lila klänning i tweed! Kände mig helt nykter när jag lade mig, men vaknade till en svår huvudvärk ändå och spelade på gränsen till vad som är okej för en sovmorgon när den andra partnern bollar båda barnen.

Har i alla år sagt att det värsta jag vet är att umgås med kolleger utanför jobbet. I alla år fram till augusti 2014 alltså. Sedan hittade jag min nya arbetsplats och ärligt talat finns det inga jag hellre umgås med dygnet runt än dem. Ja det skulle väl vara min familj och Katta då. Avslutar med en bild från halv två i natt, när den här fräscha människan satt på pendeln mot söderort:

Att läsa – hur går det ens till?

Om jag inte läser på länge (ibland har jag haft uppehåll på ett år) så beror det INTE på att jag har fått barn, utan att jag har tappat vanan. Vanor är ju som bekant helt omöjliga att plocka upp ibland (lex träning i mitt fall). Just nu är dock läsning en väldigt etablerad vana i mitt liv, men jag vet att den inte är det för många. Därför tänkte jag dela med mig av mina bästa tips för att underhålla sin läsning – om det nu är det man vill göra:

  1. Okej. Så först måste du eventuellt ur en svacka. Då säger jag: skit i finlitteratur och vad folk har för åsikter om vad som är ”riktig” litteratur. Skit inte bara i det när du har en svacka, skit i det jämt. Det finns inget som dödar min läslust så mycket som föreställningen om att bara vissa böcker räknas. Dessa böcker brukar dessutom vara mycket mer otillgängliga än det som räknas som skitlitteratur, och otillgänglig litteratur hjälper ingen ur en lässvacka. Nej. Sätt igång med en bra YA, en chicklit eller en deckare. Till exempel: Eleanor & Parks av Rainbow Rowell, Finns det en finns det flera av Mhairi  McFarlane eller Mörka platser av Gillian Flynn
  2. Skit även i originalspråk om det inte funkar för dig. Jag känner ingen som har börjat lära sig ryska för att kunna ta till sig Fjodor Dostojevskij. Ändå är det någon slags oskriven sanning att litteratur är bäst i originalspråk, underförstått engelska. Men är man ovan vid att läsa på engelska så lovar jag att boken ger mer i översättning. Det finns jättemånga, jättebra översättare i dag. Tips på bok: Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò översatt av Erik McQeen (vars översättning av Flickorna/The Girls också ska vara något utöver det vanliga).
  3. Lär dig att läsa på flera sätt. Både ljudböcker och e-böcker krävde en invänjningsperiod för mig, men tack vare att jag numera fixar båda alternativen har jag alltid tillgång till en bok. Många böcker avslutades aldrig förr i tiden, eftersom att de glömdes bort när jag bytte väskor. Eftersom att jag aldrig glömmer min mobil, är det inte längre ett problem. Jag tyckte från början att dokumentära skildringar var lättare att lyssna på och att noveller var lättare att ta sig igenom på mobil. För mig går det också lättare att lyssna på en bok om jag sysselsätter händerna samtidigt, med stickning eller mobilspel. Tips: Torka aldrig tårar utan handskar skriven och inläst av Jonas Gardell och Vargar, en novell av Nanna Johansson.
  4. App, app, app! Inga överflödiga appar i telefonen. Jag har tagit bort alla spel som kräver mer koncentration än att jag följa med i handlingen i en ljudbok. Har även omplacerat Facebook och Instagram, som jag ändå vill ha kvar, så att jag hinner tänka efter innan jag öppnar dem och börjar slentrianskrolla.
  5. Avsätt tid för läsning. Jag har en påminnelse i min telefon varje kväll. Behövs trots att jag egentligen VILL läsa.
  6. Lägg mobilen i ett annat rum. Om du är som jag och fastnar lätt i den vill säga. Om jag inte har möjlighet att dumscrolla i mobilen läser jag så himla mycket mer.
  7. Ta till vara även på de korta stunderna. Tidigare brukade jag skita i att ta upp min bok om det var fem minuter eller mindre till bussen skulle gå. Jag har slutat att skita i det – såvida jag inte lyssnar på en bok, för då är den ju ändå redan igång. Funkar bäst på mer tillgängliga böcker. Tips: Borta bäst av Sara Kadefors.
  8. Matcha vardagsaktiviteter med läsning. Till exempel läser jag alltid i badet i väntan på att hårinpackningen ska verka, och när jag lagar mat har jag ofta igång en långkörare som ljudbok. Tips för kökssysslor: Att föda ett barn av Kristina Sandberg. På dubbel hastighet. Den är alldels för sävlig för ordinarie hastighet.
  9. Våga sluta läsa en dålig bok. Livet är för kort för dem. Jag påbörjar och lägger ifrån mig minst lika många böcker som jag avslutar. Innan hade jag ett omotiverat krav på mig att alltid läsa ut allting jag satte igång med, vilket gjorde att jag inte läste alls när en bok plötsligt blev jättetråkig.
  10. Våga vara otrogen! Jag läser minst tre böcker åt gången. Minst. Jag växlar efter aktivitet och humör och sug.
  11. Lyssna på En förbannad podd och få ännu mer tips på läsvärd litteratur SÅKLART! Bilden ovan är för övrigt på oss och tagen av Anna Åberg.

Har ni några andra ovärdeliga tips får ni gärna slänga in dem i kommentarerna!

Facebook-grupper – farväl

I omgångar försöker jag gå med i facebook-grupper i hopp om att antingen hitta likasinnade eller få tips som underlättar min vardag så att den blir som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (kan vi enas om att detta är den sämsta titeln i mannaminne på en bok?). Jag lyckas i princip aldrig med det. Jag hittar aldrig likasinnade utan finner bara människor som gör mig jättetrött, helt utan sommarängskänsla.

Därför har jag nu gått ur:

  1. alla grupper, vad de än må handla om från början, där det krävs en examen i genusvetenskap för att ens starta en tråd. Okej – eventuellt överdriver jag, men jag har fått så himla mycket nog av att befinna mig i grupper där folk förutsätter att alla har haft samma tillgång till bildning under hela  sina liv, och att de därför förtjänar att dumförklaras som de säger fel. Då menar jag inte att man ska tycka synd om en rasist för att de kanske inte har pluggat på universitet (vilket många av dem dock har och det har ju inte hjälpt). Men att vara lite ödmjuk inför att alla inte är hundra procent pålästa om intersektionalitet kanske?
  2. grupperna med temat pepp eller släpp efter att vi tre tillfällen sett människor skriva ner folk jag känner och vrida och vända på berättelser in absurdum. Detta kan givetvis bero på en bristande känsla av självinsikt, snarare än direkt lögn, men eftersom att ”pepp eller släpp” råder går det ju inte att göra något åt det. Många tycker att det är så himla avslappnat och skönt med den regeln och jag är förmodligen världens mest omysiga människa som inte kan se det. Men jag mådde ganska dåligt när en person hängde ut sin granne och alla ba ”FY FAN VILKET ODJUR TILL MÄNNISKA” – när man dels 1) enbart hörde en sida av storyn och 2) helt uppenbart provocerades av en ensamstående småbarnsperson med ett sjukt hektiskt liv. Och att hetsa mot en person utan insyn i gruppen under flaggen ”pepp”? Njae. Anmälde dock den posten och den togs bort. Ändå sjukt obehagligt hur lätt det blir sektstämning i grupper, vilket för mig in på att jag även går ur:
  3. föräldragruppen som skulle skapa någon slags alternativ oas för föräldraskap, men ändå bara skapade sin egen norm av krystad mysighet. Hatar kollektivt mys.
  4. de grupper där någon ställer en fråga och de som kommenterar väljer att anmärka på allting runt själva frågan, utan att svara på vad trådstartaren egentligen undrar. Vilket är resten av alla grupper jag är med i.

Jag är medveten om att grundtanken med ”pepp eller släpp” är för att undvika det som händer i den första typen av grupp jag beskriver, bland annat. Det vill säga att folk skammas på grund av otillräcklig kunskap. Men det hjälper inte. Jag fixar varken det ena eller det andra. Jag fixar helt enkelt inte facebookgrupper och därför går jag ur dem. Kanske gör det mig till en osympatisk person som för alltid måste vandra sin väg allena, men då får det väl vara så. Grupperna tar, trots sin höga irritationslevel, ändå sjukt mycket tid från mig. För jag kan inte sluta skrolla bland dumheterna. Nu har jag dock satt stopp för det. Hej då facebookgrupper som startats av folk jag inte känner (har ju trots allt en handfull helt rimliga grupper med vänner)! Hej ännu mera lästid! Eller sticktid, om jag inte misslyckas med även nästa projekt jag planerar att dra igång. Såvida ingen har tips på en bra litteraturgrupp? Den skulle jag eventuellt kunna nörda ner mig  i.

Hur gör ni andra för att stå ut i grupperna? Skiter i att fastna på idiotinläggen och bara skrollar? Jag besitter tyvärr inte den superkraften.

Ps. Min gamla bloggs header får illustrera det här inlägget.