En falukorv i svanken, coming in!

Sitter på en klippa och accepterar att jag blivit en frusen tant som går med vinterjacka i maj.

Häromveckan var det ju då så att det både i meditationskursen och i yogan var läge att definiera för sig själv varför man gör det här. Särskilt i meditationen skulle jag hitta ett ledord. Jag valde acceptans och tänkte då främst på att jag helt enkelt får lära mig att acceptera att det finns saker i yoga och meditation som känns svulstiga och fåniga – hela grejen behöver inte vara dålig för det. Jag mår ju bra medan jag gör det (nåja, bättre än dåligt i alla fall). Sedan kom jag på att det kanske vore bra om jag körde lite acceptans mot mig själv också och blev lite snällare, för plötsligt märkte jag att jag särskilt under yogan hela tiden berättade för mig själv att jag är kass och gör fel. Herregud Sofia – släpp det! Jag har inte yogat på flera år och går in med en helt annan kunskap om kroppen nu. Jag kan inte bända mig som jag gjorde när jag yogade som mest för sex, sju år sedan och inte hade koll på min överrörlighet. Vill jag yoga får jag helt enkelt acceptera det.

Ja och sedan har det fortsatt. Ju mer jag har tänkt på acceptans, har jag insett hur mycket jag lever i motstånd. Mot allt faktiskt. Jag vägrar i princip och av princip att gå med på saker.

Både min psykolog och min fysioterapeut jublade så klart när jag tog upp detta. Vilket var en given signal för mig att bli skeptisk till hela prylen – men jag får väl helt enkelt bara ACCEPTERA att något som leder till så mycket jubel hos utbildat folk som får betalt för att hjälpa mig, trots allt har någon form av bäring i det verkliga livet.

Så nu ska jag lära mig att acceptera och sedan ska jag lära mig att vara selektiv i min acceptans. För jag tycker faktiskt inte att man ska acceptera prick allt bara för att det inte går att påverka i någon större utsträckning. Däremot kan jag gå med på att acceptera sådant som för mig personligen inte leder till någon konstruktiv kraft utan bara negativt ältande eller självhat. Herregud vad jag låter. Två veckor ifrån att tatuera in kinesiska tecken som jag tror betyder carpe diem, när de egentligen står för falukorv.

Hur som helst. Det var det om det. Detta ska inte bli någon ”hitta dig själv”-blogg. Eller? Ja vem vet egentligen i dessa tider. Blir det så är det väl något ni helt enkelt får acceptera i sådana fall!

Tankar om detta eller om resan som kallas livet? SKOJA! Skulle aldrig kalla livet för en resa, men jag vill på riktigt veta om ni har några tankar om acceptans. Svulstiga eller icke-svulstiga.

||||| 7 Gilla! |||||
Continue Reading

God natt Kristina

Kristina Lugn hittades död idag. Hon var inte en stor del av mitt liv, men som med så många andra som alltid funnits – och nu finns hon inte! – som plötsligt dör, så känns det att hon försvunnit. Hjärtat drar ihop sig på något vis av att veta att hon inte längre är här. Och man påminns om dödligheten. Sin egen och andras.

Pressbild

Det här är en av mina favoritdikter av henne. Jag tycker att den är extra fin idag.

Hundstunden

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad.

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig

har strukit bort håret

från mitt ansikte.

Nu är jag

ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig

känna mig övergiven mer.

När man är död

är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut.

||||| 4 Gilla! |||||
Continue Reading

Åtta bilder från sju dagar

Jag brukar verkligen aldrig hoppa på utmaningar på facebook, eftersom att jag helt enkelt inte är lagd åt det hållet. Men. Jag trodde inte att jag var lagd åt meditationshållet heller, och nu sitter jag ändå här – tio minuter om dagen – och försöker att släppa tanken fri. Kanske var det just den där tanken på vift som fick mig att falla till föga, för till slut tackade jag i alla fall ja till utmaningen om sju svartvita bilder utan förklaring, som folk sysslat med i några år.

Jag har fått en del önskemål om att ge en förklaring till varje bild, så jag tänkte göra det här. SKOJA! Ingen har bett om en förklaring, men jag vill skriva en ändå. Här har ni sju dagar av mitt liv, med början 29 april:

Den 29 april stickade jag på Alex väst. Det var senaste gången jag gjorde det. Nu är den i ett läge då jag måste mäta den för att veta hur jag ska gå vidare, och det är tydligen helt oöverstigligt jobbigt för mig. Alltså ligger den i en hög medan jag gör mitt bästa för att ignorera den. I bakgrunden syns ett avsnitt av Unorthodox. Är halvvägs in i boken nu. Läs den! Den är bra och ger en utförlig bakgrund till serien.

Den 1 maj var det ju så klart 1 maj! Och spöregn. Eftersom att demonstrationen uteblev i år (vi går med V), hängde vi upp en hemmapysslad flagga i rött på balkongen och en i vardagsrumsfönstret till tonerna av Avanti Popolo med Cornelis Vreeswijk. Karl var mycket förtjust i hela flaggprylen, men så klart helt ovetandes om bakgrunden till varför vi satte upp dem. Den tar vi när han blir äldre och så får han ta ställning då. Oavsett vilken politik mina barn kommer att följa, så får de i alla fall räkna med att 1 maj är en röd dag på alla sätt och vis i detta hem.

Den 2 maj var det sol! Massor av sol. Hela familjen åkte till godisbutiken med det spexiga namnet Kandiz och köpte lördagsgodis. Sedan tog vi en långpromenad till en park och efter det åkte vi via Systembolaget där jag köpte suröl som jag sedan drack i eftermiddagssolen hemma på balkongen medan jag läste bok. En av mina mesta favoritsysslor i hela världen.

Den 3 maj var det också sol. Och regn. Sedan sol igen. Och så lite mer regn på det. Jag och en vän lyckades i alla fall pricka in en promenad på armlängds avstånd medan solen sken, och under den promenaden gick jag förbi ett litet turkost ägg. Och tog en bild. En kvart senare sprutade det regn från himmeln igen, så jag tog bussen hem även fast jag bara var några kvarter bort.

Den 4 maj upptäckte jag RuPaul’s Secret Celebrity Drag Race och grät ner i min virkning. Dels pga otroligt rörande program, men också pga att virkningen gick åt helvete och nu ligger i en ful hög som jag knappt ens vill titta åt.

Den 5 maj orkade jag inte anstränga mig, så då blev det en bild på Isak från parkhänget på lördagen och en bild på Karl som jag haft i telefonen ett tag och som jag brukar ta fram och titta på när hjärtat behöver det.

Och så kom den sista dagen för utmaningen vilket råkade vara både den sjätte dagen i maj och dag sex i min yoga för Adriene. Bilden är tagen innan passet som gett mig så mycket träningsvärk att jag knappt kan sitta upp och andas samtidigt idag.

Ja det var väl det. Ganska kul grej trots allt och på det stora hela en fin vecka! Hade ni några highlights från veckan som gick?

||||| 4 Gilla! |||||
Continue Reading

Kanske ett dåligt beslut

Min nya kompis.

Nej för fan hörrni, nu börjar vi väl kunna det här med social distansering? Vet så klart att jag har det jättebra i jämförelse och nej jag kommer inte att börja tulla på avstånden, men i och med sjukskrivningen har en gigantisk bit av mitt sociala liv försvunnit och det börjar bli kännbart nu. Jag har levt ensam långa perioder av mitt liv tidigare, men då har det varit mer eller mindre självvalt (förutom perioden när jag som tjugosjuåring grät mig till sömns på kvällarna vid insikten att jag skulle kunna ligga död en hel helg utan att någon upptäckte mig – ska tänka på det nu och känna mig fylld av perspektiv).

Jag träffar i och för sig många av min vänner över chattar men jag har inte mitt vanliga, vardagliga gagg med kollegerna. Jag saknar liksom att PRATA med vuxna, tänkande människor som inte är Alex. Några av mina bästa favoritmänniskor finns på min arbetsplats och jag kan väl säkert hänga med på digitala afterworks och stickcaféer med dem nu också egentligen, men eftersom att vi ofrånkomligen kommer in på jobb någon gång under zoomen har jag bett om att inte bli inbjuden.

Hursomhelst har denna brist på social stimulans lett mig in på twitter igen. Säkert inte jättesmart, men bra mycket mindre stressande än Instagram just nu i alla fall. Följ mig gärna om ni vill, eller – för all del – släng in tips på hur ni klarar av dagarna med social distansering i kommentarfältet nedan, om ni liksom jag känner att det börjar krypa lite i kroppen nu.

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Vecka 19 ska jag

Läsa: Fortsätter med Where the crawdads sing av Delia Owens. Har flera böcker igång, men vill lägga all min fokus på att läsa den här i veckan. Om jag läser ut den – vilket inte alls är säkert, jag läser mycket långsammare nu och eventuellt för all framtid – så väntar Sen for jag hem, sista delen i Karin Smirnoff-trilogin. Kan verkligen rekommendera att just läsa dessa böcker och inte lyssna på dem, eftersom att hela sättet de är skrivna på går förlorat vid uppläsning.

Titta på: Började på LA Confidential igår! Den är så bra! Pang pang och korrupta snutar i gamla Hollywood. Seriemässigt ska jag göra ett nytt försök med sista säsongen av Homeland. Tyckte ärligt talat att den var lite tråkig…

Lyssna på: Paisley Park med Prince så klart!

Annars: Unorthodox – The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots varvat med Ödesmark av Stina Jackson. Poddar har jag helt tappat. Tar gärna emot tips. Gillar dock inte konceptet ”kändiskompisar pratar lite random” utan vill helst ha ett tema eller ämne för podden.

Besöka: Kontroversiell titel i dessa tider, men jag har tid både hos psykolog och fysioterapeut den här veckan, och på söndag är det utomhuskalas i en park för en handfull ungar inklusive Karl.

Öva på: Acceptans – smaka på det svulstiga ordet va! Men både i min meditationskurs och i yogan förväntas jag ha ett ledord och acceptans (för mig själv och mina svagheter, det jag tycker är svulstigt och människors beteende i sociala medier) känns som en rimlig början.

Pyssla med: mina växter! Funderar på om jag ska bjuda er på en liten följetong om mina favoriter här hemma? Har fortfarande inte gett upp tanken på en vlogg.

Ja men det räcker väl så? Er tur!

||||| 3 Gilla! |||||
Continue Reading

Tre av tre

Efter att ha misslyckats att joina tre olika livesändningar på Instagram ikväll, gör jag det enda rätta och listar tre saker om tre här i bloggen istället.

Tre böcker jag läser nu:

1 – Terapeuten av Helene Flood (som ljudbok). En okej spänningsroman. Nominerad till Årets bok. Handlar om en terapeut vars man försvinner och ju längre tiden går, desto mer inser hon att han dolde för henne. Den ska tydligen vara helt oförutsägbar – men med en fjärdedel kvar tillåter jag mig själv att tvivla.

2 – Where the Crawdogs Sing av Delia Owens. Död kropp i sydstatsträsk. SÅ bra (i alla fall de första hundra sidorna). LÄS!!

3 – En Gentleman i Moskva av Amor Towles. Om en man som sätts i husarrest under flera decennium i Moskva för en dikt han skrivit. Den här är det tveksamt om jag läser ut faktiskt. En riktig ”välj glädjen”-bok – så föga förvånande att den blivit en bestseller egentligen.

Tre saker jag sett på TV

1 – Deadpool 2 på Viaplay. Superhjältar, dålig humor och massor av cameos – vad kan gå fel? Svar: inget. SÅ jävla rolig. Eventuellt har jag blivit pandemigalen, men jag kunde verkligen inte sluta skratta åt den här. Fnissar bara jag skriver om den. Obs: gillar du inte superhjältar utan går mer åt ”djupa budskap”-hållet så… se den inte.

2 – The Goonies/Dödskallegänget via SF Anytime. Såg den med Isak, vilket höjde upplevelsen några snäpp. Väldigt amerikansk Spielberg från åttiotalet, om ett gäng ungar som följer en skattkarta med förrymda fångar i hälarna. Älskade den som barn, och älskar den bara därför nu. Hade filmen gjorts idag hade jag nog tänkt annorlunda. Men ändå. Att få se sina barndomsfavoriter tillsammans med barn (egna eller andras) är faktiskt ett obeskrivligt mys. Även filmer som inte åldrats med värdighet vinner på det.

3 – Unorthodox på Netflix. Verklighetsbaserat om en kvinna som flyr ett ultraortodoxt liv i New York. Jag tyckte att den var bra och gripande och mitt hat mot patriarkatet kändes mer glödande än på länge när jag såg den, men jag har läst en del kritik mot att serien är ytlig och har därför lagt in boken den bygger på i min TBR för att se vad som togs bort när berättelsen (helt logiskt) komprimerades till en miniserie.

Tre saker jag vill göra nu

1 – starta en tv-podd. Jag vill så gärna sitta och prata om saker att titta på och vilka chips som passar till att jag nog inte tror att jag vill något annat egentligen. Tyvärr poddar jag redan med alla jag känner som har poddkunskap och som är tänkbara offer till denna eminenta podd, så världen får inte uppleva detta slagskepp. Eller….?

2 – att den ganska tråkiga västen jag stickar till Alex ska bli klar, så att jag kan få sticka något mycket roligare till mig själv.

3 – äta lakrits (uttalas givetvis laaaakris, ja Jenny – jag tittar på dig). Och när jag äter detta lakrits, så vill jag sluta skrolla på facebook. Jag tycker inte ens att facebook är kul, ändå sitter jag där tills fingret värker varje kväll och skrollar. Kan jag inte bara sluta med det.

Var har ni för treor eller åsikter i bagaget?

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Namaste amigos!

I förrgår skrev jag ett inlägg som jag sedan raderade. Det ligger kvar i några bloggläsare, men det får vara så. Det är inget större än att jag drabbades av sjukdomsinsikt egentligen, men jag skrev det i affekt och jag kände bara inte för att ha det helt öppet här. Balansen att inte bidra till att ytterligare förskeva bilden av ett rimligt liv genom att bara visa sin lyckade sida i sociala medier och att inte visa för mycket av sig själv är jättesvår tycker jag.

Hursomhelst. Apropå en lyckad bild i sociala medier så har jag börjat yoga med Adriene igen. Mot bättre vetande får jag väl lägga till. Jag är överrörlig, har noll balans, svårt att kunna tänka och andas samtidigt tydligen och känner på det stora hela en viss tveksamhet till all lullull som omger yoga. Jag vinglar, välter och svär.

Jag har inget bra svar på varför jag gör det här mot mig själv. Förutom att yoga inte är fantastiskt för en överrörlig, så triggar det all min dåliga självkänsla upp till max för jag fattar fan inte vad Adriene gör på skärmen och jag blir vansinnig på att det alltid är upplagt för ett ”inhale” – jättelång beskrivning av vad som kommer – ”exhale” – ”svag duns när jag svimmar”. Ändå var det som att min första avklarade meditationskurs tog mig i ena handen och yogan i andra och bara ”kom nu kompisar, så gör vi det här tillsammans”. Vem vet – snart kanske jag åker på sådana här konstiga tystnads-retreats också, innan jag går med i en sekt som bara får äta saker som benämns ”bowl” i ett rum utan elektrisk belysning.

Och ja såklart. Även om jag snarare välter i solnedgång än står i en stadig och stolt warrior 2, så känner jag att det om inte annat är bra för stressmusklerna i nacke och axlar. Någonstans inser jag också att min trötta och stressade hjärna behöver hjälp att landa i min kropp också. Trots att jag fjärtar så fort jag ställer mig i en Downward Facing Dog.

Vad har ni för fem cents om yoga?

||||| 3 Gilla! |||||
Continue Reading

Ny podd ute!

Eller ja – en helt ny podd är det ju inte, men ett avsnitt av En förbannad podd! På senaste har vi kört igång med liveinspelningar via Instagram, vilket är himla trevligt. Dels för att det alltid är lite raffel att vara i livesändning, men också för att lyssnarkommentarer trillar in medan vi spelar in. Häng på nästa gång om ni har lust! Det blir väl om cirka en eller två veckor, och vi brukar annonsera dem ungefär en dag innan vi spelar in för det är den framförhållningen vi har. Avsnittet på instagram är tillgängligt i 24 timmar, och avsnittet i lur hamnar som vanligt i vårt arkiv hos Acast och är lyssningsbart i alla rimliga poddappar tills internet inte finns mer. En gång råkade vi kalla detta lajv och ja, det ledde till missförstånd kopplat till en helt annan typ av av lajvverksamhet. Då kände jag mig lite gammal, men för att förtydliga: vi klär alltså inte ut oss i alvöron och slåss med svärd eller låtsas att vi spelar in från fjortonhundratalet.

Vi pratar om vad vi läst sedan sist (bland annat Kitty och Pesten), vad vi är förbannade på (vindspel och skammande) och så lite om Årets bok. Vi har inget uttalat samarbete med dem i år, men vi har så klart ändå åsikter om tolvan. Vi skulle ha varit med i en tidning som de ger ut, men det var ungefär samtidigt som jag sjukskrevs så det föll bort.

Utöver det har jag återhämtat mig från ett hysteriskt intensivt huvudvärksanfall, jag har funderat alldeles för mycket över vad jag vill med livet och så har jag lagt på tok för mycket pengar på tulpaner – men fortfarande inte i närheten av så mycket pengar som jag lade på öl i min ungdom.

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Vecka 18 kommer jag att

Läsa: Jag är snart färdig med Nästa! av Nina Lykke (läs Nej och åter nej om du inte läst henne innan, den här var inte fullt så bra – men helt ok tidsfördriv). Efter det är jag sugen på antingen Where the crawdads sing av Delia Owens, eller En gentleman i Moskva av Amor Towles. Båda inhandlade på Pocketshop vid t-centralen när jag var på väg hem från första psykologen idag.

Titta på: Är i fatt RuPaul säsong 12, men har fortfarande drag-cravings så nu kör jag UK-säsongen parallellt. Hög nivå på brittiska svordomar i den! Fantastiskt. Förutom det ligger Unorthodox på tur. Vi hovrade över den för några veckor sedan, men av någon anledning drog vi aldrig igång och nu har så många hunnit se den att jag är rädd att bli spoilad.

Lyssna på: Har en timma kvar på Pesten av Camus och har insett att det måste vara bra jävla drag i en ljudbok om jag ska palla mer tre timmar. Den här är fem och en halv på dubbel hastighet och det är för långt för en så långsam berättelse. I övrigt är jag djupt nere i Frank Sinatra-träsket igen. Fick helkroppsgåshud när My Way dök upp i playlisten idag.

Öva på: Fortsätter med min meditationskurs. Även om min kropp och mitt medvetande aldrig har connectat särskilt väl och inte verkar ha några planer på att göra det nu heller, så känns det rimligt att stänga av allt i tio minuter och tänka på andningen en gång om dagen. Och obs – jag vet att det tar år att lära sig meditera fullt ut. Har inte förväntat mig att jag ska fixa detta på en vecka. Jag ska även öva på att vara snäll mot mig själv och ställa ”rimliga krav” enligt min psykolog. För någon som inte vet vad ”rimligt” är i just det här sammanhanget känns det oöverstigligt. Men jag återkommer om jag lyckas. Håll inte andan…

Oroa mig över: Efter alla hätska debatter – kommer vi kunna återgå till de trivsamma samtalet över kaffet med varandra igen? Har fått dölja massor av människor i mitt flöde för att ens ha möjligheten att komma dit. Fattar att folk är rädda, men jag fixar inte att se folk späda på mer rädsla genom okunskap.

Se fram emot: mina nya löparskor som jag ska hämta ut imorgon! Förstå vilken bonus i livet att inte behöva tvätta sitt enda par löparskor med fungerande sula varje gång det är dags för inneträning! Det och att vi efter två och ett halvt år i denna lägenhet kommer få upp plisségardiner i kök och vardagsrum är verkligen veckans happening. Jag vet. Mitt liv är verkligen fyllt av content.

Äta: Den dagen jag orkar anstränga mig kommer jag att göra en aubergine- och böncurry, fast utan curry eftersom att den curryblandning vi har här i Sverige bara smakar skolmatsal, och då tar jag hellre något annat.

Vad har ni för planer?

||||| 3 Gilla! |||||
Continue Reading

Men är det så satans farligt att posta lite om träning?

Nej det tycker jag faktiskt inte. Eller – jag fixar inte att följa träningskonton i sociala medier alls längre, men jag tycker inte att själva principen ”att posta träning” är fel för den sakens skull.

Det är inte det att jag inte förstår viljan att uppdatera om träning. Jag förstår mycket väl att det känns supercoolt att svinga ett tjugofemkilos-klot lite lojt över huvudet och att man efteråt vill lägga upp en bild på sitt röda fejs i flödet och bli bekräftad i hundra likes. I mitt fall skulle den bilden motsvaras av att jag sätter mig och reser mig från en stol i lagom hastighet för att höften inte ska hoppa ur led och den skulle generera cirka noll likes.

Nej. Nu överdriver jag. Jag tränar rätt mycket, men jag har alltid svarat ganska dåligt på träning. I kombination med så att säga prestationsbaserad självkänsla (finns det uttrycket ens?) funkar det så klart inte att jag följer massa folk som inte fattar att de bara haft tur som fått sina kroppar (ja, jag är lite bitter och raljant kring detta).

Jajaja, jag vet att jag jämför mig och att det är helt förbjudet, men det är därför jag skippar träning i sociala medier. Det får mig att känna mig usel, det blir inte inspirerande och även med de bästa intentioner känns det så lätt hetsigt. Det dödar på riktigt all min träningsglädje (vilket kan tyckas ironiskt för en som träningsbloggade en gång i tiden, men så är det). Jag lyckas inte kbt:a bort det, så för min del är det bättre att jag undviker de hörnen av internet så mycket jag kan helt enkelt. Jag finner bara glädje i att träna om jag slipper ta del av andras flås. Om vi pratar renodlade träningskonton alltså. Om någon skriver att de tränat i förbifarten eller lägger upp en bild på ett par snajdiga springskor lägger jag mig inte ner och gråter av självförakt. Än så länge.

Men visst. Ibland när jag upplever mig själv extra duktig vill väl jag också att någon bara ska SE MIN SABLA PRESTATION OCH BEKRÄFTA DEN. För de tillfällena har jag två vänner som jag messar till.

Och faktiskt. Jag står med nästippen mot väggen. Om jag skulle följa något som handlar så mycket om prestation som träningskonton gör just nu skulle jag ju vara helt dum i huvudet. Det är tufft nog att följa alla som resultatrapporterar böcker och samtidigt behålla huvudet kallt när man är som jag. Faktiskt.

||||| 5 Gilla! |||||
Continue Reading