web analytics

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Nu är det definitivt

Formas har sagt ja till ett fantastiskt förslag om en filmfestival som jag och en professor plus två forskare lämande in i december. Så i höst kommer jag att projektleda detta event tillsammans med dem. Jag ansvarar för allt administrativt, de ansvarar för all forskning. Befinner mig just nu på gränsen mellan högmod och panik. I höst kommer jag med sannolikhet befinna mig hyperventilerandes på gränsen till utbrändhet. Men det blir kul. Väl?

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!

Jag vet vad som räcker nu

Det finns så mycket jag hatar med träning. Smalhets under falsk hälsoflagg. Jämförelsehets under falsk ”du ska bara jämföra med dig själv ju (MEN SE HUR BRA JAG ÄR)”-flagg. Träningscitaten. Före- och efterbilderna. Ja herregud, listan kan göras flera blogginlägg lång. Men som ni vet. Allt detta hat och ändå kämpar jag. För att jag måste.

Jag måste träna för att jag dels inte vill ha spänningshuvudvärk och dels märker hur min kropp sabbas av för mycket stillasittande. Men jag vill faktiskt också träna ibland, och det vill jag för att jag trots allt tycker att det är himla gött efter. Jag vill det inte tillräckligt ofta för att prioritera bort annat, som sömn och att ge mina barn mat – men ibland så.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att skita i andras uppdateringar i sociala medier (LOL att jag någonsin kommer göra det fullt ut) och försöka vara killräcklig. Jag har hittat vad som funkar och vad som räcker och jag tänker hålla mig till det. Ett pass i veckan. Hemma eller på gymmet. Inte mer om jag inte absolut känner en brinnande lust (spoiler: det gör jag inte). Ett pass i veckan räcker nämligen för att jag:

  1. inte ska få spänningshuvudvärk
  2. inte ska jämföra mig med andra, för jag tränar ändå för lite för att min kropp ska bygga något
  3. inte ska lida för mycket av mitt stillasittande. FÖR VET NI, jag har läst på internet att en halvtimma i veckan ger samma hälsofördelar på sikt som fem halvtimmar i veckan. Om vi pratar om längre och friskare liv. Nu hittar jag inte just den artikeln, men det står om liknande forskning här och här. Jag tänker ta till mig detta fullt.

Dessutom är det så här: jag vill inte pressa in ytterligare en sak i mitt schema och sedan känna mig misslyckad för att jag inte hinner. Alla har inte den där sabla kvarten om dagen som det tjatas om. Och även om det skulle gå att pressa in en kvart här och en kvart där, är det inte säkert att orken eller psyket har den tiden att lägga på träning just då.

 

Hur som helst. En dag i veckan. Idag blev det min hatgrej löpning. Jag var ledsen över att brorsan hade åkt hem till Lund, så jag drog mig till gymmet och sprang intervaller i en halvtimma till låtar vi båda tycker om. Intervaller är i mitt fall inget planerat, utan mer att jag springer tills jag inte orkar mer och då går jag tills jag kan andas och sedan springer jag igen. Det räckte för den här veckan.

Små tecken som skapar känslor av samhörighet

Ibland krävs det så otroligt lite för att göra en så himla glad. Som till exempel att en av föräldrarna vid besöket i Isaks förskoleklass hade omatchade strumpor med trasig resår och en fläck på sin cardigan. Ljuvligt! Jag själv märkte på vägen in att jag hade spillt tandkräm som blekt fläckar på mina brallor. Det kändes inte fullt så ljuvligt först, eftersom att jag känner oerhörd press på mig att se respektabel ut när jag träffar andra föräldrar. Men när jag träffade den nerkasade strumpan med trasig resår? Då kände jag banne mig att jag hade en allierad i sällskapet.

Över lag tycker jag att det är det som är sämst med föräldraskapet. Det vuxna samförståndet som ska finnas och som jag aldrig lyckas bli en fullständig del av. Visst finns det andra föräldrar som inte från början varit mina vänner och som jag tycker om. Men på det stora hela. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt att vänja mig vid nya vuxna människor. Dessutom skrämmer människor som kan ta miljonlån för att köpa boende mig per definition. Och sådana finns det cirka en miljard av här (och väldigt många av dem har städhjälp, barnpassning och åker utomlands minst ett gång per år och lever på det hela taget inte alls som vi). Jag får sådana oerhörda mindervärdeskomplex, även fast jag inte vill ha deras liv själv. Jag vill bara få vara vuxen på mitt eget, ytterst ouppstyrda sätt utan att känna mig dömd.

Så ja. Det var fantastiskt att se den här mänskliga föräldern. Med en mörk strumpa och en ljus och någon form av frukostrest på koftan. Plötsligt känns hösten inte fullt så jobbig att tänka på. Fortfarande jättejobbig (herregud Isak börjar skolan!!!), men ändå.

Vad jag läste i april

Jag trodde att jag hade en riktig lässvacka i april, men det var nog bara under en arbetsvecka där allt jag påbörjade förblev oavslutat. Böcker jag verkligen hade trott på, som Gruppen av Mary McCarthy till exempel. Den har jag i och för sig försökt läsa en gång innan och misslyckats med, men jag trodde väl att femton år skulle göra att jag var mer mottaglig nu. Det var jag inte. Halvvägs in lade jag ner den. Tog istället upp Before I go av Colleen Oakly, men även den lade jag ner halvvägs. Problemet med båda böckerna var att de var för pladdriga. Dessutom försökte jag läsa dem direkt efter Humlesäcken, när den fortfarande satt kvar i mig – och det var väl kanske inte att ge någon av dem en ärlig chans. Vi får se om jag plockar upp Gruppen igen.

Hur som helst. Lässvacka till trots, så blev det en hel del utlästa verk. 21% av dem var skrivna av män, 71% lästes på originalspråk. 7% var noveller, 7% var serieböcker, 7% var faktaböcker, 14% var kapitelböcker för barn och övriga 65% var hederlig skönlitteratur. De här tyckte jag om allra bäst (samtliga hittar ni på min Goodreads-profil, ni får hemskt gärna lägga till mig om ni vill):

Nej och åter nej

Nej och åter nej av Nina Lykke

Nominerad till Årets bok 2018. Älskade den och kommer att prata om den i podden framöver. Välskriven, träffande och sarkastiskt om de äkta makarna Ingrid och Jan och den femton år yngre Hanne som Jan drömmer om.

Lilla Berlin - Cute Overload (Lilla Berlin #4)

Lilla Berlin – Cute overload av Ellen Ekman

Ellen är ta mig fan alltid spot on. Det här seriealbumet är inget undantag. Läs!

Humlesäcken

Humlesäcken av Lina Brustad

Det var den här boken som gjorde att jag hamnade i en svacka. Det är en av de böcker som egentligen kräver en veckas läspaus efter utläsning. Var helt fast i den och har fortfarande inte släppt den helt. Självbiografiskt om när Linas man får en hjärntumör och de kommande sju åren av deras liv.

Comedy Queen

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Om ni ligger på en kudden och läser den här rekommenderar jag vattentätt örngott. Huj vilken rörande bok. Om tolvåriga Sasha som försöker hitta tillbaka efter mammans självmord. Både jag och Kattis pratar om den i avsnitt 71!

En droppe midnatt

En droppen midnatt av Jason Timbuktu Diakté

Självbiografi och historielektion. Den här lyssnade jag på när Jason själv läser in den, men jag har förstått att de som läst den har haft problem med kvaliteten på språket. Detta märkte jag ju då inte av. Tyckte väldigt mycket om den här! Pratar om den i avsnitt 70.

Doktor Glas

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Hallå?! Vilken bok! Språket, berättelsen, Doktor Glas – allt! Älskade den här, även om den var lite seg mitt i. Att en manlig författare år 1905, skriver om en annan man som bland annat ifrågasätter varför äktenskapets plikt för en kvinna är att tillfredsställa sin man… det räcker väl? Läs den. Pratar om den här i avsnitt 71!

Nina och snöleoparden (Nina #1)Nina börjar skolan (Nina #2)Nina och snöleoparden och Nina börjar skolan av Emi Gunér.

Nina och snöleoparden fick jag som recensionsex precis när den kom häromåret, men har inte kommit mig för att läsa den. Och på sätt och vis var de bra, för även om Nina-böckerna är roliga för vuxna också, så är det helt perfekta för Isak som är prick lika gammal som Nina är nu. Böckerna tar upp rätt mycket av det som rör sig i barnhjärnor, utan att förhärliga något.

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?

I had the time of my life!

För ett tag sedan frågade Kattis vad jag hade för planer den 29 april. Vet ni vad som är himla trevligt nu, jämför med när jag bodde i t.ex. Malmö? Att jag kan svara ärligt på frågan och säga att jag inte har några planer, om jag inte har det. Förr i tiden tolkades nämligen alldeles för ofta svaret ”inga planer” som att jag automatiskt var tillgänglig till att utföra tjänster åt andra. Typ flyttar, hundpassningar, städningar och allt möjligt annat relativt jobbigt som folk inte ville göra själv. Svarade jag ”inga planer” svarade jag också ”ja” till att lägga min tid i andras händer. Trots att ”inga planer” kan vara en plan i sig. Ja. Jag blir fortfarande väldigt sur när jag tänker på en del människor som passerat mitt snart fyrtioåriga liv, och så lär det nog fortsätta ett par år till. Men nu skulle det inte handla om folk som gör mig sur här. Nu ska det handla om en av dem som gör mig väldigt glad.

Så. Jag svarade ärligt att jag inte hade några planer den 29 april och i och med det fick jag en fantastisk plan! Kattis hade nämligen kastat sig över bokningen av två biljetter till en Dirty Dancing quote and sing along på Bio Rio så fort de släpptes! Och den första hon tänkte på att ta med var mig! Alltså! HUR fin vän är inte den som gör så? Går inte ens att beskriva.

Igår var det den 29 april och jag firade detta med extra mycket smink och en klänning i Dirty Dancing-anda som jag alltför sällan får anledning att använda. Dessvärre ej på bild i sin helhet, eftersom att jag aldrig kommer ihåg att ägna mig åt ootd-bilder. Efter en förpärla hos mig med bubbel och banoffee (paket till Kattis eftersom att jag fortfarande inte gett henne födelsedagspresenterna hon skulle ha fått i december) gav vi oss av till Hornstull och Bio Rio och hade ta mig fan the time of our lives. Dirty Dancing var precis lika bra som den är varje gång jag ser den, om inte ännu lite bättre eftersom att vi nu kunde sjunga med ohämmat i alla låtar och även skrika ut våra bästa repliker i en biosalong. Hemma gör jag ju detta varje gång jag ser filmen.

Publiken var lite seg. Jag gissar att det är mer drag i detta en lördag eller söndag. Men vem fan bryr sig. Dirty Dancing är en film med så många lager. Feminism, klassproblematik, nya traditioner som krockar med gamla och mitt i allt detta: Patrick Swayze, Jennifer Grey och Cynthia Rohdes i tidernas bästa casting. Och soundtracket! Och miljöerna! Och Lisa! Vad finns det att inte älska med den här filmen? Obs: kommer ni på något får ni inte svara. Jag är inte öppen för analys i det här fallet.

Allt som allt: den 29 april var en väldigt bra dag att inte ha några planer på.

Slumpmässigt matchade överdelar.

Kulturrapport från mars och april

Här kommer lite best off kultur från mars och april!

Böcker: Jag har läst rätt mycket på sistone. Dessutom har vi precis gått in i ett samarbete med Bonniers bokklubbar och Årets bok, så mer lär det bli framöver. Är mycket mer peppad på årets tolva än förra årets. Det ska även bli kul att få brottas med lite fördomar och läsa Malou von Sivers (hoppas jag, om fördomarna stämmer kommer det ju inte bli så kul). Hur som helst. Av det jag läst närmst i tiden har jag fångats mest av de här tre böckerna (alla tre skulle jag till och med kunna tänka mig att läsa om):

Humlesäcken av Lina Brustad – om när Linas partner fick en hjärntumör och deras liv med den under sju år. Lina skriver bättre än någon jag läst på länge. Fan vad jag greps av den här boken.

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld – om Sasha som går igenom sorgen efter mammans sjävlmord. Kudden var helt blöt efter denna. Läsvärd för alla åldrar, även om den riktar sig mot tolvåringar och åldrarna däromkring. Vi pratar om den i avsnitt 71!

Nej och åter nej av Nina Lykke – en av de nominerade till Årets bok. Tror inte att den här vinner eftersom att den tävlar mot Stanna hos mig av Ayobami Adebayo (vi pratar om den här), men det betyder inte att Nej och åter nej är sämre. Bara smalare, tror jag. I vilket fall: läs den! Handlar om en fru, en man och en älskarinna. Men också om ett manligt ego, invanda könsroller och att slå sig fri (med risk för att skriva en floskel)

Humlesäcken

Comedy Queen Nej och åter nej

 

 

 

 

 

Film och serier: Jag och Isak gick på bio och såg Sherlock Gnomes. Så nu behöver ni inte göra det, för den var faktiskt inte särskilt bra. Inte heller var Split någon vidare rulle. Däremot finns The Blue Planet II med svensk berättarröst på SVT Play nu! Den har vi tittat på massor. Jag har alltid älskat naturfilm, och tacksamt nog gör även Isak det.

Bildresultat för split

Musik: Alltså har ni hört den här låten? HAR NI HÖRT DEN? Så himla bra! Jag har en vag känsla av att den skulle kunna vara med i Grey’s Anatomy, eftersom att den sabla skitserien gärna förstör bra låtar av den här typen. Men jag tittar inte på Grey’s och kan därför inte vara säker.

Debatter: Svårt att undvika turerna i Svenska Akademin. Vi pratar om det i podden, här! På jobbet har vi diskuterat White Saviour Complex en del, så just nu letar jag artiklar om det. Här är en ganska bra kortfilm som förklara fenomenet och ger tips på hur det kan undvikas:

Bonusinfo: Den utvalda bilden till det här inlägget är den haj jag skickar till folk på jobbet när jag känner mig riktigt tacksam. Måste dock hitta en ny haj eftersom att en person inte förstod bilden (vadå? är hajen glad? som om det inte syns tydligt) och en annan tog det som en förolämpning och skickade en bild på en rabiessmittad hund tillbaka.