Tillbaka till gruvan 

Imorgon börjar jag jobba heltid. Sista dagen av föräldraledighet var idag, sedan är det slut på mina dagar. Jag är så kluven till det här. Nu förväntas jag ge bort större delen av min tid till en arbetsplats där jag inte har jättemycket att säga till om (staten är ju bra, men inte så himla flexibel alla gånger). Det ska jag göra fram till pension och dessutom är det JAG och inte min arbetsgivare som ska vara tacksam över att jag ger bort mig själv. Så skevt. 

Samtidigt är jag ett rutindjur och jag älskar verkligen att jobba. Jag är usel på att vara föräldraledig, eller långledig över huvud taget. Jag får helt enkelt inte till rutiner. Dagarna flyter ihop. Jag aktiverar mig och barnen för lite och jag tyngs av alla jävla borden. Jag borde gå ut mer. Jag borde träna när Karl sover. Jag borde städa. Ja ni vet. 

När jag jobbar och bara har helgerna blir de för dyrbara för att slöa bort, så då gör jag saker. Passar på. Jag är mycket bättre på att vara ledig när jag jobbar med andra ord. Men när jag jobbar är jag borta från familjen elva timmar om dagen. Ofta mer eftersom att SL stjäl rätt mycket tid med sina förseningar. Det är fan vansinne. Det är till och med röva. (Och här betackar jag mig tips om att gå ner i arbetstid, för det funkar helt enkelt inte nu)
Jag vet att jag kommer att komma in i det igen, men fan. Sex timmars arbetsdag. Det vore så mycket trevligare än att tvingas vänja sig vid att missa hälften av sina ungars uppväxt. Hör ni det ni där borta i regeringen?

Continue Reading

Gnap!

I september blev jag utsatt för en härskarteknik. Jag är lite långsam med sådant där tyvärr, så det tog faktiskt ända fram tills ganska nyligen innan jag insåg vad som hade hänt och då insåg jag det eftersom att det kom tio härskartekniker till. Det var i och för sig samma typ av härsk som den första, men i lite olika ordalag och det var väl variationerna som fick mig att se basen, så att säga. Nu har jag i alla fall betett mig helt i enlighet med den här härskartekniken ända sedan den dök upp första gången. Jag har aktat mig, inte velat ta plats, delat med mig mer än vad som är rimligt och på alla vis försökt visa att jag FAKTISKT ÄR JÄTTESNÄLL OCH GENERÖS. Fast grejen är att jag var jättesnäll och generös redan från början. Och det är faktiskt skit samma i just det här läget om jag är det eller inte. Men eftersom att min autopilot alltid hoppar in i tvivel-läge, så är det mina sagda brister jag har fokuserat på och inte på vad som verkligen höll på att hända. Jag har med andra ord gjort PRECIS som en rövhatt har velat.

Nu sitter jag i en situation som faktiskt inte gör något annat än suger valballe och jag kan inte göra något åt det. Jag har betett mig på ett typiskt inkompetent och ängsligt vis och ja… vad ska jag säga. Jag är så jävla sur. Jag är så jävla trött på att folk använder härskartekniker och jag är så jävla, jävla, jävla trött på att jag är så seg med att fatta dem. Det spelar ingen roll hur många tips jag får om hur jag ska värja mig när min autopilot tror att alla utom jag har rätt i det de säger. Och det kära ni, det är faktiskt röven. En sak som inte är röven dock, är att jag ska tatuera mig imorgon. Det har faktiskt inget alls med röven att göra. Tack och lov…

 

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017, del 1: mindre mobiltid

Eventuellt ironiskt att jag skriver detta på mobilen, men en sak jag önskar mig i år är att jag blir bättre på att lägga ifrån mig just mobilen. Okej att jag sov fyra timmar uppdelat i kvartar i natt och kanske inte borde ha så höga förväntningar på just den här kvällen. Allra minst eftersom att jag även ägnade mig åt en heldag på jobbet. Men ändå. Planen var att sticka framför the Crown och sedan läsa en timma i sängen. Verkligheten? I den spelade jag Angry birds evolution och varvade det med att slösurfa på idiotmänniskor från högstadiet. Vet ni vad? De verkar fortfarande vara idioter! Idioter som jag tydligen prioriterar framför en stickad kofta.

Tanken på exakt hur många egenstickade koftor jag hade kunnat äga om jag bara sket i att slösurfa är svindlande. Jag slösurfar så fort jag är det minsta trött nämligen, vilket är lika med hela tiden just nu. Tänk om jag kunde vara en sådan person som avsatte en halvtimma på morgonen och en halvtimma på kvällen åt slösurf och sedan gjorde sådant som får mig att må bra på riktigt resten av tiden? Tänk vad trevligt det vore. Tyvärr är jag inte sådan, men jag kan ju önska mig av 2017 att jag blir det.

Samtidigt. Två halvtimmar om dagen räcker ju knappast för att få till ett så här fräsigt team:

Continue Reading

Målbild

Ja alltså målbilden är ju inte Karl i en gunga, för uppenbarligen har vi redan fått ner honom i den. Inte heller har jag som målbild att jag ska sitta i gungan. Nej fotot har inte mer med min målbild att göra än att det här är en av tre familjemedlemmar som jag åker ifrån nästa vecka och det där ”åka ifrån” är min målbild just nu. Det blir min första natt ifrån Karl och ja, det känns faktiskt lite i hjärtat precis som det gjorde första natten jag var ifrån Isak. Men alltså. Nätterna just nu. De är en enda avlösning mellan Karl, Isak och min sömnbrist.  Jag snittar på kanske fyra ihopskramlade timmar per natt och det är fan helvetet. Jag vet att det är en period. Jag vet att jag bara måste överleva den. Och jag överlever bäst genom att tänka på nästa fredag när jag tar tåget till Örebro vid lunch, för att först fika med brorsan och sedan möta upp tre gamla kolleger. Vi ska bo i ett barnfritt hus. Vi ska laga mat. Vi ska dricka vin. Vi ska få sovmorgon. Sedan ska jag åka hem igen och då kommer jag må så mycket bättre än vad jag gör nu. Heja nästa helg!

Continue Reading

Ordning hemma på trettio dagar… eventuellt

Mirijam länkade till utmaningen – eller projektet, eller målet, eller vad man nu ska kalla det – ordning hemma på 30 dagar, för ett tag sedan. En gång om dagen i trettio dagar skickas en uppgift till ens e-post. Det tar mellan fem och femton minuter att utföra varje uppgift och efter trettio dagar med utförda uppgifter ska ordning ha infunnit sig. Jag förhåller mig lite skeptisk. För varje ordning jag skapat på sistone så har barnen skapat minst ett kaos var nämligen. Men. Jag älskar idéen med att få ett litet projekt om dagen och jag älskar (trots att det inte syns) ordning och reda så jag har hoppat på det här ändå  (och Alex med, men han kräks just nu så han får komma igång senare). Idag kom första mejlet, med en uppmaning om att rensa ut något jag retar mig på.

Åh ack och ve. Vi har en bandspelare från slutet av sjuttiotalet som står vid ytterdörren. Kassettbandspelare alltså. Den här stått där i över ett år, eftersom att den inte funkar och eftersom att vi tänkte att den kanske går att lämna in. Fast vi lyssnar ju aldrig på band i princip, och skulle vi plötsligt börja göra det så har vi en nyare bandspelare med usb-port och andra fräsiga grejer. Grejen med den här bandspelaren, den gamla, är att den har funnits med hela mitt liv så jag har så himla svårt att släppa den. Jag minns när jag var så liten att jag knappt nådde upp till där den stod i mitt föräldrahem och hur jag fick stå på tå för att kunna trycka på alla knappar. Jag tyckte att den var så fin. Särskilt när morfar satt i fåtöljen bredvid och rökte pipa och jag såg bandspelarens lilla gröna lampa lysa genom rökringarna han blåste ut. Jag tycker fortfarande att den är så fin, fast det retar mig oerhört att den står i vägen i hallen. Jag inser ju att den är perfekt för dagens projekt, men jag funderar på om jag inte ska hälla ut spriten istället. Jag älskar bandspelaren. Jag älskar inte sprit. Och häller jag ut spriten och slänger tomglasen får jag ett nytt tomt skåp fullt av möjligheter. Som till exempel: möjligheten till förvaring av en trasig kassettbandspelare.

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen. 


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden. 

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

Continue Reading

2016, sammanfattningen

Ja alltså, varje år som jag gör den här listan tänker jag att det banne mig är sista gången – men nu sitter jag här igen, som vanligt, och summerar året som gått. Så här såg 2015 ut, dock utan bilder eftersom att de försvann när jag bytte webbhotell. Och så här såg 2016 ut:

 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag började läsa böcker på engelska. Det är i och för sig en sanning med modifikation – jag har läst böcker på engelska innan, men i år var första gången jag valde att göra det skönlitterärt och frivilligt. Och så gick jag på Augustgalan. OCH SÅ STOD JAG PÅ EN SCEN OCH PRATADE INFÖR FYRAHUNDRA MÄNNISKOR PLUS INTERNET-TV.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Fanns inga att hålla. Hade hoppats på att jag lagt mindre tid på dumma saker som dumma människor skriver på internet dock, men misslyckades visst med det.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja. Miljoner. Och ett par av alla miljoner som blev föräldrar var vi. Igen.

4. Dog någon som stod dig nära?

Njae. Mammas moster Gun dog ett halvår efter att hon fyllt 100 år, men vi var ju inte så himla nära egentligen. Däremot så grät jag när Olle Ljungström dog och jag grät när Leonard Cohen dog. Och jag grät faktiskt när Josefin Nilsson dog, för det fick mig att tänka på min egen Josefine som dog för sexton år sedan.

5. Vilka länder besökte du?

Kroatien!

6. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?

Det gamla vanliga. Tid och pengar. Pengar och tid. Och mer jobb. Föräldraledighet i all ära, men jag behöver lite mer av ett liv där jag kör både och.

7. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

Svårt att glömma den 14 mars, eftersom att det var då Karl valde att komma ut. I övrigt har sömnbristen stulit mina minnen.

8. Vad var din största framgång 2016?

Att jag faktiskt vågade stå på en scen och prata inför fyrahundra personer. Jag tror inte att ni fattar exakt hur mycket jag egentligen hatar att prata inför folk. Och tydligen gjorde inte jag det heller, eftersom att jag tackade ja till att göra det. Det känns faktiskt helt sjukt overkligt bra, och förmodligen är det väl något som har utvecklats hos mig, vad vet jag, jag tänker inte gå all in livsbejakare angående det här. Jag tänker bara säga att det var en förbannat stor framgång att göra det. Det och att jag tog bort alla spel från mobilen. Sedan lade jag till dem igen, men FÖRST tog jag bort dem. Applåder!

9. Största misstaget?

Jag försöker verkligen komma på något att gräma mig över här, men det går faktiskt inte. Är förblindad av minnet från mitt framträdande.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Min rygg är trasig igen och så har jag varit full av barnbaciller som muterat till nära döden-upplevelser i min kropp. Fy fan för barnförkylningar som vuxen. De är helvetet.

11. Bästa köpet?

En tatuering.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
En tatuering.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja. Samma saker som förra året faktiskt. Vännerna och poddarna. Stickningen och böckerna. Och internet. Älskar ta mig fan internet lika mycket som jag hatar det.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?

Den här med John Grant:

Den här med Emmylou Harris:

Den här med Reigning Sound:

Det mesta med She & Him:

Den här med Fat White Family:

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Typ samma lika. Har varit hyfsat glad de senaste två åren, trots allt.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Tränat. Framförallt önskar min rygg att jag hade gjort det.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Spelat mobilspel. Över huvud taget: mindre mobil. Hade hunnit sticka mycket mer om jag inte hade pillrat med den i tid och otid. Hade hunnit läsa mer. HADE KUNNAT SÄGA JA TILL LIVET MER. Skoja. Skulle aldrig bli en ja till livet-sägare.

18. Hur tillbringade du julen 2016?

Med Alex familj ute på landet. Jag hade gjort världens godaste tofubollar, som blev asäckliga vid uppvärmning. Det var lite tråkigt. I övrigt var julen helt okej.

19. Blev du kär i år?

Ja. I Elizabeth Hand.

20. Favoritprogram på TV?

Minns knappt… men the Crown, the Good Wife, the Fall och… öh… Die Hard.

21. Bästa boken du läst i år?

Generation Loss av Elizabeth Hand.

22. Största musikaliska upptäckten?

She & Him skulle jag tro.

23. Något du önskade dig och fick?

Ganska mycket faktiskt. En sak som man kanske inte tror spelar så stor roll, men som kan vara helt livsavgörande, är att ha två barn som somnar i ungefär samma tid varje kväll, till exempel.

24. Något du önskade dig men inte fick?

Att Trump skulle skita i att bli vald till president, det önskade jag mig. Och boxning med Åsa Sandell, som flyttade till Nora.

25. Vad gjorde du på din födelsedag?

Åt lyxlunch med Katta och… sedan minns jag inte mer.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Samma svar som förra året: Mer vänsterpolitik överallt – färre foliehattar från högern på ledarplats i morgontidningarna.

27. Vad fick dig att må bra?

Ja inte var det världsläget eller föräldraforumen på internet i alla fall! Däremot blev jag i allmänhet rätt peppad av min familj, mina vänner, alla böcker, min tatuering och den här tröjan som jag stickade färdigt till Isak:

28. Vilken kändis var du mest sugen på?

Ingen. Förutom Matt Damon. Är sugen på att bli hans bästis.

29. De bästa nya människorna du träffade?

Ber om ursäkt till de eventuella människor jag glömt nu, men jag tror faktiskt inte att jag träffade någon ny person i år. JO! Elizabeth Hand! Och Johanna!

30. Vad har du för nyårslöften inför 2016

Jag får nog upprepa förra årets svar här också. Hemskt insiktsfullt av mig. Synd att jag inte levde upp till det:

Inga, men jag hoppas att jag hittar en hemvist för min politiska plattform och att jag kan engagera mig mer för det jag tror på, men just nu så känner jag mest sorg över att de flesta som verkar stå på samma grund som jag i slutändan ägnar sig åt identitetspolitik och att peka finger åt alla som inte orkar leva som de själva gör. Och så borde jag faktiskt sluta läsa SvD:s och Göteborgspostens ledarskribenter. Det finns ju liberaler och högerfolk som har vettig argumentationsteknik – jag måste inte vända mig till trollen och foliehattarna.

Continue Reading

Tatueringar

Jag har en ganska avslappnad attityd till tatueringar. Man skulle kunna dra till med ett så fånigt uttryck som att jag är mindfull när det kommer till dem. När jag tatuerar mig handlar det nämligen mest om vad jag gillar NU och sedan ägnar jag inte så mycket tid åt att gräma mig över vad jag har gjort genom åren. Och det är väl tur med tanke på följande tre verk:

  • en ojämn pinuppa som en bakfull tatuerare övertalade mig att göra för sju år sedan
  •  ett skevt litet kinesiskt tecken som jag gjorde själv på handen när jag var arton
  • en sunkig tribal på benet som jag gjorde på en mässa när jag var tjugo och tyckte att Marilyn Manson-mode var en fest

Okej, ärligt. Ibland blir jag faktiskt grinig över pinuppan. Den påminner mig om mitt sämsta personlighetsdrag (att jag ibland tror att andra vet bättre om min verklighet än jag själv) men i övrigt så bryr jag mig inte. Varje tatuering är ett minne i och för sig, men oftast tänker jag på dem lika lite som jag tänker på mina miljarder leverfläckar. 

Fast det är klart, mina sunkiga tatueringar till trots; jag älskar ju allra mest snygga tatueringar. Så vilken himla tur att jag hittade Veronica på Gallon Tattoo i Hökarängen, för jäklar om inte hon är den bästa av alla tatuerare jag någonsin träffat. Titta bara vad hon gjorde på insidan av min arm häromveckan: 

Det gjorde ont som fasen efter en timma, och mot slutet ville jag nästan slåss varje gång hon närmade sig med nålen, men ATT allt lidande var värt ändå!  Och heja mig som övervann smärtskräcken på insidan av armen. Nu har jag två tatueringstillfällen till inplanerade och sedan känner jag mig nog hyfsat färdig. I alla fall utifrån hur jag är idag. Men det kan ju ändras om några år!

Continue Reading

Julen 2016

En gång i tiden hatade jag julen av tusen olika anledningar. Det gör jag inte längre. Jag älskar faktiskt julen nu, till och med. Delvis av den inte så jättepeppiga anledningen att det är en familjehögtid där alla samlas och jag under större delen av året går omkring och tror att alla ska dö när som helst, så julen kommer liksom som en lättnad. ”Hurra!! Vi överlevde det här året också!”

I år överlevde vi ända till Alex syster som bor i ett hus med åtta meter till tak. Jag överdriver inte ens. ÅTTA meter. Vår lägenhet får plats tre gånger staplade ovanpå varandra där plus säkert fyra gånger i bredd och två på längden. Barnen blev helt till sig av allt utrymme och jag började i smyg fundera på om vi ska flytta ut på landet, bara för att ha råd att bo så. Och med landet menar jag givetvis någon döende by, långt upp i Sverige där det inte finns några jobb längre så att vi måste gå i personlig konkurs. Eftersom att vi inte har särskilt mycket sparpengar och den lilla sparpeng vi har skulle i så fall gå till insatsen till huset som kanske mer skulle vara ett renoveringsobjekt aka ruckel. Oj. Är jag bitter över bostadssituationen igen? Förlåt. Jag ska vara tacksam över att vi över huvud taget har någonstans att bo i det här jävla samhället.

I alla händelser. Julen var fin. Vi var hos Alex syster över dagen, i övrigt spenderades tiden hos Alex föräldrar. Jag har stickat, läst böcker, kramat mina barn, funderat på att skära av öronen på grund av det ena barnet, ätit veganskt, druckit julöl och fått Alex mammas gamla knappsamling vilket har gjort mig så himla glad. Det allra finaste på julafton var när tomten kom och jag lade handen över Isaks bröst och kände hans lilla hjärta slå fort, fort, fort och hårt, hårt, hårt. Ja jäklar vad han tror! På juldagen gick vi en traditionsenlig promenad och låg sedan på soffan och levde på rester. På annandagen åkte vi hem.

Nu är det ingen särskild dag alls, mer än den tjugosjunde december. Barnen sover efter en eftermiddag i Stockholms söderförorter och jag och Alex ska snart pressa en ask med Aladdinchoklad framför Suicide Squad. Jag är ganska trött, himla lycklig och så otroligt tacksam över mitt liv just nu. Om jag kunde åka tillbaka i tiden, skulle jag åka tillbaka till Fia, 14 år, och säga ”det blir bra, stå ut, överlev – det blir bra”. För det blev det. Så himla bra.

Continue Reading