web analytics

Boktips!

Jenny

Tjugofem år efteråt får Juha Lindström veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagskvällen före skolavslutningen då han inte var med.

Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen, den som aldrig kan göras annorlunda.

Det ska ärligt sägas att jag inte hade någon aning om att Jonas Gardells En komikers uppväxt, var den första i en trilogi! Men det är den, och jag har precis lyssnat på den tredje delen Jenny. Andra delen är Ett ufo gör entré och jag minns mycket väl när den gavs ut, men har inte länkat ihop den med första boken. Känner inget behov av att läsa den faktiskt. Inte för att jag tror att den är dålig – tvärtom, allt jag har läst av Jonas Gardell har varit väldigt bra – men jag är bara inte så intresserad just nu. Däremot  hoppas jag att Jenny fortsätter att bli läst av många.

Det här är en fristående del, så den går utmärkt att läsa för sig själv. Det är inga ingående karaktärsbeskrivningar, men det störde inte eftersom att det framgår vem som är vem och vilken roll de har ändå. Jonas skriver som alltid väldigt väl om svåra, men alldeles för vanliga händelser och det är, för att uttrycka det milt, en tung bok. 

Jag önskar att Jenny fick vara en självklar uppföljning i undervisningen, om nu En komikers uppväxt tvunget ska finnas med år efter år. Boken handlar om något som angår alla. Inte bara den som drabbas direkt. Läs den!

Fler boktips får ni i senaste avsnittet av En förbannad podd som släpptes idag!

AVSNITT 77: LITTERATURENS VIDRIGASTE MAN. OCH EN PINGVIN. 

Hur ska man förhålla sig till en bok som är bra men samtidigt innehåller en karaktär som är så vidrig att man knappt vet vart man ska ta vägen? Och är det lagligt att ha en pingvin som husdjur i Sverige, för tjingpax på en varsin om det är legit? En förbannad podd är tillbaka med en ny säsong. Hurra!

Bara ha roligt av Maria Maunsbach

The penguin lessons av Tom Michell

||||| 1 Gilla! |||||

”Ett sorgligt besked”

Det kom ett mejl. ”Sorgligt besked” stod det i ämnesraden och i meddelandet att en kollega har dött. Kvar finns en man, en tolvårig dotter och hela hennes värld i sorg. Jag vet inte vad jag ska skriva om att hon inte finns längre. Vi jobbade inte nära, men i samma hus. Vi gick på möten ihop. Hejade i korridoren. Sågs på konferenser. På den senaste av dem satt vi tillsammans under middagen. Hon var en del av min arbetsplats och nu. Nu är hon inte det längre.

De senaste fyra åren har hon varit svårt sjuk i perioder och nu på slutet var hon bara inne någon timma per dag. Det är så konstigt, för vi vande oss liksom vid att hon var sjuk och det kändes lite som om hon alltid skulle fortsätta vara det. Fast till hon blev frisk? Inte tills hon dog. Även om vi så klart visste att läkarna redan för två år sedan bara gav henne några månader kvar att leva.

Det var inte bröstcancern som dödade henne. Den blev hon fri från för fyra år sedan. Det var all den andra cancern, som de inte upptäckte när de följde upp bröstcancern efter behandlingarna. Hon var öppen med att hon skulle dö av den. Vi visste allt det här. 

Jag söker bland mina mejl efter dem hon skickat. De är ganska få. Vi är mest med på gemensamma utskick tillsammans. Jag blir besviken, men varför skulle vi ens ha en tät mejlkontakt? Vi jobbade inte mot samma avdelningar. Vi jobbade bara i samma hus. 

Det hölls en tyst minut för henne idag, men jag kände inte att det var min plats. Inte min sorg riktigt. Ja jag vet att alla har rätt till sin sorg, men för mig finns det en gräns för när jag känner att jag kan bryta mig in hos dem som stod närmast. Den här gången befinner jag mig en bit ifrån. Men det är inte bara det. Jag klarade inte av gemensam sorg. Jag kan inte helt sätta ord på varför, men jag har alltid varit sådan. När jag var sexton och vi gick på min farmors begravning var jag noga med att ingen skulle trösta mig. Inga kramar, inga klappar, ingenting. Jag hade helst fått vara där ensam. Det funkar inte för mig, det här med människor i grupp som känner saker oavsett om vi är familj eller kolleger. Det bara gör inte det.

På jobbet gråter hennes närmaste kolleger sig genom dagarna nu. Jag förstår det. Redan innan jag träffade henne första gången hörde jag talas om vilken fantastisk person hon var, men även om hon hade varit det… det är klart att det påverkar när ett kontor plötsligt släcks ner.

Nej jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kan inte sitta här och välja ord och försöka få ihop en fin text. Hon är död. Det är så fruktansvärt sorgligt att hon är det.

||||| 0 Gilla! |||||

Sommarens bästa snodda lista

Min semester är inte helt över än. Jag har en dag kvar den här veckan och två nästa. Men någon slags känsla av att sommaren går mot sitt slut har ändå infunnit sig – kanske främst för att jag började jobba spridda dagar förra veckan. Men är det inte lite höstkänsla ute nu ändå? Eller så är det bara jag som längtar. I vilket fall rundar jag av min semester i förtid med en liten lista snodd från Eller kanske inte:

Sommarens bästa:

Bästa maten: Mon dieu, jag minns alla mina maträtter och hur jag åt dem – eller nej, det gör jag ju inte. Men den här minns jag i alla fall och jävlar vad god den var. Kan varmt rekommendera alla som har vägarna förbi den i övrigt helt charmlösa (och lätt skön snubbe-skadade) gallerian i Hornstull ett besök på Akki, och väl där: välj deras tempeh. MERCY!

Bästa boken: Utan tvekan the Penguine lessons av Tom Michell. Om en akademiker som räddar en pingvin i Urugay och tar med sig den till Argentina. Jag kände feelgood, jag kände feelbad och jag kände all them feels! Mina varmaste rekommendationer till alla. 

Bästa badet: Jämnt skägg mellan kvällsbaden i Lockvattnet när vi var i Björnlunda och doppen i Klarälven när vi var i Branäs. Lockvattnet innebär helt magiskt bad från stenhällar och klippor i Sörmland. Klarälven är å andra sidan kristallklar och frisk i Norra Värmland. Slängde mig fram och tillbaka som en ivrig lax när vi badade där. Flöt omkring som en livsnjutare när jag var i Lockvattnet. Kan faktiskt inte bestämma vad jag gillar bäst, men så här ser vattnen ut:

Klarälven
Lockvattnet

Bästa dejten: Boxning med Åsa i Nora. Gud vad jag älskar boxning. Och Åsa. Bästa kombinationen faktiskt. 

Bästa upptäckten: Har upptäckt så himla mycket den här sommaren. Det får bli de bästa upptäckterna här, för jag kan inte bara välja en:

  • Dressinbanan mellan Karlskoga och Degerfors. Kommer lätt bli standard varje sommar från och med nu.
  • Sveafallen/Domedagsdalen i Degerfors. Magisk natur, för den som gillar sånt.
  • Skillingeudds badplats i Kungsör. Vi mellanlandade där med käk från Burger King på vägen till Karlskoga och tog ett bad. Egentligen inget sådär jättemagiskt ställe (och absolut ingen jättemagisk matsäck), men det var en så himla fin stund. Och sjukt bra val av rastplats för resa med barn som inte har världens bästa biltålamod.

Bästa låt: Okej, nu lägger jag till några punkter för att jag måste! Har inte lyssnat jättemycket på musik i sommar, men när jag har lyssnat har jag lyssnat jättemycket på den här. Tycker att den har varit lämpligt soundtrack till ganska mycket. Hettan, känslan inför valet, etc etc:

Bäst på skärm: Förutom att jag dragit igenom samtliga säsonger av RuPaul’s Drag Race snart, så har jag kollat på säsong två av Glow (så bra!), säsong två av Handmaid´s tale (så bra!) och säsong två av Marcella (så sjukt dåligt sista avsnitt – se alla avsnitt utom det om du ska kolla).

Bästa drickan: Kallbryggt kaffe. Egentligen smakar det prick likadant som den frappé jag har gjort i alla år, men det känns ändå lite vuxnare med kallbryggt. Obs: be mig inte motivera varför.

Kaffe och novell.

Ja det var väl det. Hur många inlägg om min fantastiska sommar orkar ni med egentligen? Det räcker nu va? Lovar att jag blir bitter snart igen. 

||||| 1 Gilla! |||||

Fylla fyrtio

Om tre månader fyller jag fyrtio. Helt utan ångest, men även hyfsat utan all den där balansen och tryggheten och ”förmågan att skita i det som inte är viktigt” som tydligen kommer med åldern. Jag embrejsar inte heller alla mina rynkor. Vissa av dem – ja. Men det där som händer på halsen just nu, som om skinnet blivit tre storlekar för stort, det har jag faktiskt väldigt svårt att omfamna. Och det måste väl få vara okej? Så trött på pressen att vi alltid förväntas älska oss själv till den grad att de som inte gör det skammas.

Min ursprungliga plan var att inte göra så stor grej av det här. Kanske ordna en middag för närmaste familjen. Sedan utökades den planen till att ta ut dem på restaurang. Och nu börjar jag fundera på en himla finlandsfärja, för vilken rimlig restaurang funkar med tre barn mellan två och sex år, som inte har tålamod att sitta genom en hel middag? Inte så sugen på att fira fyrtio på Donken liksom.

Vi får se vad det blir. Vem vet, kanske blir det en av de där tio sakerna jag kommer ångra på dödsbädden om jag inte tar tillfället i akt att tömma sparkontot nu? Kanske borde jag satsa på någon påkostad jättefest med tema och fri bar och liveband där jag bjuder alla jag känner? Det verkar vara grejen för dem som fyller jämnt nuförtin. Framför allt kommer jag kanske ångra mig om jag inte passar på att springa in i väggen i november när jag ändå har möjligheten, eftersom att jag ändå är med och organiserar en filmfestival då. 

Jaja. Om trettio var en ålder då jag obrytt bjöd alla jag kände i Stockholm till min lilla lägenhet för förfest och utgång (dock inte dit vi tänkte oss eftersom att vakten ansåg att jag var för full på Rocks – vilket jag tio år senare fortfarande hävdar att jag inte var), så lutar fyrtio ändå mer åt någon slags känsla av… jag vet inte. Trötthet kanske. Jobbet tar mer på kraften, sömnbristen är större och barnen fler. Det får bli vad det blir. Jag orkar inte riktigt bry mig. Än. Mest är jag nog förundrad över att jag är så här gammal nu. Min bild av folk som är fyrtio är mycket mer vuxen, än den person jag är. Vad nu vuxen är egentligen. Jag betalar mina räkningar i tid, men jag kan inte tänka mig något tråkigare än diskutera inredning och renovering med folk.

Hur har ni firat födelsedagar på sistone? 

||||| 4 Gilla! |||||

Denna förmiddag, ett liv

Fördelen med att gå upp innan sju, som jag ibland tvingas göra pga morgonpigga barn, är att dagen blir himla lång. Nackdelen är att det blir en himla lång dag att tillbringa som zombie, men ändock: lång dag. Och vem är väl jag att inte nyttja dessa extra, sömnlösa timmar till att börja rensa i barnens garderober? För precis som barn gärna gör, så har mina vuxit typ en meter var den här sommaren. Eller i alla fall ett par centimeter.

Utrensning är ganska trivsamt tycker jag. Visst, jag är sämst på att slänga, men bortsett från det så är sådana här små projekt perfekta för ljudbok och det är ju himla trevligt. Just nu: Havsboken av Morten A. Ströksnes. Kan varmt rekommendera den. Handlar i huvudsak om jakten på en håkäring, men även om nordligt havsliv i största allmänhet.

I alla fall. Utrensning. Jag rensade och rensade och rensade och plötsligt var klockan tio och då insåg jag att shit, jag har inte ätit! Kaffet jag drack när jag gick upp hade gjort sitt och jag var på väg att falla handlöst in i ett blodsocker fall. Blodsockerfall avhjälps som vi vet bäst med något jäkligt snabbfixat. Jag hällde således upp en skål dyr müsli från Paulun. Egentligen är jag inte jätteförtjust i dyr müsli, men periodvis får jag för mig att jag ska börja äta nyttigare frukostar (eller ja, äta frukostar öht utöver en kopp kaffe) och då brukar det hamna olika sorters müsli och gröt i skåpen lite beroende på vad som är på extrapris för tillfället. 

I alla fall. Jag trodde att det bara var Isak som hunnit smaka på den här müslin, men jag hade fel. Ut på tallriken, med alla nötter och fröer och dadlar och allt vad det nu var, for tre små, men likväl sjukt vidriga, djur. Åh jag är så känslig för sådant här. Fan vad det kliar överallt så fort jag tänker på det. Så klart kommer inte tre små vidriga djur ensamma heller. Efter några lyft på diverse varor och tittar ner i olika kartonger visade det sig att vi hade en hel koloni av dem i skafferiet. Mest i gamla förpackningar (det vi använder ofta har vi i tättslutande burkar GUD SKE PRIS), men ändå. Jag vill fortfarande klia mig ur mitt skinn.

Istället för att fixa mitt blodsockerfall fick jag alltså tömma, sanera och städa ur skafferiet. Ivrigt påhejad av Karls allra gnälligaste ”Mammaaaaa! Titta Bassseeeee” även medan han tittade på Bamse och Isaks sjutusen frågor om veckodagar och månader. ”Men mamma hur lång ÄR en månad? NEJ inte som augusti, som april. NEJ JAG MENAR INTE SÅ. Hur lång ÄR EN MÅNAD?!”

Vad Alex gjorde? Ja alltså samtidigt som jag hittade djuren, lyckades han slå till ena kupolen till badrumslamporna med skaftet till skurborsten så att den for i golvet. Så han hade ett kul jobb med att försöka befria oss från en miljard små glasbitar.

Så. Kan det bli måndag nu?

||||| 0 Gilla! |||||

Bokrecension: Hard Light av Elizabeth Hand

Hard Light (Cass Neary, #3)As the story opens Cass arrives in London where she’s arranged to meet her long-lost lover, Quinn O’Boyle. When Quinn fails to show at their rendezvous point, Cass meets the eccentric couple Mallo and Morven Dunfries. When Mallo catches Cass rifling his medicine cabinet in search of drugs, he threatens to turn her in to the authorities, then puts her to work as a runner for his illegal goods.

Cass makes a delivery to Poppy Teasel, a famous singer from long ago. Cass leaves Poppy’s flat but returns a short time later to find the place ransacked and Poppy dead. Fearful she’ll become the next victim, Cass goes on the run.

Det här är den tredje delen om Cass Neary, och den första av dem som jag läst på originalspråk. De två tidigare böckerna, Generation Loss och Se mörkret, gavs ut i översättning av Linda Skugge på hennes förlag Constant Reader. Nu har  Constant Reader gått upp i Lava Förlag och jag vet faktiskt inte hur framtiden ser ut för Cass där, men det blir vi nog varse så småningom.

Hur som helst. Som helhet gillade jag boken. Den är mörk, ruggig och utspelar sig i kretsar som jag kan tänka mig att många av de musiker jag lyssnat på genom åren hängt i. Men. Hard light är lite för nära Se mörkret i tiden och jag läste dem lite för långt isär. I början får jag en påträngande känsla av att jag hade behövt komma ihåg lite fler detaljer om vad som hänt innan. Mitt detaljminne är sämst och jag blir väldigt irriterad av att bli varse om det. Jag minns inte alls att första och andra boken hakar i varandra lika tydligt och att det var ett problem där, men jag läste också dem mycket tätare inpå varandra. Nu blev jag förvirrad, frustrerad och sur  och fick svårt att komma in i handlingen. Efter kanske hundra sidor släppte det dock och jag kunde låta mig uppslukas av Cass och hennes värld. Cass är ju ändå Cass – en grinig missbrukar som jag på något magiskt sätt ändå älskar mitt i all frustration – och de här böckerna är ju trots allt som när Patricia Highsmith möter Patti Smith, enligt Linda Skugge. Och i det har hon faktiskt helt rätt.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Främst rekommenderar jag att du bjuder in Cass i din läsning över huvud taget, och sedan när du läst de andra två tycker jag gott att du kan unna dig den här med. Dock känner jag att nästa bok faktiskt får ha en lite annan rutin om jag ska uppskatta den. Vi kan den här storyn nu. Att Cass hamnar på en plats där hon plötsligt dras in i något som hon är för dåligt klädd för. Jag behöver något mer än det för att vilja fortsätta efter det här.

Bonus: Här kan ni lyssna på när vi intervjuade Liz för två år sedan i podden (och även få recensioner på det två första böckerna om Cass) och här kan ni lyssna på en recension av en av hennes andra böcker, Wylding hall.

||||| 2 Gilla! |||||

Och så går vi mot hösten

Jag har inte lagt ner bloggen – jag har faktiskt i dagarna förnyat mitt webbhotell och kommer hänga kvar i minst ett år till. Däremot är jag så himla trött på grund av helt vansinnigt aktiv sommar. Idag har jag varit från tio till fyra på Tom Tits. Med barn. I måndags var jag från elva till fem i Mariebergskogen i Karlstad. Med barn. Dock bara ett! Men han har energi för fem vuxna. Det tar liksom aldrig slut.

Hur som helst. Den här sommaren har vi tagit en dagstur till Elverum i Norge. Vi har cyklat dressin i Degerfors. Vi har besökt tre olika mini-Skansen runt om i Sverige, åkt museijärnväg i Malmköping och Mariefred, hängt i Nora, badat i sex sjöar och en älv men inga hav. Vi har bott på hotell två nätter, besökt museum och landsortscaféer och hängt i trädgårdar och gamla hus. Vunnit i legotävlingar och på chokladhjul. Varit på marknad och tivoli och gått över Sveriges längsta stenbro. Träffat familj och kusiner men nästan inga vänner. Vi har svettats, flåsat och ätit glass. Vi har inte grillat. Vi har mest bråkat när vi varit hemma, annars nästan inte alls. Vi har haft det så himla bra och det har inte varit på grund av värmeböljan. Det har varit för att vi har haft jättemycket tid tillsammans. Pax för att alltid ha gemensam semester när båda får ut lön. Herregud vilken skillnad det är. Inte för att vi har gjort något vansinnigt dyrt, men det gör så enormt mycket att veta att båda två får pengar nästa månad också. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Sedan får vi se.

I alla fall. Om något barn hånar Isak igen för att han inte har varit utomlands under lovet, kan han säga HA, jag har varit i Norge. OCH VI FLÖG INTE. Samt ”up yours”, men det får man väl inte lära ut till sina barn i det här sabla landet längre.

Nu har sista semesterveckorna stuvats om, så jag kommer jobba halva veckor hela augusti istället för att vara helt ledig drygt en vecka till. Det blir färre planerade semesterdagar, men en mjukare start på hösten och det känns faktiskt helt okej. Det var väldigt skönt att komma tillbaka till jobbet igår. Och det är väldigt skönt att vara ledig idag igen. Även fast vi åkte till Tom Tits.

||||| 1 Gilla! |||||

Världen brinner på grund av oss

Jag har varit intresserad/engagerad i #klimat sedan jag var doktorand i meteorologi ca 1990, dvs innan jag började jobba heltid på SVT.

Det är sällan jag drabbas av ”klimatångest”/oro. Men jag gör det nu… när jag ser prognoserna för Portugal och Spanien till helgen. ->

— Par Holmgren (@ParHolmgren) July 31, 2018

På riktigt. Avboka era jävla charters, ta bort köttet, åk kollektivt så mycket ni kan och lägg av med överkonsumtionen. Prognosen för Portugal är femtio grader i helgen. Här hemma brinner skogarna upp. Människor och djur dör för våra lyxvanor. Vilken fruktansvärd ångest detta är.

Vi kan inte lita på att något av de politiska partier som har chans att få makt efter valet vågar gå emot den välbärgade köttmassan genom regleringar och skatter för privatpersoner. Och en ensam person kan inte göra allt själv. Men de flesta av oss kan göra något, och det är fan dags att göra det nu.

Detta är vad jag gör från och med idag:

– tar upp konsumtionsbegränsningen igen. Jag får bara ersätta det som går sönder eller tar slut.

– börjar matplanera igen. Efter närhetsprincip och säsong.

– matrester äts upp och flyttar inte längre in i kylen för att vi är sugna på något annat.

– skärper mig med sopsorteringen.

– djupandas i en påse och försöker att inte tänka på vad jag har gjort mot mina barn genom att föda dem in i den här världen.

||||| 0 Gilla! |||||

Systerskapet… hashtag: inte alla kvinnor

Okej – låt mig först klargöra en sak. Jag går själv ofta med systerskapet i bakhuvudet. För mig innebär det att jag till exempel hellre uppmärksammar kvinnor än män (som ofta uppmärksammar sig själv så himla mycket ändå), att jag gärna stöder kvinnligt skapande, att jag gör en ansträngning att välja kvinnodominerad kultur där jag märker en obalans i mina val. Om du vill se en film med ett störigt sällskap, så välj mig. Jag kommenterar friskt och gärna om bristen på kvinnlig representation varje gång jag ställs inför den. Jag ser även till att alltid argumentera emot i de fall där någon per automatik ser ner på kvinnliga författare, skådespelare, chefer eller vad de nu är, enbart på grund av att det är kvinnor. Konstruktiv kritik är så klart konstruktiv kritik och den bör i det längsta bevaras. Men då vill jag gärna förstå det konstruktiva i kritiken också.

Däremot innebär inte systerskap för mig att jag per automatik älskar allt som kvinnor gör, och det betyder inte heller att jag älskar kvinnor bara för att de är kvinnor. Gör kvinnor saker jag inte tycker om så väljer jag bort det. Finns det ett värde i att kritisera det de gör, så kanske jag gör det. Eller så skiter jag i vilket. Kvinnor är människor och människor är as i olika stor utsträckning. Jag gillar inte as.

Jag har aldrig lyckats vara en del av ett feministiskt nätverk till exempel. Några gånger har jag gått ur själv eftersom att det i grupper av kvinnor, precis som i grupper av vem som helst, finns personer som vill dominera. Ofta en person som kanske inte är så himla trevlig, men som sätter sig själv över alla andra. Vilket medför att vissa bara vill slicka uppåt medan några av oss går ur eftersom att vi antingen inte vågar säga emot, eller helt enkelt bara tröttnar.

I andra grupper har jag varit helt ointressant som person. Att tro att det går att starta en grupp enbart på grund av att du är kvinna och sedan ska andra kvinnor komma in och så ska systerskapet helt magiskt göra så att vi alla ger varandra stöd, ja… det kanske den som redan har ett kapital i sociala medier kan göra. Men då får den personen samtidigt blunda för att halva gruppen innehåller personer som aldrig får eller gör sin röst hörd.

Att tro att systerskapet helt enkelt förenar oss som kvinnor känns bara så jävla naivt. För kvinnor röstar också på SD och kvinnor stödjer också patriarkatet till fullo och kvinnor är som sagt också, precis som vem som helst, egna och komplicerade individer med olika historia, diagnoser, uppfostran och liv. Och det skapar krockar. Och det är okej. Men jag kan liksom inte känna PRAISE när folk i mina kretsar helt blint hyllar systerskapet och får det att låta som om det är något för alla kvinnor. För det är det inte. Även ni som hyllar skulle välja bort kvinnor på grund av saker jag skrivit ovan, eller andra anledningar, så sluta låtsas. Ni gillar systrar, men bara ERA systrar. Jag kan liksom inte ta ytterligare en grupp av framgångsrika kvinnor i nystrukna blusar som hyllar systerskap på allvar. För utanför står det en mindre framgångsrik kvinna i sliten trikå som inte får komma in. Jag skulle kanske inte själv släppa in henne – även om jag tenderar att gå klädd i sliten trikå betydligt oftare än nystrukna blusar.

Och med detta vill jag säga att jag är så himla vilsen i min feminism just nu. Jag  vill så gärna organisera mig, men jag passar inte in någonstans. En elva år gammal bild på mig själv får representera det. Tack för visat intresse.

||||| 3 Gilla! |||||

Ta det lugnt eller ta tillfället i akt?

Smet ifrån de andra och åkte in till stan i två dagar. Köpte lite vin, en melon och massa potatis. Älskar fan potatis. Såg framför mig långsamma morgnar med en bok på balkongen, någon form av träning vid lunch och sedan kvällar med ett glas vin och RuPaul’s Drag Race. Hårfärgning, ansiktsmasker, tre utlästa böcker och kanske några avsnitt av Modet på Gianni Versace. Det blev inte riktigt så.

När jag kom hem fick jag inleda med ett krig mot den miljard fruktflugor som uppstod från ingenstans så fort jag skurit upp melonen. Sedan fick jag upptäcka att allt Isak odlat på balkongen dött. Han är en så himla känslig själ (vilket jag på inget sätt tror är unikt för små barn över huvud taget, även om samhället vill göra gällande att just pojkar inte ska vara så). Ihjältorkade morötter kommer att göra honom väldigt ledsen, men vi får odla något nytt när vi är hemma och kan underhålla det igen.

Efter det traumat gjorde jag det jag alltid gör när jag har tid över, och som får mig att inse att jag faktiskt inte kan åka hem för att vila: jag tog tillfället i akt. Så tydligt jag ser mönstret jag uppfostrats i, samtidigt: så omöjligt att bryta. För hur idiotiskt vore det inte om jag låg på soffan och gottade mig i två dagar när vi fortfarande använder Karls rum som förvaring av flyttlådor och bös? Fixade således Karls rum. Vilket i förlängningen innebar två fulla dagar av att packa upp lådor, slänga skit, bära ner saker i källaren och organisera om vårt förråd för att få plats med allt. I en lägenhet som håller styvt trettio grader dygnet runt just nu.

Sjukt tillfredsställande sak att göra, även om det inte var det som var den specifika målbilden med att åka hem. Hann ändå göra en hel del annat också. Herregud, en full dag utan barn erbjuder ju eoner av möjligheter och tid och nu hade jag TVÅ dagar? Så jag fick hyfsade ro, jag fick min ansiktsmask, jag gjorde en hårtoning, vi spelade in veckans snabbis av podden och även om jag inte läste så mycket i fysiska böcker lyssnade jag färdigt på sista delen av Torka aldrig tårar. Dessutom har jag klämt två och en halv säsong av Ru Paul’s Drag Race. Fuck yeah, damn right.

Nu bär det av till landet igen, och förhoppningsvis några ljuva kvällsbad i Lockvattnet. Målbild för varje kväll:

||||| 0 Gilla! |||||