web analytics

Läsrapport mars!

Ja gud vad tiden går hörrni! Mars var både en ganska läsfylld månad och en ganska läströg månad. Nu sista tio dagarna har jag lidit svårt att av tidsbrist i kombination av startitis, så den lilla tid jag har haft att läsa på har jag bara påbörjat sådant jag inte kommit in i. Hoppade dessutom ur hyllvärmarutmaningen för att, åter igen, ingen ska säga till mig vad jag ska göra – inte ens jag själv. Jag gillar verkligen inte att planera min läsning tydligen. Däremot älskar jag noveller. Så därför har jag läst en del sådana.

17% var män, 17% var noveller, 17% var barnböcker, 41% var ljudböcker och 82% var skrivna på originalspråk!

Eventuellt hinner jag klämma the Hate you give och En droppe midnatt innan 1 april, men släkthelg med social plikt kallar, så gissningsvis inte.

To All the Boys I’ve Loved Before (To All the Boys I’ve Loved Before, #1) 
P.S. I Still Love You (To All the Boys I’ve Loved Before, #2)
Han, Jenny

To All the Boys I've Loved Before (To All the Boys I've Loved Before, #1)De här böckerna pratar vi om i senaste avsnittet av podden! Jag älskar dem. Lavender Lit ger ut dem svenska, men jag kunde inte hålla mig utan lyssnade färdigt på dem i engelsk inläsning. Handlar om Lara Jean Song som skriver kärleksbrev till alla killa hon älskat. Hemliga kärleksbrev. Som råkar läggas på lådan. Inte så fruktansvärt jobbigt som det låter, men tillräckligt spännande för att bli en medryckande berättelse. Bäst är de olika karaktärerna, sämst är att de politiska aspekterna hade kunnat dras ett varv till. Även om det finns en problematisering av t.ex. slutshaming tycker jag att den är lite otydlig. Men på hela taget: två mycket trevliga böcker.

Lily and Dunkin
Gephart, Donna

Lily and DunkinBoken handlar om vardagen för, och till viss del vänskapen mellan, Lily, som fötts i en pojkkropp och Dunkin, som brottas med en psykisk diagnos.  Boken har en hel del problem, tyvärr, för det är ju viktiga ämnen att ta upp. Men dels är Lily och Dunkins vänskap helt orealistisk. Dunkin är ett jävla rövhål, men det ges ingen plats åt varför Lily bara accepterar det. Dels vill boken så himla mycket. Jag tror att den här berättelsen hade vunnit på om den inte hade haft två huvudkaraktärer. Annan kritik som boken fått är att författaren skriver om trans ur ett cis-perspektiv.

Lilla Berlin – Leva life (Lilla Berlin #3)
Ekman, Ellen

Älskar Lilla Berlin. ÄLSKAR Ellen Ekman. Läs!

Bödeln
Lagerkvist, Pär

BödelnDen här boken var svår, delvis på grund av att språket är så förlegat på vissa ställen. Jag gillar berättelsen om Bödeln som aldrig har fått vila från uppgiften att verkställa den verkliga ondskan. Jag gillar berättelserna om människorna som stött på honom. Jag gillar kritiken mot nazismen, som är oerhört tydlig. Men. En scen där n-ordet används frekvent och där svarta jämförs med djungeldjur lämnar en oerhört besk eftersmak, för att uttrycka det milt. Jag inser att boken är skriven i en helt annan tid och att det inte går att ändra hur mycket som helst i efterhand, utan att göra övergrepp på författarens text. Boken blir ju på sätt och vis också ett historiskt dokument genom att bevaras som den från början skrevs. Men ja. Jag vet inte jag. Jag hade svårt för detta.

Ljuset vi inte ser
by Anthony Doerr

Inser att detta inte är vad som ska skrivas om den här boken som ALLA älskar, men… helt okej berättelse. Jag blev inte överväldigad, men tyckte om att lyssna på den. Handlar om Marie-Laure, en blind flicka i Frankrike, och Werner, en barnhemspojke i Tyskland, under krigstiden. Berättelsen är uppdelad på tre böcker, och jag har fortfarande inte bestämt om jag ska fortsätta att lyssna eller låta det hela bero.

En piga bland pigor
Nordström, Ester Blenda

Efter att ha läst Ett jävla solsken, var det ju faktiskt helt otänkbart att inte läsa En piga bland pigor som var en så stor del av Blendas karriär. Jag blev förvånad över hur lättläst boken var. Tyckte oerhört mycket om att läsa den faktiskt. Men fattar att folk kände sig kränkta av hennes skildring. Även om det finns kärlek i hennes ord, är hon väldigt ärlig och jag vet i fan hur glad jag hade varit om en kollega i hemlighet skrivit en ocensurerad berättelse om mig. Hur som helst: väl värd att läsa!

Fyra noveller från Novellix:

OlleÅtråBlommanRösten

 

 

Fick en box noveller som recensionsex av Novellix. Boxen innehöll Olle av Kerstin Thorvall, Åtrå av Bodil Malmsten, Blomman av Suzanne Brøgger och Rösten av Birgitta Stenberg. Illustrationer av nakna män, som en mot-objektifiering av den standardavbildade nakna kvinnan i alla sammanhang. Fantastiskt efterord! Fastnade mest för Bodils novell av det som var skrivet, men som koncept blev jag helt såld. Är numera prenumerant på Novellix boxar som kommer en gång i kvartalet!

They Both Die at the End
Silvera, Adam

They Both Die at the EndEn pladdrig historia om Mateo och Rufus, två personer som inte alls känner varandra men som båda har fått ett samtal från en byrå om att de kommer att dö inom 24 timmar. Samhället kan alltså förutse vem som ska dö det kommande dygnet, och nu finns en tjänst (”tjänst”) där detta förmedlas. Stundom rätt bra, men herregud så mycket pladder. Alldeles för lång bok.

Jag ger dig solen
Nelson, Jandy

Pressen att älska den här boken var ju inte nådig. Vad jag tyckte får ni veta i podden framöver.

För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet
Park, Yeonmi

Lyssnade på den här, och sedan skrev jag om den här!

Barnböcker

Frallan är bäst (Frallan, #1)
Ohlsson, Sara

Rar kapitel-bok om Frallan, som getts ut av Lilla Piratförlaget. Isak älskade den, så vi har läst om den en gång.

Fantastiska fakta om djur
Säfström, Maja

Ett av mina bokrea-köp! ÄLSKADE denna. Kommer köpa hennes andra också. Tips för alla, faktiskt. Vem visste ens att ugglor inte kan röra på ögonen?

Kalle och Elsa rymmer
Verona, Jenny Westin

Fin och lite stereotyp-utmanande bok om ett syskonpar som rymmer ut i trädgården.

 

Träning?

Jaha, vad tycker ni om träning egentligen? Jag kämpar på hemma – har precis fått ner Nike Training Club-appen och börjat om för typ sjuttonde gången sedan jag var redo att träna efter Karl.

För mig är träning en rätt jobbig process som bottnar i att jag har en kropp som svarar extermet dåligt på det jag gör. Jag har svårt att bygga muskler och jag har svårt att bygga kondition. Träningssamhället är dessvärre uppbyggt för att jämföra resultat, och kommentaren ”men hallååååå, du ska ju inte jämföra dig med andra utan bara dig sjääääälv” har inte gett mig något mer än sämre självkänsla. Vi läggs in i en kurva där vår utveckling jämförs redan på BB. Tyvärr har jag inte kunnat stå emot den pressen. Jag jämför mig ohjälpligt med alla, och att någon annan har lärt sig att inte göra det ändrar dessvärre inte min situation. Jag har däremot lärt mig att enda sättet för mig att komma ifrån det, är att hitta träningssätt där jag inte kan jämföra mig med andra. Som boxningen jag gick på för några år sedan, eller som träningsappen jag kör hemma i vardagsrummet.

Träning är ju ändå något jag tycker om. Även om jag inte blir bättre rent resultatmässigt, så mår jag bättre på det stora hela när jag tränar. Framförallt så slipper jag spänningshuvudvärk som är något som gärna tar över bittra människors liv i perioder.

Jag älskade att ha Move it Mama, som var lite av en motpol till många andra träningsbloggar. Mer fokus på hur jävla jobbigt det är på grund av motivations- och tidsbrist, noll fokus på att ”äta rätt” och utseende. Fritt från smittan som drar likhetstecken mellan slanka kroppar och hälsa.  Jag saknar verkligen att ha en plats på internet där jag kan skriva om det. Eller framförallt: gnälla om det. Vi testade att starta Move it Mama som Facebook-grupp häromåret, men det blev väldigt snabbt en prestationsbaserad grupp där folk peppade varandra att springa lopp. Så jag gick ur. Sedan öppnade jag och Kattis kontot Flamman och Sporren på Instagram, men det har somnat av.

Nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mitt behov att älta träning. Vi får se om jag gör något av det här framöver, eller om jag helt enkelt håller ångesten för mig själv. Hur gör ni? Skriver ni någonstans eller har ni lyckats gå med i någon magisk träningsgrupp där folk bara får gnälla? Let me in i sådana fall!

Saker jag gör när ingen ser

Fortsätter med frågor från den här listan, idag har vi kommit till:

5. När ingen ser, vad gör du då?

Okej. Förlåt. Här kommer det. Ibland, på jobbet, så skiter jag i att sopsortera när ingen ser. Saken är att all plast och metall som vi sorterar måste sköljas av noga innan, och det känns helt enkelt inte helt motiverat att slösa så mycket vatten. Intalar jag mig själv. När jag egentligen är lat.

När barnen inte ser står jag i lönndom och äter smågodis ur skåpen. Och chips – men det kräver ofta mycket planering för att inte avslöjas.

När Alex inte ser lånar jag hans rakhyvel till det tillfälle per år som jag orkar raka benen.

Annars brukar jag vara ganska bra på att göra sådant som andra skiter i när ingen annan ser. Jag ser till exempel till att lägga tillbaka saker på rätt ställe i affären om jag ångrar mig innan jag kommer till kassorna. Jag lämnar inte min kaffemugg i en bokhylla på jobbet och förväntar mig att någon annan tar den. Jag lämnar inte skräp efter mig på offentliga platser och jag torkar inte av äckel på sätet på bussen.

Jag har även gått över tröskeln till stället där jag inte skäms över något jag lyssnar eller tittar på. Jag har liksom inga guilty pleasures, utan vill jag brassa igång Justin Timberlake eller Lena Philipsson på jobbet så gör jag det. Jävligt högt dessutom, för som vi alla vet blir musik dubbelt så bra, när den spelas dubbelt så högt.

The Hate U Give – läs den

På Adlibris engelska bokrea kan du just nu köpa The Hate U Give för femtionio spänn. Gör det. Jag brukar sällan tipsa om böcker innan jag läst ut dem, men det här är ett undantag. Att en ung tjej kom fram och petade mig på axeln, när jag läste den här på pendeln, bara för att berätta att den hade betytt så mycket för henne säger liksom allt. Lite senare samma dag kom jag till jobbet och såg nyheten om att ytterligare en svart, obeväpnad man skjutits till döds av polis i USA.

Den här boken behöver läsas av så många. Och det behöver hända så himla mycket med världen nu. Hur kan vi fortfarande stå kvar här och trampa? Efter all skit som har hänt och hela tiden händer? Jag fattar verkligen inte det.

Mina lyxvanor

Ännu mera lista som inlägg! Idag har vi kommit till frågan:

4. Några lyxvanor?

Jag tycker att lyx är lite svårt, för jag har så himla lätt för att drabbas av ångest för att jag 1) slösar när jag borde spara alternativt skänka eller 2) lägger pengarna på något jag inte behöver och bidrar till ytterligare förstörelse av samhället, klimatet, miljön och allt vad det nu är. Känslan av ångest kan ju liksom ta lite udden av känslan av lyx, om en säger. Så om lyx på något sätt är beskrivande för prislappen eller allmänt slöseri (hur nu det ska definieras), så nej. Men jag har några vanor som känns lyxiga i vad de ger mig i upplevelse (herregud vilken kvinna mitt i livet-kommentar).

Jag har blivit mer intresserad av hudvård nu än vad jag varit innan. Det beror i princip enbart på att min hud har börjat förändras på ett sätt jag inte alls var beredd på att den skulle göra så här tidigt. Alltså VAR tog min naturliga glow vägen? Jag är liksom bara… grå? Dessutom har jag gått från att vara personen som behöver smörja mig max en gång i veckan, till att torka ut som fnöske om jag inte gör det minst en gång om dagen. Addera mitt i livet-finnar på det.

När jag började försöka motverka alla dessa tecken på att min hud är på ett helt annat ställe än min mentala inställning, insåg jag att många hudvårdsrutiner bäst utförs vid egentid. Så egentligen är det inte det att jag har märkt något särskilt resultat som gör att jag fortsätter. Det är helt enkelt att detta ger mig en anledning att stänga in mig i badrummet under en längre tid, en gång i veckan. Och ja, det är sjukt lyxigt att få ta den tiden OCH bli mjuk i ansiktet, samtidigt som jag läser en bok (i bästa fall, oftast slösurfar jag tills badvattnet blir kallt). Dessutom är det min fasta övertygelse att människor som tar sig tid att pyssla om sig själv på ett sätt de uppskattar, i slutändan också tycker om sig själv mer (varsågod för kvinna mitt i livet-kommentar nummer två).

Om ni följer mig eller En förbannad podd på instagram har ni förmodligen sett både mer och mindre lyckade ansiktsmaskläggningar. Som den här, till exempel, som brändes lite:

Resultatet av en ansiktsmask för ”alla hudtyper” som med fördel kunde användas två gånger i veckan. Ja. Kanske om mitt mål i livet var att fräta bort all hud i ansiktet. Nu är det inte det, så jag har slängt den här produkten. Faktiskt.

Andra lyxvanor i vårt hem är att vi, särskilt sedan vi fick två heltidsinkomster, köper hämtmat minst en gång i veckan. Gränsen mellan lathet och lyx är ju ibland hårfin, och detta är väl ett utmärkt exempel på det om något.

Och så har jag unnat mig ett löpande abonnemang hos Novellix, vilket innebär att jag en gång per kvartal får en box med fyra noveller skickade hem till mig.

Vad har ni för lyx i era liv?

Livets måsten

Det här inlägget är en del av den här listan!

2. Har du något konstigt du alltid behöver göra?

En del hävdar att jag är jättekonstig som inte kan göra något förrän jag har borstat tänderna på morgonen. Jag tycker personligen att det är ett sundhetstecken att det är det första jag tänker på när jag vaknar, med tanke på hur äcklig munnen blir över natten.

När jag var yngre hade jag massa konstiga saker för mig. Till exempel så läste jag upp bussreklam i huvudet som sånger, och så fick jag för mig att jag skulle hinna en massa saker innan något specifikt hände för då skulle jag få tur. Men tur är som vi alla vet inte för oss närkingar, så jag gav upp.

3. Andra måsten?

Jag måste ha Oatlys iKaffe i mitt kaffe. Ingen annan mjölk duger. Vår närmaste Coop fattar inte att de måste ta in ett större lager än de gör och det är så sjukt irriterande. Det går inte alltid att förvänta sig att detta går att köpa i närbutiker på mindre orter heller (dock fanns det på Ica i Ekenäs i norra Värmland). Så om jag reser försöker jag komma ihåg att ta med egen Oatly. Med ”försöker” menar jag att jag alltid glömmer det och därför får dricka antingen kaffe med havremjölk som skär sig och smakar ruttet hö, eller med spenmjölk som smakar som kor luktar. Svart kaffe funkar tyvärr inte, men jag arbetar på det.

Förutom det så måste jag få läsa lite varje dag, eller på annat sätt ägna hjärnan åt något som inte är barn, familjeliv eller jobb. Jag måste även ha mycket mer oplanerad tid nu än för bara några år sedan för att må bra. Med andra ord fixar jag inte hur många aktiviteter som helst efter jobbet i veckan utan att få ångestkänslor och bli överkänslig för ljud. Det är en av anledningarna till att jag inte går på så många bokgrejer, även om det säkert hade gynnat podden i slutändan.

När Isak fyllde sex år – sammanfattningen

Isak födelsedag inleddes med en minitårta gjord av plättar, grekisk yoghurt och honung och fortsatte med en morgon nästan helt utan bråk (KRYSS I ALLA TAK). Jag lämnade barnen, medan Alex konfiskerade en ofullständig Gustavsbergs Flora-servis från soprummet. Win!

På väg till jobbet lyssnade jag färdigt på Jag ger dig solen av Jandy Nelson (en definitiv fyra). Sedan jobbade jag. Två timmar in i arbetsdagen hände detta: SMÄRTA. Jag fick så mycket plötslig tandvärk att jag fick ställa in ett webmöte som varit planerat med folk från Grönland och Kanada i tre månader, till förmån för akutvård. Kul. Tre timmar senare kom jag ut från tandläkaren med ännu mer tandvärk än tidigare, fast med en nedslipad tand pga snedbelastning. Kul. Kul.

Bredvid tandläkaren låg Dunkin’ Donuts och vem är väl jag… köpte sex stycken. Köpte även ett självlysande solsystem till Isak och en liten katt till Karl på en leksaksaffär runt hörnet. Sedan åkte jag hem och däckade i soffan. Fylld av självömkan och ett käkparti som försökte lämna min kropp genom att värka sig loss.

Kanske inte ser så aptitligt ut i vårt gula ljus här hemma, men jag lovar. De var goda.

Kvart i två vaknade jag och hörde av mig till förskolan för att förbereda dem på att barnen hämtades tidigt. Hämtade barn, promenerade med dem hem i solen och smet in på biblioteket för att lämna en bok. Fick sju nya lån med mig hem. Som vanligt. Bland annat Martina Montelius senaste och en tidig bok av Meg Rosoff som jag inte alls kommer på vad den heter nu. Isak lånade en bok om världsdelar.

Hemma lyckades jag förhindra blodsockerfall hos alla med en påse äppelchips. Sedan ringdes tusen grattissamtal till Isak från släkten och sedan ville jag dö, för jag hade glömt att fylla på med smärtstillande.

Alex kom hem vid kvart i sex, med sushi enligt Isaks önskemål. Den kastade vi i oss, innan vi kastade oss över munkarna. Isak öppnade sina paket och resten av kvällen gick åt till att bygga solsystem, tågbanor och att träna tillsammans. Eller. Isak var med först, sedan tyckte han att det var tråkigt och då nöjde han sig med att fråga varför jag tyckte att saker var jobbiga. ”Det var ju jättelätt när jag försökte”. Tack för stödet FÖRSTFÖDDA BARN.

När Isak lagt sig ägnade jag en kvart åt svår nostalgi. För sex år sedan var vi kvar på BB. Isak var alldeles ny och jag levde i mjuk ovisshet om hormonpåslaget som strax skulle ta över mig och få mig att gråta oavbrutet i en vecka. Det var tider det..

Hå hå ja ja. Imorgon väntar en bokkväll med Sarah Perry och i förrgår släppte vi ett nytt avsnitt av En förbannad podd. I övrigt finns inget nytt att rapportera. Var så god:

Under odjurspälsen av Klara Krantz

The rest of us just live here av Patrick Ness

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han

P.S I still love you av Jenny Han

Eliza och hennes monster av Francesca Zapia

Mina smeknamn!

Storbloggare kan ju be sina läsare om inspirationsfrågor till inlägg, men jag är lite för feg för det. Så himla jobbigt om ingen svarar eller bryr sig ju. Så jag gör så här. Jag snor en lista från Anna som har snott den från Elsa! Fast. Jag tänkte att jag skriver ett inlägg om en eller två punkter åt gången istället för att lista allt på en gång. Och sedan ska jag även skriva ett inlägg om hur det har varit att flytta från 54 kvm till 94, som jag faktiskt har fått en fråga om. Men jag väntar liksom på att det ska vara en rimlig miljö att ta bilder i här först. Och det verkar ta sin tid. Kanske helt enkelt får visa foton från den bistra verkligheten om det inlägger ska bli av.

Hursomhelst. Here it goes, som kidsen säger:

1. Har du något smeknamn?

Jajemen! Tre som används frekvent: Fia, Soflex och Fiat. Fia används av mina närmaste. Soflex är från början ett smeknamn jag fick när jag bodde i kollektiv i slutet av nittiotalet (se inläggsbild på nyfödd Soflex), och som jag numera använder i en massa internetsammanhang. Det är alltså inte, ABSOLUT INTE, en hopskrivning av Alex och Sofia för att vi ville leka Brangelina när vi blev ihop. Soflex fanns långt innan dess.

Fiat började jag kallas för kring 2008 när jag återförenades med en massa vänner efter att en gemensam vän dött. Här vill jag inflika att jag en gång fick skäll av mina kolleger på en gammal arbetsplats, för att jag alltid fick in alla ämnen på döden. Men det är faktiskt inte mitt fel att det mesta leder dit så småningom. Även frågor om smeknamn.

När jag var fjorton kallades jag för Ebba, eftersom att en tjej som gick ett år över mig tyckte att jag såg ut som en sådan. Jag kallades för Ebba så mycket att Josefines mamma trodde att det var vad jag hette på riktigt, vilket komplicerade till det en del när mina föräldrar ringde dit och frågade efter mig. Eftersom att jag för dem alltid hetat Sofia. Och det var ju enligt Josefines mamma ingen Sofia där.

Ebba var lite komplicerat för mig. Först älskade jag att ha ett så himla tufft smeknamn. Sedan blev ”Ebba” synonymt med skolans största hora, när jag utsattes för ett övergrepp och anmälde en av de populära killarna. När Ebba började blekna bort under gymnasietiden kändes det därför ganska skönt. Och om någon kallar mig för det idag, vet jag att det antingen är någon av dem som skrek efter mig i korridorerna eller någon av dem som bara tittade på när andra skrek och inte ”ville välja sida pga var faktiskt inte där när det hände”. Alltså en person som jag inte alls vill ha något med att göra.

Utöver dessa, och alla tillmälen jag fick av min bror när vi växte upp tillsammans, kallas jag säkert för saker jag inte vill höra, bakom min rygg. Men det jag inte vet har jag ju inte ont av, och så vidare. Vad har ni för fräsiga smeknamn?

Oplanerade söndagar

Jag har nämnt några gånger innan att jag håller söndagar oplanerade, i den mån det går. Isak har ju t.ex. simning då, så varannan söndag har jag ändå en tid att passa fast det är precis det jag vill undvika. Idag har det dock varit Alex tur att åka till simhallen, så nu är jag och Karl hemma.

Hela idén med att ha söndagar oplanerade är att jag ska ha en dag att vila hjärnan från måsten, där jag slipper ha något att stressa över. LOL! Det går ju så klart inte. Jag sitter redan nu med bultande hjärta och tänker på allt jag måste hinna med innan jag lägger mig. Ni vet – har man en oplanerad dag måste man liksom passa på att fånga den. Men den här söndagen hann klockan i alla fall bli fyra innan jag började med det.

Mellan klockan sju, när vi gick upp, och fyra kunde jag svassa omkring och bara unnamä att göra saker som jag ville. Vilket är en sanning med modifikation, för 90 procent av mitt liv går ut på att göra det barnen vill. Jag fick i alla fall tid nog för att sy ett par nya gardiner till köket, samtidigt som jag lyssnade på Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Förutom att gardinerna blev två cm för långa, så misslyckades jag inte med något under detta event. Vilket är en prestation stor nog för att i alla fall nominera mig till nobelpriset. Jag hann även läsa en Bodil Malmsten-novell och fira gardinerna med rulltårta. Köpt, givetvis. Någon måtta får det vara på husmoderligheten.

Klockan fyra insåg jag att jag på sätt och vis ändå hade en tid att passa. Och det var tiden: att hinna fixa mat så att Isak fick i sig den innan simningen. Det kunde vara rimligt att lägga detta på Alex, om det inte vore för att han 1) redan varit med ungarna i parken en lång stund för att jag skulle få sy gardinerna ostört och 2) hade uppgiften att jaga Karl som ÄLSKAR att försöka nå den varmaste plattan på spisen, så fort någon lagar mat.

Att skynda sig att laga mat är en sak. Att skynda sig att laga mat till ett kräset barn när hjärnan dessutom slutat fungera på grund av för stora doser stress under för lång tid är en helt annan. Nu när jag är lugn kan jag tänka att ”varför gjorde jag inte bara nudlar, som han älskar, när det var så himla bråttom?” När jag var stressad tänkte, nej KÄNDE jag ”jag måste göra quinoanuggets även om jag vet att inget av barnen kommer äta dem”. Samtidigt började jag tänka och känna att veckans matplanering, den måste jag faktiskt hinna med. Liksom att lägga fram veckans kläder till hela famljen.

Hur som helst. Att göra quinoanuggets i ett hem med ett fullständigt kök är en sak. Men att göra det hos oss, där två flyttlådor med köksprylar fortfarande inte har kommit till sin rätt, och ingen diskar gårdagens disk förrän det verkligen är tvunget så… ja. Stress uppstod helt enkelt. Men vi hann! Alex fick diska med en arm och hålla Karl på avstånd med den andra. Jag bollade kastruller och pannor på spisens alla plattor. Så ja vi hann. Men barnen fick till slut äta varsin burk keso, eftersom att det tydligen är godare än mat som jag riskerat min mentala hälsa för.

Japp. Det var det. Jag och Karl slappar nu i soffan. Karl med Stadens hjältar, och jag med alla tusen tankar på vad som ska fixas när han lagt sig om fyrtio minuter. Verkligen härligt slapp här.

Vad har ni gjort idag?

För att kunna leva

Ok. Jag tycker att det är OERHÖRT mycket svårare att skriva om böcker än att prata om dem, men jag och Katta får inte till någon inspelning just nu och när vi väl kommer att få det har jag redan två böcker på kö att prata om. Och den här, den här måste jag bara få ur mig på en gång.

Jag brukar vara ödmjuk inför hur lite jag vet om världen. Det går faktiskt inte att ha koll på allt. Men när jag häromdagen lyssnade färdigt på För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet av Yeonmi Park och insåg att jag har haft så här dålig koll på situationen i Nordkorea, då kändes det faktiskt pinsamt.

Det är ju inte så att jag har trott att Nordkorea är som vilket land som helst, fast med en osympatisk och korkad ledare som tar farliga beslut – typ Trump – medan den stora massan kan röra sig fritt (än så länge). Jag har vetat att många varit livegna, att information har begränsats och att i alla fall de tre senaste diktatorerna som styrt varit livsfarliga män som stängt gränserna om sitt land för omvärlden. Ingen in, ingen ut. Men hur människorna har haft det utöver det, det har jag faktiskt inte vetat mycket om.

Yeonmi berättar om ett fruktansvärt förtryck. Hur en hel släkt kan förlora all sin respekt av samhället, för något en familjemedlem kanske inte ens har gjort, och sedan bespottas på gatan. Skickas ut obygden. Förlorar alla möjligheter till ett fungerande liv. Hon berättar om dagar utan mat, vatten och el eftersom att staten stänger av den. Kalla vintrar utan hus som går att värma upp. En verklighet av svält som är så stor att riskorn måste ransoneras. Hon berättar om hur människors avföring plötsligt blir en handelsvara, när regeringen börjar använda det som gödsel och hur de får hålla sig långa dagar, för att inte slösa bort något när de är i skolan. Hur hennes mamma är så hjärntvättad att hon bryter ihop när Kim Il-sung dör på nittiotalet. Hur hennes pappa misstänks för brottslighet och hamnar på ett av landets värsta fängelser. Att hennes mamma försöker tjäna ihop pengar för att kunna rädda honom, och tvingas lämna Yeonmi och hennes syster ensamma i flera månader trots att de är barn. Utan vare sig mat eller pengar. Vi får följa en berättelse om hur ett folk kan hjärntvättas, och om hur det till slut brister för henne och hennes familj.

När Yeonmi och hennes mamma lyckas fly hamnar de i händerna på människosmugglare i Kina och blir offer för trafficking. Då är året 2007 och Yeonmi är tretton år gammal.

Jag tycker att ni alla ska läsa den här boken.