Vi tackade nej till en lägenhet

För några veckor sedan fick jag för mig att börja kolla internkön hos Stockholm bostäder. Ganska snabbt hittade jag en trea i Hökarängen som bara skulle ligga ute i ett dygn. Satte upp oss som intresserade men tänkte att det lär ju ändå inte bli något av det. Döm av min förvåning när vi ett par dagar senare blev erbjudna visning!

Så vi gick på visningen av en helt fantastiskt fin trea på åttio kvadrat. Med en liten balkong och utsikt mot ett lummigt område. Med ett kök som det går att sitta och äta i. Med en toalett med plats för fler än en person samtidigt. Med rimliga förvaringsutrymmen. Med två riktiga sovrum och ett vardagsrum som var större än det vi har nu, men som ändå inte skulle behöva vara både matrum, vardagsrum och lekrum. FÖR DET FANNS ETT KÖK MAN KUNDE SITTA I OCH ETT SOVRUM TILL BARNEN DÄR BÅDA SKULLE FÅ PLATS PLUS KUNNA LEKA DÄR.

Men. Så klart. MEN. Lägenheten hade ett gammalt kök, där vi inte ens fick sätta in en diskmaskin. Det var i och för sig inte hela världen, men däremot kändes det ju inte så himla kul att den inte var stambytt. De visste inte heller när det skulle bli stambyte (kanske redan nästa vår eller om tre år), om det skulle finnas evakueringslägenheter då och om de eventuella evakueringslägenheterna skulle finnas i samma stadsdel. De kunde inte svara på om köket skulle renoveras om under stambytet och de kunde inte heller svara på hur stor hyreshöjningen skulle bli (men vi googlade oss till att den troligen skulle ligga på tretusen). Ja så vi sade ju då nej. Vi kommer fortsätta bo på våra illa planerade femtiofyra kvadrat.

Och jag blir så trött. Jag blir så trött på att vi inte kan välja, utan måste nöja oss. Jag blir trött på att vi inte kunde nöja oss med en ej stambytt lägenhet, samtidigt som jag vet att det hade varit för jävligt för barnen att först tvingas flytta och sedan kanske evakueras ett halvår senare. Jag blir så trött på att den enda möjligheten att få något är om vi också väljer en pendling på tre timmar per dag eller en hyra på fjortontusen. Jag har redan två timmars pendling och jag HINNER INTE. Vi har bara en fast inkomst och har inte råd med fjortontusen (fast som det såg ut på den senaste fjortontusenlägenheten var vi ändå på plats åttio i kö, så det lär ändå inte bli ett problem inom det närmaste). Jag blir så trött på att den enda anledningen att vi hade en liten chans på en större lägenhet är för att den inte var bra. Jag blir så trött på att vi tackade nej. Jävla skit. Det känns som om det var vår enda chans att komma ifrån stället vi bor på nu. Och jag blir så TRÖTT på folk i villor och stora lägenheter som gnäller över renoveringar och räntor och fan gud vet vad det är. Med all respekt för att det säkert är jättejobbigt – men seriöst: SÄG DET TILL NÅGON ANNAN.

Alltså. Jag försöker vara glad över att vi ens har en bostad vi kan bo kvar i, men som läget ser ut nu är det faktiskt väldigt svårt. Hoppas, hoppas, hoppas jag får anledning att skämmas över att jag är så pessimistisk väldigt snart.

Continue Reading

Checklista för den jämställda semestern

Jenny publicerade en checklista om jämställdhet på semestern. Vi har som de flesta andra heteropar saker att jobba på när det kommer till jämställdhet, men just när det gäller semester är vi faktiskt ganska bra. När Isak var liten såg jag i mitt eget beteende att jag var på väg att ta på mig en projektledarroll jag inte mäktade med, så jag har helt sonika skitit i att projektleda/städa/fixa/dona i stor utsträckning och liksom tvingat över det på Alex många gånger. Ibland rättfärdigat, ibland inte så schyst. Det händer att det leder det till att inget blir gjort och att jag får ångest över vår livssituation och känner mig usel som inte kan styra upp vår familj bättre (för ja, jag är ju trots allt uppfostrad till kvinna och mamma av samhället och tar därmed på mig det ansvaret), men många gånger leder det till att vi tar hyfsat lika ansvar. Och ibland är Alex hundra resor mer ”projektledande mamma” än vad jag är. Särskilt när det kommer till att styra upp allt som behöver styras upp i och kring föräldrakooperativet vi har som förskola. Men nu skulle ju detta handla om semester.

Semester ihop har vi inte särskilt ofta, så det här blir en hopkok av hur vi lever när jag är ledig (och Alex jobbar), de dagar vi båda är lediga (vilket lika gärna kan vara en vanlig helg- eller klämdag) alternativt när vi har åkt någonstans (= någons föräldrar) tillsammans.

1 – Vem packar väskorna?

Jag packar min, Alex packar sin och nästan alltid barnens. Nu är vi i Skåne utan Alex och därför packade jag till oss alla tre, undantaget ”bra att ha i bilen”-väskan som Alex fixade innan vi stack. Det vill säga väskan med blöjor, bananer och annat bra som jag mest troligt hade glömt den här gången.

2 – Vem packar upp väskorna?

När vi kommit hem? Ibland får jag ett ryck och gör det på en gång, men vanligen så gör först ingen det. Sedan tröttnar oftast jag först och packar upp min och barnens. Men det händer att vi har väskor som inte packats upp helt och hållet när vi ska iväg på nästa resa, tre månader senare. ”Det händer” som i att det i princip alltid ligger en halvt uppackad väska någonstans i lägenheten.

3 – Vem håller koll på var allting finns?

Allt som ska med eller allt som redan är nerpackat? Jag har fått notoriskt dåligt korttidsminne efter alla stress jag har utsatt mig för de senaste åren så överlägset bäst koll på vad som är med och var det ligger har Alex. Den som har bäst koll innan är nog ganska lika. Alex briljerar med det som blivit flyttat på nyligen, medan jag vet bäst om det som har fått ligga på sin plats under en längre period.

4 – Vem vet var solkrämen är?

Båda om vi har tur. Om vi har otur har jag blodsockerfall och är stressad och hittar inte solkrämen fast jag VET att jag letar på rätt ställe.

Insmorda barn kvällsbadar i Västertorp under uppsikt av två föräldrar.

5 – Vem håller koll på att barnen inte drunknar?

Vi är ganska bra på att hålla koll båda två, men eftersom att min mammas bror drunknade när han var tre år är jag mycket mer nojig. Är så jävla rädd för drunkning och hade helst sett att alla badplatser för barn hade skyltar om mobil-/bok-/titta åt ett annat håll-förbud.

6 – Vem planerar gemensamma aktiviteter?

Att ha semester och vara hemma i lägenheten med barnen är lika med döden, så vi ser båda till att inte hamna där. Är vi hos Alex eller mina föräldrar får vi ofta tips från dem som vi följer upp. Är vi hemma är det lite både och. Är det blitur så är det i princip alltid jag som driver frågan, är det besök på museum i stan är det i princip alltid Alex.

Vad jag däremot stressar mer över är att få ihop veckorna på sommaren. Var vi ska vara när för att få träffa så många som möjligt samtidigt. Hur vi ska röra oss för att få ihop våra dagar och samtidigt undvika att bli sittande i lägenheten. Alla som bara tar sina jävla semestrar och planerar in saker och sedan tänker att vi bara kan passa in som en pusselbit i deras scheman. Dessvärre representativt för båda våra familjer, men jag tror faktiskt inte att Alex bryr sig lika mycket av olika anledningar. En är att han inte har sin familj nästan sextio mil bort. En annan är att han alltid jobbar hela somrarna pga högsäsong på slottet.

Semester handlar alltså i princip uteslutande om att åka till föräldrar och föräldrars sommarboenden. Vi har ingen ekonomisk möjlighet att resa utomlands, men när Alex mamma fyllde sextio och bjöd oss på en resa till Kroatien hade vi båda kollat upp området innan och visste ungefär vad vi ville hinna med.

7 – Vem handlar, planerar och lagar middag?

Alex handlar oftare, jag planerar och lagar oftare. Nu är det det ingen särskild uppoffring att laga mat hos oss, eftersom att det är ett större straff att ta hand om barnen när de börjar bli hungriga.

8 – Vem vet om något saknas i barnens sommargarderob?

Den som först behöver använda det, alternativt den som var med när plagget gick sönder.

Barn i nya kläder för säsongen. Det enda nyköpta är Karls body och Isaks tights. Resten är ärvt och loppat.

9 – Vem får sovmorgon?

Jag. Oftast. Om sovmorgon är något som pågår till sju, halv åtta. Jag fattar ärligt talat inte hur Alex fixar ta så många morgnar som han gör, men mitt sömnbehov är generellt större eftersom att jag inte sover som jag ska på natten. Intalar jag mig.

10 – Vem tar ansvar för att barnen smörjs in och får solhatt?

Tror att det är jämnt skägg där. Eventuellt är jag lite bättre på smörj. Samtidigt är jag mer stressglömsk innan avresa, så har barnen inte solhatt är det mest troligt jag som missat att få med den.

11 – Vem fixar lunch?

Isaks humör (och allas vår överlevnad) är beroende av att han får i sig mat på rätt tid, så vi är båda bra på att se till att ungarna får i sig något.

12 – Vem får mest egentid?

Vi får egentid båda två när barnen lagt sig. Annars är det generellt Alex som får mest egentid av den enkla anledningen att han oftast jobbar stora delar av semestern, vilket leder till att jag tar med mig barnen till Skåne för att överleva.

Bonus – vad jag önskar att vi var mer överens om:

Vissa saker är givet i samband med en resa tycker jag, men i praktiken blir de inte av så ofta. Dessa är:

  1. storstäda lägenheten
    1. inkl tömma och städa ur kylen
    2. och under badkaret
    3. samt byta lakan
  2. packa upp när man kommer hem eftersom att det är så välstädat och fint och man inte vill sabba det… eller ja… så är det ju aldrig

Om någon annan är borta under en period, så ska (ja alltså detta tycker jag borde vara en oskriven lag) personen som är hemma se till att det är städat och fint när den resande kommer tillbaka.

Det här här det brister för oss, kan man väl säga. Ska det vara storstädat innan måste jag driva på. Jag hatar att driva på och jobbar dessutom för mycket för att orka ta det ansvaret om vi ska iväg. Så oftast slutar det med att vi stresstädar pliktskyldigt under ansträngd tystnad innan vi ska iväg och sedan kommer vi hem till ett hem där det inte känns som någon idé att ens packa upp väskorna, eftersom att det är så jävla sunkigt ändå. Vid mina gudar vad jag hatar vårt hem.

Och städa till den som kommer hem-rutinen finns inte. Alex reser inte bort på samma sätt som jag gör med barnen, och är han hemma så är det oftast för att han jobbar.

HUR SOM HELST. Det var det om det.

Continue Reading

Aldrig mer stegtävling

För två månader sedan kom någon på att vi skulle ha en stegtävling inom vår organisation. Enheter bildar lag och lagen tävlar mot varandra. Jag hatar sådana påhitt. Min chef frustade ”read your Foucault God damn it” när vi pratade om det på lunchen och några ville vara med. Och även om jag inte tänkte just då på vad hon menade så kan jag så här i efterhand säga att ja, faktiskt. Läs er jäkla Foucault.

Det finns nämligen inget charmigt i att arbetsplatsen övervakar de anställdas motion. Motion är något frivilligt som arbetsplatsen kan skita i att lägga värderingar i, för arbetsplatsen vet inte alltid varför folk inte motionerar och även när arbetsplatsen vet det, så har arbetsplatsen inget med det att göra. Mest irriterad blir jag över att man försöker maskera det som omtanke. Det finns inget som helst omtänksamt i att försöka tvinga fram motion eller i att skamma dem som inte hänger på. Morr.

Hursomhelst. Ja. Men. Alltså. Ja. Sade jag att jag hatar den här typen av påhitt? Det kanske är lite svårt att tro på, för jag anmälde mig ändå. Tänkte att det är väl ändå ingen som bryr sig i vilket fall, och så hatar jag att vara utanför. Faktiskt. Inte för att jag gillar att var en del av gruppen när jag väl är det, men det fattar jag inte när jag står utanför. Så när två personer började prata om att anmäla sig stod jag inte emot grupptrycket som kom från alla mina känslor, utan jag anmälde mig helt enkelt via appen.

Och det var ju dumt.

Min morot har aldrig varit att anmäla sig till en tävling. Jag vet inte varför jag inbillar mig att det alltid ska vara annorlunda, men så fort jag har anmält mig blir jag obstinat och vägrar göra något. Här såg jag dessutom snabbt att man vi appen kunde gå in och se enskilda individers resultat. Direkt efter jag registrerat mig bestämde jag mig därför för att inte vara med, men jag fattade ju inte hur jag skulle få bort mig själv så jag lät bli. Det kunde väl ändå inte spela så stor roll?

Lol. Det spelade jättestor roll.

Förutom att en frejdig, självutnämnd lagkapten har tjatat (förlåt ”peppat”) om att registrera våra steg flera gånger i veckan i gruppmejl, har de som inte registrerat något fått riktade mejl till sig personligen. Både jag och min kollega har blivit uppringda och ombedda att ligga på dem hos oss som ”rör sig för lite”. Som om detta inte vore tillräckligt irriterande blev jag även lite extra pushad för att jag ligger sist. Men för helvete? Jag har inte med mig telefonen jämt och även om jag hade det, när fan ska jag hinna gå? De senaste veckorna har varit de värsta på flera år vad gäller övertid och jag tänker inte, INTE, ”ta en för laget” och försumma den lilla tid jag har med barnen (om de är vakna) när jag kommer hem. Och när barnen har gått och lagt sig tar jag ut min fulla rätt att äta mat, duscha, förbereda morgondagen, städa undan och sedan om jag har tur: orka läsa, blogga eller se på en tv-serie en stund. Det finns inget som helst utrymme för mig att ”gå av en hållplats tidigare” vare sig jag ska till eller från jobbet just nu. Och på jobbet, där är det såååå sjukt, för där jobbar jag. HAR NI HÖRT?

Påpekade detta och fick ett ”men duuuu, vi skojar bara. Ta det inte så hårt! Men glöm inte att registrera dina steg och tänk på att varje steg räknas för att vi ska vinna”. Trippel facepalm.

Nej vet ni vad. Det här var det dummaste jag gjort den här sidan av året, och jag är inte ens förvånad – för jag vet ju att jag hatar allt med den här typen av arrangemang. Ändå gick jag med. Jaja. Nu skriver jag det på internet så att det aldrig försvinner: aldrig mer stegtävling på jobbet. Hör ni det? Aldrig mer! Hädanefter ska jag bara lyssna på min chef.

Vidrig bonusinformation: allt fler undersökningar visar att på de platser där det finns en sportig chef, premieras de anställda som motionerar mer än dem som inte gör det. Det är så provocerande att jag inte vet vad jag ska göra med informationen, mer än att låta den stå där och tala för sig själv.

Continue Reading

Sista sommaren i Skåne

Isak föddes i mars 2012 och någon gång under den följande sommaren började mina föräldrar att pratat om att en dag flytta tillbaka till Örebro. Men Örebro blev för dyrt och enplanshusen utan källare varit för få och det kändes väl som att en flytt aldrig skulle hända fram till ganska nyss. Ganska nyss kom nämligen slumpen och förde dem till ett hus som de fick se innan visning, när de hade vägarna förbi förra veckan. Och vet ni vad? Ja det vet ni så klart med tanke på titeln. De köpte det.

Efter trettio år i Skåne flyttar de, nästan, hem. Inte till Örebro, men inte så långt därifrån. De flyttar till Karlskoga. Jag är svårt kluven till detta (det är de själva med för övrigt). Skåne har förvisso aldrig känts som hemma och jag ville länge bara flytta därifrån, men de har ändå bott där i trettio år. Må så vara att jag hatar hålan mina föräldrar bor i, men trettio år? Det har verkligen inte varit någon paj i parken att försöka passa in samhället där när min dialekt gjorde mig till en öppen måltavla för hån ända in vuxen ålder, MEN TRETTIO ÅR? Det känns så konstigt att tänka på. Trettio år blir så väldigt mycket tid när de tar slut. Samtidigt har mitt hjärta aldrig bankat för just Skåne.

Jag har förvisso tyckt att delar av landskapet varit väldigt fint, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt unikt (annat än i självgodhet möjligen, men det handlar förmodligen mer om min otur i vem jag träffar, än själva landskapet). Och jag tycker verkligen inte om när det blåser – vilket det gör alldeles för ofta där. Jag antar att jag har andra glasögon på än de som jollrar om vårblommor när det fortfarande är vinter i övriga Sverige. Eller så är jag helt enkelt en obotlig pessimist som tänker att det som blommar tidigt också dör tidigt och därför är den tidiga våren egentligen ingen vinst.

Huset har inte så många minnen kvar egentligen. Mitt rum är sedan länge omgjort och har blivit mina föräldrars sovrum. Det bor ingen nostalgi i inredningen, och i de fall det gör det handlar det om möbler som följer med. Men. Jag hör fortfarande tassarna efter Charlie när jag är hemma, fast det är tjugo år sedan i augusti som vi tvingades ta bort honom, och även om det låter bisarrt så tycker jag att det är jobbigt att flytta ifrån det spöket.

Och mina föräldrar har bott på så bra avstånd från allt (utom Stockholm). Vi har kunnat åka till herrgårdar och slott, hav och sjöar, storstäder och lantloppisar. Det är absolut inget unikt för samhället mina föräldrar bor i just nu, men jag har bara väldigt svårt att se att Karlskoga kommer att erbjuda samma möjligheter. Bergslagen i alla ära – det är väldigt fint där – men kanske inte på just den geografiska plats av området som mina föräldrar hamnar på.

För att inte tala om alla vänner som kommer att krympa till en statusuppdatering i mitt Facebook-flöde. Även om det ska bli skönt att slippa stressa över hela landskapet för att hinna träffa alla, så är det mindre skönt att tänka på hur lite jag kommer träffa många nu.

Nej vet ni vad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det här, mer än att det så klart är jättetrevligt att jag snart har mina föräldrar på två och en halv timmas avstånd med bil.

Continue Reading

Nu är vi i Branäs

I en stuga i Branäs. Vid liv. Vi hade lika gärna kunnat ligga på varsin bår i ett sjukhus eller något ännu värre. 

Vi körde på 80-vägen som följer på västra sidan om Klarälven, någonstans i obygden norr om Karlstad. Plötsligt tyckte bilen framför oss att den skulle stanna och svänga in på en grusväg. Den typen av grusväg som är omgiven av högt gräs och som syns först när man passerar den. 

Bilen hade inga fungerande bromsljus och den hade ingen blinkers. Det var med andra ord ytterst svårt att uppfatta att den gjort en inbromsning mitt på vägen för att svänga av. Plötsligt märkte jag bara att vi närmade oss den lite för snabbt. Väldigt mycket lite för snabbt. Nu hann jag ställa mig på bromsen så att däcken eventuellt färgade asfalten i flera meter, och jag hann gira åt höger. Jag har även hunnit snudda vid ”tänk om” cirka en triljard gånger. Vi passerade så nära den andra bilen att jag hade känt lukten av förarens rakvatten om vi båda haft rutorna nere. 

Det finns mycket jag känner nu, men allra tydligast känner jag att fy fan vad jag är tacksam över att jag gör som varje vettig förare gör och håller avstånd när jag kör. För hade jag inte gjort det, hade jag bara legat några meter närmre, då hade jag som sagt inte suttit i en stuga i Branäs nu. Förmodligen inte min bror eller mina barn heller.

På  höger sida om vägen fanns en breddning för en busshållplats. Vi hade eventuellt hamnat i diket utan den. Så det var ju bra att den fanns. Till exempel är det ju bra att den finns för den utan bromsljus och blinkers, som behöver vänta ut trafik innan det går att svänga in på en skymd väg från en landsväg där bilar kör i hög hastighet. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA IDIOT SOM INTE FATTAR DET?!?!

Continue Reading

En lista om böcker

Tjolahopp! Efter en härlig sju (eller om det var åtta) timmars session på akuten i natt med Karl har jag gjort det enda rimliga och tagit ut en hel dags komp för att inte göra något ansträngande alls. Karl har eventuell förkylningsastma eller krupp (eller var det bronkit?), kraftig inflammation i tonsillerna plus en eventuell öroninflammation på gång. Jag har bara sömnbrist. Och vad passar väl bättre vid sömnbrist än en lista om böckerna jag inte alls klarar av att läsa i detta tillstånd? Inget! Listan hittade jag hos Enligt O!

Vid sängen: ligger Pontus Ljughills Lykttändaren och är skitbra. Dessvärre alldeles för bra för att ligga där, eftersom att sängboken generellt är den bok jag läser i minst av alla jag är igång med.

På soffbordet: ligger ingen bok, däremot en dator med HBO Nordic där jag just nu följer Handmaids Tale och Twin Peaks, samtidigt som jag stickar en sjal i en färg som inte klär mig egentligen. Men det skiter jag i.

I handväskan: följer Andras vänner av Liane Moriarty med fram och tillbaka och blir aldrig utläst. Jag har växlat mellan ljudboken och läsboken, men alltså herregud vad tråkig den är. Förlåt nomineringsjuryn i Årets bok, men den här vet jag inte om jag mäktar med att ta mig igenom. HON KOMMER JU ALDRIG TILL SAK.

I öronen: finns Törst av Jo Nesbø. En timma in beskriver jag den redan som: toppraffel.

På läsplattan: ligger Girls av Emma Cline. Den har funnits där sedan i höstas, men det kommer alltid någon annan bok i vägen som gör att jag inte läser den. Måste åtgärda det. Dels för att boken verkar bra (liksom Emma Cline själv). Dels för att jag som tonåring var besatt av Charles Manson och gick till allehanda bibliotek för att läsa allt jag kunde komma över om honom. Ja – min tidiga tonår låg mestadels utanför internetåldern.

Borde jag påbörja: ingenting. Jag läser redan alldeles för mycket samtidigt.

Borde jag läsa ut: Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood. Är halvvägs in och har egentligen ingen bra anledning till att jag inte fortsätter.

Bokklubbsbok: Ingen aktiv just nu, men om några veckor kommer vi sätta igång En förbannad read-along med Ett litet liv av Hanya Yanagihara som första bok ut.

Längtar jag efter att få läsa: ostört i en hängmatta, i skugga, med en kopp perfekt tempererat kaffe inom armlängds avstånd.

3 andra böcker i min TBR-hög: 

  • Inte i det här livet – Guns N’ Roses – Hårdrockens sista giganter av Mick Wall
  • Maddaddam av Margaret Atwood
  • Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith
Continue Reading

Nu är den förbannade sommaren här

Äh. Men det blev lite mycket plötsligt. Jag bytte arbetsuppgifter och fick jättemycket jobb. Kul jobb förvisso, men nu känner jag mig faktiskt redo att kompa ut all övertid, trots allt. Om jag inte jobbar är jag ofta ensam med barnen, eftersom att Alex jobbar helger och högsäsong. Ensamtid med barnen ser ofta ut enligt följande exempel från förra lördagen, när jag skulle ta mig till Aspudden för att umgås med min svägerska inklusive barn:




Ja. Ungefär så. Detta var förra lördagen. Snart kommer hela sommaren. Då har Alex rullande schema med fyra dagar jobb och två dagars ledighet hela min semester. Och alla övriga familjemedlemmars semesterplaner krockar i år, och jag får inte ihop någon ekvation av det alls. Hela magen svider av stress varje gång jag försöker. Det går liksom inte. Jag är så trött på att vi bor som vi gör och jobbar som vi gör så att sommaren alltid måste bli en kompromiss jag ska lösa, efter att andra redan satt sina planer. BU.

Jag ser att många av er skriver planeringslistor inför den härliga sommaren. Min planering är att överleva, med fullt fokus på hösten. Den kan inte komma snart nog, hälsar en magkatarr i full blom.

Continue Reading

Uppdaterar målen med 2017

Jag insåg i början av året att det fanns några saker jag saknar i mitt liv, så jag införde två mål: att besöka bibliotek oftare och att använda läppstift mer. Strax efter det kom jag in i en svår Tradera-period vilket gjorde att jag fick införa ett tredje mål: att gå mindre i helsvart. Jag råkar nämligen dras till färgglada second hand-plagg som en skata dras till guld, trots att jag egentligen helst vill ha på mig bara svart. Möjligen med inslag av grått.

Hur som helst. Nu har jag infört ett fjärde mål, för tydligen skapar knalliga läppstift och hysteriskt turkosa koftor ytterligare ett behov. Jag fattade i och för sig inte att behovet fanns där förrän det bildligt och bokstavligt slog mig. Häromveckan föll nämligen en palett ögonskuggor i huvudet på mig när jag öppnade ett skåp. Jag fick den av Julia för så länge sedan att jag glömt den. Den var bortglömd delvis på grund av att min gamla, halvkassa, primer från Make Up Store varit försvunnen. Utan primer räcker det liksom med att jag tittar på ögonskuggan för att den ska ätas upp av min slöa och lätt oljiga ögonlock. MEN! Eftersom att jag spontanshoppade en ny primer som är helt jävla fantastisk (från Milani) så har min slöa ögonlock äntligen mött sin överman/-kvinna/-hen/-gud.  Jag kan med andra ord använda ögonskugga dagtid i flera timmar och slipper gömma mig i dunkel när all skugga på vänsterögat försvunnit. Så. Tack vare en palett från ovan, och en ny primer, är mitt fjärde mål med 2017: mer färgglad ögonskugga åt folket. Dvs mig själv.

Med sminkögon mitt i ansiktet.
Continue Reading

Klant since 1978

Ibland känner jag att jag befinner mig på en högre nivå än jag klarar av. Att jag borde ha ett enklare arbete, att jag borde ägna mig åt enklare hobbyverksamhet än jag gör och att jag borde vara tyst oftare. Det blir nästan alltid fel i det jag stickar, jag glömmer nästan alltid viktiga detaljer i böcker, jag uttalar saker fel så att folk hela tiden har behov att rätta mig och jag missar små, men ganska avgörande, detaljer i jobbet lite för ofta. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar nämligen intensivt när folk ska rätta mig och jag har oerhört svårt att acceptera när jag gör slarvfel. Det är en sak att inte kunna, men när jag för sjätte gången måste göra om en databas för att jag IGEN har missat en jävla rad när jag ska lägga in en jävla filterfunktion i jävla excel så blir jag också jävligt sur och enormt trött på mig själv. Okej att det bara var en av de fem gånger innan som jag gjorde fel i filtreringen, men ändå. Jag fattar inte varför jag inte bara kan göra rätt lite oftare. Då kanske jag hade haft mer tid över att göra, jag vet inte, saker som får mig att må bra istället? Bu.

Continue Reading