web analytics

Vad hände med vårdnadshavare?

På hallmattan den här veckan: reklam från Bamseklubben, reklam från gympaskola, reklam från idrottsläger som riktar sig mot unga. Ända sedan Isak kom har företag skickat direktreklam till oss. Eller rättare sagt till mig. Varenda reklamjävel som rör mina barn har även mitt namn på sig. Alex finns inte. Det är bara jag som finns finns i deras adressregister för utskick. Det spelar ingen roll om det är danskurser, gymnastik, prenumerationer eller något annat. Det är enbart jag som ska planera och styra upp vad det nu är de vill sälja, i egenskap av mamma. Så kan pappa kanske vara barnvakt någon gång, om han finns och är riktigt DUTTI. Utan att göra ett allt för långt utlägg om detta, men är det så himla konstigt att mammor känner sig manade att projektleda när det i tid och otid förväntas av dem? Nej.

När jag var liten minns jag tydligt post som var ställd till ”målsman för”. Nu kan ju målsman kännas förlegat, men för all del: vårdnadshavare. Är inte det ett perfekt ord? För vad vet Bamseklubben om sin kundkrets familjekonstellationer? Förmodligen väldigt lite. Ärligt talat. Eff Off Bamseklubben. Tänk om det råkar vara så att det är barnafadern som rår över prenumerationer hos oss? Så himla synd att ni aldrig har adresserat en enda försändelse till honom då.

Om jobb, afte och podd

Tillbaka till jobbet efter två dagars hemmavarande. Inledde med att smita förbi apoteket och köpa Oralmedic, för vid mina gudar – aften som slog till under sjukan var så enorm att jag inte ens kunde dricka morgonkaffe. Och så kan faktiskt en statlig tjänsteman inte ha det. Om du inte vet vad afte är så säger jag: grattis. Jag önskar att jag vore du. Tyvärr är jag inte det, utan jag tillhör de tio procent som vet allt för väl vad afte är. Jag råkar nämligen vara en av de människor här i världen som får stora sår i munnen vid stress, hormontoppar, sjukdom och, för all del, om ett chips råkar rispa upp en liten, fesig del av insidan av munnen. Då kan man fan lita på att aften dyker upp som ett brev på posten (dock ej brev skickat med Postnord). Det kan eventuellt framkallas av sol också, men som en som inte gillar att vistas i solen särskilt mycket kan jag inte svara helt säkert på det.

Hur som helst. Inget föll på sin plats under jobbdagens början eftersom att det tydligen blivit stopp i avloppet i huset så att hela entré och trapphus luktade ruttet… ja. Det räcker kanske med att veta att jag höll på att kräkas när jag skulle ta hissen?

Efter lunch kom jag in i ett jäkligt bra tempo, men det fick sig ett abrupt slut när Alex messade om att han tappat sina nycklar. Förbannat. Men ändå: välsignat. Även om jag mycket väl hade behövt en skön kväll av överarbete på plats, räddade detta mig från att skriva ett mötesprotokoll på engelska. Något som jag med hjärta och innerlighet hatar. Så himla trist att min kollega fick ta den biten nu…

Åkte i alla fall hem vid fyra. Lagade djurfri mat på rester och instagrammade detta, min vana trogen. Nattade barnen. Nej. Alex nattade barnen. Vad gjorde jag? Just ja. Jobbade. Med att försöka få ut något vettigt ur jobbets nya hemsidestruktur. Spoiler: det går inte.

Låter det som en rolig dag? Njae. Jag hade tänkte skriva något oerhört genomtänkt om feminism, men under omständigheterna förstår ni säkert varför jag inte gjorde det. Känn ingen sorg för det dock, ity här har ni ett nytt avsnitt av En förbannad podd att lyssna på istället! Om tågputtar, författarfavoriter och alla de här böckerna:

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde & Bergting

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith

We are ok – Nina LaCour

Wishful Drinking – Carrie Fisher

Den sommaren – Jillian Tamaki & Mariko Tamaki

Var så god!

Det jag läste i januari

Hemma dag två med någon hemsk bacill i kroppen. Vad göra annat än att ge er en rapport från förra månadens läsning? Januari var en rätt okej läsmånad för mig faktiskt. Dels var jag ensam hemma i ett dygn utan vare sig karl eller barn, och dels så plöjde jag en del ljudböcker till och från jobbet. Tio romaner och två noveller blev det till slut. Tre för unga vuxna, en för mellanåldern och resten för så kallade vuxna. Alla skrivna av kvinnor. Några pratar jag om i podden (har angett det i sådana fall) och har jag inte gjort det och ni ändå vill ha en mer utförlig recension, så är det bara att hojta så lägger jag upp det här! Hur som helst, detta är vad jag läste:

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med – Johanna Nilsson Kan inte rekommendera den. Alls. Vet inte om jag ska ta upp den i podden som ett exempel på en bok som siktar in sig på unga vuxna, men helt missar målet – eller om jag helt enkelt ska låta den falla i glömska. Krystad story om en person som planerar sitt självmord och skickar ett brev till sju olika personer, där de får en inbjudan att läsa en blogg där hon räknar ner till självmordet. Gillade inte karaktärerna. Gillade inte språket. Fick en tvåa av mig på Goodreads, och i efterhand känns det himla generöst faktiskt.

Wursten och veganen – Åsa Asptjärn Åh ja! Läs! Kommer prata om den framöver i podden. Bok som riktar sig mot mellanåldern, men rolig även för vuxna. Jag lyssnade på den och tog omvägar hem, för att inte behöva stänga av.

Wishful Drinking – Carrie Fisher Läs den här med! Så himla bra! Pratar om den i avsnittet av podden som kommer senare den här veckan.

Hetta – Jane Harper Helt okej deckare. Utspelar sig i Australien. En poliskommissarie med en problematisk relation till både sina känslor och omvärlden kommer tillbaka sin barndomsstad och råkar börja utreda ett mord. Har vi hört den förut? Jajemen. Ändå värd att lyssna på. Vet dock inte om jag kommer att fortsätta med den här deckarserien.

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith Älskar Patricia. Och om det och den här boken berättar jag i avsnittet av podden som kommer senare i veckan.

Det är nog dags nu och Vargar: Novell – Nanna Johansson Båda novellerna var svåra att lägga ifrån sig innan de var slut, men Vargar var helt klart bäst. Önskar att den var en roman istället. Läs! Ligger på Mix förlag, som för mig var helt okänt innan.

Handbok för ett begagnat hjärta – Tamsyn Murray Lyssnade på den här och efter en halvtimma mejlade jag Katta entusiastiskt och ba LÄS DEN. Sedan fortsatte tyvärr boken i flera JÄTTEDÅLIGA timmar. Läs den inte. Så oerhört irriterande personer. Lyssnade färdigt enbart för att få ge den dåligt betyg i Goodreads.

Papperssjälar – Emma Johansson Jättefin bok! Både jag och Katta älskade den och recenserade den i podden. Avsnittet hittar du här!

En alldeles särskild kärlek – Johanna Adorján Kan inte nog berätta hur mycket jag tyckte om den här boken. Pratar om den här! LÄS!

Vera – Anne Swärd Den här lyssnade jag på under ganska lång tid. Den var bra. Jättebra till och med. Men jag minns den inte så mycket nu i efterhand. Utspelar sig under krigstiden och är en småputtrande feelbad. Påminde mig lite om Maj-böckerna i stämningen, dock utan all mat.

Flickan på hotellet (Alex Skarp, #1) – Katarina Wennstam Blev så besviken på den här. Osannolik deckare skriven för unga vuxna. Så klart död tjej i fokus. Ganska störiga karaktärer. Inget jag fastnade för alls.

En lista om läsning

Något av barnen har dragit hem en bacill och den bacillen håller just nu på att mutera i min kropp. HERREGUD vad dåligt jag mår! Det går åt helvete nu! Brace yourself! Eller snarare: brace myself! Måste tyvärr använda mina sista krafter till att hålla mig levande, så jag fixar inget mer avancerat än en lista idag. Men det är trots allt en lista om läsning. Som jag snott från flera olika personer på nätet, så jag vet inte vem som creddas bör för detta – men eventuellt var det hos Flora Wirström den dök upp först.

Hur många böcker läser du på ett år?
Det beror på år. Mellan en och en halv och hundratvå om jag kollar de senaste fem åren.

Hur många böcker lyssnar du på i månaden, som ljudbok?
Fem kanske? Brukar lyssna på lite mer än en bok i veckan.

Var får du tag i dina böcker?
Jag lånar massor på bibliotek, jag har en ljudboksapp, jag får en del recensionsex och så köper jag ibland. Ofta när pendeln är inställd och Pocketshop har någon extra bra skyltning. Gissar att jag är urtypen av deras målgrupp. Impulsshoppare med dålig tågförbindelse hem.

Hur håller du koll på de böcker du har läst?
Jag försöker med Goodreads, men eftersom att de inte har något bra system för böckerna som inte blir utlästa händer det att jag ibland köper böcker som jag förkastat några år tidigare. Av den enkla anledningen att de inte ligger kvar i Goodreads och mitt minne helt enkelt har sorterat bort dem. Nej. Det kommer inte på fråga att jag registrerar en bok som läst om jag inte har läst ut den.

Inbunden eller pocket?
Var sak har sin plats. Kan tyvärr inte välja.

Vilken genre läser du oftast?
Skönlitteratur som drar åt feelbad, gärna med feministiska inslag. Alternativt litteratur för unga vuxna. Som drar åt feelbad. Gärna med feministiska inslag.

Jag och Katta på ungdomsavdelningen på Stockholms stadsbibliotek. Fotade av @mandalaya. Älskar oss.

Att läsa högt, vad tycker du om att göra det?
Fantastiskt trevligt faktiskt. Alex håller eventuellt inte med om att det är fantastiskt trevligt när jag stakar fram extra bra stycken ur boken jag läser för tillfället, men jag kan tyvärr inte ta hänsyn till det. Älskar även att läsa för mina barn, och de älskar än så länge att lyssna på när jag gör det. En mycket mer tacksam publik än en trettiosexåring med mustasch kan jag tycka.

Har du någon särskild strategi för att läsa mer?
Ja. Jag försöker lägga mobilen på otillgängligt avstånd under kvällstid.

Avslutar du böcker halvvägs?
Ja, till och med tidigare många gånger. Livet är för kort för tråkiga böcker.

Wiiieeee för att avsluta tråkiga böcker innan det går för långt! (En förbannad Podd // länkkärlek till @mandalaya)

Hur håller du reda på var i boken du befinner dig?
Ofta inbillar jag mig att jag kan memorera var i boken jag är till nästa gång, men det är för att jag så himla lätt glömmer att jag har dåligt minne. Ibland kommer jag ihåg mitt dåliga minne och använder då en garnstump eller ett skrynkligt kvitto som bokmärke – men ofta brukar jag förlägga det efter ett tag. Därför kan vi revidera svaret på frågan om inbunden vs pocket till ”inbunden i de fall det finns ett bokomslag”, för i de fallen brukar jag använde flikarna som bokmärken.

Nej. Jag viker inte hundöron.

Hur kommer du ihåg favoritpartier i en bok?
Det gör jag inte.

Vilka böcker är de bästa du har läst på länge?
En alldeles särskild kärlek av Johanna Adorjan och Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith, för att välja två jag läst i år. Läser väldigt många bra böcker faktiskt. Lyllo mig.

Vilka är dina favoritförfattare?
Patricia Highsmith är den enda författaren jag känner att jag verkligen vill läsa allt av. Margaret Atwood, Stephen King, Jennifer Niven, Gillian Flynn, Majgull Axelsson, Sara Stridsberg och Sara Bergmark Elfgren läser jag gärna många böcker av.

Att ta sig i buco nero

Ni är många som har kontaktat mig och frågat vad jag menar med ”buco nero” i det här inlägget. Skoja! Ingen har kontaktat mig – jag tänker berätta det här ändå.

Buco nero råkade nämligen bli mitt favorituttryck i julas när jag bokade in fyrtio personer från min avdelning på restaurangen med samma namn här i Stockholm. De marknadsför sig som en italiensk restaurang, vilket kändes lite nervöst. Vi hade just då fem personer som kommer från Italien på avdelningen. Och fyra av de här fem personerna har extremt starka åsikter om vad som är italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli), vad som är god italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli) och vilken som är den enda pizza som får kallas pizza (margarita – som enligt dem kommer från Napoli). Jag misstänker att de driver lite med bilden av sig själva, men det gjorde det inte mindre jobbigt när jag presenterade Buco Nero för dem och fick en äcklad min till svar. (obs ej DET buco nero, utan restaurangen)

– So is this restaurant really called Buco Nero?
– Yes?
– Buco? Nero?
– Yes?!
– Sofia. First of all: you can’t google that. And second: the owner… well, the owner simply can’t be Italian. Buco Nero sort of means dark hole.
– Well, it is in a basement sort of…?
– Yeah. Not THAT kind of a dark hole. More like a ”put it in your buco nero” kind of hole.

Ja och där satt den. Solen som inte skiner, tillika mitt nya favorituttryck.

Ps – det verkar finnas dialektala skillnader i hur ”buco nero” används, men det kan jag tyvärr inte ta hänsyn till

Ps igen – jag googlade så klart (det gjorde även min chef) – inget farligt hände från internet i Sverige

Ps igen och igen – ägaren till Buco Nero i Stockholm kommer från Balkan, och gör svingod mat. Gå dit om ni har vägarna förbi! Till och med vår italienska crew älskade det – även om det inte var klassisk napolitansk mat.

Kulturrapport från vecka 5, 2018

Vecka fem gick som sagt inte till historien som den bästa av veckor, men jag hann med lite kultur trots ett huvud som försökte trilla av. Den här veckan gjorde jag detta:

Läste: satte igång med Kvarnstenen av Margaret Drabble, men har inte hunnit läsa ut den. Påbörjade även The Underground Railroad och New York-trilogin. Den senare som en del av min årsutmaning att ta mig an hyllvärmare. Fick delade reaktioner på den boken på instagram. Jag ger den hundra sidor tänker jag, funkar inte det har jag Gäst hos verkligheten av Pär Lagerqvist här i gömmorna, som jag har tänkt läsa i… ja sedan jag tog den när vi flyttade mormor till hemmet för femton år sedan.

Lyssnade: på Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med av Johanna Nilsson. Ja herregud… vad ska jag säga om den? Ett ganska bra exempel på bok skriven av någon som så himla gärna vill tala kidsens språk men inte når hela vägen fram. Titeln är ju rätt krystad, så jag vet inte vad jag hade väntat mig egentligen. Började sedan på Love Warrior som är så svulstigt amerikansk och jobbig att jag nog får ägna ett helt avsnitt åt den i podden. Den med bra minne vet att Katta pratade om den redan i avsnitt 43, och att jag då sade att det inte var en bok jag skulle läsa. Sedan hände dåligt minne och nu sitter jag här. Förbannad och tvär.

Tittade: på Coco! Åh så fin! Både jag och Isak grät flera gånger. Kanske inte världens mest avancerade tvist, men det spelade inte så stor roll för oss. Se den! Brukar ofta störa mig på hurtiga småpojkar som är huvudkaraktärer i Disney/Pixar-filmerna, men inte här.

Försökte även med Damnation på Netflix. Arbetare som slåss mot makten på trettiotalet kändes som en given succé, men ack vilken platt serie. Efter ett och ett halvt avsnitt jagade jag pokemons istället.

Upptäckte: att Sanna Lundell bloggar. Hurra! Jag kan ta att hon skriver om helande mat så länge hon blandar ut det med sina i övrigt fantastiska betraktelser av samhället.

Vid huvudvärkens slut finns chips och podd

Slutet på den här arbetsveckan har verkligen varit under all kritik. Vad har jag sagt om att träna? Att jag måste göra det för att undvika spänningshuvudvärk. Vad har jag istället gjort? Undvikit att träna och fått, tadaaaa, spänningshuvudvärk. Det började som vanligt med att jag ena dagen kände mig oförklarligt trött, godissugen och arg. Inget jätteunikt tillstånd, men jag kompade ändå ut två timmar efter ett möte i onsdags. Åkte hem, däckade på soffan och vaknade tillfälligt som en ny människa. Spelade in två (!!) avsnitt av En förbannad podd med Katta och däckade sedan igen. Igår slog det till på allvar, och idag har det fan inte varit bättre. Jag kom inte ens upp ur sängen i morse. Kravlade till medicinskåpet och öste i mig voltaren, som inte hjälpte. Var på jobbet vid tio, men stack vid fyra igen efter att med endast ett öga öppet ha försökt göra om vår hemsida utifrån de extremt daterade riktlinjerna som den centrala administrationen har kommit med. Tänk blogg från 2007 och ni får en bild av hur vår framtidsmyndighet tycker att det ska se ut hos oss. Nu har jag i alla fall framgångsrikt botat huvudvärken med chips. Och eftersom att jag mår så himla mycket bättre efter det känner jag mig generös och bjuder på en länk till senaste avsnittet. Kan med fördel avnjutas till lördagsbrunchen imorgon:

Ps: ladda ner acast och följ oss för att bli uppdaterade om nya avsnitt prick när vi lägger ut!

Hur saker och ting förändras och försvinner

För en vecka sedan, den 25 januari, var det tio år sedan Christian dog av en överdos. Samma dag skulle Josefine ha fyllt 40 om hon levde. Men det gör hon inte. Hon tog sitt liv på ett hem för psykiskt sjuka här i Stockholm den 8 augusti år 2000. Jag har skrivit om det några gånger här och i gamla bloggar.

Josefine och jag lärde känna varandra när vi var fjorton, och hade en stark men konfliktfylld vänskap. Jag visste ju inte då att hon antagligen var schizofren, och jag vet ärligt talat inte om den vetskapen hade gjort någon skillnad. Jag älskade henne oavsett vad jag visste och jag saknar henne fortfarande även om det ofta var svårt.

Josefine och jag lärde känna Christian ungefär samtidigt som vi lärde känna varandra. Det var av honom jag fick min första kyss och hade mitt första riktiga förhållande. När vi gjorde slut försvann han ganska snabbt in i ett missbruk, och de sista åren av hans liv var det svårt att upprätthålla någon slags kontakt. Han kunde försvinna i perioder eller så var han hög eller så var han JÄTTEGLAD och skulle ta nya tag och allt skulle bli så perfekt och moder jord var med oss och sedan… försvunnen i en lång period igen. Sista gångerna vi hade kontakt avslutade han varje meddelande med ”Gaia är alltid med dig” och två dagar innan han dog fick jag det här ”Jag kommer allltid att bry mig omdig…Ring närsom…kramar”. Efter det försvann han och hittades senare livlös på en toalett i Helsingborg.

Varje år den 25 januari har jag  av helt uppenbara skäl tänkt extra mycket på först Josefine och sedan även på Christian. I år? I år var min första tanke när jag vaknade ”HELVETE! Planeringsdag med förskolan. Ensam med barnen.”, vilket den här gången inte alls visade sig vara ett helvete. Vi spelade bilspel, byggde lego, gick till biblioteket, åt en semla, träffade mina föräldrar och när Alex kom hem gick vi och åt pizza på Motell L i Älvsjö. Inte förrän jag började klippa med ögonlocken vid halv elva-knycket på kvällen insåg jag att det var den 25 januari. Detta är delvis på grund av Facebooks algoritmer. Tidigare har många människors minnesmeddelanden dykt upp i flödet, men nu försvinner de. Ganska skönt. Jag tänker på, i synnerhet, Josefine så himla mycket ändå. Jag vill inte ha en dag som är som en mina av sorg i kalendern. Men det är ändå så himla konstigt. Hur en dag som har varit så otroligt tydlig, föll bort med tiden och mest var en fredag i januari när jag fick lön och var ensam hemma med barnen det här året. Livets gång antar jag att det kallas.

Saker jag inte gör för att underlätta mitt liv

Ingen unik spaning här, men vad lite tid det finns till att som borde göras? Obs: använder fortfarande ”borde” även om en pyskolog en gång förbjöd det. Man är väl rebell…

I alla fall. Jobbet tar sin tid för en del av oss, och i mitt fall gör även familjelivet det och så pendlingen på det. Engagemanget i vårt föräldrakooperativ tar en  bit. Tiden jag lägger på jobbet utanför jobbet. Sedan poddar och böcker och ja bloggen här så klart och basala behov som duschar och mat och sedan… sedan finns det inte så mycket tid över. Veckorna rusar, liksom mitt hjärta. Samtidigt som jag försöker köra enligt den fantastiska principen ”killräckligt”, så VET jag att jag skulle må så himla mycket bättre om jag bara ansträngde mig lite till. Men jag kan helt enkelt inte förmå mig att hitta tiden och orken till det (här tänkte jag införa en liten förklaring till varför jag inte orkar eftersom att jag alltid känner mig otillräcklig och lögnaktig och lat, men ärligt talat – ni som vet, vet och ni som känner att ni vill tävla i vem som har det värst istället för att visa förståelse kan faktiskt ta er i buco nero).

Hur som helst. Vill ni veta några saker som är  jättesmarta, men som jag absolut inte gör? Då får ni det nu. Här är listan över saker som ryker, när jag till exempel sitter i soffan och läser en bok eller stirrar ut i luften och försöker få hjärtat att sluta rusa:

  • Klädplanen. Jag borde verkligen lägga fram veckans kläder på söndagen. I alla fall till mig själv, så att jag slipper yra omkring varje morgon med stresspåslag upphöjt till googolplex (tack Isaks förskola för att jag fick lära mig det ordet) när ALLA strumpbyxor har hål som inte går att dölja och tre klänningar råkat hamna i garderoben fast de har fläckar på sig.
  • Matplaneringen. Gud vad våra liv var bättre på den tiden vi faktiskt orkade göra det. Eftersom att det är så himla tråkigt var det dessutom något som vi gjorde för två veckor framåt. Det tar alltså max en timme varannan vecka och den timmen skulle spara oss två veckor av lidande och håglöst tittande in ett halvtomt kylskåp. Ändå blir det inte gjort.
  • Träningen. Mitt liv var så himla mycket bättre när jag fick plats med träning i mitt liv. Bland annat så slapp jag sjukskriva mig hela dagar på grund av spänningshuvudvärk. För att inte tala om hur spexigt det kändes att få klä sig i neonplagg ibland och lyfta tunga (nåja) vikter till tuffa beats.
  • Städningen. Ja tänk den som fick bo i ett städat hem där det faktiskt gick att hitta saker? Synd bara att det är helt meningslöst att lägga tid på just det när barn också bor i bostaden. Och synd att jag mår så himla dåligt när det är för rörigt att jag inte kan släppa den här biten helt, utan ändå sitter och stressar i soffan över att det inte är städat.
  • Listningen. Förr i tiden hade jag att göra-listor  på kylen. Då mindes jag minsann att göra saker. Tyvärr känner jag mig för splittrad som person för att ens komma ihåg att titta på kylen nu för tiden. Det enda jag gör är att titta håglöst in i den när jag söker matinspiration.

Känner även att jag träffar vänner på tok för lite. Om jag fick välja in en sak i mitt liv just nu, så skulle det vara en aw i veckan med någon jag tycker om, som jag inte redan bor med. Men dels orkar jag inte och dels får jag för dåligt samvete av att tänka på att antingen gå tidigare från jobbet eller lämna Alex ensam med barnen ännu mer än jag redan gör.

Ja. Ungefär så. Jag suger verkligen på att vara killräcklig. Men jag försöket i alla fall.

Att planera sin läsning, typ

Det är ju inte direkt något unikt med mig, att jag har en hög av böcker jag vill läsa, som bara växer på ett håll. Uppåt. Inte så himla unikt heller att jag aldrig tar mig neråt i den där högen. I tanken har jag ofta en otroligt bra plan med hur jag ska ta mig an böckerna och vilken ordning, men i slutändan är min läsarsjäl ändå för mycket rebell för att följa den där planen.

Redan i början av året trängde sig Zadie Smith, Colson Whitehead och Susan Faludi före alla andra års böcker och hamnade överst. Åh vad jag planerade att dra igång med dem. Så fort jag hade avslutat några andra böcker jag höll på med. Men när jag hade avslutat de där andra böckerna och skulle lämna tillbaka den som var ett bibliotekslån hittade jag så klart några böcker till. Och lån är ju på tid, så där måste jag så klart prioritera.

Just nu prioriterar jag ofrivilligt Kvarnstenen av Margaret Drabble (och tänker att det kanske är en bok även för Jenny, Peppe och Maria? Gillar dock inte att individtipsa om böcker, för tänk om någon som har jättelite tid över, lägger jättemycket av den tiden på en bok jag tipsade om och som de i slutändan inte gillar?). Den är himla bra än så länge. Tagen av slump från nyhetshyllan på biblioteket, eftersom att framsidan var snygg. Läste sedan översta raden på baksidan där det står att Margaret skriver med en exakthet som Jane Austen och en giftighet som Evely Waugh och där var jag såld. Behövde inte läsa mer. Sedan skulle jag bara bläddra lite i boken och nu är jag halvvägs in. Som det kan gå… Nästa bok jag läser SKA i alla fall bli The Underground Railroad. Den ligger bredvid sängen, men har fallit bort för att jag ofta bara pallar lättläst litteratur på svenska innan jag somnar.

Jag är lite kluven till det här med bokval, planering och prioritering. Å ena sidan vill jag att min läsning ska vara fri och inte en läxa. Å andra sidan tenderar jag att bara läsa vita akademikerkvinnor om jag inte gör en ansats till ett mer aktivt val. Det är inte det att jag inte uppskattar böcker utanför min norm, tvärtom. Ändå är det bara de vita kvinnorna som lyckas bli rutin. Svårt det där. Hur gör ni för att bredda läsningen? Försöker ni eller låter ni det bero?