Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

 

Häng på! Det blir kul.

 

Continue Reading

Klimatavtalsångest och det jag själv gör

Få har väl missat att Trump gick ur klimatavtalet före sommaren. Eventuellt är det en gammal nyhet att dra upp nu, men det är ju tyvärr fortfarande aktuellt. Dessutom råkade vi börja prata om det på jobbet idag.

När Trump vann valet blev jag uppgiven och sorgsen, men när USA gick ur Parisavtalet blev jag verkligen livrädd. Alla apokalypsfilmer jag sett om en miljöförstörd framtid passerade i revy, med mina barn som huvudkaraktärer (ja, jag vet – oerhört familjecentrerat av mig). Nu lugnade mina kolleger mig med att det är ett par års uppsägningstid på det där avtalet, så senast 2020 (tror jag det var) kan amerikanerna gå ur. Och flera delstater har ju angett att de tänker fortsätta följa avtalet ändå. Förhoppningsvis finns det en liten, liten strimma hopp här. Har vi tur sitter inte ens Trump kvar när det blir aktuellt, och är han borta kanske någon mindre korkad person stoppar utträdet.

Den här diskussionen om avtalet mynnade ut i en diskussion om den svåra balansen mellan eget ansvar och samhällets ansvar. Att å ena sidan är allt ett stort system där individen har väldigt lite att säga till om. Regler måste skärpas. Miljöhot elimineras. Det måste komma mer uppifrån. Å andra sidan sitter vi på en oerhört privilegierad plats i det där systemet och man kan inte bara bortse från det medan man lutar sig tillbaka och väntar på ”samhället”. Å tredje sidan – en person kan inte göra allt. Men å fjärde sidan: alla kan göra något.

Jag tycker att jag gör rätt mycket bra faktiskt, när det kommer till klimatsmarthet. Men som många andra kan jag givetvis bli bättre. När jag gör klimatkalkylatorn för att se hur många jordklot jag lever upp stannar det på 2.8. Genomsnittssvensken landar på 4.2, men jag har ingen anledning att slå mig själv för mycket för bröstet. Vi har bil. Den är svår att bortprioritera just nu, men lik förbannat står den där på parkeringen utanför. Och även om vi inte kör mer än tusen mil per år, blir det så klart en del latresor bara för att den finns. Andra saker jag kan bli bättre på är:

  • återvinning – alldeles för mycket åker ner i lådor i källaren, fast det borde lämnas in till närmaste Stadsmission
  • sopsortering – vill inte ens gå in på hur mycket bättre jag kan bli där
  • elförbrukning – förstår inte hur något som nöttes in i mig under alla år hemma, bara har kunnat sippra bort de tre senaste åren? Det vill säga: att alltid släcka lampan när jag lämnar rummet och att inte låta elapparater stå i stand by-läge.
  • vattenförbrukning – är bäst på att låta kranen bara stå och rinna när jag lagar mat. Och dessutom badar jag fortfarande badkar ibland. Dock oftast med barnen, så då kanske det inte är riktigt lika slösigt som lyxbad i ensamhet?
  • resthantering – så himla dålig på att ta tillvara på rester. Dels har vi inte så mycket plats i frysen och dels är jag… dålig på att ta tillvara på rester.

Samtidigt så:

  • köper jag i princip enbart second hand till mig och barnen. Enda nya plaggen jag köper är underkläder, med undantag för två reafynd på Lindex i somras och några panikinköp i samma butik när jag inte hittade sommarkläder till Karl samma vecka som värmen slog till. För att sedan försvinna – men det visste vi ju inte då.
  • äter jag veganskt minst två gånger om dagen och har fått bort 99% av min mjölkkonsumtion. Är dock sämst på att sluta med ost, gräddfil och ägg.
  • äter jag grönsaker efter säsong och massor av linser och bönor.
  • bor jag litet i en hyresrätt. Storleken är inte självvald i och för sig, men hyresrätt är. Även om jag kunnat hade jag inte velat bo i bostadsrätt och hade jag ändå hamnat där hade jag inte tvångsrenoverat.
  • har jag flugit två gånger på fem år. Om två veckor flyger jag en tredje gång. Till Cambridge. HURRA JAG SKA ÅKA TILL CAMBRIDGE!

Har ni något ni är bra respektive mindre bra på när det kommer till ett så kallat hållbart liv?

Continue Reading

Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

Continue Reading

Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading

Helvetet

Jag har aldrig fällt tårar över politiska val innan, men i morse någonstans vid halv fem, när jag började inse vart allt barkade, började jag faktiskt grina. Sedan tårades ögonen lite senare igen i ren frustration över alla ”men det var väl ändå inte oväntat”-människor i flödet. Nej men skit i om det var oväntat eller inte, det är fortfarande för jävligt. Fler människor röstade på Hillary Clinton än på den där misogyna rasistgubben, men USA:s korkade valsystem korar ändå Trump till vinnare. Är det ens demokratiskt? Är det ens demokratiskt med ett land som omöjliggör röstmöjligheten för så många att du i princip måste ha ett jobb som tillåter dig att ta ledigt, så att du kan ta bilen till valurnan, för att du ska kunna rösta? Hur många hamnar utanför? Gissningsvis prick de som kommer drabbas hårdast av Trumps politik. Det spelar ingen roll om han inte får igenom allt, det är ändå åt helvete. Så ja. Jag tänker vara arg och jag tänker vara förtvivlad och jag tänker fortsätta med det ett tag. Nej det beror inte på chock, det går alldeles utmärkt att tycka att det här är för jävlig ändå. För även om Hillary Clinton fick flest röster, så var det ändå en enorm summa sexister som fick igenom att en misogyn rasist blev president framför en kvinna. Och den misogyna rasisten kommer att göra livet till ett helvete får så himla många.

Usch.

 

Continue Reading

Att lyckas få barn på rätt sätt

Jag har tänkt på en sak ganska länge, och när Jenny skrev det här igår började jag tänka på det ännu mer. För det första förväntas du som föds som kvinna i en kvinnokropp att vilja ha barn, sedan förväntas du kunna få barn. Vill du inte ha barn är du en avart, kan du inte få barn viskar folk om hur synd det är om dig bakom din rygg. Kanske får du även ett tips på något naturläkemedel som ska få dig att ”slappna av”, så att det går lättare. 

Förresten. Kan du inte få barn, ska ditt inre driv vara så starkt att du går över berg och dig själv och alla andra, för att du ska lyckas få ett ändå. Annars ”kommer du alltid att ångra dig”. Ett barn är inte nog för övrigt. Du behöver få minst två, för ensambarn blir asociala egoister. Men tänk på att det varken ska vara för tätt eller för långt mellan barnen. För tätt skapar nämligen rivalitet och är för jobbigt för föräldrarna, fast det är ändå bättre eftersom att för långt gör att barnen aldrig någonsin kommer att kunna få en syskonrelation. Och en av de viktigaste anledningarna till syskon är att de ska bli vänner. Vilket bara är beroende av ålder. 

Att få en pojke först är okej, men sedan ska du helst få en flicka efter det – för vi vet ju alla hur alla kvinnors högsta önskan är en liten dotter att pyssla med. Får du två pojkar kommer genast frågan om när ni ska försöka få en flicka, något kommer att fattas i ditt liv som moder till två pojkar nämligen. Får du två flickor är det inte alls säkert att du får den frågan, för om du är en kvinna som har fött två döttrar har du ju fått det varje kvinna önskar sig mest, gånger två. 

Detta baserar jag på alla kommentarer jag och mina vänner fått genom åren, och av dem har jag insett att du bara kan göra rätt om du lyckas bli gravid (helst inte senare än trettio, med första barnet), får minst två barn varav minst ett är flicka, med högst tre år mellan, men inte mindre än tjugo månader.

Vi är ju körda. Vi har två pojkar med fyra år mellan och jag kommer bli farmor om de kan och väljer att få barn. Det är det sämre alternativet. En farmor kommer alltid konkurrera med sin sons partner i en heterorelation, och de eventuella barnbarnen kommer aldrig vara lika nära sin farmor som sin mormor. För det vet ju alla, att en mormor har ju liksom blivit en komplett kvinna i och med att hon har fått sin dotter, som förhoppningsvis också föder en dotter (annars blir det jobbigt). En farmor som inte också är mormor, kommer alltid att sakna något. Dessutom är det sedan gammalt att mödrar inte kan komma nära sina söner tydligen. Såvida det inte är i en sådandär läskig överkontrollerande relation vi ofta ser på film. 

Alla dessa sabla skitåsikter. Nej, jag vet att jag inte borde bry mig. Jag vet att jag borde få vara glad över att jag har fått två friska barn i ett hyfsat fungerande land. Ändå vill jag förklara mig hela jävla tiden. Varför jag valde barn, varför jag väntade I FYRA HELA ÅR innan det blev ett syskon. Alla jäkla kommentarer på instagram och Facebook, i lunchrum och på fester om behovet av syskon i nära ålder. För att de ska kunna bli vänner sedan. Som om det är åldersskillnaden allt hänger på. Och alla kommentarer innan jag fick barn. Om hur jag skulle ångra mig som äldre. 

Som sagt. Alternativet borde vara att inte bry sig, men ändå sitter ganska många av oss och skäms med eller utan barn, av tusen anledningar på grund av tusen onödiga människors åsikter. Det är så sjukt. Alternativet borde egentligen vara att alla dessa onödiga människor slutade bry sig, och kan de inte göra det så borde de i alla fall lära sig att hålla käft. 

Continue Reading

Hej då nyheterna

Då och då blir mitt psyke lite bräckligt. Vanligtvis när jag har lite för mycket hormoner i omlopp, som t.ex. vid pms och hela året efter att jag fött barn tydligen. Det här blev tusen resor värre sedan jag fick barn för övrigt, vilket jag tror att jag nämnt tidigare och även om jag inte har det så är jag väl knappast unik som blivit känsligare. När Isak var ny gick jag till exempel till slut till en psykolog, eftersom att det blev för mycket. Och det är det på väg att bli nu också, även om jag tänker skippa psykologen den här gången.

Jag kan inte sluta ta in saker just nu. Allt hemskt jag läser eller hör om går rätt in i mig som en film om min familj. Jag är som ett stort svart hål som slukar misär och det finns liksom inget stopp, ingen botten, inget slut. Det bara fortsätter att gå in och det funkar inte. De senaste nätterna har jag känt hur vi är på flykt och drunknar någonstans på medelhavet, instängda i en båt. Jag har försökt ta oss ut ur bränder, jag har planerat samtalet till SOS Alarm när någon av oss blir knivskuren, jag har tänkt igenom vilka vägar vi ska åka i sommar för att minska risken för mötesolyckor. Barn som glöms i bilar eller blir påkörda eller faller ut från balkonger. De får mina barns ansikten allihop. Jag orkar inte. Jag kan inte läsa om de här sakerna just nu.

Jag vet att det är en lyx att unna sig att bara sluta läsa nyheterna, medan allt det där fortsätter drabba andra familjer. Men jag klarar det inte. Och ingen slutar heller drabbas om jag fortsätter läsa, jag kan bara maktlöst titta på. Jag äts upp av ångest så fort jag inte sysselsätter mig med något, och kvällarna blir en plåga som gör att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vrider och vänder mig till leda, medan tankarna rusar och pulsen ökar. Jag googlar statistik över flygplansolyckor och bränder i hemmet. Funderar på hur jag ska kunna slippa åka med barnen till Kroatien i september, samtidigt som jag intalar mig att de allra, allra flesta människor faktiskt lever ett fullt liv. Nödvändigtvis inte utan att drabbas av tragedier, även om det finns människor som klarar ett helt liv utan det med.

Hur som helst. Jag måste sluta med nyheterna nu. Ett tag i alla fall. Jag har ju ändå minnet av allt jag läst tidigare idag kvar…

Continue Reading

Idiotfarsan som ”hela nätet” älskar

Den här pappa, som Aftonbladet skriver helt oproblematiskt om:

 

Ärligt talat? Vilken jävla idiot. För det första är det helt orimligt att som förälder gå ut och håna sitt barn i sociala medier oavsett om ungen är med på det eller inte. Hon kanske blir förtjust i all uppmärksamhet, men han, som vuxen, borde ta ett ansvar för att inte sätta henne i en så angripbar situation. Fattar han hur utsatt hon blir? Hur många som skrattar ÅT henne på grund av det HAN gör? För att hon är så hiiiimla löjlig, men han bara är rolig? Det här handlar inte om ett gemensamt prank, det handlar om en pappa som gör sig lustig på sin dotters bekostnad . Jag kan verkligen inte se vad som är roligt med det. Varför kan inte vissa föräldrar bara låta sina ungar vara i sociala medier? Ja finns där som skydd, men inte för att piska upp hån.

För det andra:  ja, SJÄLVKLART blir det en succé bland folk, för tydligen är det skitkul att håna unga tjejer som försöker anpassa sig till skitsamhället. Särskilt när det handlar om utseende. Selfies är ett ytligt meningslöst tramsfördriv av tid när tjejer gör det. Men snubbar och män som använder sig av det för att håna tjejer – ääääeee, fy fan vad sköööönt! Skjut mig. Nej skjut inte mig, skjut skitnormen.

Känner att jag hade kunnat skriva en mil text om allt detta, men har ett barn som behöver ammas – så jag lämnar er med en best of från mitt och Kattas selfiegame på Moderna museet igår.

 

Continue Reading

Om att tvingas njuta

Jag är med i ett mammaforum på facebook. Jag vet inte varför. Troligen för att jag hatar mig själv. I alla fall. Häromdagen skrev en desperat mamma om hur hennes barn vägrar att vara någon annanstans än ovanpå henne. Hon får inte sova, hon får inte gå på toa, hon får inte laga mat, hon får inte göra någonting utan att barnet börjar gråta. Så här var det med Isak i början också. Han ammade oavbrutet och fick han inte amma ville han sova ovanpå någon av oss och fick han inte det heller så var det kris. Ingen vuxen sov. Ingen vuxen åt som den skulle. Alla vuxna mådde jättedåligt.

Karl-Ziggy är lite bättre på det här, men i måndags begick jag det fatala misstaget att äta ett tråg med linser (Isak påverkades aldrig av sådant) och det har helt klart påverkat magstatusen hos honom. I förrgår kväll tröstades han bara med amning, igår låg han och stressgnällde så fort jag lade ner honom, idag verkar han må bättre så länge han slipper vara vaken. Jag har varit en millimeter från att bita av mig tre fingrar i frustration under de här dygnen. Herregud vad jag hade glömt hur otroligt jobbigt det här verkligen är. Känslan av att inte kunna trösta sitt barn, men också känslan av att vara helt livegen och inte ens kunna utföra ett toalettbesök utan att bebisen får en smärre livskris.

Den här mamman i alla fall. Det tog ungefär fem minuter innan hon fick den gamla härliga kommentaren ”släpp alla måsten, passa på att njuta, tiden med de små är så kort”. Om jag fick skjuta en person för varje gång någon sade så hade jag mått så himla mycket bättre, och bostadskrisen i Stockholm hade varit ett minne blott (och jag hade fått en ny fin bostad med galler som fönster…). Alltså ärligt talat? Den där tjatiga ramsan kan bara komma ur munnen på någon som 1) absolut inte vet hur det är 2) inte kan ta in hur andra mår 3) har ett större behov av att visa sig duktig än att känna empati. ”Släpp alla måsten och njuuuut”. Ja men sitt för all del fast i soffan, med blodsockerfall samtidigt som din blåsa långsamt spricker och ha det HÄRLIGT! För det vet ju alla, att snabbaste vägen till total njutning är att någon förnumstig person utan insikt stressar dig med tidens förgänglighet.

Att ha ett barn som närhetstörstar så här i början är inte en välsignelse, det är ett helvete. Det handlar inte om att man vill kunna surfa ostört eller ha femton timmar egentid per dygn. Det handlar (förutom om stressen att inte kunna trösta barnet som gråter) om stressen över att inte kunna tillgodose sina egna basala behov. Behov som behövs för att vara en bra förälder. Ja man får räkna med sömnbrist, matbrist, tålamodsbrist, nödighet och en hel massa saker som förälder – men man måste få lov att tycka att det är jobbigt utan att någon ska försöka få en att må ännu sämre genom att påminna en om att man inte njuter. I vilken verklighet har det ens hjälpt mer än stressat när någon sträcker fram ett långt finger och säger ”du njuuuuuter väl nu VA?” Nej. Sådana personer tycker jag faktiskt inte om. Låt folk få må dåligt i fred om du inte vill trösta dem. Alla har rätt till sin egen ångest. Det betyder inte att man inte vill ha sitt barn. Mon dieu! Det är faktiskt okej att inte njuta av precis allting under väldigt jobbig period.

PS. Det är  även okej att vilja surfa ostört ibland också. Man behöver inte vara en dålig förälder för det.

Continue Reading

I förlossningsvården är vi inte jämlika (eller någon annanstans heller)

Det är ju knappast en nyhet att förlossningsvården är i kris. Slutsatsen av min jättelånga förlossningsberättelse är till exempel att även om det kom ut ett friskt barn, så var Karolinska i Huddinge underbemannat och det friska barnet hade troligen kunnat förlösas både tidigare och mindre smärtsamt om inte klåfingriga politikerfingrar hade ”omfördelat medel” (ja Filippa Reinfeldt, jag tittar bland annat på dig). Dessutom hade personalen förmodligen haft en lite mer hälsosam miljö att förlösa kvinnor i. Vilket jag tycker att de förtjänar.

Så med detta sagt, låt mig får närma mig en öppen dörr att sparka in nu: Prinsessan Victoria. Hon födde sitt andra barn några veckor innan mig (och stal namnet jag ville ge mitt barn) på Karolinska i Solna.

Victoria hade ett team bestående av överläkaren Lennart Nordström, barnmorskan Cecilia Lind och undersköterskan Marianne Almén. Jag har svårt att tro att de inte hade henne som prio ett under hela förlossningen. Samtidigt får många av oss andra dela på en barnmorska och en undersköterska (om hon inte försvinner) med en eller två eller kanske flera andra födande kvinnor, när det är vår tur. Det beror ju på lite när vi kommer in. Det är ju inte så att en hel förlossningsavdelning står redo och väntar på oss kring beräknat datum för nedkomst. Låter jag bitter? Det är jag kanske.

Det är inte Victorias fel att hon får det så bra. Hon hade inte kunnat få det sämre ens om hon bönade och bad gissar jag. Däremot kan hon faktiskt låta bli att säga att hon vill bli behandlad som alla andra och få det att låta som något ödmjukt. Det är väl inget annat än ett hån när någon i hennes position säger så? Det kommer nämligen aldrig att hända att hon blir en del av ”vanligt folk” och det lär hon ju veta om. Victoria kommer alltid, alltid att få Sveriges bästa vård, eftersom att hon hade turen att födas in i kungafamiljen. Samma sak gäller för hennes föräldrar, för hennes syskon och för hennes barn. Fattar hon inte ens vilken avgörande trygghet det innebär att veta att ens barn ALLTID kommer att prioriteras om något händer?

Om en prinsessa i Sverige ska föda ett barn, riskerar hon inte att råka ut för att glömmas bort så länge att barnet i magen får allvarlig syrebrist med bestående hjärnskador och ett liv som totalförlamad som följd. Hon kommer inte att tvingas stanna hemma medan det tar fyrtiofem minuter för en läkarbil att köra fram samtidigt som barnet dör i magen eftersom att INGEN lyssnade när hon sade att det kändes fel. Jag gissar att risken för att förlossningspersonalen är så stressad att de inte hinner förhindra att hennes underliv sabbas för resten av hennes liv är ganska liten. Allt det här har hänt vänner till mig. De är inte prinsessor. Jag tycker inte att det är rättvist eller jämlikt eller ens i närheten av rimligt. Det är inte så att jag missunnar Victoria en trygg förlossning. Det är snarare så att jag tycker att alla har rätt till en sådan förlossning. Så jag vill faktiskt helst att hon ska vara tyst med sin önskan om att ”inte få specialbehandling”. FÖR DET KOMMER ALDRIG HÄNDA.

I bästa fall tror Victoria på riktigt att hon kan få samma bristande förlossningsvård som många andra när hon säger så. Jag skriver i bästa fall, för det gör henne i alla fall snäll även om det är förtvivlat korkat. Det andra alternativet är att hon säger det här med falsk ödmjukhet, som en del av hela pr-maskineriet att göra henne mer folklig. Jag vet inte. Jag är väl bara bitter.

Nä men vi tar väl en fin bit på det temat va?

Continue Reading
1 2 3 6