Mitt liv med PCOS, del 3

Ja men inne på andra veckans pms. Så. Pass. Trött. På. Detta. Att jag först pms:ar vid ägglossning och sedan drygt en vecka efter ägglossning precis innan mensen borde komma – men ibland gör den inte det. Däremot får jag min härliga pms ändå, som liksom fortsätter och eskalerar varje dag fram tills att kroppen ba ”just ja, mens var det”. Sedan tar det en vecka och då får jag ägglossnings-pms igen och ja sedan fortsätter det så till infinity och beyond. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Typ alla dagar i månaden utom tre…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske skulle det blir bättre med p-piller, men jag får inte äta vare sig det eller mini-piller eftersom att jag har migrän. Och även om jag inte hade migrän så reagerar min kropp ändå helt åt helvete på hormonpreparat, så då måste jag gå omkring med UVI-känningar istället. Det känns kanske inte som ett alternativ. Jag får inte sätta in hormonspiral heller för övrigt, för det triggar tydligen utvecklingen av cystor på mig. Jaja. Ändå inget vidare att vara med och kissa ut hormoner som muterar naturen, kan jag tycka. Eftersom att jag har oregelbunden mens så vill gyn inte skriva ut några av de pms-preparat som finns. Dessutom kryssar jag inte i tillräckligt mycket för diagnostiseras med pmdd. Ja ni hör ju. SVÅRT ATT VARA PEPPAD JUST NU. Uppskattar ändå tillfredsställelsen i att gnälla. Det och att det finns en ny delicatoboll med havssalt och karamell är det som håller mig över ytan.

Ps. Den som säger ”magnesium” slår jag.

Continue Reading

Nästa lektion till mitt barn: tiga är guld och platina

Ja ni vet ju hur det här säkert. Från cirka tjugofem och framåt ökar det omotiverade intresset från omvärlden. När ska du få barn EJENTLIEN och tänk nu på vad du missar och jag vet inget om ditt liv, men jag tänker ändå tala om för dig att du kommer ångra dig jämt och för resten av dina dagar om du inte gör mina val. Precis som att barn är något alla bara vill och kan välja att få, sådär i en krystning. Och när åldern närmar sig trettio ökar skaran intresserade och frågorna blir allt mera ingående och det är ju faktiskt sjukt att tänka lite närmre på. Fattar folk att de egentligen frågor om ens sexvanor?

En dag stod jag i alla fall där och var gravid, vid trettiotre års ålder, fast jag inte trodde att jag kunde bli det, och inte ens hade försökt, för jag visste ju inte om vi ville, och då, långt innan det första barnet ens kommit ut och magen knappt börjat puta litegrann, då började frågan om nummer två komma.

Nu fyller barnet tre i mars och det är så mycket att det förmodligen bryter mot någon konvention, för alla barn förtjänar faktiskt minst ett syskon i jättenära ålder nuförtiden. Allt annat är egoistiskt. Syskon med mer än två år mellan sig hatar förmodligen varandra och ensambarn blir knarkare så småningom (och så lär de sig aldrig att dela med sig, så de kommer inte knarka lite heller).

Sanningen är att vi kanske vill ha fler barn, eller så vill vi kanske inte det. Jag kanske kan få fler barn, eller så kan jag kanske inte det. Jag vill i alla händelser slå alla som frågar, tänker eller ens andas något om syskon åt mitt håll just nu.

Hur som helst. Nu ska ni få veta något roligt.

En närstående är gravid och Isak har lärt sig att säga ”mamma har en bebis i magen”.

Tänk så kul det kommer att bli när han säger det inför någon av alla dem som tycker att NU ÄR DET VÄL ÄNDÅ PÅ TIDEN.

Ja sannerligen. Det kommer bli en lång vår i år.

Ridå.

Continue Reading

Hur läget är?

Tja… förra veckan fick jag en hel kull afteblåsor, sedan fick jag ont i lederna, följt av några sömnlösa nätter och fler finnar på ryggen än vad du hittar på tonåringarna i en högstadieklass tillsammans.

Precis just nu är jag så arg att jag skulle vilja skrika ut en lunga. PMS kallar de det visst. Det kan hålla på en vecka till, eller så slutar det i morgon. Det är det som är så roligt med PCO-S. Det går liksom aldrig att vara helt säker.

Själv då?

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 2

IMG_1078.PNG

Alltså, det gör ju inte jättemycket att jag aldrig kan vara riktigt säker. Fast just den här månaden, när den kom elva dagar innan appen hade sagt att den skulle komma (fråga mig inte varför jag över huvud taget tror att appen någonsin ska ha rätt om denna kropp), när jag var på konferens mitt ute i skärgården med mitt nya jobb  – då blev jag lite trött. Lite trött, men samtidigt väldigt tacksam över att jag i någon form av pessimistisk insikt där på morgonen, ändå lade ner en packe tamponger i väskan.

En gång, när jag inte visste att jag hade PCO-S och min mens inte kom på över tre månader och jag trodde att jag var förstörd inombords, gick jag till en barnmorska i Liljeholmen. Hon tog tillfället i akt att anmärka på min ålder ”håhå, snart trettioett, du blir inte  yngre, dags att skaffa baaaaarn” (JA MEN JAG ÄGGLOSSAR JU INTE FÖR I HELVETET) och tillade sedan att jag var överviktig när hon såg att jag hade gått upp två kilo, sedan jag varit där året innan. Övervikt eller inte, hon skulle faktiskt ta och skita i vilket. Jag var inte där för att jag var oroad över min vikt. Jag var där för att jag var övertygad om att jag var i klimakteriet. Det fick jag ingen som helst hjälp med. Däremot blev jag pålurad ett recept på P-ringar, trots att min kropp bevisligen ballar ur vid överdrivet hormonintag (mvh, personen som får UVI-symptom av minipiller). Tack för inget.

Känner lite när jag skriver det här, att det parti som satsar på kvinnovården får min röst på söndag.

Continue Reading

Dags att byta kön på Facebook?

Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg om den här reklamen jag fick på Facebook, men jag kommer aldrig klara av att täcka all dumhet som ryms i den här sabla annonsen. Min kropp är inte Alex leksak i normform, jag tränar den för att JAG ska må bra och inte för att Alex behöver en present. Och min kropp är för fan en del av mig ochintenågonjävlagrejochvarförskullejagvaramissnöjdbaraförattjaginteärsmalochJAGORKARINTEGODNATT.

20140401-215316.jpg

Continue Reading

Mitt liv med PCOS del 1

Det här är PCOS: dels en hormonrubbning och dels ett syndrom på äggstockarna som gör att du har en överproduktion av äggblåsor. Du kan ha det ena eller det andra eller både och. Äggblåsorna poppar lite hur de vill. Ibland skickar de iväg ett ägg, ibland inte och du kan i princip aldrig veta om eller när du får ägglossning. Den forskning som finns har kommit fram till att ungefär tio procent av alla med äggstockar har PCOS, så det är ingen jätteovanlig åkomma som gynekologerna har att göra med, även om somliga verkar helt tagna på sängen när de ställs inför faktum.

Anyhoodles. Jag har haft tydliga symptom på PCOS större delen av mitt vuxna liv, men det var inte förrän hösten 2010 som jag träffade en gynekolog som faktiskt tog mig på allvar. Fram till dess hade mina problem viftats bort som inbillning, något som bara kan fixas med p-piller eller med ett ”men det är ju fullt normaaaalt för en kvinna i din ålder”.

Jag har sökt för PCO-symptom sedan jag var tjugofyra. Den första barnmorskan jag minns skrattade åt mig för att jag var orolig över att jag inte fick mens. ”Men lilla vän, de flesta vill ju faktiskt inte ens ha mens. Var glad att du slipper istället!”. När jag var tjugosex berättade en läkare för mig att jag var för ung för att ha en kropp som fungerar normalt utan p-piller. När jag var tjugosju glömde läkaren att kolla min journal och undersökte mig, trots protester, för sådant jag redan visste att jag inte hade. När jag var trettio föreslog en annan att jag var allergisk mot Alex och att det var därför jag hade underlivsproblem. Samma person tyckte även att jag vägde för mycket (för mycket för vad fick jag aldrig veta, men jag vägde cirka 72 kilo på 172 cm om ni undrar) och att jag borde fundera på att skaffa barn eftersom att jag, låt mig citera: inte var på väg att bli yngre direkt.

När jag var 31 hade min kropp krånglat så mycket under en period att jag åkte iväg för att kolla upp den igen. Det syntes på ett blodprov då att jag hade PCO-S men gynekologen på Sibyllekliniken i stan tyckte tydligen inte att jag behövde veta det så han mumlade ”hormonrubbning” och skickade hem mig med en dos gulkroppshormon. Som inte hjälpte. Alls.

Efter ytterligare en tid bestämde jag mig för att kolla upp mina äggstockar ytterligare en gång. Den här gången hade jag googlat en del och var ganska så övertygad om att jag kommit in i ett tidigt klimakterium. Jag fick liksom inte mens på sex månader och jag var inte gravid, så vad annars kunde det vara?

Läkaren på Liljeholmens mottagning tog extra betalt i egenskap av specialist. Han var faktiskt så pass mycket specialist att han knappt behövde lyssna på vad jag hade att säga. Utan att riktigt veta vad som fattades mig kollade han mig med ultraljud och konstaterade att allt såg väldigt bra ut på monitorn. Han var till och med riktigt imponerad över att jag hade extra många äggblåsor som liksom formade ett pärlband. ”Titta ska du se vad fint det ser ut”. Och jag tittade och fattade väl inte sådär jättemycket, för ärligt talat är inte min vana av bilder på äggstockar särskilt stor. Jag fick en klapp på huvudet och en liten fniss över hur tokig jag var som oroade mig över att jag inte fick mens. Hallå? Fullt med ägg! JÄTTEFERTIL! Skitbra ju! Sen fick jag gå hem, 380 kronor fattigare.

Ett år senare var jag hos en annan specialist. Hos läkargruppen Victoria på söder i Stockholm. Den där klappen på huvudet som förra specialisten gav mig tog visst inte bort symptomen. Specialisten på Victoria tittade på exakt samma äggstock, men var inte riktigt lika imponerad. I alla fall inte på det bra sättet. Jättemånga äggblåsor i ett pärlband innebär inte att du är extra fertil nämligen. Det innebär att du har PCOS och sannolikt kommer att få problem att bli gravid på egen hand. Det innebär också ökad risk för diabetes, depression, hjärtproblem, fetma, oönskad hårväxt och vissa cancerformer. Bland annat. Jag har haft tydliga symptom på det här sedan jag var 24. EN enda av alla ”specialister” jag har besökt har tagit det på allvar. Behöver jag ens antyda den minimala sannolikheten att en man hade fått gå omkring lika länge med pungbråck?

(Det här inlägget är baserat på den här texten som jag skrev 2010.)

Continue Reading

Lite om kropp

I den här blogglistan som jag lade upp häromveckan så var den sista frågan ”det här skulle jag vilja blogga om, men vågar inte”. Jag har insett en sak så jag tänker ge ett nytt svar. Jag gjorde en livsstilsförändring för exakt ett år sedan och den vågar jag inte blogga om. Eller rättare sagt: jag vågar inte blogga om förändringen i min kropp.

För det första måste jag skriva så himla mycket för att det inte ska låta som att ”ja men jag var trött och så använde jag sunt förnuft, åt lite bättre, rörde på mig lite mer, gick ner en fjärdedel av min vikt och se så bra jag mår nu *tihi*”. För riktigt så har det inte varit, även om jag vet att mina kolleger, exempelvis, tror det och jag har liksom inte riktigt orkat säga att det som i första hand krävdes för min del var att jag fick hjälp med min självbild. Genom terapi. I ett år. Därmed inte sagt att alla som kallas för överviktiga har problem med självbilden. Jag behövde dock få min korrigerad för att fatta att sättet jag levde på var taskigt mot mig själv.

För det andra tycker jag att det är alldeles för svårt att hitta en balans i det jag skriver eftersom att jag inte vill ha för mycket fokus på kropp. Samtidigt så har jag ju gått igenom en ganska så stor förändring i hur jag lever mitt liv och det är klart att jag vill skriva om den. Ibland. Speciellt när jag får en dum kommentar (vilket händer cirka en gång i veckan).

För det tredje pallar jag inte stressa folk och det blir lätt stressande att skriva om just kroppslig förändring. I alla fall när det är en förändring som närmar sig normen för hur en kropp ska se ut (dock att mina tuttar och det överflödiga skinnet på min mage aldrig någonsin kommer att tillhöra normen, men ni fattar, det kamoufleras ju med kläder ändå liksom).

För det fjärde blir jag så otroligt deprimerad av människor som har ändrat livsstil och som ser tillbaka på sitt gamla jag med förakt. Som använder tjock som ett skällsord istället för en neutral benämning på en kroppsform (okej, inser att detta egentligen kräver mycket mer än det jag skriver nu, men jag hoppas ni fattar). Jag föraktar inte mitt gamla jag, men det är svårt att vara positivt inställd till den person jag var då eftersom att jag inte mådde sådär jättefestligt.

Och för det femte, som är lite som allt det jag precis har skrivit: Jag vill aldrig någonsin bli misstagen för en person som sätter likhetstecken mellan smal och lycklig. Det är ju inte enbart förändring i mina mat- och motionsvanor och min kroppsform som har gjort att jag mår bättre nu än för ett år sedan. Som sagt: terapi. Bra skit.

Lite så, fast så ändligt mycket mer ändå egentligen.

Continue Reading

Good feeling gone

Ni vet i Hitta Nemo, när Marlin och Dory simmar ner mot ett förtrollande ljus som visar sig vara en djuphavsfisk som bara lurar dem och Marlin säger ”Good feeling gone” när han inser det? Det var ungefär så det kändes när jag åkte hem efter en bra för själen-fika med en vän efter jobbet och en medelålders man i pälsjacka började flirtblinka mot mig på tåget ända tills han tyckte att jag var tillräckligt besvärad. Då hånlog han istället.

Han satt på ett säte som var vänt mot mig, några rader bort. Jag hade kunnat byta plats till sätet mitt emot och vänt honom ryggen. Men vet ni vad? Jag tyckte faktiskt inte alls att jag skulle behöva flytta mig för att han är ett äckel. Så jag satt kvar. Arg och besvärad. Vilket kanske inte var så mycket bättre egentligen, men det var mitt enda sätt att protestera just då eftersom att det spontant kändes som en dålig idé att försöka slå honom.

Continue Reading

Min gamla kollegas kärlek

Min före detta kollega gav upp om att träffa någon att bilda familj med på sin trettiofemårsdag. Några månader senare åkte hon på ett bröllop med övernattning. Där föll det sig så att hon övernattade med någon och att de kanske inte var så där jättebra på att skydda sig efter allt bubbel. Skyddet sprack, men ingen brydde sig om det förrän det hade gått några månader och det visade sig att den där magkatarren var en graviditet. Hon övervägde abort, men lyssnade på sin mor som sade att hon aldrig skulle ångra att hon sätter ett barn till världen och att hon skulle få allt stöd hon behövde hemifrån.

Så. Hon ringer flirten och säger som det är. Du ska bli pappa, men jag begär inget av dig om du inte vill. Flirten säger: jag vill – jag vill att vi testar hela livet ihop. Och så testade de det. När hon var trettiosex kom första barnet, när hon var trettiosju gifte de sig, när hon var trettionio kom andra barnet och när hon var fyrtioett kom tredje. Det har inte varit så lätt som det låter alla gånger, men det har hela tiden varit något båda vill. Jag vet, det här är en en på miljarden-historia, men jag gillar den ändå. Den finns nära mig och den ger lite hopp om att även om det känns som att allt har skitit sig för all framtid, så kan det faktiskt sluta skita sig imorgon.

Jag var tjugonio och singel när min kollega berättade det här för mig. Efter allt jag varit med om var jag helt övertygad om att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och barn, det var inte ens något som fanns i min tankevärld. Två månader senare träffade jag Alex. Iförd samma tunika som jag har på jobbet idag. Alltså JAG var iförd den, inte Alex.

Hur som helst. Det går inte att veta vad som händer. Imorgon kan ett helt nytt liv börja. Med med barn, utan barn, i ensamhet eller med någon. Och jag behöver inte känna mig så sabla stressad över Isaks eventuella syskons vara eller icke vara bara för att jag är trettiofem. Jag kanske blir gravid om ett år. Eller så blir jag inte det och då är det okej. Jag saknar inget, även fast omvärlden stressar mig att tro att jag gör det.

20140207-074426.jpg

 

Continue Reading