Hej från Nordvärmland

Hänger i Branäs. Dagarna flyter på liksom. Vaknar, läser, stickar, går ut och rullar i snön med barnen. Kvartar på soffan efter lunch, tänder en brasa, mölar chips, åker en tur upp på berget. Fnissar åt Lilla Berlin (alltså hur är det ens möjligt att vara så rolig som Ellen Ekman är HELA tiden?). Isak är besatt av att köra omkring på sparken och Karl vill bara vare ute bland all ”nööö”. Ja ni fattar. Vi lever livet, så att säga.

Det hade gärna fått vara så här jämt, men det kommer det så klart inte vara. Istället är de här dagarna ett sista djupt andetag innan mars fortsätter med en utställning jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska ansvara för och en rapport jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska vara redaktör för. Försöker att inte sabba de här dagarna med att oroa mig för mycket, men det är svårt. Det är det ju. Någon sade till mig en gång att oro är en helt värdelös känsla som inte leder till något annat än att du mår dåligt. Det är inte helt sant. Oro leder mig ofta in på Tradera vilket i slutändan ofta leder mig till en massa nya, begagnade kläder. Ja jag vet, jag har ett problem. Men jag har även möjlighet att misslyckas med rapporter och utställningar i en grön blus med öppen rygg som jag knep för 37 spänn:

Continue Reading

Att ta sig i buco nero

Ni är många som har kontaktat mig och frågat vad jag menar med ”buco nero” i det här inlägget. Skoja! Ingen har kontaktat mig – jag tänker berätta det här ändå.

Buco nero råkade nämligen bli mitt favorituttryck i julas när jag bokade in fyrtio personer från min avdelning på restaurangen med samma namn här i Stockholm. De marknadsför sig som en italiensk restaurang, vilket kändes lite nervöst. Vi hade just då fem personer som kommer från Italien på avdelningen. Och fyra av de här fem personerna har extremt starka åsikter om vad som är italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli), vad som är god italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli) och vilken som är den enda pizza som får kallas pizza (margarita – som enligt dem kommer från Napoli). Jag misstänker att de driver lite med bilden av sig själva, men det gjorde det inte mindre jobbigt när jag presenterade Buco Nero för dem och fick en äcklad min till svar. (obs ej DET buco nero, utan restaurangen)

– So is this restaurant really called Buco Nero?
– Yes?
– Buco? Nero?
– Yes?!
– Sofia. First of all: you can’t google that. And second: the owner… well, the owner simply can’t be Italian. Buco Nero sort of means dark hole.
– Well, it is in a basement sort of…?
– Yeah. Not THAT kind of a dark hole. More like a ”put it in your buco nero” kind of hole.

Ja och där satt den. Solen som inte skiner, tillika mitt nya favorituttryck.

Ps – det verkar finnas dialektala skillnader i hur ”buco nero” används, men det kan jag tyvärr inte ta hänsyn till

Ps igen – jag googlade så klart (det gjorde även min chef) – inget farligt hände från internet i Sverige

Ps igen och igen – ägaren till Buco Nero i Stockholm kommer från Balkan, och gör svingod mat. Gå dit om ni har vägarna förbi! Till och med vår italienska crew älskade det – även om det inte var klassisk napolitansk mat.

Continue Reading

I en hage

Det finns en meme som hävdar att fler människor dör av ko-attacker per år än vad de gör av haj-attacker. Jag har valt att tro på det utan att över huvud taget kolla upp sanningshalten. Det känns nämligen som en av de typiska jättesanna sakerna som bara kan dyka upp i en meme.

Alex föräldrar bor på en gård och på den gården har även hans farbröder och hans farmors syster med sambo hus. Jag älskar det här stället. Om något är en lisa för själen i mitt liv, så är det att få komma dit en helg då och då. En av farbröderna har hursomhelst precis gått i pension. I och med detta har han och hans fru sålt lägenheten i Södertälje, gjort om sitt hus på gården från sommarstuga till permanent boende och flyttat dit på heltid. Nu är de helt tokiga i att dra in en massa djur på gården, så minst två nya katter och en hund har kommit. Utöver det finns numera ett gäng höns och en tupp plus två kor. Någon typ av fjällko som bara ska få ströva omkring där utan tjur och med andra ord inte göra så mycket mer än att vara livsnjutare. Jag tycker att detta är åttio procent bra och tjugo procent dåligt eftersom att deras gigantiska hage lades över Sabbats gravplats. Inte för att jag särskilt ofta gick dit och sörjde, men det kändes ändå hårt att vår fina lilla piratkatts sista och eviga vila ska bli störd av marscherande klövar. Eller så är det bara ett fint tecken på att livet fortsätter.

I alla fall. Den där memen. Om den ens stämmer så handlar det så klart om människor oftare kommer i kontakt med kor än vad de gör med hajar. Av de människorna som kommer i kontakt med korna lär väl en stor del vara för korkade för att inte ställa sig bakom kon och det är förmodligen där de sparkas ihjäl. Men om vi bortser från det, och istället fokuserar på att jag gick in i kohagen idag, så kan vi ju faktiskt säga att jag har gjort något mycket tuffare än att gå ner i en hajbur vid Sydafrikas kust den här helgen. Eller hur?

Tja!
Continue Reading

Pip!

Ja herregud vad tiden går. Mina bidrag här under åren är lätträknade, men utanför bloggen har livet varit späckat. Med vad kan jag dock inte riktigt minnas så här i efterhand, men ni som hänger kvar här kan ju lite på att det blir en härlig årslista i vanlig ordning. Ganska snart.

Nej, men nu hör jag hur Karl har kastat något i golvet i rummet bredvid och skapat kalabalik – så det här var väl allt för den här gången.

Hepp!

 

Continue Reading

Hemma!

Jaha. Swoooooosh. En vecka är över. Tidens gång är det obehagligaste jag vet. Dels för att den är så snabb, men också för att den kommer att vara så himla långsam nu när jag bygger upp den här sidan igen. VARFÖR GJORDE JAG INTE SOM JAG TÄNKTE FRÅN BÖRJAN? Sak jag ångrar bittert just nu. Men men. Man lär sig ju rätt mycket på att vara dum ska ni veta, så vad som än händer med den här bloggen i framtiden, kommer jag aldrig mer lita på en supportperson som säger ”jaja, men sedan loggar du bara in och fortsätter som vanligt”. För så var det ju inte alls. Som tur är, gjorde jag en exportfil av bloggen i mitten av augusti. Som synd är fixade jag om temat jag älskade och inte alls kan minnas vad det heter, och alla kategorier efter det.

Hursomhelst. Nu ska jag börja läsas en ny bok (Vassa föremål av Gillian Flynn), tycka synd om mig själv (pga begynnande ryggskott) och äta helt sjukt goda knäckemackor med dijonsenap, ost och tomat. Hej så länge!

Continue Reading

Lite problem här

Som ni märker går det skitdåligt att byta webbhotell. I eftertankens kranka blekhet osv skulle jag hållit mig till min ursprungliga plan. Nu blir inte ens bilderna rätt. Och temat jag kämpade med häromveckan? Som bortblåst. Mon dieu! Aja. Får styra upp detta när jag kommer hem. Skål!

image

Continue Reading

Lever livet

Har spenderat större delen av dagen vid en pool med gårdagens mascara under ögonen, ett ljummet glas vin i handen och Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie på plattan (tack för tips!!). Under ett parasoll givetvis. Gillar fortfarande inte att vara i direkt sol sådär överdrivet mycket, men nu när jag är medelålders är jag tydligen ändå tillräckligt gammal för att uppskatta solsemester i några dagar.

Saker som hjälper solsemestern på traven: natten. Vi bor mitt i ett naturreservat, under en stjärnhimmel som är helt ostörd från stadsljus. Jag vet inte hur jag ska beskriva den, men den är ta mig fan helt fuck butt amazing om ni ursäktar.

Så. Nu ska jag fortsätta läsa bok.

Continue Reading

3 x utflykt i Skåne

I tisdags åkte vi en retrotur ner till Skåne. Retro som i: varm bil utan luftkonditionering plus saft i petflaska (sirapsflaska hade ju varit lite mer true, men vi hade ingen över den här gången tyvärr). Eftersom att Isak är ett barn med helt vansinnigt mycket energi till övers, blir det minst en utflykt om dagen. Här är några av ställena vi besökt hittills:

Tekniska och Sjöfartsmuseet plus Kommendanthuset

Egentligen skulle vi till Hyllie vattenpark som är gratis, men det där fina vädret som alla skåningar skrutit om i flödet de senaste veckorna var överspelat i onsdags. Femton grader och moln på förmiddagen tog oss till Tekniska & Sjöfartsmuseet istället. Det är svinbilligt inträde (60 kronor totalt för oss och då gäller inträdet även Malmöhus museum och slottet som ligger trehundra meter bort), men inte särskilt billig parkering så det jämnade ut sig. Luften är precis lika dålig som jag minns den där inne och jämfört med Tekniska museet i Stockholm är det ju rätt litet, MEN väl värt ett besök för alla ångmaskinsentusiaster (vi är minst tre i den här familjen). Dessutom har de gamla fina bilar, en ubåt som den som vågar kan gå in i (alltså inte Isak, eftersom att han inte litade på att den inte skulle åka iväg) och ett lekrum för barn upp till tio år. Bonus med det här besöket var alla utskällningar Alex gav dryga skolungdomar. Kan inte lova att ungdomarna är där varje dag dock.

Museet har inget eget kafé, men det finns ett i Kommendanthuset precis bredvid. Kaffet är dyrt (förväntar mig av någon anledning alltid Gran Canaria-priser anno 1997 när jag åker till Malmö), men de hade riktigt goda och prisvärda soppor kan jag tala om. Tyvärr envisas de med att göra sina egna chokladbollar, så det blev ingen delicatoboll för mig – men men. This to shall pass osv.

Här äter i alla fall hipsterbarnet Isak upp min surdegsmacka innan han ger sig på sina pannkakor med glass. Fem minuter senare hoppade en kråka och en mås upp på bordet och slogs om en pannkaksbit (måsen vann), vilket lämnade Isak imponerad, förvånad och lite kränkt. Men som tur var hann han bli mätt innan det:

 

Statarmuseet, Torups slottscafé och Torups bokskog

Utanför Bara ligger Statarmuseet. Bara är bara ångest för mig – en riktig håla som jag arbetade i alldeles för länge en gång i tiden – men Statarmuseet är fantastiskt. Så det besöker vi varje gång vi åker till Skåne för att vi 1) älskar museum, 2) älskar arbetarhistoria och 3) älskar att fika i naturnära miljö. Förr, det vill säga för mindre än ett år sedan, gick det att göra sina egna våfflor här – men nu är det ny regi och våfflorna är borta. Det gör inget för de har fortfarande grahamsmuffins med färskost och sylt och saltlakritskola som är så vansinnigt god att ja… att du vill tacka livet om du äter en. Dessutom har de ladugårdsdjur, föreläsningar, uteleksaker för kidsen och en helt och hållet rafflande liten butik. OCH jättegott kaffe som serveras i för små, skira koppar, så det är tur att påtåren är fri och oändlig.

På promenadavstånd, om man inte tar bilen, ligger först Torups slott med tillhörande kafé och en liten utställning om Torup, och sedan Torups bokskog med ytterligare ett kafé, en damm, en skogslekpark, slingor att springa, träd att titta på och myggor att ätas upp av. Det finns massa matsäcksplatser där, så den som är fixig kan ta med sig eget. Det var inte vi, så efter att vi fikat på Statarmuséet fikade vi på slottscaféet. De är inte toppen på vegetariskt utbud, men de gör en djurfri macka om du ber dem.

Gramhamsmuffins, kolor och utsikt mot ett dött träd.

 

Trollenäs slott och antikhandel

Traditionsenligt posörfoto framför slottet.

Trollenäs slott besöker vi också i princip varje gång vi åker till Skåne. Det ligger ut mot Eslöv och den som vill kan åka via Marieholm på vägen dit (lite beroende varifrån man kommer). Marieholm är inte ett jättelevande samhälle, men det ger en fin bilresa.

Hur som helst. Slottet får du inte gå in, men slottsträdgården är vansinnigt fin med en bäck, tillhörande damm och en massa broar. Dessutom har de ett kafé med Skånes nästan bästa fika, skulle jag våga påstå efter att ha fikat mig igenom i princip hela landskapet.  På ovanvåning finns en antikloppis med svindyra (men säkert prisvärda) antikmöbler och ett galleri med konst jag inte gillar. På promenadavstånd från slottet finns ytterligare en antikhandel med inte fullt så dyra grejer, där jag alltid vill handla.

I år såg vi bara änder vid vattnet, men tidigare år har jag sett mård! Och någon typ av fisk samt, i runda slängar, en miljard ekorrar. Älskar denna plats!

Frappé (som jag kallar det, men här hette det frappe tydligen) och veggomacka med marinerad kronärtskocka.

Nej, som synes räds vi inte de vita giften, gluten och socker, på våra turer inte. Och tur är väl det med tanke på vad det gör för livskvalitén.

Så. Det var det hele. Åk till de här ställena om ni besöker Skåne och tacka mig sedan.

 

Continue Reading

Några datum värda att notera sedan pausen

Den 9 december

Samma dag som jag bestämde mig för att ta en paus hade jag varit på ett så kallat aurorasamtal, som erbjuds förlossningsrädda personer. Jag är inte jätteförlossningsrädd, men jag känner instinktivt att jag inte vill föda nära fem kilo barn på igångsättning igen och mina barnmorska (som är bra) tyckte att det bästa ändå var att jag gick och pratade med någon om detta. För att jag skulle slippa lägga energi på oro i onödan. Och ja, det hjälpte ju till viss del, för aurorabarnmorskan var en sådan idiot att jag lägger betydligt mer tid på att vara arg än att oroa mig över eventuell igångsättning nu.

Hennes enda mål med vårt samtal var att övertyga mig om att snitt är det sämsta som finns. Som övertalningsteknik använde hon samma tonfall som många har när de berömmer hundar och hänvisade hela tiden till min förra förlossning som fantastisk. Att jag själv inte var jättepeppad på att smärtstillande inte hade hjälpt, att det gjorde så ont att jag inte ens kunde flytta mig lite åt vänster när barnmorskan bad mig och att jag förlorade 2,4 liter blod och således inte kunde lyfta mitt barn själv på två dagar för att jag var för yr – ja det var ju bara MIN upplevelse av det. Förlossningen var objektivt sett fantastisk. Och där trodde jag att vi hade samtalet just på grund av MIN upplevelse av första förlossningen. Little did I know. Kände mig som världens mest bortskämda person, som hade råkat få lite ont under första förlossningen och nu ville föda helt smärtfritt.

I min journal fanns fullt av felaktigheter. Den mest irriterande var att jag svarade bra på lustgasen. Jag hatade lustgasen. HATADE. Den näst mest irriterande var att jag svarade bra på epiduralen som fick sättas om. Det kunde ändå denna sorgliga uppenbarelse till samtalsperson hålla med om, att det var lite konstigt att de hade skrivit att jag svarade bra på något som fick göras om. Så hon lovade att lägga till i min journal att jag behöver högre doser av smärtstillande, eftersom att hon trodde att det var det som var problemet. När jag sedan kom till min ordinarie barnmorska stod det inget alls om högre doser i min journal. Tack? Bästa barnmorskan kunde i alla fall lägga till det i efterhand. Dessutom fick jag tid för tillväxtultraljud i vecka 37, så att de då kan göra en bedömning om detta barn också blir gigantiskt. Vi får se vad som händer efter det. Förmodligen något fantastiskt för att jag är en sådan DUKTIG HUND.

Den 14 december

Efter flera nätter av dålig sömn, en triljard deadlines på jobbet och en julmiddag som jag arrangerade fick jag en blödning på kvällen. Prick fem över tio märkte jag den. Vårdguiden slussade mig vidare till Förlossningen i Huddinge och där tyckte de att jag skulle åka in på direkten. Inte för att det lät farligt, utan för att jag skulle slippa oroa mig. Några minuter senare lyckades jag beställa taxin till fel adress och fick jogga en halv kilometer. Det gick ändå bra. De var fantastiska på Förlossningen och undersökte mig länge och väl, innan de konstaterade att min moderkaka eventuellt ligger för långt ner och att jag borde gå ner i arbetstid för att jag jobbar på tok för mycket i förhållande till min sömnbrist och pågående graviditet. Jag har fått ett ultraljud den 14 januari för att kolla moderkakan. Samma dag ska jag på samtal för eventuell sjukskrivning på X antal procent. Bra med detta var att mina aversioner mot Huddinge som jag fick efter aurorasamtalet försvann helt, tack vare helt otroligt fin och bra personal på Förlossningen.

IMG_0905
Bild på frostiga blad som jag tog på vägen hem från julmiddagen – helt ovetande om att jag samtidigt blödde.

Den 18 december

Träffade min barnmorska och fick svar från glykosbelastningen jag gjorde tre veckor tidigare. Vet ni? Jag har inte graviditetsdiabetes. Inte alls. Jag har däremot en helt fantastisk förmåga att bryta ner socker! Vilket så klart måste betyda att det är extra bra för mig att äta massor av socker, om jag nu är så fiffig med att bryta ner det. Varför ha en sådan superkraft i onödan liksom?

Den 28 december

Lemmy dog. Det var inte så oväntat, men likväl mycket tråkigt. Så nej, jag fick aldrig se Motörhead.

 

Continue Reading

Stoppa mig. 

Jag börjar få för mig att jag ska söka en distanskurs på högskola i vår. ”Ja men jag är ju ändå hemma!”

Detta får inte hända! 2013 gick jag en distanskurs i projektledning samtidigt som jag jobbade halvtid och var föräldraledig halvtid och det var döden så jobbigt. Mitt psyke var som schablonbilden av gråtande barn på tavlor. Eller kanske mer som ett helvetesgap. Vill minnas att jag skällde ut Alex när han frågade hur det gick för mig. Men jag bet i alla fall inte sönder kurslitteraturen som jag gjorde när jag hade hemtenta på Staten av Platon! Vet ni att han inte kommer fram till ett skit i den boken?

Hur som helst. Nu kommer jag ju inte börja jobba deltid förrän efter sommaren – men alltså… Vara hemma med barn efter asstressigt år, läka ihop efter förlossning, hinna blogga och stickpodda och läsa och träna och göra kravlösa saker för en gångs skull och då samtidigt försöka plugga? När jag får sådan prestationsångest att jag gråter av inlämningsuppgifter och svär åt barn? Nej. Jag ska nog hia mig lite (ursäkta skånskt uttryck, men ibland är det bara det som funkar). 
Jo och så ska ju jag och Katta dra igång ett poddprojekt. Och det skulle ju vara trist om skolböcker stod vägen för vår briljans… Eller hur?

PS. Rutinultraljudet var idag. Allt såg bra ut. Vi fortsätter att hålla Isak förvirrad. 

Continue Reading