Kronofogden och jag, uppföljningen

För över fyra år sedan skrev jag det här inlägget om hur jag blev blåst på en hyra av en kille och att jag till slut lade upp ett fall hos kronofogden. Det där fallet har legat kvar. Jag har hört av mig till fogden då och då och kollat hur det ser ut, men nej – personen i fråga tjänar inga pengar, och då kan de inte heller kräva honom på något.

Varje år betalas en avgift för att ärendet ska hållas igång. Avgiften ändras från år till år och har hittills varit max en tusenlapp om året. Rimligt. I januari fick jag hem årets besked och då låg avgiften på nästan femtusen. Inte rimligt.

Jag har varit i kontakt med fogden om detta och funderat på om jag ska avsluta målet helt och bara kasta bort tio år av avgifter, samt se mig besegrad. Eller om jag ska fortsätta driva frågan. När jag lade in målet var jag så jävla förbannad så jag valde alternativet att den svarande även skulle betala alla avgifter. Plus ränta. I slutändan skulle jag få tillbaka mina femtusen alltså. Men samtidigt. Det är en del pengar att ligga ute med och tio år har gått. Hur länge är det rimligt att vara förbannad? Och ja, jag är en ganska principfast person – men principer kan också bli rätt löjliga med åren. Jag ställde in mig på att lägga ner målet helt. Men så hände något!

Den svarande messade mig häromdagen och ville komma i kontakt med mig angående en skuld. Jaha tänkte jag, jag vill minsann inte ha kontakt med dig, så jag svarade ”Hej på dig! Det var inte igår. Det går bra att swisha över pengarna för den där gamla hyran till det här numret. Allt gott! /Sofia”.

”Allt gott”. Sannerligen min bästa fras, för att den är så vidrigt självgod.

Trots ”allt gott” kom jag inte undan telefonsamtal dock, så igår fick vi i alla fall höras. Killen ifråga försöker styra upp sitt liv och erbjöd sig att betala av sin skuld under tre månader till mig. Jag vet inte varifrån detta kom, men det verkar som om Kronofogden kontaktat honom efter att jag kontaktat dem i år. I den här vevan har det blivit så att hans nuvarande sambo dragits in i allt eftersom att de är skrivna på samma adress. Eller något. Ingen aning. Kontentan är att han vill styra upp sitt liv. Jag kommer, kanske, om jag har tur, få tillbaka mina pengar. Och den här killen kommer kanske, om han och hans nära har tur, att lyckas vända livet på rätt håll. Händer allt detta kan ni ge er fan på att jag tänker se lika fräsch och glad ut som människan på bilden till det här inlägget.

Continue Reading

Vabruari to Vabruars

Imorse var jag så trött att det sved i skinnet. Igår med. Kan ju vara pga rådande sömnbrist. Men det stämmer mer in på tröttheten jag känner innan jag blir sjuk. Och med tanke på att vi hämtade hem Karl med 40 graders feber idag igen känns ju inte det helt orimligt. Återstår att se hur kvinnodagen tillbringas (vågar inte skriva ”spenderas” i rädsla för språkpoliser ), med andra ord. Kanske under täcket, kanske på en myndighet. I väntan på den spännande utvecklingen i mitt liv kan vi väl kolla på den här fina som jag stal från Kattiskattas facebook?

Continue Reading

Hej från Nordvärmland

Hänger i Branäs. Dagarna flyter på liksom. Vaknar, läser, stickar, går ut och rullar i snön med barnen. Kvartar på soffan efter lunch, tänder en brasa, mölar chips, åker en tur upp på berget. Fnissar åt Lilla Berlin (alltså hur är det ens möjligt att vara så rolig som Ellen Ekman är HELA tiden?). Isak är besatt av att köra omkring på sparken och Karl vill bara vare ute bland all ”nööö”. Ja ni fattar. Vi lever livet, så att säga.

Det hade gärna fått vara så här jämt, men det kommer det så klart inte vara. Istället är de här dagarna ett sista djupt andetag innan mars fortsätter med en utställning jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska ansvara för och en rapport jag inte alls kan sätta ihop men ändå ska vara redaktör för. Försöker att inte sabba de här dagarna med att oroa mig för mycket, men det är svårt. Det är det ju. Någon sade till mig en gång att oro är en helt värdelös känsla som inte leder till något annat än att du mår dåligt. Det är inte helt sant. Oro leder mig ofta in på Tradera vilket i slutändan ofta leder mig till en massa nya, begagnade kläder. Ja jag vet, jag har ett problem. Men jag har även möjlighet att misslyckas med rapporter och utställningar i en grön blus med öppen rygg som jag knep för 37 spänn:

Continue Reading

Att ta sig i buco nero

Ni är många som har kontaktat mig och frågat vad jag menar med ”buco nero” i det här inlägget. Skoja! Ingen har kontaktat mig – jag tänker berätta det här ändå.

Buco nero råkade nämligen bli mitt favorituttryck i julas när jag bokade in fyrtio personer från min avdelning på restaurangen med samma namn här i Stockholm. De marknadsför sig som en italiensk restaurang, vilket kändes lite nervöst. Vi hade just då fem personer som kommer från Italien på avdelningen. Och fyra av de här fem personerna har extremt starka åsikter om vad som är italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli), vad som är god italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli) och vilken som är den enda pizza som får kallas pizza (margarita – som enligt dem kommer från Napoli). Jag misstänker att de driver lite med bilden av sig själva, men det gjorde det inte mindre jobbigt när jag presenterade Buco Nero för dem och fick en äcklad min till svar. (obs ej DET buco nero, utan restaurangen)

– So is this restaurant really called Buco Nero?
– Yes?
– Buco? Nero?
– Yes?!
– Sofia. First of all: you can’t google that. And second: the owner… well, the owner simply can’t be Italian. Buco Nero sort of means dark hole.
– Well, it is in a basement sort of…?
– Yeah. Not THAT kind of a dark hole. More like a ”put it in your buco nero” kind of hole.

Ja och där satt den. Solen som inte skiner, tillika mitt nya favorituttryck.

Ps – det verkar finnas dialektala skillnader i hur ”buco nero” används, men det kan jag tyvärr inte ta hänsyn till

Ps igen – jag googlade så klart (det gjorde även min chef) – inget farligt hände från internet i Sverige

Ps igen och igen – ägaren till Buco Nero i Stockholm kommer från Balkan, och gör svingod mat. Gå dit om ni har vägarna förbi! Till och med vår italienska crew älskade det – även om det inte var klassisk napolitansk mat.

Continue Reading

I en hage

Det finns en meme som hävdar att fler människor dör av ko-attacker per år än vad de gör av haj-attacker. Jag har valt att tro på det utan att över huvud taget kolla upp sanningshalten. Det känns nämligen som en av de typiska jättesanna sakerna som bara kan dyka upp i en meme.

Alex föräldrar bor på en gård och på den gården har även hans farbröder och hans farmors syster med sambo hus. Jag älskar det här stället. Om något är en lisa för själen i mitt liv, så är det att få komma dit en helg då och då. En av farbröderna har hursomhelst precis gått i pension. I och med detta har han och hans fru sålt lägenheten i Södertälje, gjort om sitt hus på gården från sommarstuga till permanent boende och flyttat dit på heltid. Nu är de helt tokiga i att dra in en massa djur på gården, så minst två nya katter och en hund har kommit. Utöver det finns numera ett gäng höns och en tupp plus två kor. Någon typ av fjällko som bara ska få ströva omkring där utan tjur och med andra ord inte göra så mycket mer än att vara livsnjutare. Jag tycker att detta är åttio procent bra och tjugo procent dåligt eftersom att deras gigantiska hage lades över Sabbats gravplats. Inte för att jag särskilt ofta gick dit och sörjde, men det kändes ändå hårt att vår fina lilla piratkatts sista och eviga vila ska bli störd av marscherande klövar. Eller så är det bara ett fint tecken på att livet fortsätter.

I alla fall. Den där memen. Om den ens stämmer så handlar det så klart om människor oftare kommer i kontakt med kor än vad de gör med hajar. Av de människorna som kommer i kontakt med korna lär väl en stor del vara för korkade för att inte ställa sig bakom kon och det är förmodligen där de sparkas ihjäl. Men om vi bortser från det, och istället fokuserar på att jag gick in i kohagen idag, så kan vi ju faktiskt säga att jag har gjort något mycket tuffare än att gå ner i en hajbur vid Sydafrikas kust den här helgen. Eller hur?

Tja!
Continue Reading

Pip!

Ja herregud vad tiden går. Mina bidrag här under åren är lätträknade, men utanför bloggen har livet varit späckat. Med vad kan jag dock inte riktigt minnas så här i efterhand, men ni som hänger kvar här kan ju lite på att det blir en härlig årslista i vanlig ordning. Ganska snart.

Nej, men nu hör jag hur Karl har kastat något i golvet i rummet bredvid och skapat kalabalik – så det här var väl allt för den här gången.

Hepp!

 

Continue Reading

Hemma!

Jaha. Swoooooosh. En vecka är över. Tidens gång är det obehagligaste jag vet. Dels för att den är så snabb, men också för att den kommer att vara så himla långsam nu när jag bygger upp den här sidan igen. VARFÖR GJORDE JAG INTE SOM JAG TÄNKTE FRÅN BÖRJAN? Sak jag ångrar bittert just nu. Men men. Man lär sig ju rätt mycket på att vara dum ska ni veta, så vad som än händer med den här bloggen i framtiden, kommer jag aldrig mer lita på en supportperson som säger ”jaja, men sedan loggar du bara in och fortsätter som vanligt”. För så var det ju inte alls. Som tur är, gjorde jag en exportfil av bloggen i mitten av augusti. Som synd är fixade jag om temat jag älskade och inte alls kan minnas vad det heter, och alla kategorier efter det.

Hursomhelst. Nu ska jag börja läsas en ny bok (Vassa föremål av Gillian Flynn), tycka synd om mig själv (pga begynnande ryggskott) och äta helt sjukt goda knäckemackor med dijonsenap, ost och tomat. Hej så länge!

Continue Reading

Lite problem här

Som ni märker går det skitdåligt att byta webbhotell. I eftertankens kranka blekhet osv skulle jag hållit mig till min ursprungliga plan. Nu blir inte ens bilderna rätt. Och temat jag kämpade med häromveckan? Som bortblåst. Mon dieu! Aja. Får styra upp detta när jag kommer hem. Skål!

image

Continue Reading

Lever livet

Har spenderat större delen av dagen vid en pool med gårdagens mascara under ögonen, ett ljummet glas vin i handen och Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie på plattan (tack för tips!!). Under ett parasoll givetvis. Gillar fortfarande inte att vara i direkt sol sådär överdrivet mycket, men nu när jag är medelålders är jag tydligen ändå tillräckligt gammal för att uppskatta solsemester i några dagar.

Saker som hjälper solsemestern på traven: natten. Vi bor mitt i ett naturreservat, under en stjärnhimmel som är helt ostörd från stadsljus. Jag vet inte hur jag ska beskriva den, men den är ta mig fan helt fuck butt amazing om ni ursäktar.

Så. Nu ska jag fortsätta läsa bok.

Continue Reading

3 x utflykt i Skåne

I tisdags åkte vi en retrotur ner till Skåne. Retro som i: varm bil utan luftkonditionering plus saft i petflaska (sirapsflaska hade ju varit lite mer true, men vi hade ingen över den här gången tyvärr). Eftersom att Isak är ett barn med helt vansinnigt mycket energi till övers, blir det minst en utflykt om dagen. Här är några av ställena vi besökt hittills:

Tekniska och Sjöfartsmuseet plus Kommendanthuset

Egentligen skulle vi till Hyllie vattenpark som är gratis, men det där fina vädret som alla skåningar skrutit om i flödet de senaste veckorna var överspelat i onsdags. Femton grader och moln på förmiddagen tog oss till Tekniska & Sjöfartsmuseet istället. Det är svinbilligt inträde (60 kronor totalt för oss och då gäller inträdet även Malmöhus museum och slottet som ligger trehundra meter bort), men inte särskilt billig parkering så det jämnade ut sig. Luften är precis lika dålig som jag minns den där inne och jämfört med Tekniska museet i Stockholm är det ju rätt litet, MEN väl värt ett besök för alla ångmaskinsentusiaster (vi är minst tre i den här familjen). Dessutom har de gamla fina bilar, en ubåt som den som vågar kan gå in i (alltså inte Isak, eftersom att han inte litade på att den inte skulle åka iväg) och ett lekrum för barn upp till tio år. Bonus med det här besöket var alla utskällningar Alex gav dryga skolungdomar. Kan inte lova att ungdomarna är där varje dag dock.

Museet har inget eget kafé, men det finns ett i Kommendanthuset precis bredvid. Kaffet är dyrt (förväntar mig av någon anledning alltid Gran Canaria-priser anno 1997 när jag åker till Malmö), men de hade riktigt goda och prisvärda soppor kan jag tala om. Tyvärr envisas de med att göra sina egna chokladbollar, så det blev ingen delicatoboll för mig – men men. This to shall pass osv.

Här äter i alla fall hipsterbarnet Isak upp min surdegsmacka innan han ger sig på sina pannkakor med glass. Fem minuter senare hoppade en kråka och en mås upp på bordet och slogs om en pannkaksbit (måsen vann), vilket lämnade Isak imponerad, förvånad och lite kränkt. Men som tur var hann han bli mätt innan det:

 

Statarmuseet, Torups slottscafé och Torups bokskog

Utanför Bara ligger Statarmuseet. Bara är bara ångest för mig – en riktig håla som jag arbetade i alldeles för länge en gång i tiden – men Statarmuseet är fantastiskt. Så det besöker vi varje gång vi åker till Skåne för att vi 1) älskar museum, 2) älskar arbetarhistoria och 3) älskar att fika i naturnära miljö. Förr, det vill säga för mindre än ett år sedan, gick det att göra sina egna våfflor här – men nu är det ny regi och våfflorna är borta. Det gör inget för de har fortfarande grahamsmuffins med färskost och sylt och saltlakritskola som är så vansinnigt god att ja… att du vill tacka livet om du äter en. Dessutom har de ladugårdsdjur, föreläsningar, uteleksaker för kidsen och en helt och hållet rafflande liten butik. OCH jättegott kaffe som serveras i för små, skira koppar, så det är tur att påtåren är fri och oändlig.

På promenadavstånd, om man inte tar bilen, ligger först Torups slott med tillhörande kafé och en liten utställning om Torup, och sedan Torups bokskog med ytterligare ett kafé, en damm, en skogslekpark, slingor att springa, träd att titta på och myggor att ätas upp av. Det finns massa matsäcksplatser där, så den som är fixig kan ta med sig eget. Det var inte vi, så efter att vi fikat på Statarmuséet fikade vi på slottscaféet. De är inte toppen på vegetariskt utbud, men de gör en djurfri macka om du ber dem.

Gramhamsmuffins, kolor och utsikt mot ett dött träd.

 

Trollenäs slott och antikhandel

Traditionsenligt posörfoto framför slottet.

Trollenäs slott besöker vi också i princip varje gång vi åker till Skåne. Det ligger ut mot Eslöv och den som vill kan åka via Marieholm på vägen dit (lite beroende varifrån man kommer). Marieholm är inte ett jättelevande samhälle, men det ger en fin bilresa.

Hur som helst. Slottet får du inte gå in, men slottsträdgården är vansinnigt fin med en bäck, tillhörande damm och en massa broar. Dessutom har de ett kafé med Skånes nästan bästa fika, skulle jag våga påstå efter att ha fikat mig igenom i princip hela landskapet.  På ovanvåning finns en antikloppis med svindyra (men säkert prisvärda) antikmöbler och ett galleri med konst jag inte gillar. På promenadavstånd från slottet finns ytterligare en antikhandel med inte fullt så dyra grejer, där jag alltid vill handla.

I år såg vi bara änder vid vattnet, men tidigare år har jag sett mård! Och någon typ av fisk samt, i runda slängar, en miljard ekorrar. Älskar denna plats!

Frappé (som jag kallar det, men här hette det frappe tydligen) och veggomacka med marinerad kronärtskocka.

Nej, som synes räds vi inte de vita giften, gluten och socker, på våra turer inte. Och tur är väl det med tanke på vad det gör för livskvalitén.

Så. Det var det hele. Åk till de här ställena om ni besöker Skåne och tacka mig sedan.

 

Continue Reading