Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading

Nu träningsbloggar jag inte längre

Idag lade vi ner Move it Mama. Det var jag som förde det på tal häromdagen, att jag inte hinner träna, fan, jag vill nog inte ens träna nu. Eller jo, jag vill vara uppe i träningsnivån som gör att det blir roligt, men jag kommer ju aldrig dit känns det som. Nu känns det bara som röva och när motivationen och orken tryter till att träna, så finns det knappast något över till att skriva om det. Men aj vad sorgligt det kändes ändå, att trycka på ”publicera” på det sista inlägget. Tre och ett halvt fina år som träningsbloggare har det trots allt fått vara. Vi ville aldrig vara en ”kost- och träningsblogg”, vi ville aldrig gå med på att ”hälsa” kidnappades av rawfood- och viktminskningssekter. Vi ville få lyfta vår skrot, springa våra mil och samtidigt få äta våra chips. En motpol till alla andra tråkiga träningsbloggar. Jag tyckte ändå att vi lyckades rätt bra med det.

Kommer jag skriva om träning här nu? Tjaaaa, det får vi väl se. Till att börja med vore det väl trevligt om jag skrev här över huvud taget? Oftare än en gång i månaden alltså.

Continue Reading

Hej då Leonard

En dag till den här veckan började i tårar. Leonard Cohen dog. Aj mitt hjärta, vad ledsen det gjorde mig. Några få artister har följt med mig genom hela livet och Leonard är en av dem. Jag kan inte påstå att jag älskade honom när jag var sex år och kär i bröderna Herrey (dock ej Per), men han fanns där i högtalarna hemma i Örebro. Genom hela uppväxten. 

Jag vet att ingen lever för alltid, men jag hoppades nog att han skulle göra det. Och skulle någon sjungande gubbe nu få Nobelpriset i litteratur hade jag hellre sett honom få det än Bob Dylan. Men nu blev det inte så och vi fick inte ha kvar honom för alltid heller. Lite sorgligt, kan jag tycka. 


Continue Reading

I’m a survivor!

Jag överlevde! Vill ni läsa mer om det kan ni gå hit, vill ni läsa de nominerade till Lilla Augustpriset (som jag pratade om) kan ni gå hit och vill ni se själva framträdandet kan ni klicka på bilden. Jag är igång från 1.13. I komplett panik, men har tydligen ett helt okej poker face ändå. Om min slöa ögonlock gav sig tillkänna vet jag inte, ity jag har inte vågat titta på klippet själv. Jag lever ganska bra på känslan av att ha varit med, än så länge.

august

Continue Reading

Högmod före fall

Ja men minns ni att jag skrev ett inlägg den 29 september? Om att jag kände mig usel efter att ha sett mig själv på youtube? Tydligen dödade inte det myten jag lurar mig själv med, om att jag är typ bäst i test när det kommer till att prata inför kameror och liknande. För när de ringde från Augustpriset i förrgår, för att fråga om jag vill vara med på scenen under nomineringskvällen imorgon och svara på frågor om Lilla Augustpriset så tackade jag ja. Sedan blev jag så nervös att det brusade lite avlägset i huvudet i en kvart. Och nu är jag fortfarande ganska så nervös, men mest glad och ganska så hedrad och jag tänker att det är ju ändå rätt många människor som överlevt att stå på en scen, inför en publik och en massa journalister i två minuter? Det är ju bara lite synd att detta sker mitt i min sömnbristsperiod så att jag kommer svara ”ööööh vahettereeee ööööh” på alla frågor och sedan förmodligen trilla av scenen i ett försök att se avslappnad ut. Men men. Det är smällar mitt ego får ta helt enkelt.

Continue Reading

Ett år senare

Det här kanske ni redan visste, men jag hade faktiskt ingen aning förrän jag satte de två bilderna nedan bredvid varandra, att jag var frikyrklig förra året! Tänk vad man hinner glömma va? Nu har vi i alla fall funnits i snart ett år, i en förbannad poddform. Fy fan vad kul det är, även om jag som vanligt får ångest av att tiden går så sabla fort. Rätt Avigt är också jättekul, men det är sådan stor skillnad på att vara med ibland i en podd med fem, och att vara med varenda gång i en podd med två.

På det här året har vi i alla fall spelat in 27 avsnitt (från och med måndag), pratat om nära nog tvåhundra böcker (om inte fler) och blivit ambassadörer för Augustpriset. Jag själv har under det här året hunnit föda ett barn och (i och med det?) fått en så hängande ögonlock att jag inte längre kan använda eyeliner. Det är ju faktiskt inte bara kul att åldras. Däremot är det sjukt kul att göra saker ihop med superproffset Katta. Hoppas jag får göra det i minst tio år till, om inte ända fram till och förbi pensionen (som kommer vilken dag som helst nu, med tanke på hur fort tiden går).

img_5861 14632744_10154026095967607_273378261_o

Continue Reading

Den bästa av dagar!

Från att ha varit en person som läser, blev jag en person som läser sparsamt och därifrån till en person som inte läste alls under ett år för att till slut bara känna att hela jag stagnerade i utveckling på grund av mitt ickeläsande. Av böcker alltså. Aftonbladet är legat mig varmt om hjärtat oavsett (vilket kanske också bidrog lite extra till den avstannade utvecklingen). Till slut började jag ju då i alla fall läsa igen och det var nog i grevens tid, för jag hade nästan slutat prata rent år 2014. Sedan hände ditten och datten och jag och Katta startade En förbannad podd och helt plötsligt var det i början av den här sommaren då jag trillade över Elizabeth Hands Generation Loss. Helvetet vilken bra bok! Den gick inte att släppa. Jag levde fortfarande kvar i den några veckor efter att jag hade läst ut den när Fridah på Skugge & CO hörde av sig och frågade om vi, alltså jag och Katta, ville intervjua Elizabeth (eller Liz, som jag tycker att jag får kalla henne nu) i vår podd. Haha, det kan du fethaja att vi ville!

Det här var i juni och mitten av augusti kändes orimligt långt fram i tiden. Men tiden går som bekant asfort och igår var det redan dags. Eftersom att jag är tidspessimist i grunden var jag på plats ungefär fyrtiofem minuter innan utsatt tid – precis lagom till fika. Det var nog tur, för jag var faktiskt sjukt nervös. Dels för att träffa Liz, men också för att prata engelska som spelas in och som folk sedan ska lyssna på i en tid där många gillar att anmärka på andras brister. Skulle jag ens komma ihåg något annat än hälsningsfraser och restaurangbeställningar? Ja hujeda mig och gud förbjude att man någon gång bara kunde slappna av och skita i skit.

I alla händelser. Jag kom ihåg hur jag gör när jag pratar engelska och Liz var världens mest avslappnade och fantastiska person. Jag glömde bort att vara nervös ända tills vi tryckte på inspelningsknappen, då kom jag ihåg det en liten stund, men sedan släppte det där med. Efter en intervju som enligt Elizabeth var den roligaste hon gjort på hela dagen (HURRA!!), gick vi och åt tillsammans med henne och Fridah. Vi avhandlade Donald Trump, svampförgiftning och varför vi älskar Cass Neary, som är antihjälten i Genration Loss (och Se mörkret, som släpptes häromdagen i svensk översättning – ni gör bäst i att köpa båda). Efter det var vi med på boksläpp, bokläsning och intervju av Sara Bergmark Elfgren och Helena Dahlgren. Sedan var det slut. Vi träffade några som kände igen oss från podden, vilket gav lite av en svindelkänsla måste jag säga. Efter det hade jag ganska bråttom hem på grund av amningsissues.

Hur som helst. Så himla rolig kväll. Så jäkla mycket kul vår lilla podd för med sig, inte bara när vi spelar in. På grund av en historia med många idioter i rollerna, är jag alltid inställd på att det jag gör kommer att mottas med hån och blir därför uppriktigt glad och lite förvånad när de flesta, trots allt, bara är så himla rara jämt. För att citera mitt barn ”jag älskar det här hundra, miljoner”.

Jag och min kompis Liz. Jag och min kompis Katta.

Continue Reading

När de egna sömnproblemen inte räcker

Nej men jag hatar tydligen att sova, för trots att jag inte klarar skräck längre sade jag ja när brorsan frågade om vi skulle se den här som ”nog inte var så äcklig”:

I ungefär tio minuter tittade jag. Sedan var jag tvungen att googla slutet, för att se hur bra allt skulle sluta. ”Bra”. Det var ungefär trippelt så obehagligt att läsa om filmen, som att faktiskt se den. Så nu kommer jag inte våga sova i ett hus med speglar i någonsin igen. 

Till mitt försvar så hade jag inte sett filmaffischen innan vi började kolla, och jag tyckte att min bror sade att den hette Kockhula. Hur obehagligt kan något som heter Kockhula vara liksom? Förmodligen inte ens hälften så obehagligt som något som heter Oculus. 

Continue Reading

Lättsam kvällsläsning

Läser just nu Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Om du inte har läst den: gör det. Den handlar om en palestinsk familjs öde när de tvingas på flykt av Israel. Boken börjar 1948 och fortsätter fram till och med någon gång för inte så länge sedan.

Den här boken är verkligen skitjobbig. Jag får lägga ifrån mig den hela tiden för att jag börjar gråta. Den kommer ju aldrig sluta vara aktuell så länge det finns krig i världen heller.

Hursomhelst. Det är lite för jobbig kvällsläsning det här, så jag har bestämt mig för att börja läsa serier istället. Mitt första lättsamma val föll på den här:

Antar att jag hatar mig själv undmedvetet. God natt?

Continue Reading

Titta jag pratar!

Helgen som gick poddade jag både i En förbannad podd och Rätt avigt. Både avsnittet ligger ute, så den hugade kan klicka på respektive bild för att komma vidare till lyssning. I sidopanelen här kan ni gå direkt in och gilla båda sidorna på Facebook om ni vill. Och i iTunes kan ni ge oss massa fina omdömen! Om ni vill. Om ni inte vill så behöver ni inte ge oss någonting.

En förbannad podd om Lollo av Linna Johansson, Mr Ripley och julkalendrar och andra tidsfördriv:

 

 

Rätt avigt med Anna Dandelion som gäst – om stickning, garnfärgning och annat livsviktigt den här gången:

 

Continue Reading