Bokmässan nio år senare

Så. Hemma från Bokmässan sedan två dagar. Mycket finns att säga, mycket bra har redan sagts. Jag kommer inte fördjupa mig i något just nu utan snor utan att blinka Breakfast Bookclubs lilla lista för en ytterst ytlig reflektion över mina två dagar där.

Bokmässan i ett ord:
Svettig

Färg:
Mossgrön. Fick av en slump med mig både en mossgrön t-shirt och en mossgrön blus. I syntet. Med hög hals. Så himla givet val på en mässa där det är en miljard människor och två fläktar.

Mingel:
Vi bjöds in på en hel del mingel under mässan, men jag är inte så mycket för att mingla runt längre. Inte så att jag ogillar det, men ofta tar det mer energi än vad det ger och jag är från början väldigt trött. Det är säkert ett dåligt val poddkarriärmässigt – men vi hade ju chips, öl och böcker på vandrarhemmet? Nöjde mig med Årets bok-minglet på fredagen och sedan tog vi tidiga kvällar like a lady.

Första planerade bokköpet:
Jennifer Niven Som stjärnor i natten inför intervjun med henne på lördagen (ni hittar den från och med imorgon på enforbannadpodd.se). Köpte den i Gilla Böckers monter när jag var mässfluffig och varm på fredagen. Lyckades ställa mig i världens segaste kassakö. Insåg när jag var nästan framme att jag inte alls var i kasskön, utan hade hamnat i signeringskön till Jennifer. TOPPRAFFEL! Bonus: en OERHÖRT trevlig person från förlaget kände igen mig på min röst! Så himla kul! Och så overkligt.

Första spontanköpet:
Jag spontanköpte tre bilder till barnen, som de kan få ha i vår nya lägenhet (som vi fortfarande inte skrivit kontrakt på, så de kanske helt enkelt får ha dem i vår gamla lägenhet, vad vet jag).

Formatet på bilden med bilderna är för övrigt en av anledningarna till att jag inte bloggar så ofta. Min telefon är helt enkelt inte kompatibel med WordPress och min dator är inte kompatibel med något. Jag har lagt tio minuter på att försöka vända bilden. Men alltså… lång historia kort: jag har PMS och könsord har förekommit. Det gick inte. Försöker jag igen slutar det i blodvite.

Sista bokköpet:
Godnattsagor för rebelltjejer : 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elena Favilli och Francesca Cavallo. Tänkte att det är fantastiskt bra med en saga om dagen fram till jul. Räknade sedan ut att det är mindre än hundra dagar kvar till jul. HURRA! JULMUST TILL ALLA!

Jakten:
Malin Persson Giolito. Dels är hon fantastisk, men hon höll även det bästa andraplatstalet i mannaminne vid Årets bok-utdelningen. Jag ville gärna säga ”Hej, jag hejade på dig för att du är bäst”, men såg henne bara där på scenen och inget mer. Såg däremot Edward Blom säkert tjugo gånger. FLER gånger än jag såg Jan Guillou. Helt utan att jaga någon av de två.

Irriterad över:
Dåliga moderatorer. Snälla förlag: släng inte ut denna viktiga uppgift på vem som helst. Det är inte jätteinspirerande med en moderator som inleder med att förklara var hen står i en fråga ”eftersom att det nu bara är kvinnor i panelen och kvinnor brukar ju inte säga mer än ja och nej om ingen annan inleder”.

Det jag inte köpte:
Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Såg henne intervjuas i Storytels monter och ville så gärna köpa hennes bok. Men ja, den finns i Storytel-appen och jag hade precis innan seminariet fått en faktura från förskolan på 5300 kr. Såatteeee. (Ps. jag hoppas att Storytel börjar betala förlagen som betalar författarna mer snart, för jag hörde något om det där som inte var så charmerande).

Sammanfattningsvis:
Vi lever i sjuka tider. Medan vi befann oss i en skyddad bubbla inne på mässan, pågick världen utanför. Det känns så konstigt att sammanfatta något efter det. Men jag är glad att jag åkte. Jag är glad att så många både inne och utanför mässan tog tydliga avstånd från rasism och fascism. Jag är glad att jag träffade så många vänner där och jag är glad över tre fantastiska intervjuer med podden. Kanske är jag gladast över att jag sprang på Ann-Helén Laestadius i en av gångarna under fredagen. Hon som är en så fin författare. LÄS hennes Tio över ett. Jag kanske borde ha orkat mingla mer och kanske borde jag aktivt ha försökt träffa fler människor, men alltså… chips, folköl och bok på vandrarhemmet. Det är svårt att välja bort det.

Och mitt i allt kom nyheten om Magdalena Ribbings död och knep oss i hjärtat.

Continue Reading

Robson

Jag läser sällan om böcker (undantaget Laura Palmers dagbok och Varför deppar Gilbert Grape). Dels för att det finns för många böcker jag vill läsa och dels för att mycket av behållningen i läsning för mig är själva upptäckandet av berättelsen. Fast med tanke på hur dåligt minne jag har, så borde jag kunna återupptäcka varje bok jag läser om.

I alla fall. När jag var arton åkte jag med mina föräldrar till Rhodos. Med mig hade jag tre pocket för något bra pris. En jag inte minns, en var Gilbert Grape och en var Robson. Det är 21 år sedan, men jag har inte kunnat släppa Pernilla Glasers berättelse om Robson. Hur hon strax efter tjugo träffade sitt livs kärlek och hur han strax efter det fick cancer.

Det är inte en jättelång bok. Det är inte en svårläst bok. Det är en gripande bok. Det är alla gånger en bok jag borde läsa om. Särskilt för att se hur den är ur mitt trettioåttaåriga perspektiv. Inte minst insåg jag det när vi i en litteraturgrupp skulle lista böcker vi inte kunnat släppa efter vi läst ut dem. Du skapar själv den bok du läser – för att citera min egen tatuering – hur skulle jag skapa Robson idag?

I alla år, ALLA ÅR, och till alla bokhyllor i alla flyttar har boken följt med mig. Komplett med solblekt framsida och saltstänk från Medelhavet. Det hjälper dock inte att det varit så. Nu är den givetvis borta. Jag har inga problem med att köpa den igen, det är bara det att den endast finns som ebok nuförtiden. Och det här är liksom en bok jag vill ha i bokhyllan. Inte på plattan.

Nu har jag i alla fall hört av mig till Albert Bonnier för att höra om de har några ex kvar. Har de inte det får jag väl köpa ett överprisat, tummat ex på Bokbörsen. Då. Men jag kommer inte vara glad när jag gör det.

Ja ni hör ju. Den snart medelålders Fiats stora lidande.

Continue Reading

En lista om böcker

Tjolahopp! Efter en härlig sju (eller om det var åtta) timmars session på akuten i natt med Karl har jag gjort det enda rimliga och tagit ut en hel dags komp för att inte göra något ansträngande alls. Karl har eventuell förkylningsastma eller krupp (eller var det bronkit?), kraftig inflammation i tonsillerna plus en eventuell öroninflammation på gång. Jag har bara sömnbrist. Och vad passar väl bättre vid sömnbrist än en lista om böckerna jag inte alls klarar av att läsa i detta tillstånd? Inget! Listan hittade jag hos Enligt O!

Vid sängen: ligger Pontus Ljughills Lykttändaren och är skitbra. Dessvärre alldeles för bra för att ligga där, eftersom att sängboken generellt är den bok jag läser i minst av alla jag är igång med.

På soffbordet: ligger ingen bok, däremot en dator med HBO Nordic där jag just nu följer Handmaids Tale och Twin Peaks, samtidigt som jag stickar en sjal i en färg som inte klär mig egentligen. Men det skiter jag i.

I handväskan: följer Andras vänner av Liane Moriarty med fram och tillbaka och blir aldrig utläst. Jag har växlat mellan ljudboken och läsboken, men alltså herregud vad tråkig den är. Förlåt nomineringsjuryn i Årets bok, men den här vet jag inte om jag mäktar med att ta mig igenom. HON KOMMER JU ALDRIG TILL SAK.

I öronen: finns Törst av Jo Nesbø. En timma in beskriver jag den redan som: toppraffel.

På läsplattan: ligger Girls av Emma Cline. Den har funnits där sedan i höstas, men det kommer alltid någon annan bok i vägen som gör att jag inte läser den. Måste åtgärda det. Dels för att boken verkar bra (liksom Emma Cline själv). Dels för att jag som tonåring var besatt av Charles Manson och gick till allehanda bibliotek för att läsa allt jag kunde komma över om honom. Ja – min tidiga tonår låg mestadels utanför internetåldern.

Borde jag påbörja: ingenting. Jag läser redan alldeles för mycket samtidigt.

Borde jag läsa ut: Den frystorkade brudgummen av Margaret Atwood. Är halvvägs in och har egentligen ingen bra anledning till att jag inte fortsätter.

Bokklubbsbok: Ingen aktiv just nu, men om några veckor kommer vi sätta igång En förbannad read-along med Ett litet liv av Hanya Yanagihara som första bok ut.

Längtar jag efter att få läsa: ostört i en hängmatta, i skugga, med en kopp perfekt tempererat kaffe inom armlängds avstånd.

3 andra böcker i min TBR-hög: 

  • Inte i det här livet – Guns N’ Roses – Hårdrockens sista giganter av Mick Wall
  • Maddaddam av Margaret Atwood
  • Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith
Continue Reading

Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading

Nu träningsbloggar jag inte längre

Idag lade vi ner Move it Mama. Det var jag som förde det på tal häromdagen, att jag inte hinner träna, fan, jag vill nog inte ens träna nu. Eller jo, jag vill vara uppe i träningsnivån som gör att det blir roligt, men jag kommer ju aldrig dit känns det som. Nu känns det bara som röva och när motivationen och orken tryter till att träna, så finns det knappast något över till att skriva om det. Men aj vad sorgligt det kändes ändå, att trycka på ”publicera” på det sista inlägget. Tre och ett halvt fina år som träningsbloggare har det trots allt fått vara. Vi ville aldrig vara en ”kost- och träningsblogg”, vi ville aldrig gå med på att ”hälsa” kidnappades av rawfood- och viktminskningssekter. Vi ville få lyfta vår skrot, springa våra mil och samtidigt få äta våra chips. En motpol till alla andra tråkiga träningsbloggar. Jag tyckte ändå att vi lyckades rätt bra med det.

Kommer jag skriva om träning här nu? Tjaaaa, det får vi väl se. Till att börja med vore det väl trevligt om jag skrev här över huvud taget? Oftare än en gång i månaden alltså.

Continue Reading

Hej då Leonard

En dag till den här veckan började i tårar. Leonard Cohen dog. Aj mitt hjärta, vad ledsen det gjorde mig. Några få artister har följt med mig genom hela livet och Leonard är en av dem. Jag kan inte påstå att jag älskade honom när jag var sex år och kär i bröderna Herrey (dock ej Per), men han fanns där i högtalarna hemma i Örebro. Genom hela uppväxten. 

Jag vet att ingen lever för alltid, men jag hoppades nog att han skulle göra det. Och skulle någon sjungande gubbe nu få Nobelpriset i litteratur hade jag hellre sett honom få det än Bob Dylan. Men nu blev det inte så och vi fick inte ha kvar honom för alltid heller. Lite sorgligt, kan jag tycka. 


Continue Reading

I’m a survivor!

Jag överlevde! Vill ni läsa mer om det kan ni gå hit, vill ni läsa de nominerade till Lilla Augustpriset (som jag pratade om) kan ni gå hit och vill ni se själva framträdandet kan ni klicka på bilden. Jag är igång från 1.13. I komplett panik, men har tydligen ett helt okej poker face ändå. Om min slöa ögonlock gav sig tillkänna vet jag inte, ity jag har inte vågat titta på klippet själv. Jag lever ganska bra på känslan av att ha varit med, än så länge.

august

Continue Reading

Högmod före fall

Ja men minns ni att jag skrev ett inlägg den 29 september? Om att jag kände mig usel efter att ha sett mig själv på youtube? Tydligen dödade inte det myten jag lurar mig själv med, om att jag är typ bäst i test när det kommer till att prata inför kameror och liknande. För när de ringde från Augustpriset i förrgår, för att fråga om jag vill vara med på scenen under nomineringskvällen imorgon och svara på frågor om Lilla Augustpriset så tackade jag ja. Sedan blev jag så nervös att det brusade lite avlägset i huvudet i en kvart. Och nu är jag fortfarande ganska så nervös, men mest glad och ganska så hedrad och jag tänker att det är ju ändå rätt många människor som överlevt att stå på en scen, inför en publik och en massa journalister i två minuter? Det är ju bara lite synd att detta sker mitt i min sömnbristsperiod så att jag kommer svara ”ööööh vahettereeee ööööh” på alla frågor och sedan förmodligen trilla av scenen i ett försök att se avslappnad ut. Men men. Det är smällar mitt ego får ta helt enkelt.

Continue Reading

Ett år senare

Det här kanske ni redan visste, men jag hade faktiskt ingen aning förrän jag satte de två bilderna nedan bredvid varandra, att jag var frikyrklig förra året! Tänk vad man hinner glömma va? Nu har vi i alla fall funnits i snart ett år, i en förbannad poddform. Fy fan vad kul det är, även om jag som vanligt får ångest av att tiden går så sabla fort. Rätt Avigt är också jättekul, men det är sådan stor skillnad på att vara med ibland i en podd med fem, och att vara med varenda gång i en podd med två.

På det här året har vi i alla fall spelat in 27 avsnitt (från och med måndag), pratat om nära nog tvåhundra böcker (om inte fler) och blivit ambassadörer för Augustpriset. Jag själv har under det här året hunnit föda ett barn och (i och med det?) fått en så hängande ögonlock att jag inte längre kan använda eyeliner. Det är ju faktiskt inte bara kul att åldras. Däremot är det sjukt kul att göra saker ihop med superproffset Katta. Hoppas jag får göra det i minst tio år till, om inte ända fram till och förbi pensionen (som kommer vilken dag som helst nu, med tanke på hur fort tiden går).

img_5861 14632744_10154026095967607_273378261_o

Continue Reading