Kanske ett dåligt beslut

Min nya kompis.

Nej för fan hörrni, nu börjar vi väl kunna det här med social distansering? Vet så klart att jag har det jättebra i jämförelse och nej jag kommer inte att börja tulla på avstånden, men i och med sjukskrivningen har en gigantisk bit av mitt sociala liv försvunnit och det börjar bli kännbart nu. Jag har levt ensam långa perioder av mitt liv tidigare, men då har det varit mer eller mindre självvalt (förutom perioden när jag som tjugosjuåring grät mig till sömns på kvällarna vid insikten att jag skulle kunna ligga död en hel helg utan att någon upptäckte mig – ska tänka på det nu och känna mig fylld av perspektiv).

Jag träffar i och för sig många av min vänner över chattar men jag har inte mitt vanliga, vardagliga gagg med kollegerna. Jag saknar liksom att PRATA med vuxna, tänkande människor som inte är Alex. Några av mina bästa favoritmänniskor finns på min arbetsplats och jag kan väl säkert hänga med på digitala afterworks och stickcaféer med dem nu också egentligen, men eftersom att vi ofrånkomligen kommer in på jobb någon gång under zoomen har jag bett om att inte bli inbjuden.

Hursomhelst har denna brist på social stimulans lett mig in på twitter igen. Säkert inte jättesmart, men bra mycket mindre stressande än Instagram just nu i alla fall. Följ mig gärna om ni vill, eller – för all del – släng in tips på hur ni klarar av dagarna med social distansering i kommentarfältet nedan, om ni liksom jag känner att det börjar krypa lite i kroppen nu.

Continue Reading

Jag kommer att minnas alla mina plantor och hur de dog från mig

Jag glömmer barnens gympakläder och att sätta in kaffekannan när jag brygger kaffe. Jag glömmer att svara på sms, att följa upp planer om fika och öl och jag glömde visst medicinen jag tar för en infektion imorse. Fy fan vad jag glömmer. Men. Mina plantor kommer jag att komma ihåg! 

Nu när jag har plockat bort så himla mycket, har jag skuffat in utrymme för lite egna rogivande intressen och plantor är ett av dem. Det är ett intresse som gått i vågor genom åren och som ofta slutat med ett gäng uttorkade stammar i köksfönstret, men skam den som ger sig. Jag har sticklingfeber och tänker leva ut den till fullo om jag så ska döda en hel armé av begonior på vägen. I linje med att jag alltid skaffar ett nytt instagramkonto för varje intresse jag har eller får, så har jag såklart ett konto även för växter nu. KarinSofiaMargareta kan ni söka på om ni vill föja mig där.

Continue Reading

Lite nya, gamla inlägg

När jag blev gravid med Karl startade jag upp en blogg där jag kunde skriva om allt jag inte skrev om när jag var gravid med Isak. När jag var gravid med Isak skrev jag nämligen ingenting alls nästan, och i efterhand är jag rätt ledsen över det. Särskilt eftersom att anledningen till att jag inte skrev, var för att jag oroade mig för att det skulle vara tråkigt för andra att läsa. Ursäkta men: buuuu! Inte det att jag inte uppskattar er som läser här, men någon måtta på självuppoffringen får det väl ändå vara när det är MIN blogg?

Jaja. Det blev bara tio inlägg i den där gravidbloggen innan jag kom in i något som kändes som en säker period och började skriva här istället – om än inte så utförligt som i hemliga bloggen. Och nu har jag importerat alla tio inlägg hit. Vill någon läsa topprafflande inlägg om min gravidångest där i början så är det alltså bara att gå in under taggen gravid och kolla inläggen som skrevs i juni och juli.

Continue Reading

Nya bloggar i läslistan

Vid mina gudar, folk är ju så himla objussig nu för tiden!  Det finns knappt några länklistor i bloggarna längre. KOMIGEN med länkkärleken då! I de flesta av de få länklistor som finns kvar,  är det dessutom idel trasiga länkar och bloggar som inte uppdaterats sedan 2012. Så ryktet om bloggens död är kanske överdrivet, men inte fan mår bloggen bra just nu.

Med detta sagt så har jag uppdaterat min egen läslista både här och på feedly. Vill ni ha tips på vem ni ska läsa kan ni titta i menyn till höger alltså! Ni får gärna tipsa mig om fler än dem. Och har ni tips på en plugin till WordPress som listar bloggar efter senast uppdaterade inlägg, så kan ni gärna dela med er av det med. För Social Blogroll-plugin lade av med det för något år sedan.

Continue Reading

Facebook-grupper – farväl

I omgångar försöker jag gå med i facebook-grupper i hopp om att antingen hitta likasinnade eller få tips som underlättar min vardag så att den blir som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (kan vi enas om att detta är den sämsta titeln i mannaminne på en bok?). Jag lyckas i princip aldrig med det. Jag hittar aldrig likasinnade utan finner bara människor som gör mig jättetrött, helt utan sommarängskänsla.

Därför har jag nu gått ur:

  1. alla grupper, vad de än må handla om från början, där det krävs en examen i genusvetenskap för att ens starta en tråd. Okej – eventuellt överdriver jag, men jag har fått så himla mycket nog av att befinna mig i grupper där folk förutsätter att alla har haft samma tillgång till bildning under hela  sina liv, och att de därför förtjänar att dumförklaras som de säger fel. Då menar jag inte att man ska tycka synd om en rasist för att de kanske inte har pluggat på universitet (vilket många av dem dock har och det har ju inte hjälpt). Men att vara lite ödmjuk inför att alla inte är hundra procent pålästa om intersektionalitet kanske?
  2. grupperna med temat pepp eller släpp efter att vi tre tillfällen sett människor skriva ner folk jag känner och vrida och vända på berättelser in absurdum. Detta kan givetvis bero på en bristande känsla av självinsikt, snarare än direkt lögn, men eftersom att ”pepp eller släpp” råder går det ju inte att göra något åt det. Många tycker att det är så himla avslappnat och skönt med den regeln och jag är förmodligen världens mest omysiga människa som inte kan se det. Men jag mådde ganska dåligt när en person hängde ut sin granne och alla ba ”FY FAN VILKET ODJUR TILL MÄNNISKA” – när man dels 1) enbart hörde en sida av storyn och 2) helt uppenbart provocerades av en ensamstående småbarnsperson med ett sjukt hektiskt liv. Och att hetsa mot en person utan insyn i gruppen under flaggen ”pepp”? Njae. Anmälde dock den posten och den togs bort. Ändå sjukt obehagligt hur lätt det blir sektstämning i grupper, vilket för mig in på att jag även går ur:
  3. föräldragruppen som skulle skapa någon slags alternativ oas för föräldraskap, men ändå bara skapade sin egen norm av krystad mysighet. Hatar kollektivt mys.
  4. de grupper där någon ställer en fråga och de som kommenterar väljer att anmärka på allting runt själva frågan, utan att svara på vad trådstartaren egentligen undrar. Vilket är resten av alla grupper jag är med i.

Jag är medveten om att grundtanken med ”pepp eller släpp” är för att undvika det som händer i den första typen av grupp jag beskriver, bland annat. Det vill säga att folk skammas på grund av otillräcklig kunskap. Men det hjälper inte. Jag fixar varken det ena eller det andra. Jag fixar helt enkelt inte facebookgrupper och därför går jag ur dem. Kanske gör det mig till en osympatisk person som för alltid måste vandra sin väg allena, men då får det väl vara så. Grupperna tar, trots sin höga irritationslevel, ändå sjukt mycket tid från mig. För jag kan inte sluta skrolla bland dumheterna. Nu har jag dock satt stopp för det. Hej då facebookgrupper som startats av folk jag inte känner (har ju trots allt en handfull helt rimliga grupper med vänner)! Hej ännu mera lästid! Eller sticktid, om jag inte misslyckas med även nästa projekt jag planerar att dra igång. Såvida ingen har tips på en bra litteraturgrupp? Den skulle jag eventuellt kunna nörda ner mig  i.

Hur gör ni andra för att stå ut i grupperna? Skiter i att fastna på idiotinläggen och bara skrollar? Jag besitter tyvärr inte den superkraften.

Ps. Min gamla bloggs header får illustrera det här inlägget.

Continue Reading

Mina tankar med bloggen

Ogillar ju egentligen inlägg om att blogga. Men här kommer ett ändå, för jag är trots allt himla bra på det här med sten i glashus.

Eftersom att jag gillar att hålla mitt skrivande igång och även gillar att ha någon form av dagboksfunktion i mitt liv, har jag – som ni märker – kickat igång min blogg lite blygsamt igen. Det är så himla kul att se att det trillar in strax över hundra unika besökare här per dag nu. Vilket är ungefär så jag vill hålla det. Med andra ord: jag siktar inte på någon bloggkarriär. Det är helt enkelt bara det att åren när jag har skrivit sällan känns lite tommare så här i efterhand och så vill jag faktiskt inte ha det. Dessutom har jag jättedåligt minne, så det som inte dokumenteras glöms oftast bort. (Kommer minnet ens tillbaka för övrigt, eller försvann det med fostervattnet vid den andra förlossningen?)

Nu tänker jag mig att detta blir en plats där jag 1) håller mitt skrivande igång 2) delar med mig av några delar av mitt familjeliv men även 3) skriver om böcker och om läsning, som en förlängning av podden. Utan att för den sakens skull göra anspråk på att göra om till bokblogg. Det finns SÅ många bra bokbloggar redan. En dag ska jag lista några av dem.

Med risk för att jag får revidera detta i och med att det är valår och jag som vanligt är brinnande röd, så kommer jag inte skriva mycket om politik. Dels har jag redan gjort det och blivit bränd av klimatet både bland dem som ska föreställa mina egna och de andra. Dels känner jag inte att jag tillför något som inte andra redan gör bättre. Och dels har jag för stunden lite gett upp. Vad spelar det ens för roll om jag skriver något? Men som sagt. Det kan ändras under året.

Ja och så tänker jag att skrivandet håller igång min hjärna som på ett mycket obehagligt sätt har börjat sucka franskt och bara lägga av i tid och otid.

Nåväl. Det är söndag, jag har inte börjat jobba efter juluppehållet än och det här inlägget är tidsinställt. Med andra ord: det är lätt att vara kaxig. Satsar ändå på att få in två inlägg per vecka. Okej? Då kör vi på det.

Finns det något ni vill att jag ska skriva om? Lämna en kommentar eller skicka ett mejl till soflex at gmail.com i sådana fall.

En bild från min svägerskas bröllop i somras får illustrera mina känslor inför detta.

 

Continue Reading

Nu träningsbloggar jag inte längre

Idag lade vi ner Move it Mama. Det var jag som förde det på tal häromdagen, att jag inte hinner träna, fan, jag vill nog inte ens träna nu. Eller jo, jag vill vara uppe i träningsnivån som gör att det blir roligt, men jag kommer ju aldrig dit känns det som. Nu känns det bara som röva och när motivationen och orken tryter till att träna, så finns det knappast något över till att skriva om det. Men aj vad sorgligt det kändes ändå, att trycka på ”publicera” på det sista inlägget. Tre och ett halvt fina år som träningsbloggare har det trots allt fått vara. Vi ville aldrig vara en ”kost- och träningsblogg”, vi ville aldrig gå med på att ”hälsa” kidnappades av rawfood- och viktminskningssekter. Vi ville få lyfta vår skrot, springa våra mil och samtidigt få äta våra chips. En motpol till alla andra tråkiga träningsbloggar. Jag tyckte ändå att vi lyckades rätt bra med det.

Kommer jag skriva om träning här nu? Tjaaaa, det får vi väl se. Till att börja med vore det väl trevligt om jag skrev här över huvud taget? Oftare än en gång i månaden alltså.

Continue Reading

Sista inlägget om webbhotellbytet

Ja jävlar. Vilken pärs hörrni? Men nu. NU tror jag banne mig att jag är över på andra sidan, två veckor försvann på vägen men bilderna är i behåll. Några inlägg är klippochklistrade och några är borta för alltid. Jag har fortfarande en hel del att bygga upp, som blogglänklistan och kategorier och sådant där annat, men alltså jag läser Vassa föremål av Gillian Flynn just nu så det får faktiskt vänta. Jag har redan lagt en arbetsdag i tid på den här bloggen idag, inklusive en timmes supportsamtal till GoDaddy som tydligen har fått pris för sin support? Jo tjenare. Pris för att fara med osanning möjligen. Mindre än tio minuter skulle jag få vänta på svensk support, efter en halvtimma kopplades jag upp till en engelsk variant som inte kunde hjälpa mig alls. Tacka vet jag Sandra på one.com som till slut ledde mig rätt.

Skål!

23402ad5375d46df16ccf07b040dea3f

Continue Reading

Snart blir det mörkt här en stund igen

Både på sidan och i sinnet. Försöker lösa flytten av webbhotell, så att även mina bilder kommer över hit, och det är tydligen jättekrångligt och jag måste göra en massa saker jag inte alls förstår. Jag gissar att det har skitit sig och att jag får köra på här utan mina bilder, men vi får se. Jag försvinner en stund och testar.

Påminn mig om att i fortsättningen 1) stick to my plans 2) inte lita på support 3) aldrig mer byta webbhotell. MERCY!

Eventuellt är det här det mest onödiga jag har skrivit eftersom att det troligen inte kommer att gå att läsa.

Continue Reading

Om att sålla, eller inte sålla, sina flöden

När jag gick in på Facebook idag var en av mina första tankar att jag skulle sålla flödet. Ta bort alla jävla idioter som säger att ”det är så här det går när vi öppnar gränserna” och ”det är bara en tidsfråga innan det händer i Sverige” och ”ut med packet om de inte kan sköta sig” och ja, ni vet. Alla jävla rasister som inte fattar att det folk flyr från är ju för fan de här människorna som utför terrordåden som det i Paris igår. De här människorna som flyr, de har varit med om Paris flera gånger om. UTAN världens omtanke och medlidande. Och med risk för att låta konspiratorisk, men är det inte det här IS vill? Att blåsa på islamofobin och rasismen, så att ännu fler känner utanförskap och till slut tyr sig till dem?

I vilket fall som helst. Jag har inte tagit bort någon. Än. Jag vet inte om jag ska. Jag vet inte om det är bra att vara en motpol i deras flöden (om de inte blockat mig än) eller försvinna så att de bara har sina rasistpolare kvar att ryggdunka genom livet. Och jag vet inte om det är så himla bra för mig själv, att inte få påminnas ibland om att det här idioterna faktiskt finns och är på riktigt och att tankarna som de har, finns hos människor som vid en första anblick verkar sympatiska. Hur jobbigt det än är. För jag vet, att även om jag ofta säger att jag inte behöver påminnas om all skit – så inser jag genom chocken och irritationen som ibland uppstår när jag ser skiten, att jag visst behöver påminnas och att jag redan har sållat bort för mycket. Jag har lyxen att inte utsättas för rasism på grund av den jag är. Ska jag verkligen också ta mig lyxen att bara välja bort att se det som är en vardag för så många andra? Jag vet inte. Samtidigt får jag inte kraft av att bli uppgiven. Hur gör ni?

Continue Reading