Om jobb, afte och podd

Tillbaka till jobbet efter två dagars hemmavarande. Inledde med att smita förbi apoteket och köpa Oralmedic, för vid mina gudar – aften som slog till under sjukan var så enorm att jag inte ens kunde dricka morgonkaffe. Och så kan faktiskt en statlig tjänsteman inte ha det. Om du inte vet vad afte är så säger jag: grattis. Jag önskar att jag vore du. Tyvärr är jag inte det, utan jag tillhör de tio procent som vet allt för väl vad afte är. Jag råkar nämligen vara en av de människor här i världen som får stora sår i munnen vid stress, hormontoppar, sjukdom och, för all del, om ett chips råkar rispa upp en liten, fesig del av insidan av munnen. Då kan man fan lita på att aften dyker upp som ett brev på posten (dock ej brev skickat med Postnord). Det kan eventuellt framkallas av sol också, men som en som inte gillar att vistas i solen särskilt mycket kan jag inte svara helt säkert på det.

Hur som helst. Inget föll på sin plats under jobbdagens början eftersom att det tydligen blivit stopp i avloppet i huset så att hela entré och trapphus luktade ruttet… ja. Det räcker kanske med att veta att jag höll på att kräkas när jag skulle ta hissen?

Efter lunch kom jag in i ett jäkligt bra tempo, men det fick sig ett abrupt slut när Alex messade om att han tappat sina nycklar. Förbannat. Men ändå: välsignat. Även om jag mycket väl hade behövt en skön kväll av överarbete på plats, räddade detta mig från att skriva ett mötesprotokoll på engelska. Något som jag med hjärta och innerlighet hatar. Så himla trist att min kollega fick ta den biten nu…

Åkte i alla fall hem vid fyra. Lagade djurfri mat på rester och instagrammade detta, min vana trogen. Nattade barnen. Nej. Alex nattade barnen. Vad gjorde jag? Just ja. Jobbade. Med att försöka få ut något vettigt ur jobbets nya hemsidestruktur. Spoiler: det går inte.

Låter det som en rolig dag? Njae. Jag hade tänkte skriva något oerhört genomtänkt om feminism, men under omständigheterna förstår ni säkert varför jag inte gjorde det. Känn ingen sorg för det dock, ity här har ni ett nytt avsnitt av En förbannad podd att lyssna på istället! Om tågputtar, författarfavoriter och alla de här böckerna:

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde & Bergting

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith

We are ok – Nina LaCour

Wishful Drinking – Carrie Fisher

Den sommaren – Jillian Tamaki & Mariko Tamaki

Var så god!

Continue Reading

Saker jag inte gör för att underlätta mitt liv

Ingen unik spaning här, men vad lite tid det finns till att som borde göras? Obs: använder fortfarande ”borde” även om en pyskolog en gång förbjöd det. Man är väl rebell…

I alla fall. Jobbet tar sin tid för en del av oss, och i mitt fall gör även familjelivet det och så pendlingen på det. Engagemanget i vårt föräldrakooperativ tar en  bit. Tiden jag lägger på jobbet utanför jobbet. Sedan poddar och böcker och ja bloggen här så klart och basala behov som duschar och mat och sedan… sedan finns det inte så mycket tid över. Veckorna rusar, liksom mitt hjärta. Samtidigt som jag försöker köra enligt den fantastiska principen ”killräckligt”, så VET jag att jag skulle må så himla mycket bättre om jag bara ansträngde mig lite till. Men jag kan helt enkelt inte förmå mig att hitta tiden och orken till det (här tänkte jag införa en liten förklaring till varför jag inte orkar eftersom att jag alltid känner mig otillräcklig och lögnaktig och lat, men ärligt talat – ni som vet, vet och ni som känner att ni vill tävla i vem som har det värst istället för att visa förståelse kan faktiskt ta er i buco nero).

Hur som helst. Vill ni veta några saker som är  jättesmarta, men som jag absolut inte gör? Då får ni det nu. Här är listan över saker som ryker, när jag till exempel sitter i soffan och läser en bok eller stirrar ut i luften och försöker få hjärtat att sluta rusa:

  • Klädplanen. Jag borde verkligen lägga fram veckans kläder på söndagen. I alla fall till mig själv, så att jag slipper yra omkring varje morgon med stresspåslag upphöjt till googolplex (tack Isaks förskola för att jag fick lära mig det ordet) när ALLA strumpbyxor har hål som inte går att dölja och tre klänningar råkat hamna i garderoben fast de har fläckar på sig.
  • Matplaneringen. Gud vad våra liv var bättre på den tiden vi faktiskt orkade göra det. Eftersom att det är så himla tråkigt var det dessutom något som vi gjorde för två veckor framåt. Det tar alltså max en timme varannan vecka och den timmen skulle spara oss två veckor av lidande och håglöst tittande in ett halvtomt kylskåp. Ändå blir det inte gjort.
  • Träningen. Mitt liv var så himla mycket bättre när jag fick plats med träning i mitt liv. Bland annat så slapp jag sjukskriva mig hela dagar på grund av spänningshuvudvärk. För att inte tala om hur spexigt det kändes att få klä sig i neonplagg ibland och lyfta tunga (nåja) vikter till tuffa beats.
  • Städningen. Ja tänk den som fick bo i ett städat hem där det faktiskt gick att hitta saker? Synd bara att det är helt meningslöst att lägga tid på just det när barn också bor i bostaden. Och synd att jag mår så himla dåligt när det är för rörigt att jag inte kan släppa den här biten helt, utan ändå sitter och stressar i soffan över att det inte är städat.
  • Listningen. Förr i tiden hade jag att göra-listor  på kylen. Då mindes jag minsann att göra saker. Tyvärr känner jag mig för splittrad som person för att ens komma ihåg att titta på kylen nu för tiden. Det enda jag gör är att titta håglöst in i den när jag söker matinspiration.

Känner även att jag träffar vänner på tok för lite. Om jag fick välja in en sak i mitt liv just nu, så skulle det vara en aw i veckan med någon jag tycker om, som jag inte redan bor med. Men dels orkar jag inte och dels får jag för dåligt samvete av att tänka på att antingen gå tidigare från jobbet eller lämna Alex ensam med barnen ännu mer än jag redan gör.

Ja. Ungefär så. Jag suger verkligen på att vara killräcklig. Men jag försöket i alla fall.

Continue Reading

Nej. Nu vill jag faktiskt inte mer.

Så. Nu kom dagen då jag började få klarhet i vad min förra tandläkare menade när han sade ”det får vi ta ställning till sedan”. Tyvärr är  han inte med i detta ställningstagande, eftersom att han har slutat. Vilket är synd. För trots allt var han himla bra.

Idag fick jag en annan tandläkare som också var himla bra, medan personen som bokade min tid inte alls var särskilt bra. Det står klart och tydligt i min journal att detta var en komplicerad lagning. Skadan sitter liksom på bakre kortsida där tänderna möttes, innan den ena drogs ut. Ganska så otillgängligt alltså. Ändå bokades en tid för en vanlig lagning. Trots att tandläkaren borrade så att det ilade upp i hjärnan även med bedövning, så blev det inte färdigt den här gången. Jag fick en tillfällig lagning och en ny tid i mars. Och då ska vi borra jättemycket mer och funkar inte det så måste det rotfyllas och jag börjar faktiskt, FAKTISKT, bli ganska trött på det här. Men även rätt rädd. Jag vet att jag minns något fel i den här historien, men en nära väns svärmor råkade ut för en olycka hos tandläkaren, och hamnade därefter i rullstol med väldigt låg hjärnaktivitet. Inser att detta är något som inträffar cirka en gång på miljarden, och jag missar, som sagt, säkert viktig fakta i det här – men det hjälper inte. Och det spelar ingen roll om jag får reda på hur det egentligen var. Jag vill faktiskt inte mer nu. Jag vill inte ens ha några tänder längre om det ska vara sådant himla jobb med dem. Drar snart ut allihop med en tång och kraften från min rädsla för omfattande hjärnskador. Alldeles själv. Bu.

Continue Reading

Inte ger man fan i politiken

Herregud vad det är valår. Var på en disputationsfest igår och kunde. inte. sluta. prata. politik. Alla gjorde det ju och vi hade samma oro inför framtiden, så på sätt och vis en lisa för själen – men jag blir ändå trött på att jag vid varje valår tappar all förmåga att kallprata och går pang på politiken så fort jag hamnar bredvid en annan människa. Igår ledde det i alla fall till att jag och några kolleger pratade om att vi ska organisera oss under året. Inte så mycket med demonstrationer och partipolitik, utan genom olika event. Kulturaktivism kanske man kan kalla det. Så kanske får jag revidera det jag skrev tidigare om bloggplanerna. Det vill säga att det inte blir så mycket politik här, för herregud ALLT är ju politik. Är däremot inte sugen på att rabbla olika partiers program och allt som är fel med dem.

I vilket fall som helst så var det som sagt disputationsfest igår. Jag var trött som om klockan var tolv på natten redan klockan fem, och festen började inte för sex. Ändå härdade jag ut rekordlänge och lämnade inte tillställning förrän efter ett på natten. Som jag skrev till Katta – en okristlig tid även för en ateist. Då kunde inte ens en sur vodka tonic hålla mig från att gäspa, så jag satte på Complainte Pour Ste Catherine med Kate & Anna McGarrigle och vinglade hem. Väl där möttes jag av Alex och min försenade julklapp. Jag som helt har glömt att beställa hans (även om jag har tänkt på det himla mycket) kände mig både lite skamsen och väldigt glad, ity det jag fick var en lila klänning i tweed! Kände mig helt nykter när jag lade mig, men vaknade till en svår huvudvärk ändå och spelade på gränsen till vad som är okej för en sovmorgon när den andra partnern bollar båda barnen.

Har i alla år sagt att det värsta jag vet är att umgås med kolleger utanför jobbet. I alla år fram till augusti 2014 alltså. Sedan hittade jag min nya arbetsplats och ärligt talat finns det inga jag hellre umgås med dygnet runt än dem. Ja det skulle väl vara min familj och Katta då. Avslutar med en bild från halv två i natt, när den här fräscha människan satt på pendeln mot söderort:

Continue Reading

Sista minuten-edgen

Jag är verkligen inte en sista minuten, härligt spontan, ta dagen som den kommer-människa. Jag är mer en bestämma långt innan och få ångest till den grad att jag vill hoppa av i sista minuten-person, eftersom att jag numera ändå tycker allra bäst om att sitta i soffan. Ja sedan är det så klart trevligt att komma iväg när jag väl tar mig iväg, men det behöver ändå vara planerat en tid i förväg. Så att jag får ha min ångest över att jag inte ska sitta i soffan en kväll. Den ångesten kan ingen ta ifrån mig!

Nu har jag ändå varit sådär spontant härligt galet knäpp som många av er andra är. Skoja! Så himla stor grej är det inte, men i mitt liv är det faktiskt lite wild and crazy att jag idag – på en tisdagkväll – ändrade om hela helgens plan med en fingerknäppning till följande: tågresa med Isak till Örebro på fredag. Där hämtar mina föräldrar honom och jag stannar kvar till på söndag hos min bror som fyller femtio, tillsammans med min andra bror. Sedan kommer mina föräldrar med Isak och vi tar tåget hem igen. Karl och Alex stannar i Stockholm. Alltså! KÄNNER NI VINDDRAGET FRÅN DEN HÄR PLANEN SOM KOM SÅ PLÖTSLIGT?! Swoooosh! Vad vi skulle ha gjort från början? Suttit i soffan… har lite ångest över att det inte blir av nu. Men ibland måste man bara våga vara vild, faktiskt.

Isak på Drottningholm i september 2016. Typ sist jag gjorde en spontan resa.
Continue Reading

Andra mål för 2018 och livet

Vid varje långledighet funderar jag över vad som inte funkar i mitt liv, och sedan försöker jag hitta saker som gör att jag kan få livet att funka. Och sedan misslyckas jag med dem. Med detta sagt, så råkar en massa funderingar sammanfalla med nyår den här gången och även om jag inte alls gillar principen av att införa förändring bara för att man helt plötsligt har en kalender som slutar på 8 istället för 7, så kanske det finns risk för att jag framstår som någon som ändå gör det. Tror på kraften i nyårslöften och så vidare. Det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att jag kommer misslyckas! Okej? Okej. Jag tänker mig i alla fall det här framöver:

  • att jag ska använda en app som loggar mina vanor. Jag har redan börjat i och för sig. Det går att välja om det är en vana som ska in eller en som ska ut. Min vanor är att jag ska läsa minst en kvart varje kväll och att jag ska träna mina axlar minst två gånger i veckan så att jag slipper spänningshuvudvärk.
  • Just ja. Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också. Det bör jag väl börja logga i appen med…
  • att jag fortsätter att ha söndagar oplanerade. Det har varit skitsvårt. Det är mycket som ska in på söndagar som familjebesök och vänträffar och allt möjligt annat och det är inte jättepopulärt att bara säga nej. Dessutom känner jag fortfarande obehagskänslor om jag inte finns till för andra, överallt, hela tiden.
  • att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning. Detta infördes i och med flytten, men jag har inte haft tid att skryta om min fantastiska excelkalkyl som räknar ut hur mycket var och en ska betala utefter inkomst tidigare. Så nu gör jag det. DEN ÄR FANTASTISK.
  • att jag har min mobilladdare i annat rum. Mina föräldrar har alla sina laddare i ett litet kontor som vi knappt vistas i, och det är absolut förbjudet att flytta på en laddare. Såvida man inte vill ha en sjukt irriterande uppläxning passande en trotsig tolvåring. Detta medför att mobilen så klart läggs i ett annat rum och sedan glöms den magiskt bort där under längre perioder. För helt plötsligt så börjar jag aktivt att läsa och blogga och göra massa andra saker som jag annars inte hinner pga all skit jag känner ett behov av att skrolla igenom på mobilen. Observera att jag inte alls tycker att mobilen är en osund sysselsättning i sig, det är bara jag som inte kan hålla det på en rimlig nivå.
  • kanske konsumtionsbegränsning igen. Jag kan inte bestämma mig. Köper sällan nytt, men jag överkompenserar med att köpa dubbelt så mycket begagnat och ärligt talat: vad ska jag göra med allt jag köper? Den ångest och tvekan jag känner inför denna begränsningsfundering är väl dessutom i sig ett tecken på att jag verkligen borde genomföra den.
  • besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta.

Ja det får väl räcka? Förutom bubblaren att börja blogga mer, men då måste några av de andra bitarna falla på plats. Annars fixar jag det inte. Cliffhanger: snart gör jag om outfitten på den här blöggen!

Continue Reading

Ett rafflande inlägg om att dra ut tänder

I augusti gick jag till tandläkaren och tänkte att jag väl som vanligt skulle få beröm för mina exemplariska tänder. Ack ja. Augusti. Var inte det en sådan naiv tid i våra liv trots allt? Hos tandläkaren fick jag veta att min ena visdomstand i överkäken hade börjat växa och att den skulle fortsätta att göra det tills det tog stopp i underkäken. I underkäken är den mötande visdomstanden bortopererad sedan länge, så den där övertanden skulle bli fasligt lång. Dra den, svarade jag. Den andra visdomstanden i överkäken försökte också växa, men satt för trångt så nu krossade den istället tanden bredvid. Den skulle inte kunna dras, utan var tvungen att delvis skäras ut. Gör det, sade jag.

Har någon sagt till er att ”mnåååå tänderna i överkäken är ba SÅ lätta att ta ut jö”? Vill ni fortsätta tro på det? Du kan ni sluta läsa nu. Jag har fått höra detta till leda och jag har god lust att be alla som sade detta att ta sig i röven. Så här gick det nämligen:

Den första tanden drogs i oktober. Vad röntgen inte hade visat var att den hade hakat fast i tanden bredvid. Så det gick inte alls på ett kick, utan det tog en timma av ihärdigt slitande och dragande. Det var ju lite jobbigt att tvingas gapa oavbrutet under den timman, men det var ändå inte så himla farligt. ”Nästa tand kommer bli mycket lättare” fick jag veta.

I tisdags åkte jag glad i hågen iväg till Fruängen för att plocka ut den andra tanden. Jag såg framför mig ett femton minuter långt tandläkarbesök, plus tio minuter för- respektive eftersnack. Som ni förstår var även den andra januari en naiv tid i mitt liv. Det visade sig, så klart, att det inte syntes på röntgen att min visdomstand hade, tadaaaaa: hakat fast i tanden bredvid. Önskar mig SÅ en helt annan story of my life, men tydligen får man inte välja sådant själv. Den här gången tog det två timmar. Två timmar av att gapande, slitande och dragande. Varje gång han drog i tanden ilade det rätt upp i hjärnan och jag misstänkte att en hjärnblödning var i antågande vid minst två tillfällen. Mina läppar sprack, jag fick blåsor på insidan av munnen och när det väl var dags att sy hade bedövningen börjat släppa. När han var färdig kändes det som att både käken och hela min person var ur led.

Skrev jag ”färdig”? Ja. Det blev han ju inte riktigt. Tydligen har visdomstanden sabbat tanden bredvid och det är inte säkert att det går att laga. ”Det får vi ta ställning till sedan”. Jag, som hade fått nog av utdragna tänder ville inte ens veta vilken ställning det är vi kanske kommer att tvingas ta senare, så jag tackade för mig och gick. Jag tackade även tandläkaren och tandsköterskan, för detta var ju inte deras fel utan som vanligt en konspiration av livet.

Nu har jag skitont, men blott en klädsam svullnad på kinden. Dessvärre inte alls tillräckligt stor för att illustrera mitt lidande till fullo, så ni får helt enkelt ta mig på orden angående det. Det är verkligen oerhört synd om mig. Dessutom har jag tappat all min tro på röntgen.

 

Continue Reading

Nu med nya frågor – årslistan!

Den här listan är det mest återkommande i mitt liv förutom sömnbrist, så jag tänker köra den i år igen. Ja faktiskt nästa år med. Kanske att den till och med blir det enda inlägget jag skriver i den här bloggen i framtiden? Fast i år ändrar jag dock om i frågorna för det är för många av de gamla bara är trams. Ska jag varje år besvara om några vänner fick barn när jag befinner mig i barnfödaråldern fortfarande? Nej tack. Så här såg 2016 ut om ni vill läsa om det. Så här såg 2017 ut:

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Ansökte om statliga medel för att få hålla i en filmfestival om klimatförändringar och global klimatorättvisa. Om vi får pengar kommer jag att projektleda filmfestivalen. Är lika delar livrädd som peppad.

 

2. Vilka länder besökte du?
Arlanda innan takeoff till Storbritannien, Heathrow och Cambridge.

Storbritannien. Jobbet betalade. Privat har vi varken ekonomi eller tid att styra upp en resa någon annanstans än till närmaste släkten. Detta är helt okej för mig. Isak var däremot ganska knäckt eftersom att alla barn i hans åldersgrupp på förskolan hade varit utomlands över sommaren och hade massor att berätta om det när det kom tillbaka. När jag försökte belysa problematiken i utanförskap kopplat till pengar och resande på min facebook-sida, ledde det till så korkade kommentarer att jag är irriterad än idag. Med två heltidsinkomster verkar synsättet att om alla bara prioriterar rätt så har de också råd, komma automatiskt. Det är synonymt både för bostadsområdet vi bor i och, tyvärr, för många av mina vänner som borde veta betydligt bättre. Jag menar inte att de med pengar ska sluta resa (även om miljön hade mått väldigt mycket bättre utan alla lyxflyg till Thailand). Jag menar att det är något som man ändå behöver prata om, dels med sina barn så att de fattar att en vecka på Mallis inte är standard varje sommar i alla familjer. Men också så att vuxna fattar att gränsen mellan att ha råd att resa och inte, inte går vid att behöva tigga utanför Coop eller inte.

Observera att vi på inget sätt gör anspråk på att vara fattiga. Jämfört med många, många andra har vi väldigt mycket även om vi under större delen av vår tid tillsammans har delat på en heltidsinkomst.

3. Är det något du saknar år 2017 som du vill ha år 2018?

Förra året skrev jag så här: ”mer jobb. Föräldraledighet i all ära, men jag behöver lite mer av ett liv där jag kör både och” och ja det fick jag ju. Massor av mer jobb. Kanske lite för mycket jobb till och med? Tappade helt kontroll över tiden utanför jobbet och det vore himla trevligt om jag kunde få mer av det i år.

4. Vilket datum Vilka händelser från år 2017 kommer du alltid att minnas?

Har datumdemens så fick modifiera den här frågan. Här kommer topp sex över vad jag kommer att minnas från 2017, i kronologisk ordning:

1 – Shovels and Rope på Bryggaresalen i januari.

2 – Isaks femårskalas i mars. Hans första för vänner.

3 – Resan till Cambridge

4 – Dagen vi insåg att vi skulle få den nya lägenheten

5 – Bokmässan

6 – Kattas och min heldag med proffsfotografering och avslutande afternoon tea på Grand i november.

Älskar oss.
5. Vad var din största framgång 2017?

Det känns på det hela taget som att 2017 var ett bra år, men att vi fick en lägenheten t.ex. handlar på det stora hela om slump och inte om framgång.

6. Största misstaget?

Att inte söka hjälp för mina pms-besvär och att inte träna eftersom att jag nu får spänningshuvudvärk istället.

7. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag vet inte om det räknas som det ena eller andra men jag drog faktiskt ut en tand och det gjorde skitont.

8. Bästa köpet?

Mina tatueringar och min nya frisyr.

Mina tatueringar och nya frisyr i bild. Från dagen med fotografering och Grand med Katta. 

 

9. Vad spenderade du mest pengar på?
 En ny bil. Ny som i nyare än den vi hade som var på väg att lägga av, men äldre än en nyproducerad.
10. Gjorde någonting dig riktigt glad?

En förbannad podd blygsamma men ändå ökande framgång, Katta, mina kolleger och familjen. Och mina tatueringar. Blir så jäkla glad varje gång jag ser dem.

11. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2017?

Lust for life – Lana Del Ray

Fat bottomed girls – Queen

Can’t stop the feeling – Justin Timberlake

That’s not my name – the Ting Tings

Mister Cool – Snook

Flera låtar återfinns på på min och Isaks gemensamma spellista som vi spelade på hög volym, med nervevade rutor i bilen i somras.

12. Största musikaliska upptäckten?

She´s gone away med Nine Inch Nails, när den dök upp i Twin Peaks. Har inte fått sådana lyckokänslor av att lyssna på en ny låt på flera år. Det var liksom en delad glädje i att Nine Inch Nails, som jag tycker så mycket om, dök upp och att låten som framfördes var så rafflande bra. Hurra!

13. Bästa serien?

Mr Mercedes, som baseras på Stephen Kings roman som gavs ut häromåret var sjukt bra. Se den. Gillade även Punisher som finns på Netflix.

14. Bästa filmen?

Dokumentären om Joan Didion som finns på Netflix var nog det mest gripande jag sett på flera år. Läser om Ett år av magiskt tänkande och har varit tvungen att pausa i den, för att allt blev så starkt i och med dokumentären.

15. Bästa boken du läst i år?

Bästa barnbok: Ninna och syskongrodden av Matilda Ruta. Blev rörd till tårar i omgångar av den.

Bästa YA: Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren. Trodde det inte när jag läste den, men har verkligen inte kunnat släppa den sedan jag blev färdig. Tätt följd av Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Den har dock inte levt kvar i mig på samma sätt, men läsupplevelsemässigt var den fantastiskt fin.

Bästa vuxen: Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen. Lyssnade på den två gånger i rad och blev lika golvad båda gångerna.

16. Sämsta kulturupplevelsen?

Att försöka läsa Karl Ove Knausgård.

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Lite ledsnare tror jag. Har varit så himla stressad och har haft så enorma pms-problem att det börjar bli… ett problem.

18. Vad önskar du att du gjort mer?

Tagit tillvara på tid. Hur man nu gör det. Tränat. Stickat. Ja, det vanliga typ.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?

Pendlat med SL, men det är dessvärre helt oundvikligt hur mycket jag än önskar att jag slapp det.

20. Hur tillbringade du julen 2017?

Hos mina föräldrar i deras nya hem i Karlskoga med en massa kulinariska, djurfria rätter på julbordet. En del mer lyckade, en del mindre. Vi kan väl säga som så att jag har gjort slut med Astrid och Aporna nu i alla fall.

21. Hur tillbringade du nyår 2017?

På samma tema som vi gjort sedan 2011: uppklätt, trerätters, film, bubbel och Bon Jovi klockan tolv. Ibland är vi bara familjen, ibland är någon annan med. I år var min bror här. Kommer aldrig mer vilja gå på en stor nyårsfest. Eller en stor fest över huvud taget. Har blivit alldeles för folkilsk för det.

22. Något du önskade dig och fick?

En lägenhet som vi kan bo i jämt om vi vill, och ett heltidsjobb till Alex.

23. Något du önskade dig men inte fick?

Att Alex heltidsjobb var en fast tjänst och inte ett vikariat. Hade gärna fått ett bättre minne också, men det gick visst på andra hållet.

 24. Vad gjorde du på din födelsedag?

Överöstes med choklad, delicatobollar och julmust av mina nuvarande kolleger. Åt lunch med två av mina gamla kolleger och… ja. Där tog minnet slut. Jo! Jag fick två Rörstrand-muggar av Alex, som Isak hjälpt till att välja ut!

Klockan var bara halv tio när den här bilden togs. När dagen var slut, var bordet fullt.
 25. Vad har du för förhoppningar på 2018?

Att jag tränar mer, stickar mer, bevarar helgerna heliga mer, att alla får fortsätta leva och vara friska, att Vänsterpartiet gör sitt bästa valår någonsin och att Alliansen spricker. Och att jag blir lite mer som katten på bilden:

 

 

 

Continue Reading

Pilleråret 2018 – jag välkomnar dig

Jag kommer gå ur det gamla året på samma sätt som jag går in i det nya: med svår pms. Den här gången toppar den sannerligen, och nio dagar med mina föräldrar har inte gjort det hela lättare. Jag har skrikbråkat med min pappa, fräst åt min mamma, gråtit över ytterligare en misslyckad stickning, haft sämst tålamod med barnen och fått så mycket ångest av instagram att jag nu har fått ta bort appen. Nej – jag får inte ångest över andras perfekta liv. Det handlar om bemötandet, inte folks bilder.

Hursomhelst. Jag blir en sämre kompis, en sämre mamma och en sämre partner. Jag suger på att vara mig själv. Sedan har vi nattliga grubblerier, extrem ilska (fick gå in i ett rum och bita i en kudde under en pågående konflikt med Isak) och så enorma mängder ängslan och självhat.

Jag tycker just nu att jag ör så ful att jag måste undvika speglar, för jag orkar inte se mig så här. Skulle ni under dessa omständigheter gå in i en provhytt på HM som har erkänt fulljus? Nej. Men nu ingår inte självbevarelsedrift i min pms så jag gjorde det. Hurraaaa….

Jag har alltid haft pms men sedan Karl kom har det eskalerat. Inte bara till att bli starkare utan även till att bli längre och oftare. Jajemen! Nu även en lättvariant vid ägglossning. Nästa år, så fort mottagningarna öppnar, är det alltså jag som går och skaffar piller mot det här. Såvida man inte kan skaffa dem via en nätdoktor (har det ordet kommit in i nyordlistan än?). Det vore ju faktiskt allra bäst. I sådana fall är det jag som sätter mig framför datorn och beställer hem dem. Kan jag få gråtande fosterställning på det? High five!

Continue Reading

Hundra böcker – en sanning med modifikation

Så här ser det ut på Goodreads nu. Kläderna av Inger blev min hundrade bok i år (läs!). Fast i ärlighetens namn så har jag reggat Karl Ove Knausgårds Min kamp där och den klarade jag inte att läsa ut. Med risk för att upprepa mig själv från En förbannad podd, men herregud vad jag har läst nog av nostalgiska medelålders män som skildrar en sentimental ”boys will be boys”-uppväxt. Att han ändå har ett bra språk räckte inte. Jag gav upp lite efter hälften.

Sedan såg jag att Skuggor i spegeln (också av Inger, också ”läs!”) hamnat på 2017 och den läste jag faktiskt ut 2005.

Kanske jämnar det ut sig med alla andra böcker jag kommit halvvägs i och lagt bort utan att registrera. Som Amanda Svenssons Allt det där jag sade till dig var sant, som kändes så oerhört krystad att det kröp i mig att läsa, men som jag ändå lyckades köpa IGEN för några veckor sedan. För att den inte var reggad.

Kanske blir det hundrafemtio om jag lägger till böckerna jag läst för Isak.

Kanske får jag in två böcker till innan årets slut (bara två dagar kvar..). En till blir det definitivt och det är Martina Haags senaste (läs inte!).

Kanske är siffran egentligen helt och hållet skit samma och bara jävligt fånig att hänga upp sig på. Kanske räcker det att konstatera att pendeltågstrafik till och från jobbet, med alla förseningar det innebär, tillsammans med bokpodden verkligen gynnar min läsning. Och att en bok kan vara jävligt trevlig att läsa oavsett om den är den enda eller den hundrade det året.

Continue Reading