Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

Continue Reading

DET ÄR MYCKET NU

Typiskt tecken på att ”det är lite mycket nu”: den totala vreden som uppstår vid insikten om att dagen innan midsommarafton är en halvdag. Även glädjen när vi lyckades få barnvakt igår så att jag kunde jobba över är väl ett symptom på samma… jag behöver verkligen semester nu.

Samtidigt har min PCOS gått bananas efter flera månader av regelbunden cykel. Jag riktigt känner hur hormonerna anordnar rave i hela kroppen, med sömnbrist och svår irritation som följd. Jag hatar verkligen allt och alla just nu. Men mest hatar jag att inte få sova när jag har så här mycket att göra dagtid.

Botar ledan med ungdomsböcker och spänningsromaner. Och det var väl det jag ville komma till. Jag har precis lyssnat på Lisa Bjärbos egen inläsning av Inuti huvudet är jag kul och den var så himla bra! Både inläsningen och handlingen. Kan varmt rekommendera berättelsen om blyga Liv och hennes översociala pappa, som flyttar från Stockholm till Småland. Vi kommer att prata om den längre fram i podden, men jag tycker att ni ska lyssna eller läsa redan nu. Faktiskt. Unna er det.

 

Continue Reading

En vanlig mulen jävla onsdag

Vet ni vad jag har gjort idag? Jobbat, frusit och oroat mig.

Dagens oro var så klart relaterad till mina barn. Jag har fått veta att Isak sagt något som kan tolkas som mer kränkande än det vanliga som kommer ur sexåringars munnar. Även om jag vet att mycket barn säger inte alls har samma mening för dem som för oss, så känns det så klart inte bra. Detta var tydligen något han hade hört ”på TV i Branäs” vilket inte säger mig så mycket. Kanske har han snappat upp något från nyheterna som stått på i bakgrunden? Vem vet. Branäs kan lika gärna vara en undanmanöver. Jag är lättad över att han sade detta till sin ömma fader och inte till en kompis i alla fall. Glad för det lilla och så vidare.

Dagens jobb var slitigt och ostimulerande och min enda glädje var att jag skulle gå klockan två för att hinna till Isaks överlämningssamtal. Så sjukt att han börjar förskoleklass! Det var minst sagt en ansträngning att inte börja hulkgråta när vi satt där och pratade om hans framtid.

Dagens lunch var en mikrad pastarätt från kyldisken, för jag hade inte gjort någon lunchlåda. Däremot fick jag chipsrester och min kollega drack faktiskt en slatt vin som blivit över från jobbpicknicken i måndags.

Efter jobbet stod jag i duggregn och kollade på Isaks sista träning med fotbollslekiset. På vägen hem köpte vi sushi som aldrig är god. Eller. Den är väl ok, men jag betalar liksom 90 spänn för lite klibbigt ris och gurka. Ångrar mig varje gång, men det är Isaks favorit och idag var det hans avslutning.

Hemma möttes vi av disken från igår. Jag hälsade på den och gick och lade mig i badet. Om inte Alex orkar göra något åt den ikväll är den säkert kvar imorgon också. Med tillökning.

Nu är klockan strax över åtta och jag har lagt mig. Jag är så sjukt trött. Men det var ändå en bra dag.

Varför skriver jag det här? För att tala om för er att alla inte har jobb som är hundra procent kreativa med vinluncher på dyra trendkrogar och efterföljande afterworks i solnedgångar på någons altan, eftersom att alla ens vänner är förmögna husägare. Alla har inte ens vänner att besöka en mulen onsdag i juni. Alla kommer inte hem till städade villor och stora trädgårdar. Alla har inte barn som föddes till politiskt korrekta varelser. Många av oss har jobb som ibland eller alltid är ovackert slitiga. Vi har små marginaler och gammal pasta och smuts på kläderna och många får inte ens en halvsunkig sushi efter jobbet. Det närmaste vi kommer till yoga i solnedgången är när vi trampar snett och sträcker en vad på vägen hem. Vi orkar inte utveckla oss själva eller skriva i bullet journals och vi står inte emot barnens tjat hur viktigt det än är med konsekvens. För vi är trötta och lägger oss strax efter åtta och skiter i disken idag med. Men vi kan vara nöjda ändå.

Jag vet att internet är en stylad plats på många sätt och vis, men ibland står all ”vardagslyx”, förhärligade husbilder och filtrade vinluncher som flyter förbi där mig upp i halsen. Och ja. Jag måste nog rannsaka mig själv också, för ibland hänger jag på och tror att sådana upplevelser är det enda som är värt att dokumentera. Men det är fel. Och jag ska arbeta på att känna mig okej med att vara precis så vanlig som jag är mycket oftare.

Continue Reading

Olika sidor jag har

Satt precis och ängslade mig över vad folk tycker, vilket fick mig att komma ihåg den där listan som jag har delat upp på flera inlägg. Att ängsla sig är definitivt en av mina dåliga sidor (även om jag är himla bra på att göra det); här kommer lite andra sidor:

7. Vad är din sämsta sida?

Att bara välja en sida som är dålig är nästan omöjligt – här skulle jag vilja skriva en hel lista. Dock finns det ju en sak som sammanfattar både viljan att skriva en lista och många av de här dåliga sidorna tillsammans: jag är så oerhört självkritisk. Jag är otroligt sällan nöjd med något jag gör. Allt kan alltid göras bättre. Jag kan alltid anstränga mig lite mer. Jag borde alltid ha tänkte lite mer. När jag pratar om böcker i podden har jag alltid glömt att nämna något. Jag borde vara mer ordningssam. Jag borde himla mycket faktiskt. Kanske borde jag mest av allt sluta att vara så enormt självkritisk och istället relaxa lite i vetskapen om att jag är good enough? Ja det vore trevligt, men jag håller inte andan här va.

Nu är jag en ganska lat människa – hade jag inte varit lat, hade jag varit utbränd. Så många av de här sakerna jag känner att jag misslyckas med, orkar jag helt enkelt inte ta itu med. Jag sitter istället och mår dåligt över dem, eller så försöker jag förtränga dem genom att läsa en bok.

8. Vad är din bästa sida?

Jag är lojal mot mina vänner. Om vi bestämmer att vi ska ses, så reserverar jag den tiden för dig. Då kommer inte något av mina barn följa med såvida det inte blir kris, eller min sambo. Jag kommer dessutom tacka nej till i princip allt annat som dyker upp och inte flytta runt dig i kalendern hur som helst. Här skriver jag i princip, eftersom att jag 1998 tackade nej till en fribiljett till Radiohead på grund av att en person, som ganska snabbt visade sig vara ett as, ville dricka öl efter jobbet och jag hade sagt ja till detta innan biljetten dök up. Detta har jag ångrat i alla år.

Du kommer i alla fall aldrig höra mig säga, ”Jaha, jo vi skulle ju ses imorgon, men nu insåg jag att detta är den enda lediga kvällen jag och Alex har tillsammans hela veckan så vi får skjuta på det”.  För då måste vi skjuta på det i en månad, eftersom att det är så folks liv ser ut.

Ibland måste man så klart ställa in av olika anledningar – det kan vara ”mycket nu”, någon blir sjuk, något glömdes. Jag är öppen för att vara snäll mot sig själv. Jag är inte öppen för ”åh men jag vet att vi skulle ses då, men nu ska jag och min partner gå på bio den dagen istället” . Detta är vad jag hör då: Åh, hade vi bestämt något Fia? Ja jag vet, systerskapet ÄR viktigt och mothers before brothers och allt det där, men det är ju något vi bara skriver i våra facebookuppdateringar? Och sedan sitter jag där och har liksom tackat nej till saker för att jag tog tiden vi bestämt på allvar. Bu!

Jag tänker ofta på det här. Det är en egenskap jag själv värdesätter hos andra och därför reagerar jag säkert lite hårdare på det än många gör. Jag ser inte en film med Alex som du och jag har sagt att vi ska se tillsammans. Jag testar inte en restaurang med någon annan än dig om vi har sagt att vi ska gå dit först. Jag tar helt enkelt väldigt seriöst på vad vi har bestämt.

Jag sprider inte heller det du sagt i förtroende.

9. Vilken sida av sängen sover du på?

Den som är längst bort från barnsängen…

Continue Reading

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Continue Reading

Nu är det definitivt

Formas har sagt ja till ett fantastiskt förslag om en filmfestival som jag och en professor plus två forskare lämande in i december. Så i höst kommer jag att projektleda detta event tillsammans med dem. Jag ansvarar för allt administrativt, de ansvarar för all forskning. Befinner mig just nu på gränsen mellan högmod och panik. I höst kommer jag med sannolikhet befinna mig hyperventilerandes på gränsen till utbrändhet. Men det blir kul. Väl?

Continue Reading

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!

Continue Reading

Jag vet vad som räcker nu

Det finns så mycket jag hatar med träning. Smalhets under falsk hälsoflagg. Jämförelsehets under falsk ”du ska bara jämföra med dig själv ju (MEN SE HUR BRA JAG ÄR)”-flagg. Träningscitaten. Före- och efterbilderna. Ja herregud, listan kan göras flera blogginlägg lång. Men som ni vet. Allt detta hat och ändå kämpar jag. För att jag måste.

Jag måste träna för att jag dels inte vill ha spänningshuvudvärk och dels märker hur min kropp sabbas av för mycket stillasittande. Men jag vill faktiskt också träna ibland, och det vill jag för att jag trots allt tycker att det är himla gött efter. Jag vill det inte tillräckligt ofta för att prioritera bort annat, som sömn och att ge mina barn mat – men ibland så.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att skita i andras uppdateringar i sociala medier (LOL att jag någonsin kommer göra det fullt ut) och försöka vara killräcklig. Jag har hittat vad som funkar och vad som räcker och jag tänker hålla mig till det. Ett pass i veckan. Hemma eller på gymmet. Inte mer om jag inte absolut känner en brinnande lust (spoiler: det gör jag inte). Ett pass i veckan räcker nämligen för att jag:

  1. inte ska få spänningshuvudvärk
  2. inte ska jämföra mig med andra, för jag tränar ändå för lite för att min kropp ska bygga något
  3. inte ska lida för mycket av mitt stillasittande. FÖR VET NI, jag har läst på internet att en halvtimma i veckan ger samma hälsofördelar på sikt som fem halvtimmar i veckan. Om vi pratar om längre och friskare liv. Nu hittar jag inte just den artikeln, men det står om liknande forskning här och här. Jag tänker ta till mig detta fullt.

Dessutom är det så här: jag vill inte pressa in ytterligare en sak i mitt schema och sedan känna mig misslyckad för att jag inte hinner. Alla har inte den där sabla kvarten om dagen som det tjatas om. Och även om det skulle gå att pressa in en kvart här och en kvart där, är det inte säkert att orken eller psyket har den tiden att lägga på träning just då.

 

Hur som helst. En dag i veckan. Idag blev det min hatgrej löpning. Jag var ledsen över att brorsan hade åkt hem till Lund, så jag drog mig till gymmet och sprang intervaller i en halvtimma till låtar vi båda tycker om. Intervaller är i mitt fall inget planerat, utan mer att jag springer tills jag inte orkar mer och då går jag tills jag kan andas och sedan springer jag igen. Det räckte för den här veckan.

Continue Reading

Små tecken som skapar känslor av samhörighet

Ibland krävs det så otroligt lite för att göra en så himla glad. Som till exempel att en av föräldrarna vid besöket i Isaks förskoleklass hade omatchade strumpor med trasig resår och en fläck på sin cardigan. Ljuvligt! Jag själv märkte på vägen in att jag hade spillt tandkräm som blekt fläckar på mina brallor. Det kändes inte fullt så ljuvligt först, eftersom att jag känner oerhörd press på mig att se respektabel ut när jag träffar andra föräldrar. Men när jag träffade den nerkasade strumpan med trasig resår? Då kände jag banne mig att jag hade en allierad i sällskapet.

Över lag tycker jag att det är det som är sämst med föräldraskapet. Det vuxna samförståndet som ska finnas och som jag aldrig lyckas bli en fullständig del av. Visst finns det andra föräldrar som inte från början varit mina vänner och som jag tycker om. Men på det stora hela. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt att vänja mig vid nya vuxna människor. Dessutom skrämmer människor som kan ta miljonlån för att köpa boende mig per definition. Och sådana finns det cirka en miljard av här (och väldigt många av dem har städhjälp, barnpassning och åker utomlands minst ett gång per år och lever på det hela taget inte alls som vi). Jag får sådana oerhörda mindervärdeskomplex, även fast jag inte vill ha deras liv själv. Jag vill bara få vara vuxen på mitt eget, ytterst ouppstyrda sätt utan att känna mig dömd.

Så ja. Det var fantastiskt att se den här mänskliga föräldern. Med en mörk strumpa och en ljus och någon form av frukostrest på koftan. Plötsligt känns hösten inte fullt så jobbig att tänka på. Fortfarande jättejobbig (herregud Isak börjar skolan!!!), men ändå.

Continue Reading

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?

Continue Reading