Olika sidor jag har

Satt precis och ängslade mig över vad folk tycker, vilket fick mig att komma ihåg den där listan som jag har delat upp på flera inlägg. Att ängsla sig är definitivt en av mina dåliga sidor (även om jag är himla bra på att göra det); här kommer lite andra sidor:

7. Vad är din sämsta sida?

Att bara välja en sida som är dålig är nästan omöjligt – här skulle jag vilja skriva en hel lista. Dock finns det ju en sak som sammanfattar både viljan att skriva en lista och många av de här dåliga sidorna tillsammans: jag är så oerhört självkritisk. Jag är otroligt sällan nöjd med något jag gör. Allt kan alltid göras bättre. Jag kan alltid anstränga mig lite mer. Jag borde alltid ha tänkte lite mer. När jag pratar om böcker i podden har jag alltid glömt att nämna något. Jag borde vara mer ordningssam. Jag borde himla mycket faktiskt. Kanske borde jag mest av allt sluta att vara så enormt självkritisk och istället relaxa lite i vetskapen om att jag är good enough? Ja det vore trevligt, men jag håller inte andan här va.

Nu är jag en ganska lat människa – hade jag inte varit lat, hade jag varit utbränd. Så många av de här sakerna jag känner att jag misslyckas med, orkar jag helt enkelt inte ta itu med. Jag sitter istället och mår dåligt över dem, eller så försöker jag förtränga dem genom att läsa en bok.

8. Vad är din bästa sida?

Jag är lojal mot mina vänner. Om vi bestämmer att vi ska ses, så reserverar jag den tiden för dig. Då kommer inte något av mina barn följa med såvida det inte blir kris, eller min sambo. Jag kommer dessutom tacka nej till i princip allt annat som dyker upp och inte flytta runt dig i kalendern hur som helst. Här skriver jag i princip, eftersom att jag 1998 tackade nej till en fribiljett till Radiohead på grund av att en person, som ganska snabbt visade sig vara ett as, ville dricka öl efter jobbet och jag hade sagt ja till detta innan biljetten dök up. Detta har jag ångrat i alla år.

Du kommer i alla fall aldrig höra mig säga, ”Jaha, jo vi skulle ju ses imorgon, men nu insåg jag att detta är den enda lediga kvällen jag och Alex har tillsammans hela veckan så vi får skjuta på det”.  För då måste vi skjuta på det i en månad, eftersom att det är så folks liv ser ut.

Ibland måste man så klart ställa in av olika anledningar – det kan vara ”mycket nu”, någon blir sjuk, något glömdes. Jag är öppen för att vara snäll mot sig själv. Jag är inte öppen för ”åh men jag vet att vi skulle ses då, men nu ska jag och min partner gå på bio den dagen istället” . Detta är vad jag hör då: Åh, hade vi bestämt något Fia? Ja jag vet, systerskapet ÄR viktigt och mothers before brothers och allt det där, men det är ju något vi bara skriver i våra facebookuppdateringar? Och sedan sitter jag där och har liksom tackat nej till saker för att jag tog tiden vi bestämt på allvar. Bu!

Jag tänker ofta på det här. Det är en egenskap jag själv värdesätter hos andra och därför reagerar jag säkert lite hårdare på det än många gör. Jag ser inte en film med Alex som du och jag har sagt att vi ska se tillsammans. Jag testar inte en restaurang med någon annan än dig om vi har sagt att vi ska gå dit först. Jag tar helt enkelt väldigt seriöst på vad vi har bestämt.

Jag sprider inte heller det du sagt i förtroende.

9. Vilken sida av sängen sover du på?

Den som är längst bort från barnsängen…

Continue Reading

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Continue Reading

Nu är det definitivt

Formas har sagt ja till ett fantastiskt förslag om en filmfestival som jag och en professor plus två forskare lämande in i december. Så i höst kommer jag att projektleda detta event tillsammans med dem. Jag ansvarar för allt administrativt, de ansvarar för all forskning. Befinner mig just nu på gränsen mellan högmod och panik. I höst kommer jag med sannolikhet befinna mig hyperventilerandes på gränsen till utbrändhet. Men det blir kul. Väl?

Continue Reading

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!

Continue Reading

Jag vet vad som räcker nu

Det finns så mycket jag hatar med träning. Smalhets under falsk hälsoflagg. Jämförelsehets under falsk ”du ska bara jämföra med dig själv ju (MEN SE HUR BRA JAG ÄR)”-flagg. Träningscitaten. Före- och efterbilderna. Ja herregud, listan kan göras flera blogginlägg lång. Men som ni vet. Allt detta hat och ändå kämpar jag. För att jag måste.

Jag måste träna för att jag dels inte vill ha spänningshuvudvärk och dels märker hur min kropp sabbas av för mycket stillasittande. Men jag vill faktiskt också träna ibland, och det vill jag för att jag trots allt tycker att det är himla gött efter. Jag vill det inte tillräckligt ofta för att prioritera bort annat, som sömn och att ge mina barn mat – men ibland så.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att skita i andras uppdateringar i sociala medier (LOL att jag någonsin kommer göra det fullt ut) och försöka vara killräcklig. Jag har hittat vad som funkar och vad som räcker och jag tänker hålla mig till det. Ett pass i veckan. Hemma eller på gymmet. Inte mer om jag inte absolut känner en brinnande lust (spoiler: det gör jag inte). Ett pass i veckan räcker nämligen för att jag:

  1. inte ska få spänningshuvudvärk
  2. inte ska jämföra mig med andra, för jag tränar ändå för lite för att min kropp ska bygga något
  3. inte ska lida för mycket av mitt stillasittande. FÖR VET NI, jag har läst på internet att en halvtimma i veckan ger samma hälsofördelar på sikt som fem halvtimmar i veckan. Om vi pratar om längre och friskare liv. Nu hittar jag inte just den artikeln, men det står om liknande forskning här och här. Jag tänker ta till mig detta fullt.

Dessutom är det så här: jag vill inte pressa in ytterligare en sak i mitt schema och sedan känna mig misslyckad för att jag inte hinner. Alla har inte den där sabla kvarten om dagen som det tjatas om. Och även om det skulle gå att pressa in en kvart här och en kvart där, är det inte säkert att orken eller psyket har den tiden att lägga på träning just då.

 

Hur som helst. En dag i veckan. Idag blev det min hatgrej löpning. Jag var ledsen över att brorsan hade åkt hem till Lund, så jag drog mig till gymmet och sprang intervaller i en halvtimma till låtar vi båda tycker om. Intervaller är i mitt fall inget planerat, utan mer att jag springer tills jag inte orkar mer och då går jag tills jag kan andas och sedan springer jag igen. Det räckte för den här veckan.

Continue Reading

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?

Continue Reading

I had the time of my life!

För ett tag sedan frågade Kattis vad jag hade för planer den 29 april. Vet ni vad som är himla trevligt nu, jämför med när jag bodde i t.ex. Malmö? Att jag kan svara ärligt på frågan och säga att jag inte har några planer, om jag inte har det. Förr i tiden tolkades nämligen alldeles för ofta svaret ”inga planer” som att jag automatiskt var tillgänglig till att utföra tjänster åt andra. Typ flyttar, hundpassningar, städningar och allt möjligt annat relativt jobbigt som folk inte ville göra själv. Svarade jag ”inga planer” svarade jag också ”ja” till att lägga min tid i andras händer. Trots att ”inga planer” kan vara en plan i sig. Ja. Jag blir fortfarande väldigt sur när jag tänker på en del människor som passerat mitt snart fyrtioåriga liv, och så lär det nog fortsätta ett par år till. Men nu skulle det inte handla om folk som gör mig sur här. Nu ska det handla om en av dem som gör mig väldigt glad.

Så. Jag svarade ärligt att jag inte hade några planer den 29 april och i och med det fick jag en fantastisk plan! Kattis hade nämligen kastat sig över bokningen av två biljetter till en Dirty Dancing quote and sing along på Bio Rio så fort de släpptes! Och den första hon tänkte på att ta med var mig! Alltså! HUR fin vän är inte den som gör så? Går inte ens att beskriva.

Igår var det den 29 april och jag firade detta med extra mycket smink och en klänning i Dirty Dancing-anda som jag alltför sällan får anledning att använda. Dessvärre ej på bild i sin helhet, eftersom att jag aldrig kommer ihåg att ägna mig åt ootd-bilder. Efter en förpärla hos mig med bubbel och banoffee (paket till Kattis eftersom att jag fortfarande inte gett henne födelsedagspresenterna hon skulle ha fått i december) gav vi oss av till Hornstull och Bio Rio och hade ta mig fan the time of our lives. Dirty Dancing var precis lika bra som den är varje gång jag ser den, om inte ännu lite bättre eftersom att vi nu kunde sjunga med ohämmat i alla låtar och även skrika ut våra bästa repliker i en biosalong. Hemma gör jag ju detta varje gång jag ser filmen.

Publiken var lite seg. Jag gissar att det är mer drag i detta en lördag eller söndag. Men vem fan bryr sig. Dirty Dancing är en film med så många lager. Feminism, klassproblematik, nya traditioner som krockar med gamla och mitt i allt detta: Patrick Swayze, Jennifer Grey och Cynthia Rohdes i tidernas bästa casting. Och soundtracket! Och miljöerna! Och Lisa! Vad finns det att inte älska med den här filmen? Obs: kommer ni på något får ni inte svara. Jag är inte öppen för analys i det här fallet.

Allt som allt: den 29 april var en väldigt bra dag att inte ha några planer på.

Slumpmässigt matchade överdelar.
Continue Reading

Pet peeves

Ni kanske undrar vad som hände med den här listan? Ja, vi kom till punkten om vad jag stör mig på hos andra och den blev helt enkelt övermäktig. Jag vet att det är oerhört trendigt nu att med värdighet berätta hur man vuxit som människa genom åren och numera inte stör sig alls på andra utan bara fokuserar på sig själv och sin egen utveckling. Där är inte jag. Jag tror även att många som säger sig vara där ljuger, men det kanske bara är ytterligare ett bevis på att jag är omogen, småsint och missunnsam.

Till slut valde jag i alla fall att lista topp tre över de smågrejer som stör mig mest för stunden. Och de kommer här:

6. Vad stör du dig på hos andra?

  1. Med risk för att låta precis lika medelålders som jag är: oförmågan att säga tack. Det kräver så sjukt lite ansträngning för något som ger så mycket i slutändan. Överlag – att försöka vara lite ödmjuk. Ganska bra stämningshöjare. Såvida det inte är någon som har glömt att säga tack i rummet. Då gäller inte lagen om ödmjukhet längre.
  2. Viljan att visa sig duktig. OBS jag är helt för att ge sig själv cred, men jag är jättetrött på när det är något som ska göras på bekostnad av någon annans ”misslyckande” och/eller när det blir ett moraliserande i det. Barnuppfostran är ett utmärkt exempel på det. Vill spola ner mig själv i toaletten och ut till en öde ö utan internet varje gång jag läser om någon som är så himla DUTTI på att lära sina barn ha tråkigt. Sedan vill jag spola mig tillbaka in till mobiltelefonen och skrolla fingret ur led när jag läser om någon som moraliserar över mobilanvändandet.
  3. Besserwism. I alla former. Oavsett om det är ett helt öppet sätt att trycka till någon, eller i form av ett oombett råd om t.ex. inredning när någon visar sitt hem så hatar jag det. Det borde inte ens få vara med på den här listan för det går beyond att störa mig. Jag hatar det verkligen. HATAR.

Bubblare: folk som tuggar med öppen mun. Så jävla äckligt. Blir faktiskt arg på riktigt.

Bubblare två: folk som tycker att kvinnokodade intressen är trams, men som aldrig skulle få för sig att kritisera en snubbe som lägger en halv förmögenhet på att meka med bilar. Bygger just nu upp ett imperium av hudkrämer delvis på grund av denna pet peeve.

Bubblare tre: nepotism. Gud vad det stör mig.

Ja och här skulle jag kunna fortsätta att bubbla hela kvällen, om det inte vore för att min telefon precis plingade och sade till mig att det är dags att gå och lägga sig och läsa nu. God natt!

 

Continue Reading

Konsten att måla Fan på väggen

Sakta kryper jag ur den senaste perioden av sömnlöshet och in i vad som känns som en helt ny era. Våren är tillfälligt på besök, jag orkar plötsligt träna och morgnarna med barnen har gått från kaos till ganska härliga stunder ändå. Ja och så säger vi väl jinx på det då?

Jag vet inte om jag någonsin uppdaterade er om detta, men jag var ju lite nervös där i början av året efter att ha fått både en utställning och färdigställandet av en rapport i knäet om ni minns? Vi hade invigning av utställningen i början av april och det gick faktiskt helt fantastiskt bra. Och rapporten var bara delvis min att färdigställa visade det sig, så det gick också bra. Visst vore det trevlig om jag nu till nästa gång inser att det mesta löser sig? Ja. Nej. Det kommer aldrig hända. Jag kommer att drabbas av högmod igen och sedan kommer jag att ägna mycket av min tid åt att invänta ett stenhårt fall. Helt utan att någonsin ha fallit egentligen. Men men. Alla är vi bra på något och jag är tydligen skitbra på att försöka förutse katastrofer.

Apropå högmod så har jag sökt till högskolan igen. Någon timma innan deadline skrev jag upp mig som intresserad av diverse påbyggnadsutbildningar i projektledning, samt några mindre webbkurser. Ja för en annan sak jag inte är bra på är att lära mig av mina misstag. När jag gick grundkursen i projektledning grät jag av prestationsångest vid varje inlämning. Jag var helt säker på att allt skulle gå åt helvete, men det gick ju faktiskt ganska bra. Eftersom att det gick ganska bra i slutändan drabbas jag så klart av högmod vid varje ansökningsperiod. Blir jag antagen kommer jag givetvis att ägna all vaken tid åt att förbereda mig på ytterligare ett imaginärt fall. Något annat vore otänkbart. Sedan kommer det säkert gå ganska bra och så är vi tillbaka på högmodets tröskel igen. Som min alldeles egen circle of life. Hör gärna av er om ni vill ha tips på hur jag gör!

 

Continue Reading

Den onda cirkeln

Precis när jag är på väg att somna får jag bilder av hur vi åker ner med bilen i vatten och barnen blir innestängda, eller att Isak körs på av en buss eller att Karl ligger livlös i sängen. Eller så kommer tankarna när jag vaknar på natten och håller mig vaken i timmar. I natt kunde jag absolut inte somna om, så till slut läste jag igenom några blogginlägg i Feedly och hamnade på ett förskolebarn som dött av, vad jag gissar var, bakteriell hjärnhinneinflammation. Fick så mycket ångest att jag var på väg att väcka Alex och föreslå att vi försöker få ett barn till, så att Isak eller Karl inte blir ensamma om någon av dem dör. Vid fem somnade jag, vid sex ringde klockan och då kände jag väl att ett barn till inte är riktigt vad jag behöver just nu, eller senare heller för den delen.

Så här har det varit periodvis hela mitt liv, fast det blev värre med barnen. Jag oroar mig mer för att jag sover mindre. Jag sover mindre för att jag oroar mig mer. Det är så en period. Sedan går det över. Och sedan kommer det tillbaka. På det stora hela är jag i alla fall väldigt, väldigt trött just nu.

Continue Reading