Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

Continue Reading

Listar lite då

Gör väl som alla andra!

Vad köpte du senast?
En ramen med vetenudlar och svamp till lunch. Petade inte bort chilin pga mancold på ingående och att jag trots allt hoppas på att starka saker kan skrämma iväg sjukor – även om jag inte tror på det.

Hur lång är du?
172,5 cm. Halva centimetern är givetvis oehört viktig.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Han föreslog liksom att vi skulle ta hissen” = rapport från Alex på hur sjuk vårt hissrädda barn är idag.

Vad gillar du mest med dig själv?
Om jag får säga det själv tycker jag att jag är rätt bra på att styra upp och samordna verksamheter och olika projekt.

Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag verkar ha kroniskt dålig självkänsla. Jag är ängslig, konflikträdd och tycker alldeles för ofta illa om mig själv och det jag gör.

Har du söndagsångest?
Nej, men efter helvetesåret 2018 har jag börjat längta efter helgkvällar och sovmorgnar på ett sätt jag inte gjort innan. Innan har jag älskat att jobba och känt stress inför längre ledigheter.

Vilka städer har du bott i?
Örebro, Lund, Malmö och Stockholm

Lyssnar du på poddar? Vilka?
För tillfället blir det inte så mycket poddlyssning annat än när jag klipper En förbannad podd. Lyssnar mest på böcker – dock undantag för Harry Potter and the Sacred Text som jag började med igår.

Låt på huvudet just nu?

Är du en ringare eller smsare?
Gillar inte alls att sms:a och blir stressad av att sitta fast i telefon för länge, men använder däremot messenger-funktionen frekvent när jag sitter vid dator.

När går du och lägger dig?
Vid tio och sedan läser jag en stund till halv elvaish – vilket egentligen är för sent för den sömn jag behöver.

Vad är det modigaste du gjort?
Igen aning. Hur defineras mod? Jag är på en återkommande basis bra på att ta upp missnöje med chefer – vilket jag själv tycker är ganska modigt. Tycker även att jag var modig som stod på en scen och pratade i mikrofon inför hundra personer härförleden.

Har du någon gång åkt ambulans?
Japp. För ganska exakt tre år sedan när Karl låtsades att han ville ut. Hade så ont att jag inte kunde stå upp. Fick skäll när vi kom till förlossningen för att jag inte hade ringt innan. Tre timmar senare skickades jag hem, och tre veckor senare kom Karl.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
OM jag har. Kan inte ens räkna hur många gånger – men nu var det ett par år sedan sist. Ta i trä och så vidare.

Hur många kuddar sover du med?
Två.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nix. Kan inte komma in i den typen av rutiner eftersom att jag helt saknar intresse för dem.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Engelska – valde estetiska ämnen framför språk i gymnasiet. Kan tala, läsa och skriva engleska och svenska. Förstår tyska och nordiska språk, men kan inte prata dem i någon större utsträckning.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Ingen – har den på vibration jämt. Minns inte hur den låter när ljudet är på.

Go to-mat som alltid är gott?
Libanesisk linssoppa med någon form av surdegsbröd att doppa i. Man fräser helt enkelt lök och vitlök tillsammans med kryddor som exempelvis spiskummin och malen koriander. Slänger på sköljda linser. Fräser omkring lite till. Häller på en liter grönsaksbuljong, och kokar tills linserna är mjuka. Sedan kan den hugade ha i bladspenat, potatis eller något annat kul. Funkar med alla typer av linser, även konserverade (men då måste vätskemängden minskas).

Hur ofta tvättar du håret?
Var tredje dag ungefär.

Hur uppvaktar man dig?
Helst inte alls.

Continue Reading

Nyopererad och träningsgnällig

Först och främst, tack till alla som messat, kommenterat och på andra sätt hört av sig rörande operationen i onsdags. Och alla blommor! Så himla fint. Det slutade med narkos trots allt. När narkosläkaren sade att lokalbedövning inte alltid hjälper och det är något man först vet när det är för sent, så kändes det mycket lättare att gå med på att sövas. Tur, får jag väl säga, eftersom att de hade problem att få stopp på en blödning. Det hela tog tydligen tog 45 minuter istället för tio, under vilka jag är tacksam att jag slapp vara vid medvetande. Jag märkte inget. Det sista jag minns är att någon sade ”snart sover du” – sedan vaknade jag upp i ett annat rum, med samma behagliga känsla jag får efter två glas vin. Fick komma hem en timma senare, men ville helst vända i dörren och åka tillbaka till narkosen när det visade sig att båda barnen var övertrötta och tävlade i vem som kunde gnälla mest.

Idag är det söndag. Jag har inte behövt äta smärtstillande sedan i onsdags kväll, och mår på det hela taget sjukt bra. Det är en ganska lång läkeprocess nu – en månad innan jag får bada i publika bassänger, lyfta tunga grejer eller träna, men det känns inte jättefarligt. Mest blir det jobbigt för Karl, som helst hade ägnat all sin vakna tid med att sitta som en extra utväxt i min famn, vart jag än går.

Och träna… ja jag vet inte. Om jag någonsin var där, känns det helt oöverkomligt att hitta dit igen. Min träningssjälvkänsla är på noll och jag kan bara minnas alla gånger jag var sämst på allt, aldrig utvecklades och bara kände mig usel. Och ja, jag vet. Ni som lyckas i er träning, eller i den mentala inställningen, har alltid kunnat unna er att säga att man minsann inte ska jämföra sig med andra. Tack. Jag vet att den myten finns. Samtidigt rasslar det i flödena på sociala medier av folks resultatrapportering, uppdateringar om antal pass i veckan och fräscha joggingturer i solen. Det går inte ihop.

Själv ägnar jag mig åt att avfölja, dölja och skrolla förbi eftersom att jag finner noll inspiration i andras ”träningsglädje”. Vill helst bara gömma mig under en filt med ett glas vin och göra avbön på åren jag försökte komma ur min träningsångest genom att blogga om den.

Med detta sagt: det gör inte jättemycket att jag inte får träna alls just nu.

Continue Reading

Vad är det som händer?

Inget händer. Allt händer.

Kroppen lägger av, eller lägger på. Jag har cellförändringar som måste opereras bort. Under narkos säger läkaren. Inte under narkos säger jag. Det blir lugnande och lokalbedövning istället. Nästa onsdag. Övervägde en kort stund att skälla ut alla som sade åt mig att tänka positivt i höstas när beskedet om återbesök kom, men jag antar att de gjorde det av omtanke och inte av elakhet. Kanske bara en parantes att den ni peppar med att det säkert inte är något, kan gå all in i ”detta är bara en liten uppföljning som inget kommer visa”, så när beskedet ”cellförändringar, operation, narkos” kommer, kan det kännas som tio hinkar hård is i nacken. Jag ska definitivt komma ihåg den parantesen nästa gång jag tänker att det säkert inte är något. Det kan alltid vara någt.

Annars? Jag har börjat begränsa sociala medier. Jag har börjat utöka sociala medier. Jag tar bort följare jag inte känner igen från mitt ena konto, och öppnar ett nytt för sådant som inte rör barn et al. Jag trodde att det skulle ge mig ångest och att jag skulle börja känna mig obetydlig med små konton, men det känns faktiskt mest skönt tackar som frågar.

Och så Isak. Där blir det nog bra så småningom, men vi är inte där än. Mest är det nog faktiskt jag som inte är där än, men dit där ”där” är kanske man aldrig kommer?

Continue Reading

Från en badfluencer i Älvsjö

Hösten är som väntat helt och hållet vansinnig, även om jag inte trodde att det skulle bli fullt så här illa. Jag tänker mycket på vad jag egentligen vill göra med min tid och vad jag gör med den. Jag älskar att läsa böcker och efter en period på några veckor av att inte kunna göra det, har jag nu kommit in ett flow igen. När jag flowar böcker utanför jobbet, gör jag i princip inget annat. Det beror delvis på att jag har extremt svåra sömnproblem i perioder, och inte orkar mycket mer än att ligga på soffan och läsa. Alternativt kolla på The Haunting of the hill house (SE) eller senaste Sabrina (se den med) eller valfri säsong av RuPaul (se alla för all del).

Sedan är det då jobbet. På tre timmars sömn, är tio timmars arbetsdag tufft. Trots att jag älskar att jobba. Alltså, jag älskar ju att jobba! Men kanske inte så här mycket övertid under så här lång period. Det är inte kul att känna att mina två barnhämtningar i veckan är något som straffar sig i slutändan. Inte heller särskilt sunt, men det är just nu så det är. Jag hinner inte med. Allt ger mig dåligt samvete.

Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta.

Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel.

Gud vad bitter jag låter, men jag lovar att jag säger detta helt utan grudge mot min historia: vi är alla ägda av vår samtid. 

Ja ni hör ju. Vaken sedan 02.47 i natt. PEPP.

Continue Reading

Hej och hå livet

Mina sista månader som trettioplussare rusar förbi. Jag har fortfarande inte avgjort hur, eller ens om, jag ska fira mig själv när jag fyller fyrtio om mindre än en månad. Jag blir glad för barnvakt och en pizza på kvarterskrogen, men har kolleger som tycker att jag i alla fall borde ha en after work. Så det kanske det blir. Orkar inte fixa så mycket med det här själv, eftersom att jag är upptagen med att gå i väggen i och med filmfestivalen jag är med och organiserar. Däremot vet jag att Alex har en plan, men jag har inte mer information än att jag behöver ta ledigt från jobbet. Det räcker så.

För övrigt läker jag ihop efter att ha behandlats för en förlossningsskada (ja, det tog fan två år och sju månader innan någon upptäckte/erkände den). Behandlades av en sexistisk gynekolog till slut. Jag berättar den fulla historien i senaste avsnittet av podden under punkten ”vad har gjort dig förbannad sedan sist”, för den som vill höra (pratar även om böcker, om ni vill ha tips på det!). Det är sjukt att mödravården i Sverige är så eftersatt på så många ställen, att man (i detta fallet jag) ändå står ut med en sexistisk gynekolog bara för att få bli ihoplappad igen.

Continue Reading

Fylla fyrtio

Om tre månader fyller jag fyrtio. Helt utan ångest, men även hyfsat utan all den där balansen och tryggheten och ”förmågan att skita i det som inte är viktigt” som tydligen kommer med åldern. Jag embrejsar inte heller alla mina rynkor. Vissa av dem – ja. Men det där som händer på halsen just nu, som om skinnet blivit tre storlekar för stort, det har jag faktiskt väldigt svårt att omfamna. Och det måste väl få vara okej? Så trött på pressen att vi alltid förväntas älska oss själv till den grad att de som inte gör det skammas.

Min ursprungliga plan var att inte göra så stor grej av det här. Kanske ordna en middag för närmaste familjen. Sedan utökades den planen till att ta ut dem på restaurang. Och nu börjar jag fundera på en himla finlandsfärja, för vilken rimlig restaurang funkar med tre barn mellan två och sex år, som inte har tålamod att sitta genom en hel middag? Inte så sugen på att fira fyrtio på Donken liksom.

Vi får se vad det blir. Vem vet, kanske blir det en av de där tio sakerna jag kommer ångra på dödsbädden om jag inte tar tillfället i akt att tömma sparkontot nu? Kanske borde jag satsa på någon påkostad jättefest med tema och fri bar och liveband där jag bjuder alla jag känner? Det verkar vara grejen för dem som fyller jämnt nuförtin. Framför allt kommer jag kanske ångra mig om jag inte passar på att springa in i väggen i november när jag ändå har möjligheten, eftersom att jag ändå är med och organiserar en filmfestival då. 

Jaja. Om trettio var en ålder då jag obrytt bjöd alla jag kände i Stockholm till min lilla lägenhet för förfest och utgång (dock inte dit vi tänkte oss eftersom att vakten ansåg att jag var för full på Rocks – vilket jag tio år senare fortfarande hävdar att jag inte var), så lutar fyrtio ändå mer åt någon slags känsla av… jag vet inte. Trötthet kanske. Jobbet tar mer på kraften, sömnbristen är större och barnen fler. Det får bli vad det blir. Jag orkar inte riktigt bry mig. Än. Mest är jag nog förundrad över att jag är så här gammal nu. Min bild av folk som är fyrtio är mycket mer vuxen, än den person jag är. Vad nu vuxen är egentligen. Jag betalar mina räkningar i tid, men jag kan inte tänka mig något tråkigare än diskutera inredning och renovering med folk.

Hur har ni firat födelsedagar på sistone? 

Continue Reading

BOX!!

Jag har väl nämnt några gånger innan att jag inte är så himla impulsiv alla gånger (tycker jag själv, det finns de som hävdar motsatsen). En av anledningarna är att jag är lite ängsligt lagd (ingen har någonsin hävdat motsatsen där inte). Jag behöver liksom tid på mig att förbereda min hjärna på alla katastrofer. Plus att jag tycker att många saker är projekt, och jag vill faktiskt inte ha projekt utanför jobbet.

Dock finns det en gräns när min ängslighet inte är något alternativ. Ett exempel var när jag år 2009 impulsköpte biljetter till Chris Isaak och bilade efter honom till Göteborg tillsammans med några lättövertalade vänner, två dagar efter att jag sett hans konsert i Stockholm. Jag kunde liksom inte leva med tanken på att inte få se honom igen. Ett annat exempel är när det dök upp ett inlägg från Åsa Sandell i mitt flöde i tisdags, om en ledig plats på onsdagens Kombox i Nora. Nora är 45 minuter från Karlskoga där jag befinner mig just nu. Vi hade inga planer för onsdagen och jag har saknat Åsa och hennes boxningsträning sedan hon flyttade den från Stockholm 2016. Kan jag få ett amen på att jag tog platsen? AMEN!

Åsa är, för den som inte vet, före detta elitboxare. Hon hyrde tidigare en lokal vid Odenplan i Stockholm, där hon tränade små grupper i boxningsteknik under namnet ”Kombox”. Jag har varit löjligt ledsen över att hon flyttat i två år. Förutom att Åsa är en fantastisk person, finns det verkligen ingen annan motionsform som har passat mig så bra. Och det finns tyvärr ingen annan kombox-liknande träning i Stockholm. I Stockholm finns bara fitnessboxning/boxercise och boxning med unga killar som boxar i en helt annan liga än vad jag, en tant på snart fyrtio år, gör.

Så. I onsdags knölade vi alltså in oss i en bil, mina brorsor, Isak, Alex och jag och drog iväg till Nora. Jag kom fram prick när passet satte igång. Himla synd. Missade tyvärr de första två minuterna av hopprep, eftersom att jag dels fick dra på mig lånade kläder av Åsa (hade ju inte packat för mitt äventyr när vi lämnade Stockholm) och dels var tvungen att linda mina händer. Verkligen jättesynd, jag som hatar hopprep… men samtidigt tur, för det var 27 grader varmt och jag kom nära döden nog under passet som det var. Var helt utlakad efter, men så jävla glad. Alltså jag älskar boxning. ÄLSKAR! Det finns inget som tvingar mig till fokus och gör mig så närvarande som det. Att få slå på en säck, eller en okänd man som jag fick igår, är fan carpe diem om något.

Bara lite röd i ansiktet efter

Efter passet hängde jag kvar några minuter med Åsa. Pratade lite, fick en bok signerad och visade Isak de tuffa säckarna vi slog på under träningen. Nu är jag tillbaka till verkligheten utan Kombox igen, och hade jag inte haft fullt fokus på den helt sjukliga träningsvärk detta gav, hade jag gått in i total depp över bristen på Kombox i Stockholm igen.

Ja hörrni. Om jag inte springer in med huvudet i väggen före i höst, när jag redan har en miljard grejer att hinna med, ska jag banne mig satsa på att vara mer impulsiv. Om impulsiv innebär att jag åker till Nora och boxas.

Continue Reading

Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

Continue Reading

DET ÄR MYCKET NU

Typiskt tecken på att ”det är lite mycket nu”: den totala vreden som uppstår vid insikten om att dagen innan midsommarafton är en halvdag. Även glädjen när vi lyckades få barnvakt igår så att jag kunde jobba över är väl ett symptom på samma… jag behöver verkligen semester nu.

Samtidigt har min PCOS gått bananas efter flera månader av regelbunden cykel. Jag riktigt känner hur hormonerna anordnar rave i hela kroppen, med sömnbrist och svår irritation som följd. Jag hatar verkligen allt och alla just nu. Men mest hatar jag att inte få sova när jag har så här mycket att göra dagtid.

Botar ledan med ungdomsböcker och spänningsromaner. Och det var väl det jag ville komma till. Jag har precis lyssnat på Lisa Bjärbos egen inläsning av Inuti huvudet är jag kul och den var så himla bra! Både inläsningen och handlingen. Kan varmt rekommendera berättelsen om blyga Liv och hennes översociala pappa, som flyttar från Stockholm till Småland. Vi kommer att prata om den längre fram i podden, men jag tycker att ni ska lyssna eller läsa redan nu. Faktiskt. Unna er det.

 

Continue Reading