Namaste amigos!

I förrgår skrev jag ett inlägg som jag sedan raderade. Det ligger kvar i några bloggläsare, men det får vara så. Det är inget större än att jag drabbades av sjukdomsinsikt egentligen, men jag skrev det i affekt och jag kände bara inte för att ha det helt öppet här. Balansen att inte bidra till att ytterligare förskeva bilden av ett rimligt liv genom att bara visa sin lyckade sida i sociala medier och att inte visa för mycket av sig själv är jättesvår tycker jag.

Hursomhelst. Apropå en lyckad bild i sociala medier så har jag börjat yoga med Adriene igen. Mot bättre vetande får jag väl lägga till. Jag är överrörlig, har noll balans, svårt att kunna tänka och andas samtidigt tydligen och känner på det stora hela en viss tveksamhet till all lullull som omger yoga. Jag vinglar, välter och svär.

Jag har inget bra svar på varför jag gör det här mot mig själv. Förutom att yoga inte är fantastiskt för en överrörlig, så triggar det all min dåliga självkänsla upp till max för jag fattar fan inte vad Adriene gör på skärmen och jag blir vansinnig på att det alltid är upplagt för ett ”inhale” – jättelång beskrivning av vad som kommer – ”exhale” – ”svag duns när jag svimmar”. Ändå var det som att min första avklarade meditationskurs tog mig i ena handen och yogan i andra och bara ”kom nu kompisar, så gör vi det här tillsammans”. Vem vet – snart kanske jag åker på sådana här konstiga tystnads-retreats också, innan jag går med i en sekt som bara får äta saker som benämns ”bowl” i ett rum utan elektrisk belysning.

Och ja såklart. Även om jag snarare välter i solnedgång än står i en stadig och stolt warrior 2, så känner jag att det om inte annat är bra för stressmusklerna i nacke och axlar. Någonstans inser jag också att min trötta och stressade hjärna behöver hjälp att landa i min kropp också. Trots att jag fjärtar så fort jag ställer mig i en Downward Facing Dog.

Vad har ni för fem cents om yoga?

Continue Reading

Men är det så satans farligt att posta lite om träning?

Nej det tycker jag faktiskt inte. Eller – jag fixar inte att följa träningskonton i sociala medier alls längre, men jag tycker inte att själva principen ”att posta träning” är fel för den sakens skull.

Det är inte det att jag inte förstår viljan att uppdatera om träning. Jag förstår mycket väl att det känns supercoolt att svinga ett tjugofemkilos-klot lite lojt över huvudet och att man efteråt vill lägga upp en bild på sitt röda fejs i flödet och bli bekräftad i hundra likes. I mitt fall skulle den bilden motsvaras av att jag sätter mig och reser mig från en stol i lagom hastighet för att höften inte ska hoppa ur led och den skulle generera cirka noll likes.

Nej. Nu överdriver jag. Jag tränar rätt mycket, men jag har alltid svarat ganska dåligt på träning. I kombination med så att säga prestationsbaserad självkänsla (finns det uttrycket ens?) funkar det så klart inte att jag följer massa folk som inte fattar att de bara haft tur som fått sina kroppar (ja, jag är lite bitter och raljant kring detta).

Jajaja, jag vet att jag jämför mig och att det är helt förbjudet, men det är därför jag skippar träning i sociala medier. Det får mig att känna mig usel, det blir inte inspirerande och även med de bästa intentioner känns det så lätt hetsigt. Det dödar på riktigt all min träningsglädje (vilket kan tyckas ironiskt för en som träningsbloggade en gång i tiden, men så är det). Jag lyckas inte kbt:a bort det, så för min del är det bättre att jag undviker de hörnen av internet så mycket jag kan helt enkelt. Jag finner bara glädje i att träna om jag slipper ta del av andras flås. Om vi pratar renodlade träningskonton alltså. Om någon skriver att de tränat i förbifarten eller lägger upp en bild på ett par snajdiga springskor lägger jag mig inte ner och gråter av självförakt. Än så länge.

Men visst. Ibland när jag upplever mig själv extra duktig vill väl jag också att någon bara ska SE MIN SABLA PRESTATION OCH BEKRÄFTA DEN. För de tillfällena har jag två vänner som jag messar till.

Och faktiskt. Jag står med nästippen mot väggen. Om jag skulle följa något som handlar så mycket om prestation som träningskonton gör just nu skulle jag ju vara helt dum i huvudet. Det är tufft nog att följa alla som resultatrapporterar böcker och samtidigt behålla huvudet kallt när man är som jag. Faktiskt.

Continue Reading

En vecka down, five to go

Idag har jag varit sjukskriven i prick en vecka. Dagarna flyter lite ihop. Min stora plan om att SKRIVA DAGBOK PÅ RIKTIGT med penna på papper och känna orden genom handen (jag håller med – det var väldigt pretentiöst) höll sig i tre dagar sedan föll det bort. Jag går fortfarande omkring med en allmän känsla av stress i kroppen, småvärk i huvudet och ett självförakt som hoppar fram vid minsta miss, men jag börjar se något lite glimrande borta vid horisonten som jag tror är känslan av nedvarvning. Eller så är det nästa smäll – vem vet i dessa tider! Jag är i alla fall fortfarande inte deprimerad eller fullt utmattad och det är jag sannerligen tacksam över. Förvånande nog är jag inte heller bitter just nu. Det, som i vanliga fall är en av mina superkrafter vid sidan om lättkränkthet! Borta! Känns svindlande.

Jag tar långa promenader, springer och försöker att inte somna medan jag mediterar (går en kurs i appen Headspace som jag verkligen kan rekommendera – helt oflummigt). Jag läser (just nu i Nästa! av Nina Lykke) och tittar på tv (började senaste säsongen av True Detective igår) medan jag stickar på olika projekt. Men det här maratonlivet jag hade tänkt mig nu, med att plöja böcker och serier och bara leva mitt liv från soffan – det händer inte. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Jag slås ibland av insikten att jag faktiskt inte har några större planer efter att jag lämnat Karl på morgonen. Idag kom jag på det och då sket jag helt enkelt i att fortsätta gå när jag var på väg hem och satte mig på en bänk i solen och sedan sket jag i att tiden gick. När jag var färdig med det tog jag mig till ett café, satte mig på accepterad distans från det andra sällskapet på uteserveringen och drack kaffe utan att ha någon anledning att resa på mig. Ja. Fram till insikten att jag glömt solskyddsfaktor innan jag gick hemifrån. Då hade jag trots allt en ganska bra anledning att inte sitta kvar. Men ändå!

Har även vänligt men bestämt sagt till min arbetsplats att jag inte kan ha mer kontakt med dem på minst två veckor. De är så otroligt ivriga med min rehab och det är väl rart att de saknar mig (eller?), men jag fattar inte hur jag ska kunna släppa jobbet om jag samtidigt förväntas ha idéer om vad jag ska göra när jag kommer tillbaka redan nu. Herregud, det är fem veckor kvar innan jag börjar arbetsträna. Låt en kvinna få andas ut!

Continue Reading

45 days in captivity

Eller nu ljög jag i titeln. Jag är inte riktigt i fångenskap, men jag har blivit sjukskriven i 45 dagar, med risk för förlängning. Sedan blir det arbetsträning på låg procent i några veckor och ja, sedan är det väl sommarsemester. Tror inte att jag är tillbaka på heltid förrän i augusti igen.

Läkaren på företagshälsovården blev helt förstummad när jag rabblade de två senaste åren för henne, och ja, jag kunde väl hålla med om det varit en del. Ändå var jag i total förnekelse när hon sade ”sjukskrivning 4-6 veckor, nej vi säger 6 på en gång” och tänkte att hon menade dagar. Försökte lite hoppfullt med ett ”jaha, tills huvudvärken gått över? Dagar menar du va? Sex dagar?” Men det gjorde hon inte.

Hur som helst. Jag har det ganska bra trots allt. Jag kan fortfarande läsa, jag kan träna, jag kan sticka och jag är ganska glad.

Förstår att ni undrar vad jag hade på mig hos läkaren. Det här! Allt är loppat utom underkläderna (pga ÖRK om de vore det, där går en viktig gräns för mig) och sjalen (pga har stickat den med mina egna händer). Jackan är en favorit som jag fyndade för 45 spänn, byxorna är supervida men ligger lite konstigt här. Jag har med framgång sytt in dem själv. Håret är mitt favorithår alla kategorier. Gud vad jag älskar min frisyr nu.

Jag kan INTE vara vaken en hel dag. Vid ett eller två tillfällen stänger min hjärna ner och då är det vidrigt att inte få lägga sig. Karl skulle absolut se ”monstermaskiner” idag när hjärnan var på nedgång. Hela mitt system skrek i ångest över att behöva stå upp och försöka stava rätt på fjärren till tv:n för att få upp det där sabla programmet. Det gick så klart inte alls att hitta. Till slut visade det sig att det han ville se var ”Stora maskiner” och att SVT (de jävlarna) tagit bort det från Play. Är det ens lagligt för dem att göra så? En stilla undran bara. Vi hittade det i alla fall på YouTube, men då hade jag redan fått ledvärk av ansträngningen.

Jag kan inte heller minnas saker. När jag skulle äta min lunch tog jag med salladen till soffan för att samtidigt avnjuta ett avsnitt av RuPaul. I soffan insåg jag att jag hade glömt min gaffel. Så jag gick och hämtade den och satte mig i soffan utan att hitta salladen. Den hade jag visst tagit med till köket. Gick för att hämta salladen och kom tillbaka till soffan och insåg att jag glömt pappret. Gick för att hämta pappret, kom tillbaka till soffan och kunde inte hitta gaffeln. Den hade jag visst tagit med och lagt där pappret brukar stå. Så är det med nästan allt.

Jag kan absolut inte se folks prestationer på instagram utan att drabbas av självhat. Men så har det ju varit ganska länge faktiskt.

Sedan händer en massa andra saker, men de tänker jag inte skriva om här. Däremot kan ni få veta att jag faktiskt spelade in en vlog till min blog idag! Blev så inspirerad av Sannas inlägg där hon filmade sitt hem, och tänkte att det vore väl trevligt med lite video-inlägg här nu och då? Så jag gjorde ett om mina plantor, och jag hatade inte ens att se mig själv på videon efter! Tyvärr blev filen för stor, och jag orkade inte komprimera och hålla på så precis som så många bra idéer före denna sket det sig.

Ja. Det var väl de. Hur har ni det?

Continue Reading

Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

Continue Reading

Listar lite då

Gör väl som alla andra!

Vad köpte du senast?
En ramen med vetenudlar och svamp till lunch. Petade inte bort chilin pga mancold på ingående och att jag trots allt hoppas på att starka saker kan skrämma iväg sjukor – även om jag inte tror på det.

Hur lång är du?
172,5 cm. Halva centimetern är givetvis oehört viktig.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Han föreslog liksom att vi skulle ta hissen” = rapport från Alex på hur sjuk vårt hissrädda barn är idag.

Vad gillar du mest med dig själv?
Om jag får säga det själv tycker jag att jag är rätt bra på att styra upp och samordna verksamheter och olika projekt.

Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag verkar ha kroniskt dålig självkänsla. Jag är ängslig, konflikträdd och tycker alldeles för ofta illa om mig själv och det jag gör.

Har du söndagsångest?
Nej, men efter helvetesåret 2018 har jag börjat längta efter helgkvällar och sovmorgnar på ett sätt jag inte gjort innan. Innan har jag älskat att jobba och känt stress inför längre ledigheter.

Vilka städer har du bott i?
Örebro, Lund, Malmö och Stockholm

Lyssnar du på poddar? Vilka?
För tillfället blir det inte så mycket poddlyssning annat än när jag klipper En förbannad podd. Lyssnar mest på böcker – dock undantag för Harry Potter and the Sacred Text som jag började med igår.

Låt på huvudet just nu?

Är du en ringare eller smsare?
Gillar inte alls att sms:a och blir stressad av att sitta fast i telefon för länge, men använder däremot messenger-funktionen frekvent när jag sitter vid dator.

När går du och lägger dig?
Vid tio och sedan läser jag en stund till halv elvaish – vilket egentligen är för sent för den sömn jag behöver.

Vad är det modigaste du gjort?
Igen aning. Hur defineras mod? Jag är på en återkommande basis bra på att ta upp missnöje med chefer – vilket jag själv tycker är ganska modigt. Tycker även att jag var modig som stod på en scen och pratade i mikrofon inför hundra personer härförleden.

Har du någon gång åkt ambulans?
Japp. För ganska exakt tre år sedan när Karl låtsades att han ville ut. Hade så ont att jag inte kunde stå upp. Fick skäll när vi kom till förlossningen för att jag inte hade ringt innan. Tre timmar senare skickades jag hem, och tre veckor senare kom Karl.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
OM jag har. Kan inte ens räkna hur många gånger – men nu var det ett par år sedan sist. Ta i trä och så vidare.

Hur många kuddar sover du med?
Två.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nix. Kan inte komma in i den typen av rutiner eftersom att jag helt saknar intresse för dem.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Engelska – valde estetiska ämnen framför språk i gymnasiet. Kan tala, läsa och skriva engleska och svenska. Förstår tyska och nordiska språk, men kan inte prata dem i någon större utsträckning.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Ingen – har den på vibration jämt. Minns inte hur den låter när ljudet är på.

Go to-mat som alltid är gott?
Libanesisk linssoppa med någon form av surdegsbröd att doppa i. Man fräser helt enkelt lök och vitlök tillsammans med kryddor som exempelvis spiskummin och malen koriander. Slänger på sköljda linser. Fräser omkring lite till. Häller på en liter grönsaksbuljong, och kokar tills linserna är mjuka. Sedan kan den hugade ha i bladspenat, potatis eller något annat kul. Funkar med alla typer av linser, även konserverade (men då måste vätskemängden minskas).

Hur ofta tvättar du håret?
Var tredje dag ungefär.

Hur uppvaktar man dig?
Helst inte alls.

Continue Reading

Nyopererad och träningsgnällig

Först och främst, tack till alla som messat, kommenterat och på andra sätt hört av sig rörande operationen i onsdags. Och alla blommor! Så himla fint. Det slutade med narkos trots allt. När narkosläkaren sade att lokalbedövning inte alltid hjälper och det är något man först vet när det är för sent, så kändes det mycket lättare att gå med på att sövas. Tur, får jag väl säga, eftersom att de hade problem att få stopp på en blödning. Det hela tog tydligen tog 45 minuter istället för tio, under vilka jag är tacksam att jag slapp vara vid medvetande. Jag märkte inget. Det sista jag minns är att någon sade ”snart sover du” – sedan vaknade jag upp i ett annat rum, med samma behagliga känsla jag får efter två glas vin. Fick komma hem en timma senare, men ville helst vända i dörren och åka tillbaka till narkosen när det visade sig att båda barnen var övertrötta och tävlade i vem som kunde gnälla mest.

Idag är det söndag. Jag har inte behövt äta smärtstillande sedan i onsdags kväll, och mår på det hela taget sjukt bra. Det är en ganska lång läkeprocess nu – en månad innan jag får bada i publika bassänger, lyfta tunga grejer eller träna, men det känns inte jättefarligt. Mest blir det jobbigt för Karl, som helst hade ägnat all sin vakna tid med att sitta som en extra utväxt i min famn, vart jag än går.

Och träna… ja jag vet inte. Om jag någonsin var där, känns det helt oöverkomligt att hitta dit igen. Min träningssjälvkänsla är på noll och jag kan bara minnas alla gånger jag var sämst på allt, aldrig utvecklades och bara kände mig usel. Och ja, jag vet. Ni som lyckas i er träning, eller i den mentala inställningen, har alltid kunnat unna er att säga att man minsann inte ska jämföra sig med andra. Tack. Jag vet att den myten finns. Samtidigt rasslar det i flödena på sociala medier av folks resultatrapportering, uppdateringar om antal pass i veckan och fräscha joggingturer i solen. Det går inte ihop.

Själv ägnar jag mig åt att avfölja, dölja och skrolla förbi eftersom att jag finner noll inspiration i andras ”träningsglädje”. Vill helst bara gömma mig under en filt med ett glas vin och göra avbön på åren jag försökte komma ur min träningsångest genom att blogga om den.

Med detta sagt: det gör inte jättemycket att jag inte får träna alls just nu.

Continue Reading

Vad är det som händer?

Inget händer. Allt händer.

Kroppen lägger av, eller lägger på. Jag har cellförändringar som måste opereras bort. Under narkos säger läkaren. Inte under narkos säger jag. Det blir lugnande och lokalbedövning istället. Nästa onsdag. Övervägde en kort stund att skälla ut alla som sade åt mig att tänka positivt i höstas när beskedet om återbesök kom, men jag antar att de gjorde det av omtanke och inte av elakhet. Kanske bara en parantes att den ni peppar med att det säkert inte är något, kan gå all in i ”detta är bara en liten uppföljning som inget kommer visa”, så när beskedet ”cellförändringar, operation, narkos” kommer, kan det kännas som tio hinkar hård is i nacken. Jag ska definitivt komma ihåg den parantesen nästa gång jag tänker att det säkert inte är något. Det kan alltid vara någt.

Annars? Jag har börjat begränsa sociala medier. Jag har börjat utöka sociala medier. Jag tar bort följare jag inte känner igen från mitt ena konto, och öppnar ett nytt för sådant som inte rör barn et al. Jag trodde att det skulle ge mig ångest och att jag skulle börja känna mig obetydlig med små konton, men det känns faktiskt mest skönt tackar som frågar.

Och så Isak. Där blir det nog bra så småningom, men vi är inte där än. Mest är det nog faktiskt jag som inte är där än, men dit där ”där” är kanske man aldrig kommer?

Continue Reading

Totalt jävla mörker – eller i alla fall sjukt mulet

Jag tror minsann att jag har blivit lite trasig. Hösten, och våren innan den, var inte nådig. Först var det jobbet och arbetsbelastningen, sedan började kroppen falla ihop och sist, men störst, så var det skolstarten för mitt äldsta barn.

Det här kan jag av flera skäl inte skriva jättemycket om, men jag kan ge er en liten bild. Vi hade en person – JAG hade en person – som mejlade mig och bara mig långa, långa mejl om hur hemskt mitt barn är (för varför ska en pappa ens behöva blandas in). Sedan hade vi långa, långa samtal med skolan och fick en annan bild, men det spelar ingen roll. Jag hade redan blivit mer eller mindre förstörd. Jag vågar till exempel knappt höra av mig till andra föräldrar, eftersom att jag är för rädd att de också ska skriva lika långa, hemska mejl. Jag får magont om mitt barn visar reaktioner som inte är positiva, eftersom att det skulle kunna bekräfta något av det som stod i mejlen. När han vill planera sitt sjuårskalas får jag panik, för tänk om ingen kommer? Det har inte varit självklart för honom att få vänner. Och om hans klasskompisar kommer – tänk om han inte är jätteglad hela tiden, utan gud förbjude: reagerar med känslor som hos ett barn? Och varför har han inte ens blivit bjuden till något kalas själv sedan skolstarten? Varför tar ingen annan förälder kontakt med oss och föreslår en lekträff? Jag överanalyserar säkert, men jag kommer inte ifrån ångesten och jag kommer inte ifrån att det är jag som har gjort något fel i min uppfostran. Varit för lat, för osocial mot andra föräldrar, inte varit tillräckligt på, försökt för lite, hittat på för få saker, inte tänkt på mitt sääärskilda ansvar som pojkförälder. Svurit för mycket?

Så ja. Jag har som sagt blivit lite trasig. Jag märker det på den ständiga känslan av ångest, och jag märker det på att jag inte tycker om mig själv.

Förutom tidsbrist och allmän utmattning är detta varför jag inte bloggar. Jag vet inte om jag är så sugen på att ge den här typen av inblickar i mitt liv, men det är det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ångest över än det ena, än det andra. Anledningen till att jag ändå skriver detta är att jag just nu har något slags fokus på att jag kommer att må bättre och framför allt så kommer det att bli bättre för mitt barn och då ska jag gå tillbaka till den här posten och minnas hur jävla illa det var. Och nästa gång det blir så här jävligt för någon av oss – för det blir det ju med jämna mellanrum pga livet – så ska jag gå tillbaka till posten som jag kommer skriva när allt har vänt, och veta att det blir fan ta mig bättre. Någon gång. Just nu dock: not so much.

Continue Reading

Från en badfluencer i Älvsjö

Hösten är som väntat helt och hållet vansinnig, även om jag inte trodde att det skulle bli fullt så här illa. Jag tänker mycket på vad jag egentligen vill göra med min tid och vad jag gör med den. Jag älskar att läsa böcker och efter en period på några veckor av att inte kunna göra det, har jag nu kommit in ett flow igen. När jag flowar böcker utanför jobbet, gör jag i princip inget annat. Det beror delvis på att jag har extremt svåra sömnproblem i perioder, och inte orkar mycket mer än att ligga på soffan och läsa. Alternativt kolla på The Haunting of the hill house (SE) eller senaste Sabrina (se den med) eller valfri säsong av RuPaul (se alla för all del).

Sedan är det då jobbet. På tre timmars sömn, är tio timmars arbetsdag tufft. Trots att jag älskar att jobba. Alltså, jag älskar ju att jobba! Men kanske inte så här mycket övertid under så här lång period. Det är inte kul att känna att mina två barnhämtningar i veckan är något som straffar sig i slutändan. Inte heller särskilt sunt, men det är just nu så det är. Jag hinner inte med. Allt ger mig dåligt samvete.

Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta.

Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel.

Gud vad bitter jag låter, men jag lovar att jag säger detta helt utan grudge mot min historia: vi är alla ägda av vår samtid. 

Ja ni hör ju. Vaken sedan 02.47 i natt. PEPP.

Continue Reading