Lista, lista här var det lista

Jag älskar ju att gå tillbaka till mina listor, så vem är väl jag att neka denna lilla pärla som dyker upp i alla få bloggar jag läser återkommande?

Humör i dag?  Skulle kunna vara tillfreds nu om det inte vore för att 1) den återvunna datorn jag köpt från ett företag som fått toppbetyg, givetvis är den datorn hos dem som krånglar och 2) flyttstressen. Samt sjukdom.

Vilken svordom använder du mest? ”Jävla röv” och ”fuck”. Det senare eftersom att jag jobbar med engelskspråkiga personer, och jag unnar även dem mitt färgsprakande språkbruk.

Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat? Ingen aning. Mina föräldrar bestämde sig inte för namn förrän efter jag var född.

Äger du en podd? Jag äger en fantastisk podd med Katta. En förbannad podd närmare bestämt. Och så är jag en del av Rätt Avigt. Också den, en fantastisk podd.

Vilken tid är din väckarklockan ställd på? Sex. Oftast helt i onödan efter som att Karl vaknar halv sex, men varje gång jag har levt farligt och använt honom som väckarklocka, har han sovit till sju. Dock ej om det varit helg. Givetvis.

Hur många resväskor äger du? Två så kallade kabinväskor. En ryggsäck. En hattväska. Samtliga fungerar som resväskor och valet är helt beroende av hur länge jag ska vara borta och hur många personers grejer jag ska packa ner.

Vad gör du exakt just nu? Dricker kaffe ur min nya Ostindiakopp från Rörstrand. Jojo, den fick jag minsann när jag fyllde år häromdagen. Minns att någon bloggade en gång om att hen inte kände sig vuxen pga allt udda porslin i skåpen (minns ej vem dock). Om kravet för vuxen går vid fullständiga porslinsserviser så kan jag härmed meddela att jag aldrig kommer att bli vuxen. Älskar udda porslin. Vilket är tur, för jag älskar även dyrt porslin och jag har inte tillräckligt vuxen ekonomi för att hänge mig åt fullständiga uppsättningar av det. Så här ser koppen ut i alla fall:

Du är ledig. Umgås du helst med en barnfamilj eller en vän? Med en vän som är en del av en barnfamilj. Allra helst Katta, eftersom att vi kan luta oss tillbaka i en soffa med en delicatoboll och en kopp kaffe och tyst betrakta kaoset våra barn tillsammans skapar. Fast det gör ju inget om någon annan tar barnen så att vi även kan konversera med varandra.

När var senast någon stötte på dig? Ingen aning. Är immun mot att uppfatta sådant, såvida det inte är ett övertydligt fyllo och övertydliga fyllon har jag tack och lov sluppit de senaste åren.

Dagens planer? Strax bada och börja läsa höstens vackraste bok: Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Är inte frisk, så det mesta av dagen går väl åt till att bearbeta mitt sjukdomstillstånd, i övrigt blir det väl inte så mycket mer av den här dagen än att packa inför flytten om tre veckor gissar jag?

Helgens planer? Packa och podda. Barnen hos Alex föräldrar och jag i upplösningstillstånd av stress.

Vad åt du till middag senast? Igår var jag faktiskt ute med några av dem som jag var i Cambridge med och tro det eller ej, till middag åt jag pumpasoppa med ingefära och gröna bönor och drack öl. På lokal.

Tror du att folk pratar bakom ryggen på dig? Jag inte bara tror, jag vet. Inte minst för att jag vid ett tillfälle fick uppleva det härliga i att blandas ihop med en annan person och således fick skitsnacket om mig själv levererat direkt till mig själv. Annars kommer sådant ju liksom oftast fram på den ena eller andra vägen så småningom.

Är du blyg inför det motsatta könet? Nej. Jag är inte blyg inför något kön. Jag kan däremot vara blyg inför starka personligheter.

Veckans fundering? Funderar alldeles för mycket nu. På uttjatade kroppskomplex, på varför folk som fått flickor (oavsett feministisk åskådning) måste berätta för mig hur nöjda de är över att de fick döttrar (vad ska jag göra? Sörja att jag fick två friska barn?), på om jag är ledsen på riktigt över att vi inte planerar fler barn eller om det bara är en ålderskris, på varför så många hellre tävlar än lyfter andra, på varför det är så viktigt att vara dum när det är mycket bättre att vara snäll. Ja. Lite sånt. Jag är rätt trött på det mesta som rör andra människor just nu.

Vad gjorde du för ett år sedan? Jag satt hemma och var föräldraledig och tittade på snön och retade mig på diverse snödebatter.

Pratar du något annat språk? Än svenska? Kärlekens! Skoja. Engelska, bitvis tyska och danska om jag är full.

Så här såg jag ut förra hösten, när jag pratade engelska på jobbet. Apropå språk.

Diskar du din egen disk? I princip all min disk diskas av en maskin.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Nej. Jag tycker inte så himla mycket om dejter alls, men att killen ska betala i egenskap av kille på en heterodejt låter ju väldigt förlegat i mina öron.

Vad har du med dig in på bion? För mycket lösgodis som jag äter innan reklamen är slut. Sedan mår jag illa resten av filmen.

Jag och Isak på bio. Ofrivilligt matchade kläder, eftersom att jag hade glömt bort vad han hade på sig när jag bytte tröja efter jobbet.

När sov du senast på golvet? Direkt på golvet utan madrass? Någon gång när jag var ung och full gissningsvis.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? I snitt sju timmar per natt, men jag klarar mig på färre vid enstaka tillfällen. Tyvärr är ”färre” ganska vanligt, så generellt skulle jag säga att jag inte fungerar alls.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Petig men inte påpekande. Slutar läsa texter om jag inte gillar språket, men låter bli att kommentera. Förr var jag konservativ och klarade inte ens av talspråkligt skrivna texter. Detta är uppenbarligen inget problem för mig längre. Däremot har jag svårt för förändringar i språket av typen att byta ut ”man” mot ”en”. Under den tiden av mitt liv då jag inte blandade in talspråk i texter var jag så avancerad att jag skrev om alla meningar så att varken ”man” eller ”en” behövdes. Fler, inklusive jag själv, borde göra så oftare i mitt tycke. Det gör oftast texten mer läsvänlig.

Vad var det senaste du åt? Pumpasoppan jag åt i går kväll.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Aldrig i livet.

Tycker du om att krama folk? Vissa utvalda, men inte folk generellt.

Vad är du allergisk mot? Nickel – men gissar att jag borde svara något fyndigare än så, så jag säger: käcka människor.

Har du några tvångstankar? Nu när jag tänker efter så inser jag att jag inte har så många längre. Kan inte komma på en enda. När jag var yngre hade jag däremot ett helt gäng. Från klassiker som att inte gå på strecken mellan gatstenarna, till mer avancerade tankar om att hinna utföra saker i en viss ordning, på en viss tid för att… ja… för vadå? Det var väl det jag insåg sedan. Att inget händer. Eller så är slutet på mina tvångstankar bara ett tecken på att jag har gett upp.

Continue Reading

Eventuellt två droppar vatten över mitt huvud

Vet ni vad som hände? Jag kom in på museipedagogiken! Vet ni vad som hände sedan? Jag hoppade av! Alltså jag hinner inte. Poddar och bloggar och jobb och barn och stickning och böcker. Någon måtta får det ändå vara. Innan jag hoppade av lyckades jag dock skryta om min utbildning för en kollega. Och ja, det ena ledde till det andra och vips så blev jag ansvarig för en fast utställning i en lounge här. Det är så klart himla kul (till och med roligare än kursen i offentlig upphandling som jag gick förra veckan, believe it or not). Känslan av att alla snart kommer att upptäcka bluffen som är jag är dock inte jättekul. Jag kan verkligen inget om utställningspedagogik. Ingenting. Men men. Det lär ju visa sig för alla förr eller senare. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och chansa på att ingen märker något förrän det är för sent antar jag?

Continue Reading

Toavatten på kinden

Jag tänkte skriva att mitt liv just nu är lite som när jag försökte fixa ett stopp i toan tidigare idag och det stänkte upp på kinden på mig och jag fick duscha i en timma i kokhett vatten innan jag kände mig ren, men det stämmer faktiskt inte. Vi har fått en ny lägenhet. Det är helt vansinnigt och dyrt och stressigt, men vi kommer att flytta till en fyra på 94 kvadrat i december och sedan kan vi bo där jämt. Det är minsann inte som toavatten på kinden det.

Alex har fått fler jobbtimmar och om vi har tur så kommer han även få ett vikariat på längre tid. Det är inte heller som toavatten på kinden faktiskt.

Och så sökte jag ett jobb, som jag tror att jag hade goda chanser att få, men som jag tackade nej till redan innan jag gick vidare av massa olika skäl. Lön och läge var några, men min nuvarande arbetsplats var ett annat. Jag hade två riktigt bra samtal med min chef angående det här och nu känns jobbet som allt annat än toavatten på kinden. Det var liksom något jag behövde göra för att fatta vad jag håller på med tror jag.

Däremot finns det ett stort jävla toavattenstänk på kinden och det är att jag är så sabla stressad. Inte så där lite jäktad på morgonen-stressad, eller tänka på livet och inte få tiden att gå ihop-stressad. Nej. Jag är brännande känsla i magen-stressad. Jag glömmer saker hela tiden. Inte så där ”åh var lade jag mina nycklar?”, utan som i att jag inte kan minnas vem jag har pratat med tidigare på dagen. Eller att jag helt glömmer ett möte och inte ens kan komma på när det bestämdes, för att hjärnan bara har sorterat bort det. Och så glömmer jag mitt språk. Om jag bråkar med Alex eller är stressad och ska förklara något så låser sig hela jag. Plötsligt glömmer jag alla ord. Tyvärr har all denna stress gjort mig filterlös, så när någon är en riktigt jävla dum idiot kan jag inte filtrera bort det längre. Det går rätt in. Bland annat. Jag inser att det inte bara är en varningsklocka, utan ett helt jävla alarm och jag gör mitt bästa för att hantera det. Jag har en plan, och den är att jag någon gång varje dag ska stänga av helt. Jag har börjat göra det hemma med att ta ett bad med stängd dörr och ansiktsmask (för det är fan bästa avstressaren I LIVET) och jag ska börja göra det på jobbet med. Stänga dörren, dra för, sätta på Bon Jovi och djupandas. För det där som människor i hushåll med mer än en heltidslön ofta kan göra, det vill säga gå ner i arbetstid, det funkar inte här. Och jag kan lova att yoga är en skitdålig idé (jag är överrörlig och svårt ointresserad), liksom gurkmeja, glutenfritt, LCHF och allt annat som frälser folk. Däremot tror jag väldigt starkt på någon typ av meditativ syssla, som inte i sig behöver vara klassisk meditation. Och så tror jag på min gamla plan om att aldrig planera in något på söndagar.

En annan avstressare hade ju varit om folk slutade vara idioter också, men det verkar inte hända någon gång snart.

Continue Reading

Innan och i Cambridge

Sedan sist har det väl inte hänt sådär jättemycket egentligen mer än att min höstplan redan har skitit sig på två punkter. Jag gick inte på Shovels and Rope eftersom att livet var för jobbigt just då, och så insåg jag att litteraturvetenskapen jag kom in på var på heltid. Så jag hoppade av den. Lyssnade ändå färdigt på Aprilhäxan av Majgull Axelsson, som var en del av kurslitteraturen. Ja jävlar vilken bra bok – men det kommer jag inte prata om här utan det kommer jag prata om i podden.

Efter littvetens avslut påbörjade jag museipedagogiken, som jag faktiskt kom in på till slut. Sedan sökte jag om skräck i kultur och litteratur-kursen som var den kurs som gjorde att jag över huvud taget sökte in på högskolan den här gången. Fast som jag ändå prioriterade ner så att jag till slut blev struken från den eftersom att jag kom in på annat. Det skulle ju vara synd om man inte var ambivalent. Nu verkar jag inte komma in på den alls dock. Men lika bra är nog det. Livet försöker liksom hela tiden berätta för mig att jag inte fixar att plugga nu, så då kanske jag helt enkelt ska ta och lyssna på det. Museipedagogiken sket sig till exempel redan den här veckan, eftersom att jag inte fick tag på kurslitteraturen. Nästa inlämningsuppgift är imorgon och jag befinner mig i ett land långt från böcker skrivna om svensk pedagogik. Har inte en chans att fixa det och har inte ett liv som tillåter att jag måste jobba ännu mera dubbelt för att komma ikapp.

Anyhoodles. Cambridge har faktiskt blivit av! Lite oväntat kanske efter inledningen om allt som inte blivit av, men banne mig om jag inte är här och läser en intensivkurs i kommunikation nu. Trots att jag hela veckan innan har levt med obehagskänslor över att jag ska iväg. Nej, jag älskar inte att resa i praktiken. Inte heller är jag jätteintresserad av andra människors resor, men det kommer inte hindra mig från att berätta om vad jag upplevt här!

Eller ja. Upplevt och upplevt. Karl väckte oss halv sex i morse med ett högljutt lallande och tröttheten det skapat, tillsammans med luddet av en aktiv förkylning gör att jag inte är riktigt säker på vad som verkligen händer runt omkring mig. Men en sak vet jag och det är jag är det mest färggranna som finns i Cambridge just nu, tack vare min nystickade sjal som ni ser på bilden ovan. Bilden är tagen när jag fortfarande befinner mig i tron om att det var en bra idé att barnen skulle följa med på pendeltåget till Arlanda för att vinka av mig. Det VAR en jättebra idé ungefär halva resan. Sedan tror jag att Isak började inse att jag faktiskt skulle åka, vilket gjorde att han blev på ett svårt humör. Och när vi sedan sade hej då grät han stora tårar. Jag är inte världens bästa på avsked ens under tårlösa omständigheter, så det var verkligen outhärdligt jobbigt att åka den långa rulltrappan upp och se honom vinka sorgset mellan snyftningarna.

Tur att jag reser så sällan att jag stressen över att inte ha full kontroll på vart jag skulle, dödade sorgen efter att ha sagt hej då. När jag väl lyckats hitta till rätt disk blev jag dessutom lurad av människan som checkade in mitt bagage om att jag var där väldigt sent, med tanke på hur långt bort min gate låg. Klockan var kvart i tio och planet skulle lyfta kvart över elva och Arlanda är ju inte särskilt stort MEN VAD FAN VET JAG? Hon var helt allvarlig när hon sade att jag skulle behöva vänta i långa köer vid säkerhetskollen och sedan tvingas gå till andra sidan byggnaden och sedan ta buss på området för att komma rätt, så att taxfree – det var sannerligen inte att tänka på. Kaffe kunde jag också glömma. GÅ PÅ EN GÅNG, annars hinner du aldrig. Det stämde inte alls. Jag fick gå i exakt fyra minuter, och då ingick säkerhetskollen, sedan var jag framme. Oerhört provocerad av detta. Varför ljuger man ens för folk på en flygplats när flygrädsla är en av de vanligaste rädslorna som finns? Bli inte förvånad om jag skriver ett argt mejl om det här.

I övrigt finns inte så mycket att tillägga. Flygningen gick bra. Kursarna verkar snälla. Cambridge är fint. Och vädret är som man kan förvänta sig. Lite blåsigt, lite regnigt, väldigt molnigt. Perfekt med andra ord! Nu ska jag ta denna av indisk mat fyllda kropp, lägga mig i sängen och fortsätta läsa Down Under av Johan Ehn.

Här bor jag! Nästan. I en filial till det här, bor jag.
Continue Reading

Tillbaka till vardagen

Klockan ringde sex. Gick upp. Fixade kaffe. Kramade familjen. Åkte till jobbet.

Jobbade.

Jobbade nästan inte över. Kom hem klockan sex. Åt. Vek lite kläder. Lade Karl. Sorterade tvätt. Ägnade tre minuter åt en pågående livskris (den vanliga om att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor med en touch av ”jag är ändå för lågutbildad för att ha råd att drömma, lika bra att lägga ner”).

Livskriser tar på krafterna. Somnade på soffan. Nu är klockan tio över nio och det brusar i hela huvudet. Jag kommer inte orka träna. Jag kommer kanske orka läsa.

Vad fort det går att glömma hur jobbigt det är att jobba?

Nu är det bara resten av hösten kvar.

*pepp*

En annan tid, ett annat liv, när jag hade semester.
Continue Reading

Ändrad framtidsplan

I våras hände något magiskt. Jag sökte till högskolan i tid. I TID!!! Direkt efter att sista ansökningsdag hade gått ut, hittade jag dock en distanskurs i museipedagogik och efter att ha varit på en visning på Etnografiska tidigare, insåg jag att fan: jag vill ju jobba på museum. Både med pedagogisk utformning av verksamheten, men även med att att förteckna och arkivera föremål.

När antagningsbeskedet kom och det visade sig att jag hade kommit in på en distanskurs i litteraturvetenskap, omprioriterade jag därför mina val. Jag tackade i och för sig ja till littveten, men jag gjorde en sen ansökan till museipedagogiken som första val.

Ja och där skulle ju historien ha kunnat sluta om det inte vore för att jag läste på mer om museipedagoger och intendenter efter att jag prioriterat om, och insåg att jag fortfarande saknar en högskoleexamen. Och som vanligt verkar en högskoleexamen vara en förutsättning för att kunna få jobb.

I det här fallet förstår jag det, när det handlar om ämnesspecifika kunskaper. Ofta tycker jag däremot att högskoleexamen bara är ett sätt att sortera bort folk från ansökningsprocessen och inte alls något som egentligen behövs för att tjänsten ska kunna utföras. SÄRSKILT när det kommer till de olika administrativa yrkena inom högskola (som är den verkligheten jag lever i). Så länge du inte är chef vågar jag mig på att säga att det mesta du jobbar med där är sådant du ändå måste lära dig på plats. Det är så enormt mycket som handlar om myndighetsförordningar och nya regelverk. Och ironiskt nog, så kommer chefer in utan chefsutbildning medan handläggare och administratörer ofta har krav på en sabla examen. En chef ska i och för sig ofta ha en högskoleexamen (i vad som helst) eller motsvarande, men det är just det här motsvarande som verkar vara väldigt öppet för tolkning.

"Stor vikt vid personliga egenskaper" är för övrigt en myt. Tyvärr.

I vilket fall. Vi får se vad som händer. Jag läser nog pedagogiken i vilket fall som helst. Litteraturvetenskap i alla ära, men jag tror inte att jag fixar att läsa klassiker på tid vid sidan av heltidsjobb och två ungar.

Continue Reading

Uppdaterar målen med 2017

Jag insåg i början av året att det fanns några saker jag saknar i mitt liv, så jag införde två mål: att besöka bibliotek oftare och att använda läppstift mer. Strax efter det kom jag in i en svår Tradera-period vilket gjorde att jag fick införa ett tredje mål: att gå mindre i helsvart. Jag råkar nämligen dras till färgglada second hand-plagg som en skata dras till guld, trots att jag egentligen helst vill ha på mig bara svart. Möjligen med inslag av grått.

Hur som helst. Nu har jag infört ett fjärde mål, för tydligen skapar knalliga läppstift och hysteriskt turkosa koftor ytterligare ett behov. Jag fattade i och för sig inte att behovet fanns där förrän det bildligt och bokstavligt slog mig. Häromveckan föll nämligen en palett ögonskuggor i huvudet på mig när jag öppnade ett skåp. Jag fick den av Julia för så länge sedan att jag glömt den. Den var bortglömd delvis på grund av att min gamla, halvkassa, primer från Make Up Store varit försvunnen. Utan primer räcker det liksom med att jag tittar på ögonskuggan för att den ska ätas upp av min slöa och lätt oljiga ögonlock. MEN! Eftersom att jag spontanshoppade en ny primer som är helt jävla fantastisk (från Milani) så har min slöa ögonlock äntligen mött sin överman/-kvinna/-hen/-gud.  Jag kan med andra ord använda ögonskugga dagtid i flera timmar och slipper gömma mig i dunkel när all skugga på vänsterögat försvunnit. Så. Tack vare en palett från ovan, och en ny primer, är mitt fjärde mål med 2017: mer färgglad ögonskugga åt folket. Dvs mig själv.

Med sminkögon mitt i ansiktet.
Continue Reading

Klant since 1978

Ibland känner jag att jag befinner mig på en högre nivå än jag klarar av. Att jag borde ha ett enklare arbete, att jag borde ägna mig åt enklare hobbyverksamhet än jag gör och att jag borde vara tyst oftare. Det blir nästan alltid fel i det jag stickar, jag glömmer nästan alltid viktiga detaljer i böcker, jag uttalar saker fel så att folk hela tiden har behov att rätta mig och jag missar små, men ganska avgörande, detaljer i jobbet lite för ofta. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar nämligen intensivt när folk ska rätta mig och jag har oerhört svårt att acceptera när jag gör slarvfel. Det är en sak att inte kunna, men när jag för sjätte gången måste göra om en databas för att jag IGEN har missat en jävla rad när jag ska lägga in en jävla filterfunktion i jävla excel så blir jag också jävligt sur och enormt trött på mig själv. Okej att det bara var en av de fem gånger innan som jag gjorde fel i filtreringen, men ändå. Jag fattar inte varför jag inte bara kan göra rätt lite oftare. Då kanske jag hade haft mer tid över att göra, jag vet inte, saker som får mig att må bra istället? Bu.

Continue Reading

Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017 del två: mindre sjukdom, mer träning

År 2016 gick inte till historien som ett av mina mest aktiva på träningsfronten. Inte för att det är ett jättesvårt rekord att slå, med tanke på hur lite jag tränat i mitt liv, men det var ändå under min kritik. Jag hade kommit igång med träningen ganska bra när jag blev gravid med Karl, och jag höll igång den ända in i månad sju. Sedan tog det tvärstopp, för att ja, jag var jättegravid. När Karl sedan kom hade jag en plan om hur jag skulle börja bygga upp kroppen igen – men den planen försvann i molnet av baciller som Isak drog hem från förskolan. Baciller, sömnbrist, soffsug, allmän olust, alltså… det finns tusen anledningar till att jag inte har tränat och alla är faktiskt lika bra. Men bara för att anledningarna har varit bra, betyder det så klart inte att det ÄR bra för mig att inte träna. Nej. Det är faktiskt jättedåligt. Förutom att jag blir på märkbart sämre humör så orkar jag nästan ingenting. Jag är så klen att jag inte ens kan bygga upp vrede nog att få upp en hårt åtskruvad julmustkork. Min rygg pajar och nacken blir stel och spänningshuvudvärken kommer tillbaka och fan, jag måste helt enkelt träna då och då för att hålla ihop.

Så. Av 2017, som nu redan är inne på den tredje månaden, önskar jag mig mer träning. Egentligen är det jag önskar mig mer tid, för uppenbarligen hinner jag inte jobba samtidigt som jag har familj och mer än ett fritidsintresse, men mer tid kommer inte finnas förrän jag går i pension och jag tror faktiskt att jag behöver börja träna innan dess.

Ett minne från förr i tiden, då jag både tränade med världens bästa människa och vresade obesvärat mot kameran. Idag gör jag inget av det.
Continue Reading
1 2 3 16