Tillbaka till vardagen

Klockan ringde sex. Gick upp. Fixade kaffe. Kramade familjen. Åkte till jobbet.

Jobbade.

Jobbade nästan inte över. Kom hem klockan sex. Åt. Vek lite kläder. Lade Karl. Sorterade tvätt. Ägnade tre minuter åt en pågående livskris (den vanliga om att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor med en touch av ”jag är ändå för lågutbildad för att ha råd att drömma, lika bra att lägga ner”).

Livskriser tar på krafterna. Somnade på soffan. Nu är klockan tio över nio och det brusar i hela huvudet. Jag kommer inte orka träna. Jag kommer kanske orka läsa.

Vad fort det går att glömma hur jobbigt det är att jobba?

Nu är det bara resten av hösten kvar.

*pepp*

En annan tid, ett annat liv, när jag hade semester.
Continue Reading

Ändrad framtidsplan

I våras hände något magiskt. Jag sökte till högskolan i tid. I TID!!! Direkt efter att sista ansökningsdag hade gått ut, hittade jag dock en distanskurs i museipedagogik och efter att ha varit på en visning på Etnografiska tidigare, insåg jag att fan: jag vill ju jobba på museum. Både med pedagogisk utformning av verksamheten, men även med att att förteckna och arkivera föremål.

När antagningsbeskedet kom och det visade sig att jag hade kommit in på en distanskurs i litteraturvetenskap, omprioriterade jag därför mina val. Jag tackade i och för sig ja till littveten, men jag gjorde en sen ansökan till museipedagogiken som första val.

Ja och där skulle ju historien ha kunnat sluta om det inte vore för att jag läste på mer om museipedagoger och intendenter efter att jag prioriterat om, och insåg att jag fortfarande saknar en högskoleexamen. Och som vanligt verkar en högskoleexamen vara en förutsättning för att kunna få jobb.

I det här fallet förstår jag det, när det handlar om ämnesspecifika kunskaper. Ofta tycker jag däremot att högskoleexamen bara är ett sätt att sortera bort folk från ansökningsprocessen och inte alls något som egentligen behövs för att tjänsten ska kunna utföras. SÄRSKILT när det kommer till de olika administrativa yrkena inom högskola (som är den verkligheten jag lever i). Så länge du inte är chef vågar jag mig på att säga att det mesta du jobbar med där är sådant du ändå måste lära dig på plats. Det är så enormt mycket som handlar om myndighetsförordningar och nya regelverk. Och ironiskt nog, så kommer chefer in utan chefsutbildning medan handläggare och administratörer ofta har krav på en sabla examen. En chef ska i och för sig ofta ha en högskoleexamen (i vad som helst) eller motsvarande, men det är just det här motsvarande som verkar vara väldigt öppet för tolkning.

"Stor vikt vid personliga egenskaper" är för övrigt en myt. Tyvärr.

I vilket fall. Vi får se vad som händer. Jag läser nog pedagogiken i vilket fall som helst. Litteraturvetenskap i alla ära, men jag tror inte att jag fixar att läsa klassiker på tid vid sidan av heltidsjobb och två ungar.

Continue Reading

Uppdaterar målen med 2017

Jag insåg i början av året att det fanns några saker jag saknar i mitt liv, så jag införde två mål: att besöka bibliotek oftare och att använda läppstift mer. Strax efter det kom jag in i en svår Tradera-period vilket gjorde att jag fick införa ett tredje mål: att gå mindre i helsvart. Jag råkar nämligen dras till färgglada second hand-plagg som en skata dras till guld, trots att jag egentligen helst vill ha på mig bara svart. Möjligen med inslag av grått.

Hur som helst. Nu har jag infört ett fjärde mål, för tydligen skapar knalliga läppstift och hysteriskt turkosa koftor ytterligare ett behov. Jag fattade i och för sig inte att behovet fanns där förrän det bildligt och bokstavligt slog mig. Häromveckan föll nämligen en palett ögonskuggor i huvudet på mig när jag öppnade ett skåp. Jag fick den av Julia för så länge sedan att jag glömt den. Den var bortglömd delvis på grund av att min gamla, halvkassa, primer från Make Up Store varit försvunnen. Utan primer räcker det liksom med att jag tittar på ögonskuggan för att den ska ätas upp av min slöa och lätt oljiga ögonlock. MEN! Eftersom att jag spontanshoppade en ny primer som är helt jävla fantastisk (från Milani) så har min slöa ögonlock äntligen mött sin överman/-kvinna/-hen/-gud.  Jag kan med andra ord använda ögonskugga dagtid i flera timmar och slipper gömma mig i dunkel när all skugga på vänsterögat försvunnit. Så. Tack vare en palett från ovan, och en ny primer, är mitt fjärde mål med 2017: mer färgglad ögonskugga åt folket. Dvs mig själv.

Med sminkögon mitt i ansiktet.
Continue Reading

Klant since 1978

Ibland känner jag att jag befinner mig på en högre nivå än jag klarar av. Att jag borde ha ett enklare arbete, att jag borde ägna mig åt enklare hobbyverksamhet än jag gör och att jag borde vara tyst oftare. Det blir nästan alltid fel i det jag stickar, jag glömmer nästan alltid viktiga detaljer i böcker, jag uttalar saker fel så att folk hela tiden har behov att rätta mig och jag missar små, men ganska avgörande, detaljer i jobbet lite för ofta. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar nämligen intensivt när folk ska rätta mig och jag har oerhört svårt att acceptera när jag gör slarvfel. Det är en sak att inte kunna, men när jag för sjätte gången måste göra om en databas för att jag IGEN har missat en jävla rad när jag ska lägga in en jävla filterfunktion i jävla excel så blir jag också jävligt sur och enormt trött på mig själv. Okej att det bara var en av de fem gånger innan som jag gjorde fel i filtreringen, men ändå. Jag fattar inte varför jag inte bara kan göra rätt lite oftare. Då kanske jag hade haft mer tid över att göra, jag vet inte, saker som får mig att må bra istället? Bu.

Continue Reading

Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017 del två: mindre sjukdom, mer träning

År 2016 gick inte till historien som ett av mina mest aktiva på träningsfronten. Inte för att det är ett jättesvårt rekord att slå, med tanke på hur lite jag tränat i mitt liv, men det var ändå under min kritik. Jag hade kommit igång med träningen ganska bra när jag blev gravid med Karl, och jag höll igång den ända in i månad sju. Sedan tog det tvärstopp, för att ja, jag var jättegravid. När Karl sedan kom hade jag en plan om hur jag skulle börja bygga upp kroppen igen – men den planen försvann i molnet av baciller som Isak drog hem från förskolan. Baciller, sömnbrist, soffsug, allmän olust, alltså… det finns tusen anledningar till att jag inte har tränat och alla är faktiskt lika bra. Men bara för att anledningarna har varit bra, betyder det så klart inte att det ÄR bra för mig att inte träna. Nej. Det är faktiskt jättedåligt. Förutom att jag blir på märkbart sämre humör så orkar jag nästan ingenting. Jag är så klen att jag inte ens kan bygga upp vrede nog att få upp en hårt åtskruvad julmustkork. Min rygg pajar och nacken blir stel och spänningshuvudvärken kommer tillbaka och fan, jag måste helt enkelt träna då och då för att hålla ihop.

Så. Av 2017, som nu redan är inne på den tredje månaden, önskar jag mig mer träning. Egentligen är det jag önskar mig mer tid, för uppenbarligen hinner jag inte jobba samtidigt som jag har familj och mer än ett fritidsintresse, men mer tid kommer inte finnas förrän jag går i pension och jag tror faktiskt att jag behöver börja träna innan dess.

Ett minne från förr i tiden, då jag både tränade med världens bästa människa och vresade obesvärat mot kameran. Idag gör jag inget av det.
Continue Reading

Gnap!

I september blev jag utsatt för en härskarteknik. Jag är lite långsam med sådant där tyvärr, så det tog faktiskt ända fram tills ganska nyligen innan jag insåg vad som hade hänt och då insåg jag det eftersom att det kom tio härskartekniker till. Det var i och för sig samma typ av härsk som den första, men i lite olika ordalag och det var väl variationerna som fick mig att se basen, så att säga. Nu har jag i alla fall betett mig helt i enlighet med den här härskartekniken ända sedan den dök upp första gången. Jag har aktat mig, inte velat ta plats, delat med mig mer än vad som är rimligt och på alla vis försökt visa att jag FAKTISKT ÄR JÄTTESNÄLL OCH GENERÖS. Fast grejen är att jag var jättesnäll och generös redan från början. Och det är faktiskt skit samma i just det här läget om jag är det eller inte. Men eftersom att min autopilot alltid hoppar in i tvivel-läge, så är det mina sagda brister jag har fokuserat på och inte på vad som verkligen höll på att hända. Jag har med andra ord gjort PRECIS som en rövhatt har velat.

Nu sitter jag i en situation som faktiskt inte gör något annat än suger valballe och jag kan inte göra något åt det. Jag har betett mig på ett typiskt inkompetent och ängsligt vis och ja… vad ska jag säga. Jag är så jävla sur. Jag är så jävla trött på att folk använder härskartekniker och jag är så jävla, jävla, jävla trött på att jag är så seg med att fatta dem. Det spelar ingen roll hur många tips jag får om hur jag ska värja mig när min autopilot tror att alla utom jag har rätt i det de säger. Och det kära ni, det är faktiskt röven. En sak som inte är röven dock, är att jag ska tatuera mig imorgon. Det har faktiskt inget alls med röven att göra. Tack och lov…

 

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017, del 1: mindre mobiltid

Eventuellt ironiskt att jag skriver detta på mobilen, men en sak jag önskar mig i år är att jag blir bättre på att lägga ifrån mig just mobilen. Okej att jag sov fyra timmar uppdelat i kvartar i natt och kanske inte borde ha så höga förväntningar på just den här kvällen. Allra minst eftersom att jag även ägnade mig åt en heldag på jobbet. Men ändå. Planen var att sticka framför the Crown och sedan läsa en timma i sängen. Verkligheten? I den spelade jag Angry birds evolution och varvade det med att slösurfa på idiotmänniskor från högstadiet. Vet ni vad? De verkar fortfarande vara idioter! Idioter som jag tydligen prioriterar framför en stickad kofta.

Tanken på exakt hur många egenstickade koftor jag hade kunnat äga om jag bara sket i att slösurfa är svindlande. Jag slösurfar så fort jag är det minsta trött nämligen, vilket är lika med hela tiden just nu. Tänk om jag kunde vara en sådan person som avsatte en halvtimma på morgonen och en halvtimma på kvällen åt slösurf och sedan gjorde sådant som får mig att må bra på riktigt resten av tiden? Tänk vad trevligt det vore. Tyvärr är jag inte sådan, men jag kan ju önska mig av 2017 att jag blir det.

Samtidigt. Två halvtimmar om dagen räcker ju knappast för att få till ett så här fräsigt team:

Continue Reading

2016, sammanfattningen

Ja alltså, varje år som jag gör den här listan tänker jag att det banne mig är sista gången – men nu sitter jag här igen, som vanligt, och summerar året som gått. Så här såg 2015 ut, dock utan bilder eftersom att de försvann när jag bytte webbhotell. Och så här såg 2016 ut:

 1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag började läsa böcker på engelska. Det är i och för sig en sanning med modifikation – jag har läst böcker på engelska innan, men i år var första gången jag valde att göra det skönlitterärt och frivilligt. Och så gick jag på Augustgalan. OCH SÅ STOD JAG PÅ EN SCEN OCH PRATADE INFÖR FYRAHUNDRA MÄNNISKOR PLUS INTERNET-TV.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Fanns inga att hålla. Hade hoppats på att jag lagt mindre tid på dumma saker som dumma människor skriver på internet dock, men misslyckades visst med det.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja. Miljoner. Och ett par av alla miljoner som blev föräldrar var vi. Igen.

4. Dog någon som stod dig nära?

Njae. Mammas moster Gun dog ett halvår efter att hon fyllt 100 år, men vi var ju inte så himla nära egentligen. Däremot så grät jag när Olle Ljungström dog och jag grät när Leonard Cohen dog. Och jag grät faktiskt när Josefin Nilsson dog, för det fick mig att tänka på min egen Josefine som dog för sexton år sedan.

5. Vilka länder besökte du?

Kroatien!

6. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?

Det gamla vanliga. Tid och pengar. Pengar och tid. Och mer jobb. Föräldraledighet i all ära, men jag behöver lite mer av ett liv där jag kör både och.

7. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?

Svårt att glömma den 14 mars, eftersom att det var då Karl valde att komma ut. I övrigt har sömnbristen stulit mina minnen.

8. Vad var din största framgång 2016?

Att jag faktiskt vågade stå på en scen och prata inför fyrahundra personer. Jag tror inte att ni fattar exakt hur mycket jag egentligen hatar att prata inför folk. Och tydligen gjorde inte jag det heller, eftersom att jag tackade ja till att göra det. Det känns faktiskt helt sjukt overkligt bra, och förmodligen är det väl något som har utvecklats hos mig, vad vet jag, jag tänker inte gå all in livsbejakare angående det här. Jag tänker bara säga att det var en förbannat stor framgång att göra det. Det och att jag tog bort alla spel från mobilen. Sedan lade jag till dem igen, men FÖRST tog jag bort dem. Applåder!

9. Största misstaget?

Jag försöker verkligen komma på något att gräma mig över här, men det går faktiskt inte. Är förblindad av minnet från mitt framträdande.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Min rygg är trasig igen och så har jag varit full av barnbaciller som muterat till nära döden-upplevelser i min kropp. Fy fan för barnförkylningar som vuxen. De är helvetet.

11. Bästa köpet?

En tatuering.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
En tatuering.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja. Samma saker som förra året faktiskt. Vännerna och poddarna. Stickningen och böckerna. Och internet. Älskar ta mig fan internet lika mycket som jag hatar det.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2016?

Den här med John Grant:

Den här med Emmylou Harris:

Den här med Reigning Sound:

Det mesta med She & Him:

Den här med Fat White Family:

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Typ samma lika. Har varit hyfsat glad de senaste två åren, trots allt.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Tränat. Framförallt önskar min rygg att jag hade gjort det.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?

Spelat mobilspel. Över huvud taget: mindre mobil. Hade hunnit sticka mycket mer om jag inte hade pillrat med den i tid och otid. Hade hunnit läsa mer. HADE KUNNAT SÄGA JA TILL LIVET MER. Skoja. Skulle aldrig bli en ja till livet-sägare.

18. Hur tillbringade du julen 2016?

Med Alex familj ute på landet. Jag hade gjort världens godaste tofubollar, som blev asäckliga vid uppvärmning. Det var lite tråkigt. I övrigt var julen helt okej.

19. Blev du kär i år?

Ja. I Elizabeth Hand.

20. Favoritprogram på TV?

Minns knappt… men the Crown, the Good Wife, the Fall och… öh… Die Hard.

21. Bästa boken du läst i år?

Generation Loss av Elizabeth Hand.

22. Största musikaliska upptäckten?

She & Him skulle jag tro.

23. Något du önskade dig och fick?

Ganska mycket faktiskt. En sak som man kanske inte tror spelar så stor roll, men som kan vara helt livsavgörande, är att ha två barn som somnar i ungefär samma tid varje kväll, till exempel.

24. Något du önskade dig men inte fick?

Att Trump skulle skita i att bli vald till president, det önskade jag mig. Och boxning med Åsa Sandell, som flyttade till Nora.

25. Vad gjorde du på din födelsedag?

Åt lyxlunch med Katta och… sedan minns jag inte mer.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Samma svar som förra året: Mer vänsterpolitik överallt – färre foliehattar från högern på ledarplats i morgontidningarna.

27. Vad fick dig att må bra?

Ja inte var det världsläget eller föräldraforumen på internet i alla fall! Däremot blev jag i allmänhet rätt peppad av min familj, mina vänner, alla böcker, min tatuering och den här tröjan som jag stickade färdigt till Isak:

28. Vilken kändis var du mest sugen på?

Ingen. Förutom Matt Damon. Är sugen på att bli hans bästis.

29. De bästa nya människorna du träffade?

Ber om ursäkt till de eventuella människor jag glömt nu, men jag tror faktiskt inte att jag träffade någon ny person i år. JO! Elizabeth Hand! Och Johanna!

30. Vad har du för nyårslöften inför 2016

Jag får nog upprepa förra årets svar här också. Hemskt insiktsfullt av mig. Synd att jag inte levde upp till det:

Inga, men jag hoppas att jag hittar en hemvist för min politiska plattform och att jag kan engagera mig mer för det jag tror på, men just nu så känner jag mest sorg över att de flesta som verkar stå på samma grund som jag i slutändan ägnar sig åt identitetspolitik och att peka finger åt alla som inte orkar leva som de själva gör. Och så borde jag faktiskt sluta läsa SvD:s och Göteborgspostens ledarskribenter. Det finns ju liberaler och högerfolk som har vettig argumentationsteknik – jag måste inte vända mig till trollen och foliehattarna.

Continue Reading

Tatueringar

Jag har en ganska avslappnad attityd till tatueringar. Man skulle kunna dra till med ett så fånigt uttryck som att jag är mindfull när det kommer till dem. När jag tatuerar mig handlar det nämligen mest om vad jag gillar NU och sedan ägnar jag inte så mycket tid åt att gräma mig över vad jag har gjort genom åren. Och det är väl tur med tanke på följande tre verk:

  • en ojämn pinuppa som en bakfull tatuerare övertalade mig att göra för sju år sedan
  •  ett skevt litet kinesiskt tecken som jag gjorde själv på handen när jag var arton
  • en sunkig tribal på benet som jag gjorde på en mässa när jag var tjugo och tyckte att Marilyn Manson-mode var en fest

Okej, ärligt. Ibland blir jag faktiskt grinig över pinuppan. Den påminner mig om mitt sämsta personlighetsdrag (att jag ibland tror att andra vet bättre om min verklighet än jag själv) men i övrigt så bryr jag mig inte. Varje tatuering är ett minne i och för sig, men oftast tänker jag på dem lika lite som jag tänker på mina miljarder leverfläckar. 

Fast det är klart, mina sunkiga tatueringar till trots; jag älskar ju allra mest snygga tatueringar. Så vilken himla tur att jag hittade Veronica på Gallon Tattoo i Hökarängen, för jäklar om inte hon är den bästa av alla tatuerare jag någonsin träffat. Titta bara vad hon gjorde på insidan av min arm häromveckan: 

Det gjorde ont som fasen efter en timma, och mot slutet ville jag nästan slåss varje gång hon närmade sig med nålen, men ATT allt lidande var värt ändå!  Och heja mig som övervann smärtskräcken på insidan av armen. Nu har jag två tatueringstillfällen till inplanerade och sedan känner jag mig nog hyfsat färdig. I alla fall utifrån hur jag är idag. Men det kan ju ändras om några år!

Continue Reading
1 2 3 15