Demonstrationer, länkar, polisen

Apropå sakers tillstånd just nu kommer två saker jag läst idag, som jag tyckte var extra bra att fundera vidare på och en sak jag läste för sju år sedan och som jag funderat på från och till sedan dess:

Så demonstrerar man… inte!

Att inte bli lyssnad på är värre än att skydda alla mot smittan av pandemin. För många i vår fattiga arbetande befolkning är en demonstration tryggare än att gå till jobbet. Jobb där man tvingas dag ut och dag in stå framför andras svett, spott och andra mindre angenäma kroppsvätskor. 

Jag är bra en ignorant idiot

Jag var arton år gammal, alldeles för gammal, när jag förstod att jag inte har tolkningsföreträde, när jag insåg att jag inte vet ett skit, när jag insåg att jag var ignorant och oinsatt och en dålig jävla medmänniska.

Och inlägget som var det som fick mig att först verkligen inse att jag var ignorant och oinsatt: Feminismen, vitheten och jag. Tyckte länge att jag var så påläst för att jag inte bara hade koll på (vit) feminism men att jag faktiskt också förstod att inkluderade transsexuella. Pris till mig! Eller inte. Läste det här inlägget, kände mig kränkt, tyckte synd om mig själv och sedan… reste jag mig upp och insåg att jag inte är särskilt påläst och inte har särskilt mycket koll alls.

Jag kan i en första impuls tycka att det är idiotiskt att samlas i tusental i pandemitider för en demonstration med risken det innebär för smittspridning och belastning av vården. Jag kan också ta ett djupt andetag och inse att det är en komplex situation där det är extremt lätt att tycka saker utifrån klass, hudfärg, ålder och position i samhället i övrigt utan att egentligen ha koll. Oavsett var jag landar i min åsikt om själva demonstrationens vara och icke vara är min fasta övertygelse dock att det finns stora problem i vår poliskår, och här talar jag inte enbart utifrån de klipp jag ser på nätet utan det jag har sett i verkligheten och som gör att jag inte helt kan avfärda människor som använder uttrycket ”ACAB”. Jaja, hashtag inte alla snutar – men det ska inte finnas en enda jävla snut som väljer oprovocerat våld. Någonsin.

Continue Reading

Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

Continue Reading

Världen brinner på grund av oss

Jag har varit intresserad/engagerad i #klimat sedan jag var doktorand i meteorologi ca 1990, dvs innan jag började jobba heltid på SVT.

Det är sällan jag drabbas av ”klimatångest”/oro. Men jag gör det nu… när jag ser prognoserna för Portugal och Spanien till helgen. ->

— Par Holmgren (@ParHolmgren) July 31, 2018

På riktigt. Avboka era jävla charters, ta bort köttet, åk kollektivt så mycket ni kan och lägg av med överkonsumtionen. Prognosen för Portugal är femtio grader i helgen. Här hemma brinner skogarna upp. Människor och djur dör för våra lyxvanor. Vilken fruktansvärd ångest detta är.

Vi kan inte lita på att något av de politiska partier som har chans att få makt efter valet vågar gå emot den välbärgade köttmassan genom regleringar och skatter för privatpersoner. Och en ensam person kan inte göra allt själv. Men de flesta av oss kan göra något, och det är fan dags att göra det nu.

Detta är vad jag gör från och med idag:

– tar upp konsumtionsbegränsningen igen. Jag får bara ersätta det som går sönder eller tar slut.

– börjar matplanera igen. Efter närhetsprincip och säsong.

– matrester äts upp och flyttar inte längre in i kylen för att vi är sugna på något annat.

– skärper mig med sopsorteringen.

– djupandas i en påse och försöker att inte tänka på vad jag har gjort mot mina barn genom att föda dem in i den här världen.

Continue Reading

Systerskapet… hashtag: inte alla kvinnor

Okej – låt mig först klargöra en sak. Jag går själv ofta med systerskapet i bakhuvudet. För mig innebär det att jag till exempel hellre uppmärksammar kvinnor än män (som ofta uppmärksammar sig själv så himla mycket ändå), att jag gärna stöder kvinnligt skapande, att jag gör en ansträngning att välja kvinnodominerad kultur där jag märker en obalans i mina val. Om du vill se en film med ett störigt sällskap, så välj mig. Jag kommenterar friskt och gärna om bristen på kvinnlig representation varje gång jag ställs inför den. Jag ser även till att alltid argumentera emot i de fall där någon per automatik ser ner på kvinnliga författare, skådespelare, chefer eller vad de nu är, enbart på grund av att det är kvinnor. Konstruktiv kritik är så klart konstruktiv kritik och den bör i det längsta bevaras. Men då vill jag gärna förstå det konstruktiva i kritiken också.

Däremot innebär inte systerskap för mig att jag per automatik älskar allt som kvinnor gör, och det betyder inte heller att jag älskar kvinnor bara för att de är kvinnor. Gör kvinnor saker jag inte tycker om så väljer jag bort det. Finns det ett värde i att kritisera det de gör, så kanske jag gör det. Eller så skiter jag i vilket. Kvinnor är människor och människor är as i olika stor utsträckning. Jag gillar inte as.

Jag har aldrig lyckats vara en del av ett feministiskt nätverk till exempel. Några gånger har jag gått ur själv eftersom att det i grupper av kvinnor, precis som i grupper av vem som helst, finns personer som vill dominera. Ofta en person som kanske inte är så himla trevlig, men som sätter sig själv över alla andra. Vilket medför att vissa bara vill slicka uppåt medan några av oss går ur eftersom att vi antingen inte vågar säga emot, eller helt enkelt bara tröttnar.

I andra grupper har jag varit helt ointressant som person. Att tro att det går att starta en grupp enbart på grund av att du är kvinna och sedan ska andra kvinnor komma in och så ska systerskapet helt magiskt göra så att vi alla ger varandra stöd, ja… det kanske den som redan har ett kapital i sociala medier kan göra. Men då får den personen samtidigt blunda för att halva gruppen innehåller personer som aldrig får eller gör sin röst hörd.

Att tro att systerskapet helt enkelt förenar oss som kvinnor känns bara så jävla naivt. För kvinnor röstar också på SD och kvinnor stödjer också patriarkatet till fullo och kvinnor är som sagt också, precis som vem som helst, egna och komplicerade individer med olika historia, diagnoser, uppfostran och liv. Och det skapar krockar. Och det är okej. Men jag kan liksom inte känna PRAISE när folk i mina kretsar helt blint hyllar systerskapet och får det att låta som om det är något för alla kvinnor. För det är det inte. Även ni som hyllar skulle välja bort kvinnor på grund av saker jag skrivit ovan, eller andra anledningar, så sluta låtsas. Ni gillar systrar, men bara ERA systrar. Jag kan liksom inte ta ytterligare en grupp av framgångsrika kvinnor i nystrukna blusar som hyllar systerskap på allvar. För utanför står det en mindre framgångsrik kvinna i sliten trikå som inte får komma in. Jag skulle kanske inte själv släppa in henne – även om jag tenderar att gå klädd i sliten trikå betydligt oftare än nystrukna blusar.

Och med detta vill jag säga att jag är så himla vilsen i min feminism just nu. Jag  vill så gärna organisera mig, men jag passar inte in någonstans. En elva år gammal bild på mig själv får representera det. Tack för visat intresse.

Continue Reading

Tips på sommarläsning, hela året runt: Moxie av Jennfier Mathieu

Hälften av ungdomsboksläsarna är vuxna, läste jag någonstans alldeles nyligen. Vet inte om det stämmer, men jag är i alla fall en av de vuxna som läser ungdomsböcker oavsett hur många vi är. Jag älskar ta mig fan en välskriven ungdomsbok nästan mer än en bok som riktar sig till en mer vuxen publik (dock är det himla luddigt med de här ålderskategorierna på böcker – minst lika många unga läser ju ”vuxet” som tvärtom). En bok som jag läste ganska nyligen var Moxie av Jennifer Mathieu. Den här lilla rackaren recenserade jag förvisso i avsnitt 74 men jag tror att jag måste skriva om den här med.

Jag läste den egentligen av en slump när jag fick hem den som recensionsex och inte kunde släppa den – men jag funderar faktiskt på att beställa hem den på engelska och läsa om den. Moxie är nämligen en bok som lyckas få igång alla känslor hos mig. Boken fångar, med ett ganska enkelt språk, frustrationen i att växa upp i ett samhälle som tystar tjejer och lyfter pojkar, samtidigt som en lite introvert tjej får vara den som tar plats.

Just att introverta, eller blyga, tjejer (ja faktiskt killar med) får ta plats i litteratur som är åt det feministiska hållet vurmar jag verkligen för. Jag är så himla trött på trenden att tjejer tvångsmässigt ska visas som tuffa, platstagande och framåt både i litteratur och i sociala medier så till den grad att även riktigt rövigt beteende hyllas. Ja jag förstår varifrån det kommer. Jag fattar att man vill göra motstånd mot föreställningen att flickor i grunden är blyga och väna varelser genom att visa på motsatsen. Till viss del håller jag med om att det ska göras. Men när bara motsatsen visas osynliggörs den tysta, blyga tjejen IGEN. Jag är så trött på att samhället hela tiden ska gå mot att den som hörs mest vinner, oavsett om det är feminister eller bara folk som älskar mäns framfart i samhället som skriker. Fan lägg av. Lyft fram de blyga. Våga lämna plats åt dem som inte hörs. Slut bre er bara för att ni vågar! Så. Nu var det sagt. Åter till boken.

Moxie handlar om Vivian som fått nog av sexismen i hålan där hon bor. Men Vivian är inte tjejen som är van vid att ta plats, eller som ens vågar höras. Inspirerad av sin mammas forna Riot Grrrl-dagar skapar hon ett feministisk fanzine där hon uppmanar till kamp mot det sexistiska skitsamhället. Det är en bok som sjuder av kamp, och om du är som jag och verkligen uppskattar lite aktivism i vardagen – då vågar jag säga att du kommer tycka om boken. Jag skrattade, jag grät och jag ville stundom skrika i frustration när jag läste. Även om den tappar lite på slutet, och även om jag kanske hade önskat att författaren hade vågat ta sig lite mer språkliga utmaningar (kan dock vara översättargrej) så kan jag inte släppa boken. Alltså det sjuder fortfarande i mig av kamplust så fort jag tänker på den.

Har ni inte redan fixat bokhögen för sommaren: se till att skaffa den här. Har ni fixat bokhögen? Se till att lägga den här överst. Den är så värd att läsas! Jag hoppas verkligen att den bli obligatorisk litteratur för alla som går första året på gymnasiet. För att citera mig själv från blurben jag precis hittade hos Gilla böcker (blir så himla fnissig varje gång jag ser en sådan):

”Jag tyckte verkligen, verkligen, verkligen om den här boken … jag grät av kamplusta … jag älskade den!” Sofia, En förbannad podd

Continue Reading

Om konsumtionens vara och icke-vara

Det är lite knäppt det här, att när jag inte hinner skriva på ett tag så känns det som om jag måste skriva något så oerhört genomtänkt för att ens få lov att existera i sociala medier. Vilket leder till att jag får prestationsångest och inte skriver alls, fast det enda sättet att mota bort känslan är att pladdra på. Jaja, jag tänkte hänga på Peppe skriva lite om konsumtion idag.

Under 2013 började jag leva ett konsumtionsbegränsat liv. Jag gjorde först misstaget att kalla mitt liv konsumtionsfritt, men folk var snälla nog att påpeka både en och två gånger att jag ju faktiskt köpte mat och andra varor som täcker familjens basbehov så nej. Helt fritt från konsumtion levde jag så klart inte. Däremot bestämde vi att vi hade allt vi behövde i form av prylar och kläder och skröfs just då och att vi enbart skulle köpa nytt om något gick sönder. Och gick något sönder kollade vi i första hand efter second hand-varor. Isaks hela garderob var vid den här tiden ärvda och loppade plagg. I princip är det så för båda barnen nu med, men eftersom att det är extremt tidskrävande att hitta specifika saker second hand många gånger köper jag mer nytt till dem nu.

När jag kom ut som konsumtionsbegränsad fick jag ungefär samma typ av reaktioner från folk som jag får när jag säger att jag är vegetarian. Några var tvungna att ifrågasätta precis allt jag gjorde. Till och med folk i min omgivning, som jag tänker vet bättre, kände ett behov att pika om jag till exempel köpte ett par nya byxor till Isak. Då fick jag snällt förklara att många av Isaks byxor var trasiga och vi inte hittat något second hand just då. Det var med andra ord som vanligt. Gör du minsta ansats att göra aktiva val, så måste du vara hundra procent konsekvent. Medan de som skiter i vilket kan leva på precis som vanligt, och dessutom ta sig rätten att pika andra för att de inte gör tillräckligt. GUD vad jag är trött på folk, känner jag nu.

Hur som helst. Några var tvungna att sucka åt vilket tomt liv jag levde utan konsumtion. ”Ingen anklever och champagne? Åh, vad fruktansvärt!”. En del kände sig påhoppade och som att jag ansåg dem vara sämre människor och tyckte att allt var så krystat och PK nuförtiden. Ska man inte ens få handla grejer nu längre? Och ytterligare några var tvungna att förlöjliga mig rätt ut. Här kan det vara på sin plats att säga att jag på inget sätt försökte predika min lära på andra. Jag är och har alltid varit relativt ointresserad att få folk att göra mina val.

Jaja. Jag bytte jobb under den här tiden, och detta är en av anledningarna till att jag älskar min arbetsplats. När vi pratade om konsumtionsbegränsning blev folk nyfikna. Eller så visade det sig att de levde efter samma deviser själv. Eller så sket de i vilket utan att komma med pikar.

Nu lever jag inte alls under samma kontroll av konsumtion som jag gjorde innan. Dels tar det, som sagt, mycket tid. Dels har jag lite gett upp. Vad spelar det för jävla roll vad vi gör ens? <— var så god för peppig tanke. Däremot har jag fått med mig en hel del av de här åren. Jag köper, i princip, bara begagnade kläder och prylar till familjen. Jag går aldrig på Ikeas eller Lindex eller annan valfri storkedjas konsumtionshetsande releaser av samarbeten och femtiotaliga designer längre. Jag ifrågasätter mycket mer innan jag köper något och jag ser till att skänka mycket, mycket mer av det vi inte behöver.

Det finns ju några frågor som uppstår kring konsumtionsbegränsning och som jag ofta funderar på. Den första är för mig vilken klassfråga det är. Det är lätt att slå sig för bröstet och ba ”mmmm gör det här för männnchooor och miljööö”, när man redan har shoppat sig blå i flera år innan och har för mycket av allt. Det är också lätt att prata om närproducerat, ej massproducerat, ekologiskt and what not när du har kapital att köpa det. Jag kan lätt undvika att köpa saker second hand för att jag upplever att jackan Isak behöver är för könad. Då går jag hellre till Lindex och köper nytt. Det är en lyx jag kan unna mig eftersom att vi har två heltidsinkomster. Vilket för mig vidare in i tankar om hur en könsneutral garderob till ett barn också ofta handlar om klass.

Även second hand-marknaden behöver sig en tankeställare av många olika anledningar. Den ska ju t.ex. inte finnas där bara för att vi ska kunna slänga in våra hetsköpta nya grejer och stilla våra samveten med att vi recyclar.

Hursomhelst. Jag tänker att med konsumtion är det ändå ungefär som med veganliv och allt annat. Vi får göra så gott vi kan, men det är värt att ibland ifrågasätta sina mönster och försöka hitta mer hållbara sätt att leva.

 

Continue Reading

Internationella mensdagen 28 maj: #absentforgirls

Den här balansen i att vara inkluderande utan att samtidigt skriva haranger av ursäkter och förklaringar tycker jag är svår. Jag skriver ofta om inlägg flera gånger för att jag till en början försöker inkludera alla utsatta grupper i det jag skriver. Sedan läser jag igenom, tänker att någonstans måste jag ju ändå ha förtroende för att ni som läser kan tänka själv och tar bort. Bara för att alla inte alltid nämns så innebär det inte att jag skiter i dem. Sedan blir jag ändå obekväm. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Känner mig korkad, egoistisk och dum. Jaja. Den ständiga kampen inombords. Jag kände i alla fall efter att jag hade skrivit mina mensinlägg att jag kanske framstår som okänslig och privilegierad. Det var inte meningen. Därför blir jag glad över att Plan International Sverige mejlade mig efter inläggen och berättade om Internationella mensdagen den 28 maj och initiativet #absentforgirls. Så här skriver de:

Vi hoppas du vill vara med och uppmärksamma mensdagen med oss genom att delta i #absentforgirls på internationella mensdagen 28 maj!

Vi uppmanar svenska kvinnor och tjejer att utebli från aktiviteter och sociala medier på måndag 28 maj i solidaritet med alla de flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. 800 miljoner flickor och kvinnor har mens varje dag, ändå är frågan nästan ignorerad på den politiska dagordningen, inte minst internationellt. Vi kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar och bidrar till bryta tabun och lyfta mensen som en central fråga för flickors rättigheter och global utveckling.

Bakgrund 
Miljontals flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och arbete på grund av tabun, sociala stigman och trakasserier kopplade till mens, samt brist på rent vatten, mensskydd och fungerande toaletter. På många platser ses också flickors första mens som ett tecken på att hon blivit kvinna och därmed redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma – även om hon bara är tio år. Mens och menshygien är en nyckelfråga för flickors rättigheter och måste upp på dagordningen!

Hur kan jag delta?
Ladda ner bilden #absentforgirls. Den 28 maj postar du bilden på sociala medier och berättar varför du kommer utebli och från vad. Använd #absentforgirls och hänvisa till Plan International Sverige @plansverige om du vill.

Såhär kan du skriva i sociala medier

Twitter: Idag är jag #absentforgirls i solidaritet med flickor världen över som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. Utebli du med eller stötta @plansverige i deras arbete för flickors rättigheter.

Instagram och Facebook: Idag på internationella mensdagen är jag #absentforgirls i solidaritet med de miljontals flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. På många håll i världen blir bristen på toaletter och svårigheterna att sköta sin hygien under mens ett hinder för flickor och kvinnor att kunna delta i samhällsliv, skola och arbete. Det är något @plansverige försöker motverka och du kan vara med och sätta mensen på agendan genom att dela den här bilden.

Varför är det här viktigt?

Så här kan situationen se ut för flickor när de har mens:

  • I skolan saknas papperskorgar på toaletterna och Joy gömmer den använda bindan hårt i handen när hon går över skolgården.
  • Maya har inte råd med mensskydd utan använder en trasa från en gammal skjorta som binda. Varje kväll försöker hon skrubba den ren från blod i det lilla vatten som finns i hushållet, utan att någon ska märka.
  • En gång blödde Fatima igenom sin kjol i skolan. Pojkarna skrattade och trakasserade henne. Efter den gången stannar hon hemma från skolan under mensen.
  • När Ana fick mens första gången var hon elva år och trodde hon höll på att dö, men föräldrarna berättade att hon nu var redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma.

Läs mer på: https://plansverige.org/absentforgirls/

Continue Reading

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

Continue Reading

Måste du älska dina rynkor?

Nej, det måste du inte. Däremot blir livet så klart lättare för den som accepterar sina rynkor, eftersom att de ofrånkomligen kommer att poppa upp. Att acceptera är dock inte alltid så lätt, särskilt inte när den enda bilden av rynkor som förmedlas just nu är den av det perfekta åldrandet. Det vill säga åldrandet som visar på något slags lyckligt liv med ”sunda val”, och sunda relationer och sund mat och lagom mycket vin. Det är inte åldrandet som visar att du supit för mycket, varit bitter större delen av din vuxna tid på jorden eller att du för all del jobbat i ett slitsamt, undervärderat yrke. Eller att du är en av dem med så kallat ”dåliga gener”. Nej nej. Ur det åldrandet kommer inte de vackra rynkorna.

Jag förstår förvisso självterapin i att lägga upp bilder på sina rynkor och skriva texter om hur vackra de är. Jag förstår att många behöver bearbeta sitt åldrande. Det är inte det som är mitt problem. Jag var där själv innan. Där jag vid trettiofem års ålder pratade aktivt om att det minsann inte gjorde något om jag fick rynkor för det var minsann så pass fint. Som ett sätt att övertyga mig själv, skall erkännas. Sedan hände något, och rynkorna jag fick var inte alls som de där tjusiga kråksparkarna alla älskar hos sig själv och visar upp i sociala medier. Jag fick något helt annat.

Jag önskar mest att det fanns lite variation i det som läggs upp. Det är väl det jag vill säga här. För saken är att det som läggas upp i princip alltid handlar om samma typ av rynkor. Skrattrynkorna runt ögonen. Och det skapar en träligt bild av det perfekta åldrandet som långt ifrån alla av oss lever upp till.

Jag ser nämligen inte någon lägga upp en bild på de små, små rynkorna som dyker upp kring munnen och hävda att de är vackra tecken på erfarenhet. Jag ser inte att någon lägger upp bilder på bekymmersrynkor som blivit permanenta i pannan och skriver ”älskar hur alla mina känslor satt spår!!”. Jag kommer själv aldrig att vilja lägga upp bilder på det partiet på min hals som i vissa vinklar ser ut som paddskinn. Däremot funderar jag på om det är värt att lägga en halv förmögenhet på någon slags kemisk peeling och hoppas på att det förbättrar tillståndet, eftersom att jag medelst tankeövningar inte kommer över mitt komplex. Inte för att jag lägger någon större värdering i hud som ser ut som paddskinn egentligen. Jag tycker bara att det är oerhört jobbigt att jag själv har den under hakan. Beviset på att jag skrumpnar och en dag kommer att dö. Kanske hade jag kunnat embrejsa detta hudparti lite mer om även det kunde gå in under lyckat åldrande? Jag menar – uppenbarligen har vi ju framgångsrikt åldrats jag och min hals.

Hur som helst. Även om jag tycker att skrattrynkan är en väldigt fin rynka att ha, så blir det fel för mig när den ensam ska få representera åldrande som något positivt. Förstår ni vad jag säger?

Continue Reading

Få vet, men de flesta har ändå bestämt sig

För några år sedan såg det ut som om en vän till mig hade tagit sitt liv. Diverse undersökningar kom senare fram till att det mest troligt var en olyckshändelse. Min vän hade dragits med missbruksproblem under större delen av sitt vuxna liv, så domen bland dem som inte stod familjen nära var och är självklar. Det måste ha varit självmord.

Min väns mamma sade en gång till mig att det var så oerhört frustrerande med den här ryktesspridningen. Att hon hela tiden kände det som att hon utåt måste framstå som en förälder i total förnekelse över vad hennes barn gick igenom, när det egentligen var så att ingen av dem som flämtade SJÄLVMORD hade en jävla aning om vad som hänt. De drog slutsatser som hon fortfarande måste bemöta. Tio år senare.

Jag tycker att det är bra att vi pratar om självmord. Jag tycker att det är bra att vi pratar om den ohållbara mansrollen. Jag önskar att det inte behövde bero på förhastade slutsatser om en person få av oss känner. Jag önskar att fler tänker på att det finns en familj som går igenom en förlust. Jag önskar definitivt att en ung människas liv inte behövde bli ett klickbete. Och jag tror att det kan vara bra för många nu att stanna upp och tänka efter för vem och varför de skriver, och vem det i slutändan riskerar att gå ut över.

Continue Reading
1 2 3 8