Ta det lugnt eller ta tillfället i akt?

Smet ifrån de andra och åkte in till stan i två dagar. Köpte lite vin, en melon och massa potatis. Älskar fan potatis. Såg framför mig långsamma morgnar med en bok på balkongen, någon form av träning vid lunch och sedan kvällar med ett glas vin och RuPaul’s Drag Race. Hårfärgning, ansiktsmasker, tre utlästa böcker och kanske några avsnitt av Modet på Gianni Versace. Det blev inte riktigt så.

När jag kom hem fick jag inleda med ett krig mot den miljard fruktflugor som uppstod från ingenstans så fort jag skurit upp melonen. Sedan fick jag upptäcka att allt Isak odlat på balkongen dött. Han är en så himla känslig själ (vilket jag på inget sätt tror är unikt för små barn över huvud taget, även om samhället vill göra gällande att just pojkar inte ska vara så). Ihjältorkade morötter kommer att göra honom väldigt ledsen, men vi får odla något nytt när vi är hemma och kan underhålla det igen.

Efter det traumat gjorde jag det jag alltid gör när jag har tid över, och som får mig att inse att jag faktiskt inte kan åka hem för att vila: jag tog tillfället i akt. Så tydligt jag ser mönstret jag uppfostrats i, samtidigt: så omöjligt att bryta. För hur idiotiskt vore det inte om jag låg på soffan och gottade mig i två dagar när vi fortfarande använder Karls rum som förvaring av flyttlådor och bös? Fixade således Karls rum. Vilket i förlängningen innebar två fulla dagar av att packa upp lådor, slänga skit, bära ner saker i källaren och organisera om vårt förråd för att få plats med allt. I en lägenhet som håller styvt trettio grader dygnet runt just nu.

Sjukt tillfredsställande sak att göra, även om det inte var det som var den specifika målbilden med att åka hem. Hann ändå göra en hel del annat också. Herregud, en full dag utan barn erbjuder ju eoner av möjligheter och tid och nu hade jag TVÅ dagar? Så jag fick hyfsade ro, jag fick min ansiktsmask, jag gjorde en hårtoning, vi spelade in veckans snabbis av podden och även om jag inte läste så mycket i fysiska böcker lyssnade jag färdigt på sista delen av Torka aldrig tårar. Dessutom har jag klämt två och en halv säsong av Ru Paul’s Drag Race. Fuck yeah, damn right.

Nu bär det av till landet igen, och förhoppningsvis några ljuva kvällsbad i Lockvattnet. Målbild för varje kväll:

Continue Reading

Semesterläget!

Om vi bortser från att jag har varit mer eller mindre omgiven av människor sedan i jul och håller på att bli galen av att aldrig, aldrig, aldrig få vara ensam någonsin, är semestern år 2018 den bästa sedan vi fick barn. Det handlar absolut inte om värmen, den är bara läskig. Det handlar mer om att vi slipper den själsdödande tur och returen till Skåne i varm bil, att vi slipper Skåne helt faktiskt (trettio somrar där räckte för mig) och istället fick upptäcka värmländska slätter och delar av Bergslagen när vi besökte mina föräldrar.

En annan stor bonus för den här sommaren är att Alex föräldrar har byggt om en del av sin ladugård till en liten tvåvåningslägenhet, vilket innebär att vi kan bo för oss själva och inte behöver bo ovanpå dem. Ja och det faktum att Alex trots allt inte jobbade mer än till och med slutet av julis första vecka är ju en extremt stor bonus.

Annat som förhöjer den här sommaren:

  • Den hemliga historien av Donna Tartt, som min bror fyndade till mig på ett antikvariat i  Degerfors.
  • RuPaul’s Drag Race, valfri säsong
  • Att vi släpper ett kortisavsnitt av podden varje fredag! Senast om chick lit, och ganska snart om kroppsvätskor och annat som stör i litteratur.
  • Ja och ni vet, det gamla vanliga. Solnedgångar, klippbad, extra starkt kaffe och jävligt mycket luftkonditionering.
Continue Reading

Semester incoming!

Egentligen är detta ju fortfarande helgen som tillhör arbetsveckan – första semesterdagen är officiellt imorgon – men jag har redan gått in i totalt semestermode. Jobbet känns helt sjukt avlägset. Som om det var två veckor och inte två dagar sedan jag loggade ut från jobbmejlen. Både på jobbet OCH i mobilen. Minns inte sist min jobbmejl var borta från min privata mobil ens, men nu är den det.

Jag kommer att vara tvungen att göra några utskick kring höstens filmfestival nästa vecka, men i övrigt är jag helt off från jobbet i tre veckor och sedan lite på halvjour i nästan tre veckor till. HURRA!! Behöver den här semestern så mycket!

Planerna? De här:

Just nu är jag och kidsen i Karlskoga hos mina föräldrar. Imorgon kommer Alex, och på lördag åker vi hem. Här badar vi i Möckeln, åker på dressin-utflykt, tar några dagsutflykter runt om i Bergslagen och äter kilovis med chips. Och kollar serier med mina bröder. Är redan halvvägs in i andra säsongen av Glow och ska strax påbörja avsnitt fem av RuPaul’s Drag Race säsong åtta.

Mina föräldrar flyttade från Skåne efter trettio år i höstas, om ni minns? Trodde att det skulle vara nostalgiskt att inte åka ner nu – första sommaren på 31 år som jag inte är där alls – men det är faktiskt bara skönt. Resan är jobbig och pusslet som ska läggas mellan familj och vänner omöjligt.

Isak vid Möckelns strand tidigare idag

Nästa vecka är Gnesta-vecka. Då byter vi min familj mot Alex, och Bergslagen mot Sörmland. Chansar på loppisar, grillkvällar, slottsfikor och sjöbad då.

Sedan följer några dagar i Stockholm och häng med kompisar innan vi åker upp till norra Värmland. Och detta är min mest geniala plan (om den går igenom). Vi har inga pengar att åka utomlands för. Det ger mig viss ångest, eftersom att vi bor i en rik stadsdel och Isak redan upplevt utanförskap kopplat till detta. Men den lilla summan vi har sparat kan fan inte gå till en Mallis-resa bara för att rika människor inte kan lära sina ungar att deras liv inte är norm. Så nu är planen så här:

Branäs i tre dagar med stopp i Karlstad på vägen hem. I Karlstad åker Alex och Karl tåg till Stockholm, medan jag och Isak tar in på hotell med utomhuspool!!!!!!! Två nätter blir det där, och en dagstur till norska kusten. Då har jag tagit hänsyn till ekonomi, att Isak vill komma utomlands, att jag vill se mer svenska städer, att vi båda älskar hotellfrukost och att Isak vill bada i en utomhuspool. Jag har parerat Isaks båträdsla, bilsträckor som är längre än tre timmar från start till mål och flyg, som är dyrt, dåligt och allmänt krångligt. Älskar dessutom att få hitta på saker med bara Isak. High five!!

Försökte få ihop en resa med hela familjen, men ruttnade på att vi drog åt olika håll, och att Alex inte alls har samma puls som jag här. Jag vill styra upp nu, han tar det som det kommer och då riskerar min puls att jag blir projektledare vilket jag inte vill. Alltså för Isak och mig kan jag ju vara det, men inte hela familjen.

Och det blev bara jobb på slottet i juni och halva juli för Alex. Imorgon kommer han hit!

Ja och i planen ingår att jag ska hinna läsa ca tolv böcker. Det kommer nog inte hända den här sommaren heller. Men det blir bra ändå. Den här sommaren blir ta mig fan bra ändå!

Continue Reading

Spilld nostalgi och barnkläder

Efter mitt äldsta barn som till och med grät när hans första par kalsonger gav upp efter tre års användande, är jag världens mest nostalgiska person. Att rensa ut barnkläder är t.ex. något av det jobbigaste jag vet och därför lämnar jag antingen över det på Alex, eller så gör jag det så sällan som möjligt. Nu innan sommaren kom vi till en punkt då ingen egentligen hade gjort något på ett halvår. Ett halvår i ett hem där båda barnen växer ungefär en cm i månaden är ganska lång tid. Karl hade t.ex. vuxit ur storlek 80. Det hade han i och för sig gjort ett halvår tidigare också, men bara så pass att det var lite tight och lite kort. Med god vilja gick det faktiskt att använda flera av de där plaggen ett bra tag efter att han vuxit ifrån 80 centimeter. Så var inte fallet nu.

Eftersom att jag lägger så mycket pengar på skönhetsprodukter nu har vi inte haft råd att köpa nya kläder till barnen. SKOJA. Eftersom att vi aldrig är beredda på att sommaren kommer hade vi inte uppdaterat barnens garderober. Men det var det jag hade tänkt göra när jag påbörjade halvårsutrensningen. Dock gjorde jag något helt annat efter att tårögt ha kramat mig igenom Karls sista bodys. Jag tog fram saxen och klippte av grenen. Och ärmarna. Sedan tog jag hans för korta byxor och klippte av till shorts. Visst sved det lite i hjärtat att klippa i de första plaggen, men de allra flesta har ju gått igenom två barn. Många fler än så eftersom att de var andrahands-fynd från början. Med andra ord har de haft hål och fläckar och noppror och de hade ändå sorterats ut och slängts om jag skänkt dem till bättre behövande.

I helgen gav jag mig på en av mina favoritpyjamasar som jag köpte till Isak på en symässa 2013. Den har Bockarna Bruse-tema och ser ut som något från min egen barndom. Dels på grund av mönstret, men också på grund av den dåliga kvaliteten på tyget. Den är nopprig och muddarna har krympt mer än det övriga tyget, så redan när den passade satt den rätt illa. Dålig kvalitet spelar hur som helst ingen roll. Både jag och barnen har älskat den. Och nu kan vi fortsätta göra det. Från att ha varit en illasittande pyjamas har den nu fått nytt liv som en trekvartsärmströja. Hade jag varit mer pysslig hade jag fållat kanterna, men nu är jag inte det. Däremot är jag ganska nöjd. Mina nya skills med saxen har gett Karl sex nya t-shirtar med varierande längd på ärmarna och tre par shorts. Helt utan onödiga utlägg och nostalgitårar! HURRA!

Detta kanske alla ni med barn som har passerat body-stadiet har gjort i alla år, men om inte är mina bästa tips att: klipp så nära bensömmarna som möjligt, vik plagget dubbelt och klipp jack i där sidorna möts, så har du ett mått att gå efter om du klipper på frihand (jag gör det, för jag är lat, och det har blivit bra ändå). Välj längd på ärmen beroende på hur tight tyget är eller om det sitter en ful fläck någonstans (samma med brallor) eller skit i att klippa av om det inte behövs. Även här viker jag plagget på mitten och klipper jack i båda ärmarna när de ligger jämnt, för att få rätt längd. Fålla om du orkar (jag gör inte det). Slipp köpa nytt! Lägg pengarna du sparar på hudvård. SKOJA. Gör vad du vill för dem, jag bryr mig faktiskt inte.

Någon som sitter inne på andra gyllene tips?

Continue Reading

En vanlig mulen jävla onsdag

Vet ni vad jag har gjort idag? Jobbat, frusit och oroat mig.

Dagens oro var så klart relaterad till mina barn. Jag har fått veta att Isak sagt något som kan tolkas som mer kränkande än det vanliga som kommer ur sexåringars munnar. Även om jag vet att mycket barn säger inte alls har samma mening för dem som för oss, så känns det så klart inte bra. Detta var tydligen något han hade hört ”på TV i Branäs” vilket inte säger mig så mycket. Kanske har han snappat upp något från nyheterna som stått på i bakgrunden? Vem vet. Branäs kan lika gärna vara en undanmanöver. Jag är lättad över att han sade detta till sin ömma fader och inte till en kompis i alla fall. Glad för det lilla och så vidare.

Dagens jobb var slitigt och ostimulerande och min enda glädje var att jag skulle gå klockan två för att hinna till Isaks överlämningssamtal. Så sjukt att han börjar förskoleklass! Det var minst sagt en ansträngning att inte börja hulkgråta när vi satt där och pratade om hans framtid.

Dagens lunch var en mikrad pastarätt från kyldisken, för jag hade inte gjort någon lunchlåda. Däremot fick jag chipsrester och min kollega drack faktiskt en slatt vin som blivit över från jobbpicknicken i måndags.

Efter jobbet stod jag i duggregn och kollade på Isaks sista träning med fotbollslekiset. På vägen hem köpte vi sushi som aldrig är god. Eller. Den är väl ok, men jag betalar liksom 90 spänn för lite klibbigt ris och gurka. Ångrar mig varje gång, men det är Isaks favorit och idag var det hans avslutning.

Hemma möttes vi av disken från igår. Jag hälsade på den och gick och lade mig i badet. Om inte Alex orkar göra något åt den ikväll är den säkert kvar imorgon också. Med tillökning.

Nu är klockan strax över åtta och jag har lagt mig. Jag är så sjukt trött. Men det var ändå en bra dag.

Varför skriver jag det här? För att tala om för er att alla inte har jobb som är hundra procent kreativa med vinluncher på dyra trendkrogar och efterföljande afterworks i solnedgångar på någons altan, eftersom att alla ens vänner är förmögna husägare. Alla har inte ens vänner att besöka en mulen onsdag i juni. Alla kommer inte hem till städade villor och stora trädgårdar. Alla har inte barn som föddes till politiskt korrekta varelser. Många av oss har jobb som ibland eller alltid är ovackert slitiga. Vi har små marginaler och gammal pasta och smuts på kläderna och många får inte ens en halvsunkig sushi efter jobbet. Det närmaste vi kommer till yoga i solnedgången är när vi trampar snett och sträcker en vad på vägen hem. Vi orkar inte utveckla oss själva eller skriva i bullet journals och vi står inte emot barnens tjat hur viktigt det än är med konsekvens. För vi är trötta och lägger oss strax efter åtta och skiter i disken idag med. Men vi kan vara nöjda ändå.

Jag vet att internet är en stylad plats på många sätt och vis, men ibland står all ”vardagslyx”, förhärligade husbilder och filtrade vinluncher som flyter förbi där mig upp i halsen. Och ja. Jag måste nog rannsaka mig själv också, för ibland hänger jag på och tror att sådana upplevelser är det enda som är värt att dokumentera. Men det är fel. Och jag ska arbeta på att känna mig okej med att vara precis så vanlig som jag är mycket oftare.

Continue Reading

När medelåldern kom till byn

Ja detta är väl eventuellt något som folk har gjort i alla åldrar kanske, men i mitt liv har det då aldrig funnits en balkong tillräckligt länge för att vara värd någon större investering i utemöbler. Inte förrän nu då.

När våren väl slog till här insåg vi att vår balkong är helt ypperlig att tillbringa tid på. Den ligger i princip i lä och har bara sol några timmar under sen eftermiddag och tidig kväll. Så när det vid balkongpremiären visade sig att 11 grader och solsken genererade ett balkongklimat värdigt en tvååring i blöja så sent som klockan halv sex på kvällen, ja då fanns det ju inte så mycket att välja på. Vi var helt enkelt tvungna att köpa en uppsättning gedigna balkongmöbler.

Taget vid balkongpremiären. Barnet tittar i avund ner på barnen på gården. Mamman sitter tyvärr och sörplar på en avslagen cola i solen och är inte alls intresserad av skuggan och de skrikiga barnen där nere.

Här hade jag tänkt beskriva vägen som ledde oss fram till Äpplarbo från Ikea, men herregud – det är ju om möjligt ännu tråkigare att skriva om sina egna möbler än vad det är att läsa om andras? Ni får nöja er med att jag åkte till varuhuset, letade upp möblerna och i mjugg fnissade åt det roliga i att jag, som var så ung, stod och ryckte i paketen vid lagerhyllan av en så medelålders uppfinning som utemöbler i solitt trä. Ja, ända tills jag insåg att jag säkert var äldre än de flesta som stod där och ryckte samtidigt som mig då.

Glass och maräng under invigningen av balkongmöblerna. Karl ger två stortår upp. Tur att det är barntår, för annars hade det ju varit lite äckligare.

När stolar och förvaringslåda och soffa var monterat, tog mysproffsen med sig ett täcke ut och lade sig på soffan tillsammans. Efter det åt vi glass, som Karl senare med omsorg smetade in ena kudden med.

Jag har inte riktigt engagerat mig i att ta några inredningsfoton, så ni får hålla till godo med det som råkade ligga i molnet. Det vill säga: det jag tog för att skicka till mina föräldrar som tycker att prick alla foton på barnen är konstverk. Nu ser ni i alla fall hur möblerna ser ut, om ni är hugade.

Alla balkongblommor jag har köpt går i gul och orange för det är det allra finaste färgerna jag vet på blommor. När de vissnar kommer de ersättas med Alex chiliplantor, palmer och klätterväxter. Med posten kommer snart kuddar med mönster av palmblad. När turen kommer hittar vi fina plädar på loppis och över hela härligheten, utanför bild, hänger färgglada lampor. När vi har orkat ta itu med förrådet som flyttfirman fyllde ända upp till taket (fortfarande sur på dem för det) kommer snowracern och skidorna sluta agera pynt.

Ja. Och det var väl det om vår balkong i nuläget. Ni kommer förmodligen hitta mig där de flesta av vårens och sommarens kvällar. I teorin läser jag böcker och dricker vin då, men i praktiken sitter jag väl under två pladdriga barn och svettas.

Continue Reading

Så var det snart sommar igen då

Ja och vi kör väl samma visa igen? Eftersom att Alex bara har ett vikariat som förlängs terminsvis (han är garanterad jobb i höst också, sedan vet vi inte) så jobbar han inte på sommaren. Lärarvikariens förbannelse. För han måste ju få lön på sommaren också. Så klart. Vilket innebär att han, tadaaaaa: måste jobba på slottet de veckorna jag är ledig.

Ursäkta om jag gnäller, jag är väl medveten om att vi är oerhört privilegierade över lag – men jag tycker att jag har rätt att tycka saker är jobbiga ibland ändå. Jag är så trött. Jag vet att det inte kommer att bli så illa som det känns nu när jag är inne på andra veckan av svår sömnbrist (fattar verkligen inte varifrån detta kommer den här gången, men från två till fem ska jag tydligen vara vaken varje natt nuförtiden). Men jag är så trött. Jag vill bara få vila. Och att tänka på att vi inte får någon vidare sammanhängande semester den här sommaren heller och att vi är styrda efter Alex jobb IGEN och jag inte kan ha semester hur jag vill IGEN (JA jag är kanske barnslig, men jag är så jävla trött på det här) och att jag inte får vara sur, för det handlar om pengar och att han ska få jobba och att jag är bortskämd som har en fast anställning och inte kan se det men alltså… jag är så himla trött på somrar. Jag är så trött på att inte få återhämtning och att bara ha ett stort jävla ont i magen-moln som hägrar framför mig. Och att jag bara måste ta det, för att vi har inget val den här sommaren heller.

Men jag överlevde ju förra sommaren och sommaren innan det och även de två som var innan den, så jag vet så klart att jag överlever den här också. Även om allt känns som ett stort och träligt ÖRK just nu. Klamrar mig fast vid snuttefilten att vi i alla fall bor precis vid pendeln och hundra bussar som kan ta oss ut på utflykt nu.

Continue Reading

Inte så explosiv trots allt

Nu har jag läst ut Explosiva barn av Ross Green. En miljon tack för tipset om den! Jag ogillar i regel böcker om metoder och uppfostring av barn, men kan ändå inte låta bli att läsa dem. Ungefär som att min kusin inte kan låta bli att lyssna på Andres Glenmark även om han bara gör henne arg.

Den här boken var dock ingen Glenmark, utan den var faktiskt bra. Inte bara för att den fick mig att inse att min unge inte är så himla explosiv trots allt – utan mer för att den tar upp ett rimligt förhållningssätt till barn. Utan att för den sakens skull förminska eller fördumma föräldrar som ”inte lyckas”. Kan rekommendera den!

Nu är klockan 21.25 och jag ska lägga mig. Långt borta är fredagarna då jag orkade ta mig en sup efter jobbet och dansa till tre på morgonen (HUR orkade jag ens?). Kvällens prestation bestod av en egenkomponerad pizza med rostad sötpotatis, karamelliserad lök och fetaost. Efter den lade vi Karl i sängen och jag lade mig i badet med en syramask (min bästa nya hobby). Och ja. Det är fredag. Mer än så här orkar inte jag. God natt.

Continue Reading

När Isak fyllde sex år – sammanfattningen

Isak födelsedag inleddes med en minitårta gjord av plättar, grekisk yoghurt och honung och fortsatte med en morgon nästan helt utan bråk (KRYSS I ALLA TAK). Jag lämnade barnen, medan Alex konfiskerade en ofullständig Gustavsbergs Flora-servis från soprummet. Win!

På väg till jobbet lyssnade jag färdigt på Jag ger dig solen av Jandy Nelson (en definitiv fyra). Sedan jobbade jag. Två timmar in i arbetsdagen hände detta: SMÄRTA. Jag fick så mycket plötslig tandvärk att jag fick ställa in ett webmöte som varit planerat med folk från Grönland och Kanada i tre månader, till förmån för akutvård. Kul. Tre timmar senare kom jag ut från tandläkaren med ännu mer tandvärk än tidigare, fast med en nedslipad tand pga snedbelastning. Kul. Kul.

Bredvid tandläkaren låg Dunkin’ Donuts och vem är väl jag… köpte sex stycken. Köpte även ett självlysande solsystem till Isak och en liten katt till Karl på en leksaksaffär runt hörnet. Sedan åkte jag hem och däckade i soffan. Fylld av självömkan och ett käkparti som försökte lämna min kropp genom att värka sig loss.

Kanske inte ser så aptitligt ut i vårt gula ljus här hemma, men jag lovar. De var goda.

Kvart i två vaknade jag och hörde av mig till förskolan för att förbereda dem på att barnen hämtades tidigt. Hämtade barn, promenerade med dem hem i solen och smet in på biblioteket för att lämna en bok. Fick sju nya lån med mig hem. Som vanligt. Bland annat Martina Montelius senaste och en tidig bok av Meg Rosoff som jag inte alls kommer på vad den heter nu. Isak lånade en bok om världsdelar.

Hemma lyckades jag förhindra blodsockerfall hos alla med en påse äppelchips. Sedan ringdes tusen grattissamtal till Isak från släkten och sedan ville jag dö, för jag hade glömt att fylla på med smärtstillande.

Alex kom hem vid kvart i sex, med sushi enligt Isaks önskemål. Den kastade vi i oss, innan vi kastade oss över munkarna. Isak öppnade sina paket och resten av kvällen gick åt till att bygga solsystem, tågbanor och att träna tillsammans. Eller. Isak var med först, sedan tyckte han att det var tråkigt och då nöjde han sig med att fråga varför jag tyckte att saker var jobbiga. ”Det var ju jättelätt när jag försökte”. Tack för stödet FÖRSTFÖDDA BARN.

När Isak lagt sig ägnade jag en kvart åt svår nostalgi. För sex år sedan var vi kvar på BB. Isak var alldeles ny och jag levde i mjuk ovisshet om hormonpåslaget som strax skulle ta över mig och få mig att gråta oavbrutet i en vecka. Det var tider det..

Hå hå ja ja. Imorgon väntar en bokkväll med Sarah Perry och i förrgår släppte vi ett nytt avsnitt av En förbannad podd. I övrigt finns inget nytt att rapportera. Var så god:

Under odjurspälsen av Klara Krantz

The rest of us just live here av Patrick Ness

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han

P.S I still love you av Jenny Han

Eliza och hennes monster av Francesca Zapia

Continue Reading

Oplanerade söndagar

Jag har nämnt några gånger innan att jag håller söndagar oplanerade, i den mån det går. Isak har ju t.ex. simning då, så varannan söndag har jag ändå en tid att passa fast det är precis det jag vill undvika. Idag har det dock varit Alex tur att åka till simhallen, så nu är jag och Karl hemma.

Hela idén med att ha söndagar oplanerade är att jag ska ha en dag att vila hjärnan från måsten, där jag slipper ha något att stressa över. LOL! Det går ju så klart inte. Jag sitter redan nu med bultande hjärta och tänker på allt jag måste hinna med innan jag lägger mig. Ni vet – har man en oplanerad dag måste man liksom passa på att fånga den. Men den här söndagen hann klockan i alla fall bli fyra innan jag började med det.

Mellan klockan sju, när vi gick upp, och fyra kunde jag svassa omkring och bara unnamä att göra saker som jag ville. Vilket är en sanning med modifikation, för 90 procent av mitt liv går ut på att göra det barnen vill. Jag fick i alla fall tid nog för att sy ett par nya gardiner till köket, samtidigt som jag lyssnade på Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Förutom att gardinerna blev två cm för långa, så misslyckades jag inte med något under detta event. Vilket är en prestation stor nog för att i alla fall nominera mig till nobelpriset. Jag hann även läsa en Bodil Malmsten-novell och fira gardinerna med rulltårta. Köpt, givetvis. Någon måtta får det vara på husmoderligheten.

Klockan fyra insåg jag att jag på sätt och vis ändå hade en tid att passa. Och det var tiden: att hinna fixa mat så att Isak fick i sig den innan simningen. Det kunde vara rimligt att lägga detta på Alex, om det inte vore för att han 1) redan varit med ungarna i parken en lång stund för att jag skulle få sy gardinerna ostört och 2) hade uppgiften att jaga Karl som ÄLSKAR att försöka nå den varmaste plattan på spisen, så fort någon lagar mat.

Att skynda sig att laga mat är en sak. Att skynda sig att laga mat till ett kräset barn när hjärnan dessutom slutat fungera på grund av för stora doser stress under för lång tid är en helt annan. Nu när jag är lugn kan jag tänka att ”varför gjorde jag inte bara nudlar, som han älskar, när det var så himla bråttom?” När jag var stressad tänkte, nej KÄNDE jag ”jag måste göra quinoanuggets även om jag vet att inget av barnen kommer äta dem”. Samtidigt började jag tänka och känna att veckans matplanering, den måste jag faktiskt hinna med. Liksom att lägga fram veckans kläder till hela famljen.

Hur som helst. Att göra quinoanuggets i ett hem med ett fullständigt kök är en sak. Men att göra det hos oss, där två flyttlådor med köksprylar fortfarande inte har kommit till sin rätt, och ingen diskar gårdagens disk förrän det verkligen är tvunget så… ja. Stress uppstod helt enkelt. Men vi hann! Alex fick diska med en arm och hålla Karl på avstånd med den andra. Jag bollade kastruller och pannor på spisens alla plattor. Så ja vi hann. Men barnen fick till slut äta varsin burk keso, eftersom att det tydligen är godare än mat som jag riskerat min mentala hälsa för.

Japp. Det var det. Jag och Karl slappar nu i soffan. Karl med Stadens hjältar, och jag med alla tusen tankar på vad som ska fixas när han lagt sig om fyrtio minuter. Verkligen härligt slapp här.

Vad har ni gjort idag?

Continue Reading