Sista sommaren i Skåne

Isak föddes i mars 2012 och någon gång under den följande sommaren började mina föräldrar att pratat om att en dag flytta tillbaka till Örebro. Men Örebro blev för dyrt och enplanshusen utan källare varit för få och det kändes väl som att en flytt aldrig skulle hända fram till ganska nyss. Ganska nyss kom nämligen slumpen och förde dem till ett hus som de fick se innan visning, när de hade vägarna förbi förra veckan. Och vet ni vad? Ja det vet ni så klart med tanke på titeln. De köpte det.

Efter trettio år i Skåne flyttar de, nästan, hem. Inte till Örebro, men inte så långt därifrån. De flyttar till Karlskoga. Jag är svårt kluven till detta (det är de själva med för övrigt). Skåne har förvisso aldrig känts som hemma och jag ville länge bara flytta därifrån, men de har ändå bott där i trettio år. Må så vara att jag hatar hålan mina föräldrar bor i, men trettio år? Det har verkligen inte varit någon paj i parken att försöka passa in samhället där när min dialekt gjorde mig till en öppen måltavla för hån ända in vuxen ålder, MEN TRETTIO ÅR? Det känns så konstigt att tänka på. Trettio år blir så väldigt mycket tid när de tar slut. Samtidigt har mitt hjärta aldrig bankat för just Skåne.

Jag har förvisso tyckt att delar av landskapet varit väldigt fint, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt unikt (annat än i självgodhet möjligen, men det handlar förmodligen mer om min otur i vem jag träffar, än själva landskapet). Och jag tycker verkligen inte om när det blåser – vilket det gör alldeles för ofta där. Jag antar att jag har andra glasögon på än de som jollrar om vårblommor när det fortfarande är vinter i övriga Sverige. Eller så är jag helt enkelt en obotlig pessimist som tänker att det som blommar tidigt också dör tidigt och därför är den tidiga våren egentligen ingen vinst.

Huset har inte så många minnen kvar egentligen. Mitt rum är sedan länge omgjort och har blivit mina föräldrars sovrum. Det bor ingen nostalgi i inredningen, och i de fall det gör det handlar det om möbler som följer med. Men. Jag hör fortfarande tassarna efter Charlie när jag är hemma, fast det är tjugo år sedan i augusti som vi tvingades ta bort honom, och även om det låter bisarrt så tycker jag att det är jobbigt att flytta ifrån det spöket.

Och mina föräldrar har bott på så bra avstånd från allt (utom Stockholm). Vi har kunnat åka till herrgårdar och slott, hav och sjöar, storstäder och lantloppisar. Det är absolut inget unikt för samhället mina föräldrar bor i just nu, men jag har bara väldigt svårt att se att Karlskoga kommer att erbjuda samma möjligheter. Bergslagen i alla ära – det är väldigt fint där – men kanske inte på just den geografiska plats av området som mina föräldrar hamnar på.

För att inte tala om alla vänner som kommer att krympa till en statusuppdatering i mitt Facebook-flöde. Även om det ska bli skönt att slippa stressa över hela landskapet för att hinna träffa alla, så är det mindre skönt att tänka på hur lite jag kommer träffa många nu.

Nej vet ni vad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det här, mer än att det så klart är jättetrevligt att jag snart har mina föräldrar på två och en halv timmas avstånd med bil.

Continue Reading

Nu är den förbannade sommaren här

Äh. Men det blev lite mycket plötsligt. Jag bytte arbetsuppgifter och fick jättemycket jobb. Kul jobb förvisso, men nu känner jag mig faktiskt redo att kompa ut all övertid, trots allt. Om jag inte jobbar är jag ofta ensam med barnen, eftersom att Alex jobbar helger och högsäsong. Ensamtid med barnen ser ofta ut enligt följande exempel från förra lördagen, när jag skulle ta mig till Aspudden för att umgås med min svägerska inklusive barn:




Ja. Ungefär så. Detta var förra lördagen. Snart kommer hela sommaren. Då har Alex rullande schema med fyra dagar jobb och två dagars ledighet hela min semester. Och alla övriga familjemedlemmars semesterplaner krockar i år, och jag får inte ihop någon ekvation av det alls. Hela magen svider av stress varje gång jag försöker. Det går liksom inte. Jag är så trött på att vi bor som vi gör och jobbar som vi gör så att sommaren alltid måste bli en kompromiss jag ska lösa, efter att andra redan satt sina planer. BU.

Jag ser att många av er skriver planeringslistor inför den härliga sommaren. Min planering är att överleva, med fullt fokus på hösten. Den kan inte komma snart nog, hälsar en magkatarr i full blom.

Continue Reading

Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

Continue Reading

När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

Continue Reading

Ordning hemma på 30 dagar – hur gick det egentligen?

Ja alltså LOL! Det var lite kul i början det här. Uppgifterna skulle ta fem till femton minuter, de skulle komma en gång om dagen och allt kändes jätterimligt i kanske… sex dagar? På den tiden lyckades jag rensa ur garderoben, tömma förrådet på en låda plus göra en gång fram till de andra lådorna, slänga sex fula cocktailglas, samla ihop en kasse skänk till stadsmissionen och något mer som jag glömt bort. Väldigt få av uppgifterna tog mindre än en kvart. Jag tänker att fem till femton minuter, det är för folk som redan har ordning i hemmet och tycker om att lägga upp inredningsbilder på sina hem. Inte oss andra.

Jag var ju väldigt motiverad i början. Så pass att jag till och med skrev ett litet blogginlägg om det. Men sedan kändes allt mer som en jättetråkig lek som någon bossig kompis hittat på. En bossig och jättetråkig kompis. En dag var uppgiften att ge de övriga i familjen beröm för något de gjort hemma. Ingen hade gjort något hemma den dagen, så jag bommade den uppgiften. Jag fattar den psykologiska principen bakom att berömma varandra, men hallå – vem ska berömma mig då när det är jag som drar i utmaningen? Buuuu! Efter det kom en uppgift att fixa en låda i hallen för småprylar och en sådan har vi redan. Den är i och för sig överfull, men vi har inte plats för en till. Sedan var jag inte jättemotiverad längre. Hela utmaningen kändes mer och mer utformad för folk som bor i hus och som, som sagt, redan har viss ordning. ”Fixa tvättstugan” – jo tack, det får gärna Familjebostäder ta hand om själv (obs: tar givetvis hand om mitt eget ludd i torktumlaren).

När det var någon vecka kvar och en uppgift formulerades ”Om du har skrynkliga kläder, vill jag att du stryker dem också” kände jag att måttet var rågat. Varför vill någon som inte känner mig att jag ska stryka mina kläder? Oerhört provocerande. Kände mig som en fyrtiotalistman och ville börja muttra om överförmynderi, men jag höll mig. Jag lät bara bli att göra som det stod i något av de efterföljande mejlen.

Så nej det blev inte ordning hemma på trettio dagar. Vi bor fortfarande på 54 kvadratmeter och vi har fortfarande alldeles för mycket saker för den ytan. Vi är fortfarande inte överens om hur hemmet ska skötas och det kommer vi aldrig bli. Var så god för en helt oputsad sanning om mitt liv. Hoppas ni mår bra i era städade villor.

Continue Reading

Tillbaka till gruvan 

Imorgon börjar jag jobba heltid. Sista dagen av föräldraledighet var idag, sedan är det slut på mina dagar. Jag är så kluven till det här. Nu förväntas jag ge bort större delen av min tid till en arbetsplats där jag inte har jättemycket att säga till om (staten är ju bra, men inte så himla flexibel alla gånger). Det ska jag göra fram till pension och dessutom är det JAG och inte min arbetsgivare som ska vara tacksam över att jag ger bort mig själv. Så skevt. 

Samtidigt är jag ett rutindjur och jag älskar verkligen att jobba. Jag är usel på att vara föräldraledig, eller långledig över huvud taget. Jag får helt enkelt inte till rutiner. Dagarna flyter ihop. Jag aktiverar mig och barnen för lite och jag tyngs av alla jävla borden. Jag borde gå ut mer. Jag borde träna när Karl sover. Jag borde städa. Ja ni vet. 

När jag jobbar och bara har helgerna blir de för dyrbara för att slöa bort, så då gör jag saker. Passar på. Jag är mycket bättre på att vara ledig när jag jobbar med andra ord. Men när jag jobbar är jag borta från familjen elva timmar om dagen. Ofta mer eftersom att SL stjäl rätt mycket tid med sina förseningar. Det är fan vansinne. Det är till och med röva. (Och här betackar jag mig tips om att gå ner i arbetstid, för det funkar helt enkelt inte nu)
Jag vet att jag kommer att komma in i det igen, men fan. Sex timmars arbetsdag. Det vore så mycket trevligare än att tvingas vänja sig vid att missa hälften av sina ungars uppväxt. Hör ni det ni där borta i regeringen?

Continue Reading

Målbild

Ja alltså målbilden är ju inte Karl i en gunga, för uppenbarligen har vi redan fått ner honom i den. Inte heller har jag som målbild att jag ska sitta i gungan. Nej fotot har inte mer med min målbild att göra än att det här är en av tre familjemedlemmar som jag åker ifrån nästa vecka och det där ”åka ifrån” är min målbild just nu. Det blir min första natt ifrån Karl och ja, det känns faktiskt lite i hjärtat precis som det gjorde första natten jag var ifrån Isak. Men alltså. Nätterna just nu. De är en enda avlösning mellan Karl, Isak och min sömnbrist.  Jag snittar på kanske fyra ihopskramlade timmar per natt och det är fan helvetet. Jag vet att det är en period. Jag vet att jag bara måste överleva den. Och jag överlever bäst genom att tänka på nästa fredag när jag tar tåget till Örebro vid lunch, för att först fika med brorsan och sedan möta upp tre gamla kolleger. Vi ska bo i ett barnfritt hus. Vi ska laga mat. Vi ska dricka vin. Vi ska få sovmorgon. Sedan ska jag åka hem igen och då kommer jag må så mycket bättre än vad jag gör nu. Heja nästa helg!

Continue Reading

Ordning hemma på trettio dagar… eventuellt

Mirijam länkade till utmaningen – eller projektet, eller målet, eller vad man nu ska kalla det – ordning hemma på 30 dagar, för ett tag sedan. En gång om dagen i trettio dagar skickas en uppgift till ens e-post. Det tar mellan fem och femton minuter att utföra varje uppgift och efter trettio dagar med utförda uppgifter ska ordning ha infunnit sig. Jag förhåller mig lite skeptisk. För varje ordning jag skapat på sistone så har barnen skapat minst ett kaos var nämligen. Men. Jag älskar idéen med att få ett litet projekt om dagen och jag älskar (trots att det inte syns) ordning och reda så jag har hoppat på det här ändå  (och Alex med, men han kräks just nu så han får komma igång senare). Idag kom första mejlet, med en uppmaning om att rensa ut något jag retar mig på.

Åh ack och ve. Vi har en bandspelare från slutet av sjuttiotalet som står vid ytterdörren. Kassettbandspelare alltså. Den här stått där i över ett år, eftersom att den inte funkar och eftersom att vi tänkte att den kanske går att lämna in. Fast vi lyssnar ju aldrig på band i princip, och skulle vi plötsligt börja göra det så har vi en nyare bandspelare med usb-port och andra fräsiga grejer. Grejen med den här bandspelaren, den gamla, är att den har funnits med hela mitt liv så jag har så himla svårt att släppa den. Jag minns när jag var så liten att jag knappt nådde upp till där den stod i mitt föräldrahem och hur jag fick stå på tå för att kunna trycka på alla knappar. Jag tyckte att den var så fin. Särskilt när morfar satt i fåtöljen bredvid och rökte pipa och jag såg bandspelarens lilla gröna lampa lysa genom rökringarna han blåste ut. Jag tycker fortfarande att den är så fin, fast det retar mig oerhört att den står i vägen i hallen. Jag inser ju att den är perfekt för dagens projekt, men jag funderar på om jag inte ska hälla ut spriten istället. Jag älskar bandspelaren. Jag älskar inte sprit. Och häller jag ut spriten och slänger tomglasen får jag ett nytt tomt skåp fullt av möjligheter. Som till exempel: möjligheten till förvaring av en trasig kassettbandspelare.

Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen. 


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden. 

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

Continue Reading
1 2 3 11