Hösten 2017 – så här är planen

Även om jag enligt uppgift blir väldigt trött av att jobba och ha börn och viss sömbrist och även några hobbyer (minns inte vem det var, men någon på internet lärde mig att det inte heter ”hobbies” – jättekonstigt), och vid trötthet har väldigt nära till gnäll, så finns det några små guldkorn jag ser fram emot under hösten. Jag tänkte presentera dem i höstlistan som jag lade upp förra året och hade tänkt lägga upp inför varje säsong, men inte gjorde eftersom att jag… jobbar och är trött. I år har jag vågat mig på att byta ut några rubriker, så att jag inte verkar så himla förutsägbar. Anyhoodles:

Mina planer för hösten:

Shovels and Rope på Bryggaresalen i januari i år!

Förutom att överleva, vilket jag verkligen planerar att göra, så är min första plan för hösten att se Shovels and Rope på Bryggerisalen. HALLELUJAH! Okej, det spelar i slutet av augusti och augusti är egentligen en sommarmånad, men det skiter jag i. Shovels and Rope inleder hösten. HALLELUJAH!

Jag har kommit in på litteraturvetenskap. Eventuellt planerar jag att plugga det, eftersom att det känns som en bra idé när jag är så här trött och redan känner att jag inte hinner med…

Den tionde september lämnar jag min familj och åker till Cambridge i fem dagar för att gå en jobbkurs i kommunikation. Ser så himla mycket fram emot detta. Tänk att få gå på kurs fem timmar om dagen och sedan stänga in sig med böcker och vägra umgås med folk resten av dygnets timmar? Mvh Socialt Geni Since 1978

Efter Cambridge åker jag på Bokmässan med min vän Sara. Tror jag. Vi har pratat om alternativet att ta oss till Bokmassan som ETC anordnar utan nassar, men vi vet inte hur det blir än. Å ena sidan: bu för att stödja en mässa som tar in rövhål. Å andra sidan: jag som har priviliegiet att inte känna mig personligt hotad av nassar borde kanske gå dit och vara en av de positiva krafterna så att inte rövhålen tar över? Vi får se. Diskussion pågår. I alla händelser blir det vandrarhem i Göteborg en helg! Hurra!

Jag och Katta precis innan podden fyllde ett!

I oktober antar jag att vi kommer åka till Karlskoga en del och hjälpa mina föräldrar att installera sig i nya huset. I oktober kommer jag även att ÄNTLIGEN få se The Jesus and Mary Chain. Hallelujah igen! Och så  kommer jag och Katta fira att En förbannad podd fyller två år.

I november fyller JAG år och ja jag fyller trettionio men ser ändå fram emot min födelsedag med samma iver som om jag skulle ha fyllt tolv.

I december är det vinter så det skriver jag om en annan gång.

Det här hoppas jag ska hända:

Förra hösten var vi augustambassadörer. Så himla fint om vi får/orkar/klarar av att vara det i år igen – även om jag den här gången mest troligt skulle tacka nej till att prata inför 400 personer plus tv-kameror. Eller skulle jag det?

Jag hoppas att Alex ska få ett jobb och att vi ska hitta en lägenhet vi får plats i.

Jag hoppas att jag slutar få dåligt samvete av att tacka nej när jag inte orkar och jag hoppas att folk slutar försöka övertala mig när jag redan har sagt nej (men håller inte andan, som det heter).

Jag hoppas att jag får sittplats på de två konserterna jag ska på, för jag är ärligt talat för gammal för att stå upp för länge.

Jag hoppas att hösten blir bättre än våren. Våren var bara slit. Minns knappt något av den.

Presskväll för Augustpriset förra hösten.

Bästa höststället:

Med risk för att låta som en hippie, men jag är så enormt trött i själen så den här hösten blir bästa stället i soffan med en bok. På andra plats kommer naturen. Också det ett hippiesvar, men naturen är ta mig fan finast på hösten. Dessutom är naturen bäst på att underhålla barnen. Det spelar inte så stor roll var i den man befinner sig, så länge det inte regnar. Och regnar det kan man med fördel gå till det första bästa stället: soffan. Och väl där kan man ju be till sina eventuella gudar att även barnen vill läsa…

Vad ser du mest och minst fram emot:

Mest: Cambridge

Minst: att operera bort mina visdomständer i överkäken. Men hur tråkigt det än känns, så blir det nog ännu tråkigare att låta den ena tanden krossa tanden som ligger bredvid.

Det här lyssnar jag :

Shovels and Rope och the Jesus and Mary Chain är ju givet va!

Det här läser jag:

Down under av Johan Ehn,  Martha av Doris Lessing, De oroliga av Linn Ullman och så kanske något av Per Anders Fogelström. Plus någon gripande och lagom rafflande ungdomsroman. Hoppas jag.

Det här tittar jag på:

Nya säsongen av Preacher och kanske, kanske de sista avsnitten av Twin Peaks. Ärligt talat så surnade jag på underrepresentationen av rimliga kvinnor och har inte sett något sedan avsnitt tio.

Hur kommer du att göra dig illa?

Paper cuts. Livsfarligt med kontorsjobb oavsett säsong.

Vad vill du verkligen hinna med?

Att sticka en kofta som jag själv kan använda.

Karl i full ullmundering stickad av mig.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Pula in stickningen i arga skåpet och svära över ytterligare ett misslyckats projekt, för att sedan återgå till att sura på soffan och tänka på hur dålig jag är. Och när jag inte är arg över stickningen ligger jag väl halvt döende i någon barnförkylning som kidsen dragit hem från förskolan.

Vem kommer du vara mest med?

Mina kolleger. Det är väl dessvärre så livet ser ut för övertidsarbetare. Tur att jag har så bra kolleger med andra ord.

Vad kommer du äta?

Med risk för att låta som att ålderdomshemmet är en kvart bort, men jag är inne i ett svårt sug efter kokt blomkål med smält smör. Så gissningsvis ganska mycket av det.

Vad kommer du dricka?

Kaffe. Det enda rimliga i dessa tider.

Vad kommer du att ha på dig?

Loppisfynd.

Kjol som jag köpte för 49 kronor kilot på en loppis i somras.

Vad kommer göra den här hösten extra bra?

Det räcker med att det är höst för att det ska bli extra bra, men den kommer att bli extra, extra bra för att jag kommer att ta hand om mig själv och inte lägga en massa dåligt samvete på att jag tackar nej till saker jag inte orkar. Och för att jag kommer slippa ha en tand som försöker krossa en annan. Och för att jag får åka till Cambridge.

Hur kommer du minnas din höst?

Svårt att sia om vad någon med så dåligt minne som jag kommer att minnas i slutändan.

Continue Reading

Vad som hände med semestern

Sent i våras insåg jag, som några av er kanske minns, att Alex skulle jobba i princip hela sommaren. Samtidigt krockade alla semestrar. Framför mig låg en miserabel tid, ensam med barnen större delen av dygnet. Barnen som behöver rastas och underhållas och få utbrott och trotsa och leka och vara allmänt utmattande. Jag var inte nöjd.

Sedan hände detta: mina föräldrar köpte hus i Karlskoga och ”sista sommaren i Skåne” blev ett faktum. Planerna kastades om och slutade i en vecka i Stockholm när Isak fortfarande gick i förskola, en vecka hos Alex föräldrar när Alex pendlade in till slottet. Två veckor i Skåne i uselt väder. Under de veckorna erbjöds Alex fler timmar och nu ser slutet av semester ut så här: vi har den här veckans vardagar tillsammans, Alex jobbar helgen och jag börjar jobba nästa vecka. Inte hela veckan – bara några dagar för att kunna täcka upp för veckan efter då Karl ska skolas in, samtidigt som Alex fått fler timmar och vi behöver kunna dela upp dagarna.

Jag tänker på hur annorlunda det är nu mot för några år sedan. Då hade jag mödosamt trätt på mig en offerkofta och lagt mig med den i fosterställning och tjurat om jag var tvungen att gå tillbaka från semestern tidigare än planerat. Nu? Nu funderar jag på att fira med en gammal flaska amarone, som jag hittade bortglömd i ett hörn här hemma tidigare idag. För en gångs skull känns ett ”tack livet!” på sin plats!

Från ett besök på Borgeby stenugnsbageri, en av få soldagar i Skåne under vår semester.
Continue Reading

Vi hade ändå inte fått den

Blev både lättad och uppgiven av att se att den som fick lägenheten vi tackade nej till hade stått i kö fem år längre än oss. Lättad eftersom att vi alltså inte sade nej till något vi kunnat få och som hade kunnat bli bra. Uppgiven för att vi har fem år kvar innan vi ens kan få en sådan här lägenhet.

De senaste åren har jag förstått på andra att en köpt bostad/en belånad plats i en bostadsklubb är någon form av markör för vuxen. Jag antar att det är något allvarligt fel på mig för jag har aldrig haft det målet. Jag vill verkligen inte låna mig till en lägenhet och låtsas att jag "betalar till mig själv" varje månad. Ändå känner jag mig så himla misslyckad som inte har lyckats göra just det.

Bespara mig gärna era historier om hur ni aaaaaaldrig hade kunnat ha råd att låna ihjäl er utan en man med kapital. Tack. Jag har aldrig förstått vad jag ska göra med den typen av information.

Med vänlig hälsning

Sur sedan 1978

Continue Reading

Vi tackade nej till en lägenhet

För några veckor sedan fick jag för mig att börja kolla internkön hos Stockholm bostäder. Ganska snabbt hittade jag en trea i Hökarängen som bara skulle ligga ute i ett dygn. Satte upp oss som intresserade men tänkte att det lär ju ändå inte bli något av det. Döm av min förvåning när vi ett par dagar senare blev erbjudna visning!

Så vi gick på visningen av en helt fantastiskt fin trea på åttio kvadrat. Med en liten balkong och utsikt mot ett lummigt område. Med ett kök som det går att sitta och äta i. Med en toalett med plats för fler än en person samtidigt. Med rimliga förvaringsutrymmen. Med två riktiga sovrum och ett vardagsrum som var större än det vi har nu, men som ändå inte skulle behöva vara både matrum, vardagsrum och lekrum. FÖR DET FANNS ETT KÖK MAN KUNDE SITTA I OCH ETT SOVRUM TILL BARNEN DÄR BÅDA SKULLE FÅ PLATS PLUS KUNNA LEKA DÄR.

Men. Så klart. MEN. Lägenheten hade ett gammalt kök, där vi inte ens fick sätta in en diskmaskin. Det var i och för sig inte hela världen, men däremot kändes det ju inte så himla kul att den inte var stambytt. De visste inte heller när det skulle bli stambyte (kanske redan nästa vår eller om tre år), om det skulle finnas evakueringslägenheter då och om de eventuella evakueringslägenheterna skulle finnas i samma stadsdel. De kunde inte svara på om köket skulle renoveras om under stambytet och de kunde inte heller svara på hur stor hyreshöjningen skulle bli (men vi googlade oss till att den troligen skulle ligga på tretusen). Ja så vi sade ju då nej. Vi kommer fortsätta bo på våra illa planerade femtiofyra kvadrat.

Och jag blir så trött. Jag blir så trött på att vi inte kan välja, utan måste nöja oss. Jag blir trött på att vi inte kunde nöja oss med en ej stambytt lägenhet, samtidigt som jag vet att det hade varit för jävligt för barnen att först tvingas flytta och sedan kanske evakueras ett halvår senare. Jag blir så trött på att den enda möjligheten att få något är om vi också väljer en pendling på tre timmar per dag eller en hyra på fjortontusen. Jag har redan två timmars pendling och jag HINNER INTE. Vi har bara en fast inkomst och har inte råd med fjortontusen (fast som det såg ut på den senaste fjortontusenlägenheten var vi ändå på plats åttio i kö, så det lär ändå inte bli ett problem inom det närmaste). Jag blir så trött på att den enda anledningen att vi hade en liten chans på en större lägenhet är för att den inte var bra. Jag blir så trött på att vi tackade nej. Jävla skit. Det känns som om det var vår enda chans att komma ifrån stället vi bor på nu. Och jag blir så TRÖTT på folk i villor och stora lägenheter som gnäller över renoveringar och räntor och fan gud vet vad det är. Med all respekt för att det säkert är jättejobbigt – men seriöst: SÄG DET TILL NÅGON ANNAN.

Alltså. Jag försöker vara glad över att vi ens har en bostad vi kan bo kvar i, men som läget ser ut nu är det faktiskt väldigt svårt. Hoppas, hoppas, hoppas jag får anledning att skämmas över att jag är så pessimistisk väldigt snart.

Continue Reading

Checklista för den jämställda semestern

Jenny publicerade en checklista om jämställdhet på semestern. Vi har som de flesta andra heteropar saker att jobba på när det kommer till jämställdhet, men just när det gäller semester är vi faktiskt ganska bra. När Isak var liten såg jag i mitt eget beteende att jag var på väg att ta på mig en projektledarroll jag inte mäktade med, så jag har helt sonika skitit i att projektleda/städa/fixa/dona i stor utsträckning och liksom tvingat över det på Alex många gånger. Ibland rättfärdigat, ibland inte så schyst. Det händer att det leder det till att inget blir gjort och att jag får ångest över vår livssituation och känner mig usel som inte kan styra upp vår familj bättre (för ja, jag är ju trots allt uppfostrad till kvinna och mamma av samhället och tar därmed på mig det ansvaret), men många gånger leder det till att vi tar hyfsat lika ansvar. Och ibland är Alex hundra resor mer ”projektledande mamma” än vad jag är. Särskilt när det kommer till att styra upp allt som behöver styras upp i och kring föräldrakooperativet vi har som förskola. Men nu skulle ju detta handla om semester.

Semester ihop har vi inte särskilt ofta, så det här blir en hopkok av hur vi lever när jag är ledig (och Alex jobbar), de dagar vi båda är lediga (vilket lika gärna kan vara en vanlig helg- eller klämdag) alternativt när vi har åkt någonstans (= någons föräldrar) tillsammans.

1 – Vem packar väskorna?

Jag packar min, Alex packar sin och nästan alltid barnens. Nu är vi i Skåne utan Alex och därför packade jag till oss alla tre, undantaget ”bra att ha i bilen”-väskan som Alex fixade innan vi stack. Det vill säga väskan med blöjor, bananer och annat bra som jag mest troligt hade glömt den här gången.

2 – Vem packar upp väskorna?

När vi kommit hem? Ibland får jag ett ryck och gör det på en gång, men vanligen så gör först ingen det. Sedan tröttnar oftast jag först och packar upp min och barnens. Men det händer att vi har väskor som inte packats upp helt och hållet när vi ska iväg på nästa resa, tre månader senare. ”Det händer” som i att det i princip alltid ligger en halvt uppackad väska någonstans i lägenheten.

3 – Vem håller koll på var allting finns?

Allt som ska med eller allt som redan är nerpackat? Jag har fått notoriskt dåligt korttidsminne efter alla stress jag har utsatt mig för de senaste åren så överlägset bäst koll på vad som är med och var det ligger har Alex. Den som har bäst koll innan är nog ganska lika. Alex briljerar med det som blivit flyttat på nyligen, medan jag vet bäst om det som har fått ligga på sin plats under en längre period.

4 – Vem vet var solkrämen är?

Båda om vi har tur. Om vi har otur har jag blodsockerfall och är stressad och hittar inte solkrämen fast jag VET att jag letar på rätt ställe.

Insmorda barn kvällsbadar i Västertorp under uppsikt av två föräldrar.

5 – Vem håller koll på att barnen inte drunknar?

Vi är ganska bra på att hålla koll båda två, men eftersom att min mammas bror drunknade när han var tre år är jag mycket mer nojig. Är så jävla rädd för drunkning och hade helst sett att alla badplatser för barn hade skyltar om mobil-/bok-/titta åt ett annat håll-förbud.

6 – Vem planerar gemensamma aktiviteter?

Att ha semester och vara hemma i lägenheten med barnen är lika med döden, så vi ser båda till att inte hamna där. Är vi hos Alex eller mina föräldrar får vi ofta tips från dem som vi följer upp. Är vi hemma är det lite både och. Är det blitur så är det i princip alltid jag som driver frågan, är det besök på museum i stan är det i princip alltid Alex.

Vad jag däremot stressar mer över är att få ihop veckorna på sommaren. Var vi ska vara när för att få träffa så många som möjligt samtidigt. Hur vi ska röra oss för att få ihop våra dagar och samtidigt undvika att bli sittande i lägenheten. Alla som bara tar sina jävla semestrar och planerar in saker och sedan tänker att vi bara kan passa in som en pusselbit i deras scheman. Dessvärre representativt för båda våra familjer, men jag tror faktiskt inte att Alex bryr sig lika mycket av olika anledningar. En är att han inte har sin familj nästan sextio mil bort. En annan är att han alltid jobbar hela somrarna pga högsäsong på slottet.

Semester handlar alltså i princip uteslutande om att åka till föräldrar och föräldrars sommarboenden. Vi har ingen ekonomisk möjlighet att resa utomlands, men när Alex mamma fyllde sextio och bjöd oss på en resa till Kroatien hade vi båda kollat upp området innan och visste ungefär vad vi ville hinna med.

7 – Vem handlar, planerar och lagar middag?

Alex handlar oftare, jag planerar och lagar oftare. Nu är det det ingen särskild uppoffring att laga mat hos oss, eftersom att det är ett större straff att ta hand om barnen när de börjar bli hungriga.

8 – Vem vet om något saknas i barnens sommargarderob?

Den som först behöver använda det, alternativt den som var med när plagget gick sönder.

Barn i nya kläder för säsongen. Det enda nyköpta är Karls body och Isaks tights. Resten är ärvt och loppat.

9 – Vem får sovmorgon?

Jag. Oftast. Om sovmorgon är något som pågår till sju, halv åtta. Jag fattar ärligt talat inte hur Alex fixar ta så många morgnar som han gör, men mitt sömnbehov är generellt större eftersom att jag inte sover som jag ska på natten. Intalar jag mig.

10 – Vem tar ansvar för att barnen smörjs in och får solhatt?

Tror att det är jämnt skägg där. Eventuellt är jag lite bättre på smörj. Samtidigt är jag mer stressglömsk innan avresa, så har barnen inte solhatt är det mest troligt jag som missat att få med den.

11 – Vem fixar lunch?

Isaks humör (och allas vår överlevnad) är beroende av att han får i sig mat på rätt tid, så vi är båda bra på att se till att ungarna får i sig något.

12 – Vem får mest egentid?

Vi får egentid båda två när barnen lagt sig. Annars är det generellt Alex som får mest egentid av den enkla anledningen att han oftast jobbar stora delar av semestern, vilket leder till att jag tar med mig barnen till Skåne för att överleva.

Bonus – vad jag önskar att vi var mer överens om:

Vissa saker är givet i samband med en resa tycker jag, men i praktiken blir de inte av så ofta. Dessa är:

  1. storstäda lägenheten
    1. inkl tömma och städa ur kylen
    2. och under badkaret
    3. samt byta lakan
  2. packa upp när man kommer hem eftersom att det är så välstädat och fint och man inte vill sabba det… eller ja… så är det ju aldrig

Om någon annan är borta under en period, så ska (ja alltså detta tycker jag borde vara en oskriven lag) personen som är hemma se till att det är städat och fint när den resande kommer tillbaka.

Det här här det brister för oss, kan man väl säga. Ska det vara storstädat innan måste jag driva på. Jag hatar att driva på och jobbar dessutom för mycket för att orka ta det ansvaret om vi ska iväg. Så oftast slutar det med att vi stresstädar pliktskyldigt under ansträngd tystnad innan vi ska iväg och sedan kommer vi hem till ett hem där det inte känns som någon idé att ens packa upp väskorna, eftersom att det är så jävla sunkigt ändå. Vid mina gudar vad jag hatar vårt hem.

Och städa till den som kommer hem-rutinen finns inte. Alex reser inte bort på samma sätt som jag gör med barnen, och är han hemma så är det oftast för att han jobbar.

HUR SOM HELST. Det var det om det.

Continue Reading

Sista sommaren i Skåne

Isak föddes i mars 2012 och någon gång under den följande sommaren började mina föräldrar att pratat om att en dag flytta tillbaka till Örebro. Men Örebro blev för dyrt och enplanshusen utan källare varit för få och det kändes väl som att en flytt aldrig skulle hända fram till ganska nyss. Ganska nyss kom nämligen slumpen och förde dem till ett hus som de fick se innan visning, när de hade vägarna förbi förra veckan. Och vet ni vad? Ja det vet ni så klart med tanke på titeln. De köpte det.

Efter trettio år i Skåne flyttar de, nästan, hem. Inte till Örebro, men inte så långt därifrån. De flyttar till Karlskoga. Jag är svårt kluven till detta (det är de själva med för övrigt). Skåne har förvisso aldrig känts som hemma och jag ville länge bara flytta därifrån, men de har ändå bott där i trettio år. Må så vara att jag hatar hålan mina föräldrar bor i, men trettio år? Det har verkligen inte varit någon paj i parken att försöka passa in samhället där när min dialekt gjorde mig till en öppen måltavla för hån ända in vuxen ålder, MEN TRETTIO ÅR? Det känns så konstigt att tänka på. Trettio år blir så väldigt mycket tid när de tar slut. Samtidigt har mitt hjärta aldrig bankat för just Skåne.

Jag har förvisso tyckt att delar av landskapet varit väldigt fint, men jag har aldrig tyckt att det varit särskilt unikt (annat än i självgodhet möjligen, men det handlar förmodligen mer om min otur i vem jag träffar, än själva landskapet). Och jag tycker verkligen inte om när det blåser – vilket det gör alldeles för ofta där. Jag antar att jag har andra glasögon på än de som jollrar om vårblommor när det fortfarande är vinter i övriga Sverige. Eller så är jag helt enkelt en obotlig pessimist som tänker att det som blommar tidigt också dör tidigt och därför är den tidiga våren egentligen ingen vinst.

Huset har inte så många minnen kvar egentligen. Mitt rum är sedan länge omgjort och har blivit mina föräldrars sovrum. Det bor ingen nostalgi i inredningen, och i de fall det gör det handlar det om möbler som följer med. Men. Jag hör fortfarande tassarna efter Charlie när jag är hemma, fast det är tjugo år sedan i augusti som vi tvingades ta bort honom, och även om det låter bisarrt så tycker jag att det är jobbigt att flytta ifrån det spöket.

Och mina föräldrar har bott på så bra avstånd från allt (utom Stockholm). Vi har kunnat åka till herrgårdar och slott, hav och sjöar, storstäder och lantloppisar. Det är absolut inget unikt för samhället mina föräldrar bor i just nu, men jag har bara väldigt svårt att se att Karlskoga kommer att erbjuda samma möjligheter. Bergslagen i alla ära – det är väldigt fint där – men kanske inte på just den geografiska plats av området som mina föräldrar hamnar på.

För att inte tala om alla vänner som kommer att krympa till en statusuppdatering i mitt Facebook-flöde. Även om det ska bli skönt att slippa stressa över hela landskapet för att hinna träffa alla, så är det mindre skönt att tänka på hur lite jag kommer träffa många nu.

Nej vet ni vad. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om det här, mer än att det så klart är jättetrevligt att jag snart har mina föräldrar på två och en halv timmas avstånd med bil.

Continue Reading

Nu är den förbannade sommaren här

Äh. Men det blev lite mycket plötsligt. Jag bytte arbetsuppgifter och fick jättemycket jobb. Kul jobb förvisso, men nu känner jag mig faktiskt redo att kompa ut all övertid, trots allt. Om jag inte jobbar är jag ofta ensam med barnen, eftersom att Alex jobbar helger och högsäsong. Ensamtid med barnen ser ofta ut enligt följande exempel från förra lördagen, när jag skulle ta mig till Aspudden för att umgås med min svägerska inklusive barn:




Ja. Ungefär så. Detta var förra lördagen. Snart kommer hela sommaren. Då har Alex rullande schema med fyra dagar jobb och två dagars ledighet hela min semester. Och alla övriga familjemedlemmars semesterplaner krockar i år, och jag får inte ihop någon ekvation av det alls. Hela magen svider av stress varje gång jag försöker. Det går liksom inte. Jag är så trött på att vi bor som vi gör och jobbar som vi gör så att sommaren alltid måste bli en kompromiss jag ska lösa, efter att andra redan satt sina planer. BU.

Jag ser att många av er skriver planeringslistor inför den härliga sommaren. Min planering är att överleva, med fullt fokus på hösten. Den kan inte komma snart nog, hälsar en magkatarr i full blom.

Continue Reading

Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

Continue Reading

När Karl fyllde ett år

Karl är en så pass glad unge att jag ibland undrar om vi fick fel barn med oss hem från BB. Sedan ser jag bilder på hur jag själv såg ut som bebis och tänker att vi nog fick rätt unge med trots allt, såvida inte någon med mina gener låg inne samtidigt. Han vaknade i alla fall på sin ettårsdag med sina vanliga glädjetjut. Klockan var strax efter sex och Isak sov fortfarande, så vi får väl betrakta detta som en sovmorgon. Ganska snart efter att vi fått upp Karl i vår säng kom dock Isak intassande (känner att jag här ger utrymme åt både ”VA SOVER HAN INTE I ER SÄNG – ANKNYTNINGSPROBLEM!!”-människorna och ”VA SOVER HAN FORTFARANDE INTE I EGET RUM – NI MÅSTE JU FÅ SOVA/KNULLA/WHAT EVER OSTÖRT”-människorna).

Vi tänkte faktiskt inte på att Karl fyllde år till en början. Folk resonerar ju olika kring ettårsdagen. Jag tycker att det är överkurs att köpa massa grejer och anordna stora kalas åt någon som bryr sig mer om hur en brödbit faller till golvet, än materiella ting. Vi hade alltså ingen present till honom och ingen anledning att gå upp jättetidigt för att sjunga. Däremot sjöng vi så klart så fort vi kom på att det var den fjortonde. Detta var det värsta Isak varit med om. Med illa dold avundsjuka över att det inte var hans födelsedag, berättade han att det faktiskt är förbjudet att sjunga på svenska på morgonen. Vi brände av Happy Birthday to you också innan vi masade oss ur sängen. Två pigga ungar och två föräldrar som hade behövt sova i ett år till för att ens kunna gå upprätt.

Karl går inte (jag tänker inte skriva ”än” efter, för det låter som att det skulle vara något han borde kunna och jag har inte det ”borde”-kravet på en ettåring), men han kryper snabbare än blixten. Han vill helst äta själv, men ännu hellre vill han mata alla andra. Helt olikt Isak som tyckte att det var asgött att bara luta sig tillbaka och bli matad. Isak var alltså ett ganska okladdigt barn, men om Karl kan vi inte riktigt säga detsamma.

På sin födelsedagsmorgon fick Karl gröt och brödbitar. Jag försökte även arrangera en födelsedagsbild med ett litet guldparaply som Isak hade plockat fram, födelsedagen i ära. Karl var inte överdrivet entusiastisk, men det blev däremot hans morföräldrar när de fick se bilden. Inte för att ribban behöver ligga särskilt högt för just det… Sedan sjöng vi i alla fall igen, och efter det gjorde någon titt-ut och så var Karl sådär glad igen. Jag slängde i mig kaffet, luktade Karl i nacken i tio minuter medan jag lämnade påklädandet av Isak till Alex och sedan bar det av. För min del till jobbet och för Isaks del till förskolan, trots att han ville vara hemma ”på kalas” hela dagen.

Jag vill också vara hemma hela dagen. Jag har en fruktansvärd period av ”barnen växer ifrån mig”-ångest och det blir inte bättre av det ska hålla på och fylla år. Hur kan det ha gått ETT ÅR sedan Karl låg på min mage första gången? Jag minns ju hur han luktade! Jag inte bara minns, jag känner det. Jag känner hela värmen av hans nyfödda bebishuvuds i min näsa. Aldrig mer ska jag ligga med en nyföding på magen och känna den där lukten. Vilket är en helt annan ångest, som jag troligen inte kommer nämna igen eftersom att den bara leder till att folk lite förnuftigt och med listig min känner sig tvungna att fråga ”hur vet du det?”. Gudars. Folk alltså.

Hur som helst. Jag jobbade en hel dag, åt en bibimbap till lunch, tänkte på hur det å ena sidan är jäkligt skönt att jobba men samtidigt så himla jobbigt att behöva bry sig om att passa och hålla tider, och därtill vara beroende av SL. Inga unika tankar i livet tänker jag, men ändå. Det vore fint med sex timmars arbetsdag trots allt. Den här dagen jobbade jag i alla fall bara sju och en halv timma innan jag kompade ut och mötte upp mina barn plus Alex på Coop i Älvjsö.

Det hade helt klart hänt bättre saker i Isaks liv än att möta mig på Coop. Eller EJENTLIGEN, så hade det hänt bättre saker i Isaks liv än att han inte fick köpa godis. I Karls liv hade det, som vanligt, aldrig hänt något bättre än att möta mig. Allt är alltid DET BÄSTA SOM HAR HÄNT. Nu sover han för tillfället väldigt bra i och för sig *jinx*, men när han inte gör det, så är det helt fantastiskt att vara vaken klockan halv två till kvart över fem. Han tjoar och jollrar och fjärtar och står i. Har Alex tur tar han igen det med att sova extra länge på dagen sedan, men oftast har Alex inte sådan tur.

Vill jag i framtiden minnas att Karl sov två gånger per dag när han var så här gammal? Eventuellt, så jag låter det stå. Jag vill definitivt minnas att han är kittlig på ryggen i alla fall. Så kittlig att han inte kan stå still, utan vrider sig av skratt så fort jag drar lätt med handen. Han är världens gosigaste ål. Det vill säga: han ålar och ålar och ålar och buffar med huvudet mot kinden och halsen och magen och ålar och fnissar när jag tar upp honom i knäet. Sedan kan han plötsligt sitta stilla i en kvart innan han börjar åla igen. Han är rätt förtjust i att sitta faktiskt. Även om han vet hur ha kan ta sig ur den fula plaststolen från Ikea, så gör han inte det. Han kan sitta i den i fyrtio minuter. Det kommer så klart innebära att han får hormonstörningar på grund av HALLÅ PLAST, men ja ni vet. Vi vuxna måste ju få ägna oss åt facebook ostört.

Efter Coop gick vi till Älvsjö värdshus. Karl är förvisso för liten för presenter och stora kalas, men han är tillräckligt stor för att hans bror ska förstår att det är en födelsedag och om det är födelsedag måste man så klart äta på restaurang och ska man äta på restaurang när en ettåring fyller år blir det så klart storasyskonet som får välja ställe. Länge såg det ut att bli sushi, men plånboken drog en lättnadens suck när Isak ändrade sig och ville ha friterade räkor istället. Han och Alex delade på fyra små rätter, Karl nöjde sig med ris och räkchips (han har bara två tänder i underkäken, men de är vassa som en hel hajkäft) och jag kände mig vågad och slog till på thaimat. Gissar att det är det första tecknet på att fyrtio närmar sig med stormsteg.

Mycket mer finns inte att tillägga om den här dagen. Vi åt vår mat och avslutade med att dela på en banana split. Karl försökte mata den generade kyparen, och satt sedan och pussade åt folk på sitt eget speciella lilla vis (se bild nedan). På vägen hem flög Isak som en kanonkula ner för en ramp och slog i ett knä, men klarade sig helt utan blåmärken. När vi kom hem somnade barnen rätt omgående. Jag fortsatte kvällen med att lyssna på ljudbok och sticka en sjal och ja… Karl är ett nu. Han är världens roligaste och bästa ettåring. Kanske säger han ”tack” ibland, och kanske menar han ”vad är det” när han säger ”e de”, eller så hör vi bara vad vi vill höra. Vad vet jag. Imorgon fyller hans storasysterbror fem år. Det är så jävla konstigt och något som kommer att generera ett helt nytt inlägg. God natt!

Continue Reading

Ordning hemma på 30 dagar – hur gick det egentligen?

Ja alltså LOL! Det var lite kul i början det här. Uppgifterna skulle ta fem till femton minuter, de skulle komma en gång om dagen och allt kändes jätterimligt i kanske… sex dagar? På den tiden lyckades jag rensa ur garderoben, tömma förrådet på en låda plus göra en gång fram till de andra lådorna, slänga sex fula cocktailglas, samla ihop en kasse skänk till stadsmissionen och något mer som jag glömt bort. Väldigt få av uppgifterna tog mindre än en kvart. Jag tänker att fem till femton minuter, det är för folk som redan har ordning i hemmet och tycker om att lägga upp inredningsbilder på sina hem. Inte oss andra.

Jag var ju väldigt motiverad i början. Så pass att jag till och med skrev ett litet blogginlägg om det. Men sedan kändes allt mer som en jättetråkig lek som någon bossig kompis hittat på. En bossig och jättetråkig kompis. En dag var uppgiften att ge de övriga i familjen beröm för något de gjort hemma. Ingen hade gjort något hemma den dagen, så jag bommade den uppgiften. Jag fattar den psykologiska principen bakom att berömma varandra, men hallå – vem ska berömma mig då när det är jag som drar i utmaningen? Buuuu! Efter det kom en uppgift att fixa en låda i hallen för småprylar och en sådan har vi redan. Den är i och för sig överfull, men vi har inte plats för en till. Sedan var jag inte jättemotiverad längre. Hela utmaningen kändes mer och mer utformad för folk som bor i hus och som, som sagt, redan har viss ordning. ”Fixa tvättstugan” – jo tack, det får gärna Familjebostäder ta hand om själv (obs: tar givetvis hand om mitt eget ludd i torktumlaren).

När det var någon vecka kvar och en uppgift formulerades ”Om du har skrynkliga kläder, vill jag att du stryker dem också” kände jag att måttet var rågat. Varför vill någon som inte känner mig att jag ska stryka mina kläder? Oerhört provocerande. Kände mig som en fyrtiotalistman och ville börja muttra om överförmynderi, men jag höll mig. Jag lät bara bli att göra som det stod i något av de efterföljande mejlen.

Så nej det blev inte ordning hemma på trettio dagar. Vi bor fortfarande på 54 kvadratmeter och vi har fortfarande alldeles för mycket saker för den ytan. Vi är fortfarande inte överens om hur hemmet ska skötas och det kommer vi aldrig bli. Var så god för en helt oputsad sanning om mitt liv. Hoppas ni mår bra i era städade villor.

Continue Reading
1 2 3 12