Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

Continue Reading

45 days in captivity

Eller nu ljög jag i titeln. Jag är inte riktigt i fångenskap, men jag har blivit sjukskriven i 45 dagar, med risk för förlängning. Sedan blir det arbetsträning på låg procent i några veckor och ja, sedan är det väl sommarsemester. Tror inte att jag är tillbaka på heltid förrän i augusti igen.

Läkaren på företagshälsovården blev helt förstummad när jag rabblade de två senaste åren för henne, och ja, jag kunde väl hålla med om det varit en del. Ändå var jag i total förnekelse när hon sade ”sjukskrivning 4-6 veckor, nej vi säger 6 på en gång” och tänkte att hon menade dagar. Försökte lite hoppfullt med ett ”jaha, tills huvudvärken gått över? Dagar menar du va? Sex dagar?” Men det gjorde hon inte.

Hur som helst. Jag har det ganska bra trots allt. Jag kan fortfarande läsa, jag kan träna, jag kan sticka och jag är ganska glad.

Förstår att ni undrar vad jag hade på mig hos läkaren. Det här! Allt är loppat utom underkläderna (pga ÖRK om de vore det, där går en viktig gräns för mig) och sjalen (pga har stickat den med mina egna händer). Jackan är en favorit som jag fyndade för 45 spänn, byxorna är supervida men ligger lite konstigt här. Jag har med framgång sytt in dem själv. Håret är mitt favorithår alla kategorier. Gud vad jag älskar min frisyr nu.

Jag kan INTE vara vaken en hel dag. Vid ett eller två tillfällen stänger min hjärna ner och då är det vidrigt att inte få lägga sig. Karl skulle absolut se ”monstermaskiner” idag när hjärnan var på nedgång. Hela mitt system skrek i ångest över att behöva stå upp och försöka stava rätt på fjärren till tv:n för att få upp det där sabla programmet. Det gick så klart inte alls att hitta. Till slut visade det sig att det han ville se var ”Stora maskiner” och att SVT (de jävlarna) tagit bort det från Play. Är det ens lagligt för dem att göra så? En stilla undran bara. Vi hittade det i alla fall på YouTube, men då hade jag redan fått ledvärk av ansträngningen.

Jag kan inte heller minnas saker. När jag skulle äta min lunch tog jag med salladen till soffan för att samtidigt avnjuta ett avsnitt av RuPaul. I soffan insåg jag att jag hade glömt min gaffel. Så jag gick och hämtade den och satte mig i soffan utan att hitta salladen. Den hade jag visst tagit med till köket. Gick för att hämta salladen och kom tillbaka till soffan och insåg att jag glömt pappret. Gick för att hämta pappret, kom tillbaka till soffan och kunde inte hitta gaffeln. Den hade jag visst tagit med och lagt där pappret brukar stå. Så är det med nästan allt.

Jag kan absolut inte se folks prestationer på instagram utan att drabbas av självhat. Men så har det ju varit ganska länge faktiskt.

Sedan händer en massa andra saker, men de tänker jag inte skriva om här. Däremot kan ni få veta att jag faktiskt spelade in en vlog till min blog idag! Blev så inspirerad av Sannas inlägg där hon filmade sitt hem, och tänkte att det vore väl trevligt med lite video-inlägg här nu och då? Så jag gjorde ett om mina plantor, och jag hatade inte ens att se mig själv på videon efter! Tyvärr blev filen för stor, och jag orkade inte komprimera och hålla på så precis som så många bra idéer före denna sket det sig.

Ja. Det var väl de. Hur har ni det?

Continue Reading

Tre saker jag tittar på i april

Det bästa med att titta på tv är att det går att kombinera med så många andra intressen. Som chips och stickning! Detta tittar jag på just nu:

Främlingslegionen – svensk dokumentär från 1990, finns på SVT Play och kan ses i hela världen. Jag och Isak har sett halva här hemma i Älvsjö och vi älskar den (fantastiskt att ha ett barn i dokumentärålder!). Handlar om unga, uttråkade män som under åttiotalet flyr Sverige för att joina militär elit och gå med i Främlingslegionen. Fick tipset från Andrea. Om du besöker hennes sida får du ännu fler tips på dokumentärer att corontän-titta på. Bland annat en om hur Thelma and Louise gjordes!

The Good Fight – spinoff på The Good Wife (som även den är ett tips om du inte redan sett, men se till att köpa kleenex till säsong fem). En av mina stora tv-favoriter genom tiderna – Diane Lockhart – blir av med alla sina besparingar efter ett stort bedrägeri och ansluter sig till en ny advokatfirma . Lag, ordning, politik och powerkvinnor. Lite trams ibland, men mest toppraffel. Du behöver inte ha sett The Good Wife för att hoppa på the Good Fight, men många gamla favoriter dyker upp så det är ganska kul att ha grundat med den. Finns bland annat på Amazone Prime och Viaplay.

RuPaul’s DragRace säsong 12 – som ni vet älskar jag RuPaul och dragracen. Så pass att jag såg om alla säsonger för två år sedan. Drama, queens, dramaqueens och sjukt bra modevisningar. Vad finns INTE att älska? Säsong tolv hade jag tänkt spara tills det närmade sig Werq the World Tour på Circus i början av juni, men showen har blivit pandemiflyttad till augusti och så länge orkar jag inte vänta. Den som inte gillar alternativa källor här i Sverige kan se fram till säsong 11 på Netflix.

Varsågod! Har ni något ni vill tipsa mig om? Kommentarfältet är ert!

Continue Reading

Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

Continue Reading

Läser just nu

Obs! Det viktigaste först så klart: JA det funkade att sätta en silversked i halsen på cavan och ställa den kallt för att bubblorna skulle hålla sig hela tre kvällar. Igår var det inte fullt så många bubblor kvar, men det var också sista slurken i flaskan som väntade på botten.

Hur som helst. Påsken har varit fantastisk, minus från cirka elva igår kväll när Isak började kräkas.Typisk sak som drar ner stämningen lite. Idag har han inte varit sjuklig, men svårt understimulerad av att tvingas sitta inne och fått ett tillhörande dåligt humör av det. Precis alla har således bråkat större delar av dagen. Mellan bråk och påsk har jag dock läst. Följande böcker håller mig sysselsatt just nu:

  1. En annan Alice av Liane Moriarty. Liane skriver relationsdraman, ganska lättsmält och ofta med någon slags svart humor eller tvist. Jag har tidigare läst Öppnas i händelse av min död (den var underhållande men inte fantastisk) och fingrat på Pretty little lies, men inte läst än. En annan Alice fick jag på en bokträff hos Bonnier häromåret, men har helt glömt att den står i bokhyllan fram tills nyligen. Eller. Jag har inte riktigt glömt den, men jag har inte varit på rätt humör för lättsmält (obs ingen värdering i ”lättsmält”). Pandemitid ger ett ganska bra underlag för den typen av litteratur dock så nu är jag igång! En annan Alice börjar med att Alice vaknar upp efter att ha svimmat under ett träningspass. Hon är säker på att hon är gravid, strax innan trettio och gift med Nick. I själva verket är hon fyrtio och har just glömt de senaste tio åren av sitt liv. Jag älskar en fartig tjockbok som jag kan plocka upp och fastna i utan att den kräver för mycket av mig, så spontant säger jag – läs!
  2. Stardust av Neil Gaiman. Detta är ett recensionsex som jag själv bett om. Det säger jag inte för att vara skrytig. Jag ber extremt sällan om bokex själv nämligen och det beror inte på att jag får så många skickade till mig (får nästan inga – är inte som andra bookfluencers som kan lägga tjugo stories med unboxing av spontana recensionsex på instagram ens om jag vill), utan på att jag verkligen ville läsa och sprida den här rackarn. Neil är en av mina absoluta favoritförfattare. Han skriver SÅ bra. Denna är i översättning, men det gör inget. Den är fortfarande SÅ bra. En saga för vuxna som även finns som film med Michelle Pfieffer.
  3. Jackie av Anne Swärd. Har tidigare läst Vera som gavs ut för snart tre år sedan och den tyckte jag riktigt mycket om. Anne är lite av en motpol till Liane. Det är inte fartigt och det är inte lätt. Det är jobbigt, svart och långsamt och det kryper in under huden på en. Jag älskar det. Jackie är en obehaglig och sorglig roman om en ung kvinna och en äldre man som möts på ett tåg sommaren 1988. Anne är fenomenal i sitt sätt att beskriva besatthet, både ur offret och förövarens perspektiv. LÄS! Eller lyssna – det är faktiskt det jag gör. Inläst av en av mina favoritinläsare: Anna Maria Käll.

Vad läser ni just nu?

Continue Reading

Skärtorsdag år 2020

Jag tänkte skriva att påsken är min favorithögtid, men sedan insåg jag att jag ju faktiskt känner lika starkt för halloween och jul. Jaja, jag tycker väldigt mycket om påsken i alla fall och det har inget att göra med Jesus. Snarare att den är ett pastelligt löfte om vår. Plus att den är mindre stressig än julen, men fortfarande kommer med must.

Jag har dock inte varit jättepeppad på årets påsk eftersom att VIRUSET blir så påtagligt med alla vi inte kan träffa. Men Jesus och folket på hans tid tog inte hänsyn till en framtida pandemi så nu är den likförbannat här. Igår var det skärtorsdag och trots mild opepp, blev den väldigt fin!

Enligt den statliga traditionen jobbade jag halvdag, så efter en sovmorgon till kvart i åtta fällde jag upp hemmakontoret och satte igång. Vi förbereder en disputation i juni där disputanden sitter i karantän i Italien och handledaren intensivvårdas här hemma för covid-19. Det är ganska mycket pyssel med det där, men igår lyckades vi ändå färdigställa alla blanketter och underskrifter. Jag firade med att skicka ett litet meme på Karl Marx till handledaren samt att äta Rydbergs potatissallad direkt ur förpackningen.

Strax efter lunchtimmens början messade Kattis och undrade om det inte var läge för en lunchlive med poddinspelning av En förbannad podd. Det var det så klart. Alex och Isak som har påsklov skickades ut på fisketur och vi spelade in ett avsnitt som ni hittar här!

Efter podden tog spänningshuvudvärken över hela mitt väsen, så jag fick släpa mig till sängen för att göra… ansiktsyoga. Ja i tider av desperation, då ligger man tydligen och gör tysta primalskrin på sängen samtidigt som man stryker sig själv på bröstet. Det hjälpte lite förvånande bättre än Voltaren, men inte helt och hållet.

Jag hade tänkte sova efter mitt lilla yoga-pass, men förskolan messade och undrade om vi hade tänkt oss att hämta Karl den dagen. Det hade vi så klart. Klockan ett hade jag tydligen sagt till dem, men inte till Alex som skulle hämta. Starkt jobbat teflonhjärnan! Alex och Isak fick således sluta fiska och hämta Karl. Jag låg med känslor av uselt moderskap på sängen och hade mild ångest.

När ångestmyset på sängen var över tog jag ett bad följt av en långpromenad med telefonkonferens med en nära vän. Vi pratade lite om att lita på folk och att en bra tumregel med människor och nära vänskap ändå är att se hur deras tidigare relationer ser ut. Finns inga tidigare vänskaper kvar på grund av att personen i fråga känner sig kränkt av alla tidigare umgängen, då är det också ganska sannolikt att man själv blir föremål för drama eller skitsnack längre fram. Vad tänker ni om det? Under promenaden klättarde jag upp på ett berg, sedan hittade jag plommonblomster och sedan köpte jag sushi.

Vet ni vad som är så jävla irriterande? Det ska jag tala om för er. När man står i kö för att köpa sushi och föräldern framför vägrar beställa åt barnen för ”ni sade ju till mig vad ni vill ha, då får ni säga det här också”, men barnen vägrar beställa själv så kön och tiden liksom bara växer och när föräldern till slut ger upp efter en lång kamp, ja då tycker personen att det är läge att be om en ingående beskrivning av alla varmrätter på menyn. För helvete! Det finns en tid och en plats för allt, inklusive barnuppfostran och menyer och detta var inte den. Jag knöt näven i fickan och blängde. Mer vågade jag inte göra, för jag ändå ganska konflikt rädd av mig. Sedan var det min tur, och trots att jag glömde koden jag haft på mitt kort i snart tre år, kom jag framgångsrikt hem med sushi en stund senare.

Det blev kväll och vi samlade ihop oss framför vårt gamla playstation. Hela familjen spelade BurnOut, åt lösgodis och hade ett obeskrivligt mys. Jag tog ett återfall på Tradera och vann en klänning. Sedan drack jag cava och stickade på en gubbväst till Alex.

Idag är det Långfredag och då ska man enligt traditionen lida. Isak brukar bli kränkt och tro att vi ljuger för honom när vi säger att man förr i tiden bara kunde se gudstjänster på TV den här dagen och att allt var stängt. Ingent fick ha roligt och alla skulle tänka på att Jesus led för våra synder. Vi tänker hur som helst inte lida idag. Ikväll har jag till exempel bestämt att vi ska se Hellraiser, jag och Alex, och så ska jag dricka upp den sista cavan som just nu står och håller sig bubblig med en silversked i halsen. Internet har sagt att det funkar (återkommer med rapport om det senare). Vad har ni haft för er?

Continue Reading

Hur mår jag egentligen?

Som några av er kanske minns höll jag på att gå i väggen 2018. Det var minnesförlust, tappat språk, tårar, allmäna utbrott och skit. Ständigt stresspåslag och en värld som inte slutade snurra i dubbel hastighet. Jag jobbade konstant. På jobbet, hemma, vid vab, under helg. Hela semestern hade jag bevakning på mejlen. Skolstarten var pest och pina för Isak. Filmfestivalen jag höll i tog nästan livet av mig. Poddar, bloggar och instagram att jämföra liv på. Därtill pendling med folk i kollektivtrafik varje dag. Samt den utbredda skaran män med stora egon man tvingas möta en vanlig dag i livet. Hurv! Det var rätt pissigt alltihop.

Efter nästan-väggen har livet haltat vidare. Jag tappar fortfarande ord, glömmer vad jag har gjort och vem jag pratade med för fem minuter sedan och går ofta omkring med någon slags lågaffektiv ångest. Jag gråter inte så mycket, men jag är desto argare. Jag har haft dagar när jag inte har kunnat ta mig ur sängen, men jag har också haft dagar som har varit fantastiska.

Jag har upplevt mig själv rätt ensam i det här. Inte många axlar att luta sig mot och inte många utsträckta händer att lägga livet i. Men en bieffekt av allt har också varit cirka noll självkänsla samt en enorm bitterhet. Kanske har jag på grund av detta helt enkelt inte sett vad människor har gjort?

Hursomhelst. Vi spolar fram till dagen som är idag. Dagen som är idag mår jag bättre än jag gjort på månader. Det är, konstigt nog, en bieffekt av pandemin. Mitt i allt kaos kan jag mycket tydligare se allt jag har, allt jag är och mer av det som är viktigt. Jag kämpar fortfarande med prestationsångest och tillit till människor och mig själv, men alltså på det stora hela mår jag faktiskt nästan så bra som jag gjorde innan jag började må dåligt. Och det får faktiskt räcka så. Rom byggdes inte på en dag, ej heller mitt psyke.

Continue Reading

Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

Continue Reading

Hepp!

Jag på hemmakontoret

Jaha. Nu är vi mitt i en pandemi och jag skriver här igen. Fast. Jag har skrivit en hel del opublicerade inlägg senaste året. Kring ungefär den här dagen varje månad sedan jag slutade skriva, har jag ett påbörjat inlägg. Det för januari i år är riktigt långt till och med. Då hade jag fått ett himla gulligt mejl rörande den här anspråkslösa ligga bloggen och dess vila. Sedan fick jag en kommentar här också, som värmde mig och min lust att skriva, men kanska allra mest mitt ego. Jag har aldrig haft målet att bli en storbloggare, men jag gillar ju att bli omtyckt – faktiskt.

Vet inte vad detta leder till, men jag har övervägt länge att skriva lite här då och då och nu är väl ett tillfälle gott som något. En utsträckt hand i cyberrymden tillsammans med andra slumrande bloggar som plötsligt vaknar igen nu.

Problemet med mitt skrivande, och sociala medier i stort, är att det ger mig så mycket prestationsångest. Dessutom har jag svåra problem med texter som inte flyter, och kan redigera sönder ett inlägg tills innhållet helt tappat sitt ursprungliga värde. Jag ska försöka komma över det och skriva enligt devisen ”don’t look back” nu.

Men. Först ett ”HEJ” och en liten uppdatering om vad som hänt sedan sist:

  • Mina tänder är hela! Och finns kvar, i alla fall de flesta av dem! Det får man väl ändå säga vara en framgång efter år 2018 då jag fick operera ut två visdomständer samt dra en kindtand som spruckit.
  • Jag är helt läkt efter operationen av cellförändringar.
  • Jag har klippt mitt hår i en längd som går ovanför käklinjen, även fast en frisör en gång sade till mig att den längden skulle besvära mig pga ”för kantigt och brett käkparti”. Obs: är inte besvärad. Är mycket nöjd. Se inläggsbild för info.
  • Isak kommer jag inte skriva mycket om, mer än att det är mycket bättre och att även jag insåg att föräldern som mejlade mig hysteriska och väldigt långa mejl om mitt barn var dum i huvudet. Hon är blockad i alla medier och skolan är informerad om att hon besvärade mig. De delade för övrigt inte hennes bild om mitt barn.
  • Det är pandemitider. Mer om det i ett annat inlägg.

Om någon fortfarande läser här, kan ni väl trycka like eller lämna en kommentar? Känns så ensamt att prata ut i en tyst cyberrymd.

Tjingelingen

Sofia

Ps. Ni har väl inte missat att Kattis börjat igen?

Continue Reading

Sommar 2019

Tiden går, men bloggen består. En liten stund till i alla fall! Jag är lite inne på att lägga ner här och lägga min tid på En förbannad podd-bloggen istället – om jag nu ska skriva någonstans. Men vi får se. Medan jag funderar så får ni en lista – för i ärlighetens namn: vad har man inte bloggar till om så inte för att få skriva listor?

Mina planer för sommaren:

Nu har juni redan passerat, och juli är igång – så sommar har det väl kalendermässigt varit ett tag nu. Jag jobbar dock fortfarande och det var väl den egentliga planen med juni. Har en vecka kvar av juli-jobb och sedan blir det först tio dagar hos Alex föräldrar, sedan tio dagar hos mina och sedan, ja sedan är det ju dags att jobba igen.

Under mina semesterveckor ska vi bland annat:

  • Möblera om barnens rum. En säng ska byta rum, en säng ska ner i källaren och en våningssäng ska in.
  • Åka minipansarvagn i Strängnäs
  • Hänga några dagar i Branäs, gå på marknad, bada i älven och lukta på skogen
  • Cykla dressin till en handelsbod utanför Degerfors
  • Läsa tusen böcker – eller ja, det blir väl mest jag då och jag läser nog inte tusen böcker, men kanske tre? En av dem är så klart Manhattan Beach som vi sedan cirklar med podden som en del i vårt samarbete med Årets bok. Här är eventet på facebook för den som är hugad!
  • Fira mina föräldrar som fyller sjuttio
  • Bila i Sörmland
  • Få barnvakt och hotellnatt
  • Vila.
Från förra sommarens dressintur. I år satsar vi på dubbla sträckan!

Bästa sommarstället:

Älskar både Sörmland och Värmland och där får jag tillbringa min semester i år. Jag har ju helt glömt hur tråkigt det var att som barn tillbringa regniga somrar i en stuga i skogen, så just nu romantiserar jag intensivt den förljugna bilden av mig själv, en bok, en brasa och lugna barn i stugan i Branäs.

Annars älskar jag VERKLIGEN vår balkong. Gud vad jag älskar den.

Här badar jag helst:

I Klarälven eller i havet. Vet att det är förbjudet att längta till andra steg i barnens liv eftersom att man ska njuuuuuta av det som är nu. Men jag längtar faktiskt tills att barnen är så pass stora att de kan ta hand om sig själv på stranden, så att jag kan få läsa min bok ifred.

Karl i Klarälven

Hur länge ska du vara ledig?

12 juli till 12 augusti. Jag fick korta min semester en vecka, eftersom att vi anställer en ny administratör på jobbet och någon måste vara på plats för att ta emot henne. Men det gör inte så mycket. Jag får fyra sammanhängande veckor ändå, och den ”förlorade” veckan läggar jag in efter filmfestivalen i höst istället. Toppraffel!

Vad ser du mest fram emot?

Att hänga med familjen, att läsa Vem dödade min far av Edouard Louis och att få sova på morgonen.

Vad kommer du köpa inför semestern?

Inget planerat, men idag spontanköpte jag Blå Skymning av Joan Didion!

Det här lyssnar jag  i sommar:

Måste erkänna att jag är ganska nöjd med att barnen älskar Tyskarna från Lund.


Det här tittar jag på i sommar:

Sista avsnittet av Tjernobyl.

Kanske Handmaids Tale.

Senaste X-men. Älskar ta mig fan action och superhjältar!


Det här läser jag i sommar:

Förutom det som nämns under andra frågor här:

  • Och runt mig faller världen av Marit Sahlström
  • Soulless: The Case Against R. Kelly av Jim DeRogatis
  • Så jävla trött: Om kvinnors känslomässiga arbete – och vägen till förändring av Gemma Hartley
Jag och Den hemliga historien

Favoritsommardoft:

Varm asfalt, hav och shersmin.

Hur kommer du att göra dig illa?

Slår mig på allt prick hela tiden, så antagligen genom att gå in arton olika bordshörn.

Vad oroar du dig för?

Bilolyckor och värmebölja.

Vad vill du verkligen hinna med?

Läsa Manhattan Beach till den 12 augusti.

Sticka färdigt en tröja.

Återhämta hjärnan.

Få ordning hemma.

Springa.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Slösurfa och inte fatta varför jag inte lyckas sticka färdigt min tröja, få ordning hemma, öka konditionen eller återhämta hjärnan.

Vem kommer du vara mest med?

Karl. Isak. Alex.

Jag och Alex i Branäs. Älskar honom.

Vad kommer du lägga mest pengar ?

Mat.

Vad kommer du äta?

Rökt tofu i olika former och tio kilo vattenmelon.

Vad kommer du dricka?

Varmt och kallt kaffe och rödvin.

Vad kommer göra den här sommaren extra bra?

Att barnen är lite större nu än de var förra sommaren. Herregud vad mycket enklare saker blir per år. Ja – det kommer så klart en mycket vidrigare ångest kring livet i stort när de blir äldre, men logistiken hörrni. Logistiken blir ta mig fan tusen gånger enklare för varje år de åldras.

Hur kommer du minnas din semester sen i september?

Svagt, med tanke på att min hjärna numera är täckt med gåsfjädrar som bara låter alla minnen rinna av.

Solnedgång i Björnlunda
Continue Reading