Vad jobbar jag med egentligen?

Bild på mig själv, orelaterad till inlägget. Jag behövde bara något som inte var text längst upp.

Så. Jag har drabbats av pollenallergi och jag har blivit bitter och det är därför jag inte har skrivit på en vecka. Samtidigt var förra veckan ganska fin. Inte minst när den avslutades med häng hos vänner med barn i samma ålder som våra, prosecco och cirka arton rundor i kvarteret för att leta efter två fyraåringar på vift.

På torsdag börjar jag jobba igen. Vet ni vad jag gör förresten? Har ett gammalt inlägg där jag skrivit om det, men måste haft drogögon mitt i ansiktet den dagen för inte ens jag själv fattar vad jag gör när jag läser det.

Jag jobbar hur som helst på en myndighet som forskningskommunikatör och administrativ samordnare. Filmfestivalen jag höll i var en del av forskningskommunikationen. I den administrativa samordningen ingår att lära sig om nya riktlinjer inom myndigheten och förankra dem i verksamheten så att livet blir drägligt för dem som jobbar där. Enkelt uttryckt: internkommunikation och, typ, projektledning. Detta älskar jag att göra. Forskningen hos oss bedrivs ur ett historiskt perspektiv på miljö, vetenskap och teknik. Och har man tur får man åka till Svalbard och se hur kommersialiseringen har påverkat landskapet. Eller så kommer en pandemi i vägen och så skiter det sig med det.

I alla fall. På torsdag kommer jag att påbörja ett arbete med ett tillgänglighetskrav på vår hemsida. Flådigt va? Precis som med mycket annat som rör webb låter detta oförtjänt creddigt. Det praktiska arbetet går ut på att gå igenom alla våra webbsidor och se så att de är tillgängliga även för personer som är t.ex. synskadade och använder sig av ett uppläsningsprogram. I huvudsak innebär det att se till att länkar är tydligt ”klicka här”-markerade och att bilder har en beskrivning. Saknas detta får jag ändra det.

Utöver det ska jag gå igenom alla mejl – utan att svara på dem så klart pga de kom under sjukskrivningen och alla har hänvisats vidare av ett autosvar. Det är allt. Just nu. Vi har bestämt att jag som varit go to-person till 50 anställda ska hålla mig under radarn så länge som möjligt.

Precis innan semestern går jag upp på halvtid och då hoppas jag att jag får göra ännu mer av det som jag är anställd för och mindre eldsläckande åt forskare i panik. Men ärligt talat vet jag inte. Det blir så klart en hel del stora förändringar för mig. Bland annat byte av kontor till en mer avlägsen korridor. Men ärligt talat – vem vet ens när vi sitter på kontoret igen? Jag försöker ta det som det kommer, även om jag är extremt, extremt trött på detta överskattade sätt att hantera prick hela livet. Ibland är det så klart skitbra, men det är inte alltid bäst att leva som ett rö för vinden. Ibland måste man få tillåta sig själv att drömma, önska och planera för det men hoppas på i framtiden. Främst ska man kanske komma på vad man egentligen vill göra i framtiden…

Det var väl det. Vad jobbar ni med?

||||| 2 Gilla! |||||

You may also like

5 kommentarer

  1. Du vet såklart bäst själv, och jag borde låta bli att komma med oombedda råd, och jag vet allt det där. Men. Jag läser den här meningen ”Utöver det ska jag gå igenom alla mejl – utan att svara på dem så klart pga de kom under sjukskrivningen och alla har hänvisats vidare av ett autosvar” och relaterar så starkt till det, men samtidigt, kan du inte bara trycka på delete? Om du ändå inte ska svara på dem, och de har hanterats av nån annan under sjukskrivningen. Är det viktig information kommer du ju att få den ändå, och du kan alltid referera till ” Jag var sjukskriven när den infon kom”.

    Förlåt att jag lägger mig i. Jag pratar nog mest till mig själv nu. Jag ska vara tjänstledig i sommar för att få ordentlig återhämtning, och att deleta mejl olästa är lite läskigt, men ack så lockande.

    Önskar dig en bra återgång till jobbet!

    1. I mejlhögen finns information jag behöver för att kunna arbeta, skickat från människor som själva är överarbetade. Jag kommer inte radera allt och be dem skicka om informationen 🙂

      I övrigt blir det delete på det mesta utan att öppna. Dels pga självbevarelsedrift, men också pga att jag är lite bitter över att jag vinkat för min situation i två år och ja… vad hände? Ingen lyssnade. De kan, om du ursäktar, stoppa upp sina requests i häcken eller skicka dem till någon annan.

      Tack! Jag hoppas att du får en bra återhämtning. Jag tyckte att det svåraste i början var att inte gå in och tjuvkolla mejlen hela tiden, men när jag väl släppte det fick jag så himla härlig distans till jobbet att jag tvivlar på att jag kommer att öppna min mejl utanför arbetstid igen. Men. Återigen handlar det också liiiite om att jag är bitter.

  2. Tack för att du verkar förstå hur jag menade. <3 Och jag ursäktar sannerligen språket!! Jag har några här hos mig också som kan stoppa upp sina requests på samma ställe. Relaterar till bitterheten, och hoppas på medvind framöver. Tack för att du bloggar, och tusen tack för en förbannad podd!

    1. Hur är det? Har läst så många skräckhistorier om hur man numera klockas och knappt hinner med det man ska.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.