Inte så sur på tur

Igår vaknade jag glad i hågen utan huvudvärk (hurra!), redo för att åka till Kungsör och träffa mina föräldrar. Kungsör ligger prick halvvägs mellan oss, så utflyktsmålet var givet. Barnen var inte alls så jobbiga som de kan vara en ledig förmiddag, utan höll sams (alltså hela morgonen och förmiddagen – det händer i princip aldrig). De var till och med så lugna att jag fick läsa till morgonkaffet (eller det är så jag minns det, jag tror egentligen att jag mest höll boken i ena handen medan jag ”bara skulle kolla en grej” i mobilen med andra anden). Jag var inte stressad när jag packade ihop, jag fick göra yoga ostörd och jag var på det hela taget en glad skit (nej det var jag inte, för jag skulle aldrig skriva så om mig själv på allvar, men jag var tillfreds.)

Vid elva gick jag ut för att hämta bilen, bligade lite försiktigt mot solen och nös, som jag gjort så många gånger förr när solen kittlat min näsa. Nu märkte jag dock efter ett tag att jag fick värsta rinnsnuvan. Katastrof! Messade mina föräldrar i panik ”NÄSAN RINNER” och såg framför mig hur jag skulle krossa allas hjärtan genom att tvingas ställa in. Barnen skulle aldrig komma över det. Livet skulle sättas på vänt och vi skulle alla gå omkring som trasiga själar. En bana mot droger och kriminalitet hade tagit sin början. Men. Näsan slutade rinna. Messade mina föräldrar igen och sade att det nog bara var en tillfällighet. Eller allergi som typ alla i släkten har utom jag. I alla händelser. De svarade KÖR, så jag körde hem bilen och möttes av de här glada människorna:

Alla packade in sig och jag satte igång fortsättningen av bok nummer åtta – Vitormen – i Pax-serien. Det är min och Isaks biltradition, att alltid lyssna på en Pax-bok när vi åker en längre sträcka. Efter ett tag vände sig Isak mot mig och sade ”det här är första gången som du inte är arg och stressad när du kör”. Kände mig som en så himla härlig människa då…

Lagom till infarten till Kungsör var boken slut och det var ju väldigt lämpligt. Jag hade googlat fram ett fik (Himmelsberga) på en gammal kungsgård grundad av Gustav Vasa, vid Mälarens strand. Ett extremt typiskt utflyktsmål för min familj. Historisk plats (gärna med kunglig touch), nära vatten eller natur, med fikamöjlighet. Vet ej hur många sådana ställen jag besökt, men jag tröttnar aldrig. Vi steg ur bilen på parkeringen och möttes av mina föräldrar, tjugo plusgrader och sol. Som medelålders har jag äntligen börjat uppskatta den här typen av väder. Som småsur alternativ ungdom fräste jag alltid och ställde mig i skuggan. Heja fyrtio plus!

Himmelsberga gjorde ingen besviken, men framförallt var det så fint att få se glädjen hos både barnen och mina föräldrar över att ses igen, även om de inte fick kramas. Ena sidan av Kungsudden, som caféet ligger på, vetter mot Mälaren. Andra sidan mot en kanal med tillhörande järnvägsbro. Landskapet är hundra procent typiskt för den här delen av Sverige och alldeles ljuvligt att knalla omkring i med barnen. Tyvärr saknade Himmelberga glass, så vi åkte in till Kungsörs centrum och käkade dajmstrut vid en staty av Thor Modéen innan vi skildes åt och åkte hem igen.

MEN. Låt mig hoppa tillbaka lite. Vi steg ur bilen och möttes av solen och jag nös igen och sedan blev jag akutsnuvig och sedan nös jag igen. Sedan försvann det, för att komma tillbaka precis innan vi skildes åt och efter det eskalerade allt under bilresan hem. Väl hemma hade jag 37.7 grader, vilket vi alla vet har en ”real feel” på 42. I dessa tider är det ju svårt att inte bli extremt nojig så jag ägnade kvällen åt att dels känna att jag mördat mina föräldrar med smitta, dels att läsa på WHO om symtom och smittorisk och dels att göra självskattningstester. Jag hade varken corona-symtom eller utsatt mina föräldrar för risk pga hade ej kroppskontakt och jag nös i mina armveck. Men bara tanken på att jag skulle kunna ha smittat dem med corona, efter alla deras månader av försiktighetsåtgärder… hu. Idag är jag trött och pyttelitet varmare än vanligt. Karl har börjat nysa, så vi preppar honom med astmamedicin eftersom att en nysning otvivelaktigt leder till svår förkylningsastma hos honom i annat fall. Den här dagen kommer tillbringas i soffan med att känna att vi har det rätt bra men att det är jobbigt allt som händer ändå. I alla händelser var dagen fin igår. Jag hoppas att vi kan göra om det snart igen.

||||| 2 Gilla! |||||

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.