Utmattningsupdate

Första dagen utan huvudvärk den här veckan, så jag vågar mig på att sörpla lite vin i soffan medan jag uppdaterar här.

Igår var jag på avstämning hos läkaren tillsammans med min chef. Det gick väldigt bra, men också lite dåligt. Det var FANTASTISKT att sitta på behörigt avstånd från vuxna människor och prata, plus att jag tydligen älskar att prata om min egen utveckling – så på så vis var allt en stor win. Min chef är dessutom väldigt bra nu och så är även läkaren jag går till.

Det som var mindre kul var att jag fick underkänt i återhämtning. Inte för att de uttrycker sig så, men ja. Ni fattar. Trots att jag på det stora hela känner mig ganska glad och inte så farligt stressad längre, så förlängdes heltidssjukskrivningen fram till 17 juni. Sedan blir det gradvis ökande deltid innan jag (förhoppningsvis) får gå upp på heltid i oktober.

Missförstå mig inte. Jag är lättad över att detta händer. Det har varit en sådan kamp i så många år och jag är långt ifrån stabil. Men. Ärligt talat har jag svårt att ta in att jag är så här dålig. Alltså. Tittar jag tillbaka på två helvetiska år på jobbet med inte bara för hög arbetsbelastning utan också mycket emotionellt skit pga ja… patriarkatet faktiskt (kanske skriver jag en dag om allt som hänt, men nu nöjer jag mig med att bara säga att det varit ohållbart) – så är det klart att jag inte tycker att det är konstigt. Lägger jag även till att det ständigt varit kriser privat och en jobbig skolstart för Isak (där vuxenvärlden visade sig från sin sämsta sida, både vad gäller dåvarande pedagoger och föräldrar), så NEJ, jag tycker inte att det är konstigt. Bara det att jobba heltid och ha två barn är svårt nog i kombination med det övriga livet. På ett intellektuellt plan fattar jag ju. På ett känslomässigt plan… är det svårt att ta in att jag faktiskt är sjuk i utmattning.

Läkaren sade i alla fall att jag antagligen kommer ha vissa symtom under flera år. Så länge jag slipper huvudvärken och att råka lägga min telefon i Isaks garderob för att sedan få panik och börja gråta över att den är stulen, så är jag nöjd.

Det som förundrar mig mest i detta är jag inte känner mig bitter. Jag som vanligen inte skäms över att tjura över en gammal oförrätt i åratal, bara accepterar detta och känner till och med en mild pepp inför vad som kommer. Det om något är väl kanske ett tecken på att jag faktiskt är sjuk.

||||| 6 Gilla! |||||

You may also like

2 kommentarer

  1. Hurra ändå för acceptans. Bitterhet är fan en tärande känsla i längden (talar givetvis utifrån egen erfarenhet här, mvh bitterhagga since 1976). och kram på dig samt BRA att de låter dig ta tid på dig.

    1. Tack <3 Obs dock. Obvi bitter på allt gammalt som inte är själva utmattningen fortfarande. Någon måtta på självhittandet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.