En falukorv i svanken, coming in!

Sitter på en klippa och accepterar att jag blivit en frusen tant som går med vinterjacka i maj.

Häromveckan var det ju då så att det både i meditationskursen och i yogan var läge att definiera för sig själv varför man gör det här. Särskilt i meditationen skulle jag hitta ett ledord. Jag valde acceptans och tänkte då främst på att jag helt enkelt får lära mig att acceptera att det finns saker i yoga och meditation som känns svulstiga och fåniga – hela grejen behöver inte vara dålig för det. Jag mår ju bra medan jag gör det (nåja, bättre än dåligt i alla fall). Sedan kom jag på att det kanske vore bra om jag körde lite acceptans mot mig själv också och blev lite snällare, för plötsligt märkte jag att jag särskilt under yogan hela tiden berättade för mig själv att jag är kass och gör fel. Herregud Sofia – släpp det! Jag har inte yogat på flera år och går in med en helt annan kunskap om kroppen nu. Jag kan inte bända mig som jag gjorde när jag yogade som mest för sex, sju år sedan och inte hade koll på min överrörlighet. Vill jag yoga får jag helt enkelt acceptera det.

Ja och sedan har det fortsatt. Ju mer jag har tänkt på acceptans, har jag insett hur mycket jag lever i motstånd. Mot allt faktiskt. Jag vägrar i princip och av princip att gå med på saker.

Både min psykolog och min fysioterapeut jublade så klart när jag tog upp detta. Vilket var en given signal för mig att bli skeptisk till hela prylen – men jag får väl helt enkelt bara ACCEPTERA att något som leder till så mycket jubel hos utbildat folk som får betalt för att hjälpa mig, trots allt har någon form av bäring i det verkliga livet.

Så nu ska jag lära mig att acceptera och sedan ska jag lära mig att vara selektiv i min acceptans. För jag tycker faktiskt inte att man ska acceptera prick allt bara för att det inte går att påverka i någon större utsträckning. Däremot kan jag gå med på att acceptera sådant som för mig personligen inte leder till någon konstruktiv kraft utan bara negativt ältande eller självhat. Herregud vad jag låter. Två veckor ifrån att tatuera in kinesiska tecken som jag tror betyder carpe diem, när de egentligen står för falukorv.

Hur som helst. Det var det om det. Detta ska inte bli någon ”hitta dig själv”-blogg. Eller? Ja vem vet egentligen i dessa tider. Blir det så är det väl något ni helt enkelt får acceptera i sådana fall!

Tankar om detta eller om resan som kallas livet? SKOJA! Skulle aldrig kalla livet för en resa, men jag vill på riktigt veta om ni har några tankar om acceptans. Svulstiga eller icke-svulstiga.

||||| 7 Gilla! |||||

You may also like

4 kommentarer

  1. Hej Fiat! Tack för dina ärliga inlägg om livet i stort!
    Att tillåta sig att känna acceptans är inte detsamma som att gå med på vad som helst. Jag tycker att acceptans gör sig bäst som en del av self-compassion (som i compassionfokuserad terapi), det ger en mer nyanserad helhet. Ta en titt i psykologilexikonet på psykologiguiden.se för att få en kort beskrivning.
    Mvh en som tränar på att bli bättre på self-compassion

    1. Hej på dig och tack själv! Har genast kollat upp self-compassion och har till min glädje funnit en grundbok på Storytel. Den ska jag läsa och förhoppningsvis lära mig något av 🙂

  2. Först: hahahahaha, att va en falukorv i svanken-person, den största rädslan!
    Sen: men de verkar ju faktiskt lyckligare än vad jag verkar vara? Och inte lika rädda?
    Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Just nu funkar det bäst att liksom gå omvägen om barnen, att deras mamma faktiskt inte förtjänar så mycket skit som hon får. Jag har vuxit upp med en mamma som var väldigt självkritisk och det var inge roligt.
    Jag orkar inte mucka med mina oifrågasatta sanningar just nu som du gör men jag vet att det är både jobbigt och bra så heja!
    Det senaste jag lärde mig när jag orkade var att det är ett måste att komma ihåg att fira och ge sig själv beröm, för kan du inte prestera nog för utomstående pga du gått lite sönder så har du plötsligt ingen som kan göra det. Och jag misstänker att vi är lite lika i det?

    1. Haha, ja det är ju det som är den jobbiga insikten. Det är så mycket jag har avfärdat med ett ”bah!”, men som nu när jag verkligen tar mig tid att tänka efter inser att folk ju inte skulle pyssla med om det inte gav dem något på riktigt. Visst, somliga gör det väl för likes, men jag tror inte att alla orkar leva så.

      Jag går också omvägar! När jag dömer mig själv för hårt, tänker jag att jag är en kompis istället. Då dömer jag mig lite mindre hårt. Tills jag börjar tänka att jag är jag igen 🙂

      Heja båda oss! Det är skitjobbigt att ha levt nära någon som är självkritisk. Jag ska genast bli bättre på att fira och berömma mig själv. Tack!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.